Jag är 64 år och har en 42-årig son som druckit i cirka 14 år nu. Han har psykiska problem som han medicinerar med alkohol mot. Han är rädd för all form av medicin och har envist hållit sig till sitt drickande. Många väldigt jobbiga saker har följt i alkoholens spår, han har blivit misshandlad, rånad, lurad och utnyttjad många gånger. I själva verket är han en känslig snäll person men för att skydda sig sätter han på en rustning av överlägsenhet och lyssnar inte på förnuft. För 1,5 år sedan fick han vätskeansamling i kroppen, hade mått dåligt länge innan. Efter 2 veckor fick jag honom till läkare och det blev inläggning på lasarettet direkt. Det visade sig att han har skrumplever, väldigt lite sa läkaren men det enda som gällde var total avhållsamhet från alkohol och kontroller med ultraljud och prover var sjätte månad. Det gick bra i nästan ett år men sedan fick han återfall och sedan dess har han inte vågat gå på kontrollerna. Nu dricker han folköl 3,5% och ibland starköl eller sprit om han blir bjuden. Han har väldigt få vänner och sitter för det mesta ensam i sin lägenhet där han inte städar eller lagar mat eller något. Jag får gå varje dag med mat dit för att han ska få i sig någonting alls. Alla ärenden får jag göra eftersom han inte vågar gå ut på grund av alla gånger han blivit misshandlad. Han förlorade körkortet för några år sedan så nu har han en moped han åker på, då vågar han i alla fall ut. Det värsta är att han kör den och dricker öl samtidigt. Nu har han sedan 2 veckor börjat blöda näsblod nästan varenda dag och jag fick honom till doktorn igår. Jag frågade läkaren vad det beror på då jag är livrädd att det har med hans leverskada att göra. Läkaren sa att det har det inte men jag har läst om det på flera ställen. Nu orkar jag inte längre, jag orkar inte springa alla ärenden, gå med mat varje dag, ge alla pengar jag har till öl (för så svag och otroligt dum har jag varit), orkar inte oroa mig. Jag arbetstränar 4 timmar per dag och har ju ett eget liv. Vågar inte gå någonstans, känner att jag hela tiden måste vara tillgänglig för honom om han behöver mig. Hela mitt liv och hela mitt jag går helt upp i honom och hans behov av min hjälp och min rädsla för hans hälsa. Att jag ska vara så eländigt svag så jag inte kan säga nej. Jag förstår det inte, det går bara inte. Nu mår jag så dåligt så jag har svårt för allting, det känns som att det enda jag gör är att tänka på honom, hans hälsa, pengarna som inte räcker till, hur jag ska orka fortsätta, är ändå 64 år och har hållit på så här runt 20 år. Han är 42. Han slår bara bort min oro och blir irriterad så fort jag försöker protestera och pratar jag för mycket om riskerna så får han panikångest och blir helstressad och då får jag ta det också. Vad ska jag göra, hur ska jag göra? Detta går ut över min sambo också som får betala alla räkningar och allt annat här hemma, vet inte hur länge det ska kunna fortsätta så här. Känns som att det blir till den dag jag ramlar ihop fullständigt. Någon som kan ge mig lite styrka?

Krokus

Jag har gått i gruppterapi för anhöriga, och hört väldigt liknande historier från andra mammor, du är inte ensam!!!

Jag har levt med en sambo som dricker för mycket, och det känns enkelt i jämförelse med att ha ett barn med samma problem.
Extremt svårt att slå sig ur det, speciellt när han också har psykiska problem. Men det är inte du som är svag. Du är enormt stark som har pallat med att se någon gå under i så lång dit, och bara stöttar i alla lägen.
Det är väldigt respektlöst av honom att behandla dig på det viset. Men jag antar att det beror på att han är sjuk.
Jag tror att du blir tvungen att ta avstånd. Sök dig till något ställe där du kan få hjälp, kanske någon annan här på forumet vet var? Du behöver prata med någon professionel så du får hjälp och stöd att komma vidare! Och så att han kan komma vidare. Just nu vet han att du alltid finns där, så han har ingen anledning att göra någonting för att förändra sin situation.

Tusen styrkekramar till dig!! Du förtjänar ditt liv tillbaka!!

Tack snälla för ditt svar! Jag gråter när jag läser det, det var så vänligt och omtänksamt. Jag måste, precis som du säger, prata med någon och jag ska göra det nu i veckan. Just att ta avstånd är nödvändigt men ack så svårt. Jag pendlar hela tiden mellan att vara rädd, arg och tycka synd om honom. Just nu är jag livrädd för näsblödningen, att det är blodplättarna som inte klarar sitt jobb, och lusläser på internet om alla tänkbara sjukdomar. Men det kan bli så av alkohol och det skrämmer mig eftersom han ju redan har en skada på levern. Har pratat med 1177 två gånger och de verkar inte speciellt oroade av näsblodet och jag har verkligen berättat allt om alkoholen, leverskadan o s v. Men kan inte ta till mig det de säger utan fortsätter bara mitt sökande efter svar. Prover är tagna i fredags och han ska få svar i veckan. Jag är helt handlingsförlamad av oro och bara tänker på det här hela tiden. Han själv var på grillfest igår kväll med en kompis, jag skjutsade honom dit och han fick skjuts hem. Och han hade folköl med sig........ Bara det inte är något farligt, orkar inte helt enkelt. Om det bara kunde finnas en enda människa till som kunde "avlösa" mig lite, någon som brydde sig. Jag måste vara med och stötta om han måste få någon behandling för det här. Det verkar som om det alltid är något jag först måste vänta ut innan jag kan ta steget och säga nej, ta avstånd och tänka på mig själv, också för att hjälpa honom att bli mer självständig. På fredag ska jag på individuellt samtal på kommunens anhörigstöd, gruppen har redan haft möten och hade bara två kvar innan sommaren. Tänker bara att jag hjälpt honom att få alkohol och att det är mitt fel om han är sjuk. Han är mycket svår att komma till tals med och jag har väl på något sätt tagit den lätta vägen och gjort honom till viljes. Var så skönt att få ditt svar, att få känna att någon förstår och vill mig väl. Bara nu detta går bra så jag kan få börja kampen att just få mitt liv tillbaka och han också.

ebbaebba

Jag har själv haft problem med alkohol och det styrde mig.
Det jag vill säga till dig är att det är inte ditt fel på något sätt eller vis.
Verkligen inte.
Det finns ingen jag kan klandra för att just jag fastnade i alkoholen, det enda jag nu kan göra är att själv ta ansvar.

Om jag vill dricka (är beroende) finns det ingen som kan stoppa mig. Jag hittar alla sätt och jag använder mig även av ett slags sjukt spel som drabbar nära och kära.

Jag gör inte det för att jag är ond, jag är styrd av mitt beroende och av sjukdomen.
Det är ett sjukt beteende eftersom att det är en sjukdom.

Att stå vid sidan av, vara frisk och försöka resonera med den sjuke blir oerhört utmattande. Inget den friske säger biter på ett normalt sätt på den sjuke eftersom att hen är sjuk.

Det är nog det som blir så jobbigt, bland annat.
Att handla friskt och med förnuft och mötas av ett sjukt beteende som liksom maler sönder ens eget friska synsätt är superjobbigt.

Till sist kan man ofta inte förstå om man själv är galen och man börjar tvivla på sig själv. Inte bra...speciellt i kombination med att man är utmattad och kanske har fått sömnbesvär.

Att inte orka längre är bra, där kan vändpunkten komma tror jag.

Hoppas du förstår att du är helt fantastisk och att det inte är konstigt att du är utmattad. Jag önskar dig återhämtning, jag önskar att du vågar släppa på kontrollen och kan ägna dig åt något du gillar som fyller dig med tankar på annat än din son. Kanske baka en kaka och verkligen bara fokusera på att baka kakan och bryta tankarna på allt det jobbiga. Befria dig från det svåra i tankarna. Så att du får en paus från det tunga. Det är inte att vara en dålig mamma att släppa på kontrollen. Det behövs, speciellt när man länge länge försökt hitta lösningar utan resultat och tänkt på allt tusen gånger om.

Världens största kram till dig. ❤️

Hej ebbaebba och tack så mycket för ditt svar. Jag vet att alkoholberoende är en hemsk sjukdom, har själv varit där. Har nu varit nykter i 14 år. Det som fick mig att sluta dricka var att jag fick en inflammation i bukspottkörteln och därefter blir det som att spela rysk roulett att dricka. Min son har en personlighetsstörning också som alltid har gjort det svårt att resonera med honom. Och med drickandet blev det ännu svårare. Jag håller på att försöka hindra honom att t ex köra moped, hittar på allt möjligt för att locka honom att göra något annat som då oftast innebär att jag erbjuder mig att skjutsa någonstans istället. Det är ett heltidsjobb att hålla på med och jag vågar aldrig lägga mig på kvällen förrän jag vet att han är hemma. Går ut otaliga gånger och kollar, han bor i kvarteret bredvid mitt. Kolla, kolla, kolla och undrar och oroa mig. Tack för alla dina fina ord till mig, det värmer mig. Jag känner ju den här skulden också eftersom jag köpt och burit dit en massa alkohol under flera år. Jag vill att han ska vara nöjd och glad, jag vill inte vara orolig, jag vill bara leva mitt liv utan skuld och utan att känna att jag måste vara "jour" hela tiden. Jag försöker göra annat också, jag arbetstränar 4 timmar per dag på en liten affär där jag trivs väldigt bra. Men nu kan jag inte fokusera där heller, vill knappast gå dit. Känner bara att jag måste sitta här hemma och kolla vad han ska hitta på och om han behöver mig. Det är inte klokt, jag blir sjuk av det här. Det var så skönt att få skriva av sig här och få svar från så fina människor med egen erfarenhet. Idag har jag suttit inne hela dagen med undantag av hundrastningar, och bara väntat för att få höra vad han ska hitta på. Och nu är han så irriterad på mig så nu får jag inga svar. Och så kanske han ringer sent och undrar varför jag inte kommit med mat. Bara vänta och vänta. Allt är så himla svårt och komplicerat. Var inte meningen att jag skulle skriva så här mycket men just precis nu är jag så uppfylld av både oro och ilska så tangenterna bara smattrade. Tack igen för ditt fina svar.