Erkännandet.

5 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
randigalakan
Erkännandet.

Ikväll (en måndag) ringde jag min pappa som utan att förvåna mig var full. Lika jobbigt varje gång. Men ikväll extra jobbtig. Min pappa har vad jag tror varit alkoholist i 7-8 år, jag är idag 20.. Ikväll erkände min pappa för första gången att ha har problem och att han försökt söka hjälp men att det inte går. Vad ska jag göra? jag orkar inte. Jag har yngre syskon som fortfarande bor hos honom som ringer och gråter på julafton och som till slut har gett upp och tror snart att detta är normalt. Jag behöver hjälp. Jag vet inte vart jag ska vända mig. jag vill hjälpa min pappa och mina syskon. Vad ska jag göra. Jag har aldrig sökt hjälp tidigare och bor på ladbyggden långt från närmasta stad och känne rinte för att gå på möten i byn där alla känner alla. Förlåt för flummigt skrivet, är mitt i stormen.

Granit
Socialtjänsten

Det låter skrämmande, men de är till för just den här sortens problematik.
De kommer inte att spatsera in med stormsteg och placera dina syskon i familjehem, utan de kommer att erbjuda samtal och stöd för din pappa, dig och dina syskon.
Här i byn där jag bor går jag i regelbundna samtal hos en alkoholterapeut. Det är det som passar mig bäst. De erbjuder även 12-stegsprogrammet (individuellt eller i grupp) samt andra metoder.
Tack och lov har inte min fru eller mina barn behövt något stöd från socialtjänsten pga mitt beroende, men jag gissar att det som erbjuds för anhöriga är minst lika bra som den hjälp jag får.

Kanske att någon av anhörigrådgivarna har bättre förslag att ge dig.
Jag önskar dig all lycka till!

ebbaebba
Hej

Vad fin, modig och klok du är som skriver här och ber om hjälp. Bra gjort. ❤️
Att våga prata om det (eller skriva) som du har gjort är steg ett.

Det absolut viktigaste enligt mig.
Att våga be om hjälp.
Det är väldigt vanligt att människor som är närstående till en människa/människor som har problem med alkohol länge inte vågar prata med andra om det.

Det är så himla synd för det enda som kan hjälpa en själv är ju just att få hjälp av andra.

Ofta känns det som en stor mörk hemlighet man går runt och bär på, som tynger en och en människa som dricker för mycket alkohol skapar oro för sin omgivning på många olika sätt.

Kanske kan det hjälpa dig att tänka som jag brukar tänka:

Människan som har alkoholproblem har en sjukdom som inte bara drabbar den själv utan även barn och andra på olika sätt. Det är den sjukdomen man slåss emot. Man måste försöka bekämpa sjukdomen.

Det som är viktigt då tycker jag är att se till så att man själv mår så bra som möjligt, sjukdomen har kanske ens pappa i sitt grepp men den ska inte få förstöra livet mer för en själv och andra drabbade.

Att kontakta soc som du fick som råd här ovan kan kännas hemskt svårt, det kan kännas som att man är en förrädare eller gör något värre om man kontaktar soc.

Men faktiskt är det så att de finns till för att hjälpa människor.

Det är ett bra råd tycker jag men jag vet inte om du kanske känner dig rädd för det i sånt fall kan det ju vara extra svårt. Din pappa har sagt att han har sökt hjälp men att det är svårt. Vet du hur han har sökt hjälp och tror du på hans ord?
Jag vet nämligen att det tyvärr kan vara svårt att få hjälp men jag vet även att man ibland när man mår dåligt och har problem med alkohol - ger upp lätt.
Kanske inte ringer det där numret till vårdcentralen/beroendemottagning man skulle för att det är för svårt....

I sådant fall skulle det kunna hjälpa din pappa och dina syskon om du eller någon annan kontaktar soc och gör en orosanmälan gällande missbruksproblem, då är de skyldiga att höra av sig till honom och erbjuda stöd och hjälp.
Så var det iaf när jag gjorde det.
Det var jättesvårt för mig att göra det men jag nådde en punkt där jag tog all min frustration, oro, ilska och rädsla och vände det till styrka som fick mig att slåss kan man säga.

Jag hoppas att någon kan skriva andra bra stödställen till dig här, dit du kan vända dig.

Kanske känner du för att skriva lite mer här så att kloka och fina medmänniskor kan stötta dig.

Du förtjänar att få sova gott och inte behöva oroa dig över din pappa och hur dina syskon har det och mår.

Alla förtjänar att må bra.
Så bra att du skrev här.

KRAM TILL DIG ❤️

mulletant
Välkommen randigalakan

Så bra att du hittat hit! Så tungt för dig att oroa dig för dina syskon som verkligen inte har det bra om de ringer och gråter på julafton :( Ni behöver hjälp allihop! Jag tänker också, som Granit, att Socialtjänsten är rätt plats att vända sig till men förstår att det kan ta emot. För att få vara anonym och få sakkunnig hjälp kan du ringa Alkohollinjen som erbjuder stöd både för dem som vill förändra sina alkoholvanor men också för anhöriga till personer med alkoholproblem.Dit kan du ringa helgfria vardagar måndag-torsdag 11-19 och fredag 11-16.Telefonnummer: 020-84 44 48 http://alkohollinjen.se/om-alkohollinjen/ Du kan också ha stöd av att gå på möte till Alanon - där möter du mänskor som vet vad det handlar om http://www.al-anon.se/ Till Maskrosbarn http://www.maskrosbarn.org/ och BRIS https://www.bris.se/ kan också du och/eller dina syskon vända sig för att få stöd.
Fortsätt skriva här! Hoppas du får fler råd och något som du känner att passar dig! / mt

Nordäng67
Men åh vad...

jag känner igen mig i din situation och roll i familjen! Även jag uppvuxen i en familj där allt inte funkade normalt! Eller typ inget funkade normalt! Även om jag är mycket äkdre än vad du är så minns jag hur det var när jag var 20 år! Jag är äldsta barnet i en syskonskara på fyra! Jag flyttade hemifrån eller snarare la benen på ryggen så fort jag hade tagit studenten! Skönt att ha sitt eget hem men hjälp vad jag oroade mig för mina yngre syskon! Hade så dåligt samvete och kände att jag hade lämnat dom i sticket! Om du känner så så ska du veta att du förtjänar att kunna fokusera på dig själv och starta ditt egns vuxenliv utan att behöva oroa dig! Det är liksom normalt och rimligt och flytta hemifrån och också rimligt att släppa ansvaret för barndomshemmet! Först nu när jag är 50 år kan jag tänka tillbaka och inse det orimliga i den ansvarabörda som jag tog på mig! Du har redan fått många bra råd som du inte skall vara rädd att följa! Socialen med flera är ett stöd och en hjälp för familjer som har det jobbigt! Låter skrämmande att vända sig dit men som sagt de är en hjälp! Skulle vilja lägga till en sak: sök hjälp och stöd för din alldeles egna skull! Det sätter djupare spår än man tror att växa upp med föräldrar som inte axlar rollen som förälder fullt ut! Jobba med dig själv och bearbeta saker som varit i barndomen! Du har säkerligen lärt dig att ta för mycket ansvar och det är så lätt att man fortsätter göra det under livets gång! Även i andra relationer än till föräldrar och syskon! Vänd dig till Vårdcentralen och berätta rakt upp och ner hur du har det och säg att du behöver stöd och hjälp för din egen del! Fortsätt skriva och läsa här, så mycket kloka människor som delar med sig! Och så känner man sig inte så ensam heller! Stora varma kramar! ❤️