Min historia

7 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Krokus
Min historia

Hej alla fina anhöriga!

Jag är i behov av att skriva av mig lite, så jag tänkte berätta hur min resa har varit med att bo med en älskad sambo som jag tror är alkoholberoende.

Vi har varit tillsammans i fyra och ett halvt år, och han har i princip druckit varje dag. Värst var det för ett och ett halvt år sedan när han var arbetslös. Då var han nog uppe i en flaska vin om dagen plus ett par öl på puben.
Han har för vana att sitta och jobba med sin dator på puben (han är frilansare), eller sitta och läsa, lösa korsord, vad som helst, så både under och efter jobbtimmarna är konsumtionen igång. Jag vet inte hur många enheter det blev per dag. Men jag har svårt att tänka mig att han någonsin satt utan att dricka.
Förutom under en månad, för cirka ett år sedan, när jag hade gått till en alkoholklinik med in oro och pratat med en terapeut. Då tog jag mod till mig att gå till honom och säga hur dåligt jag mådde över hans drickande. Han förstod något sånär och var ledsen över mitt dåliga mående och att det hade varit lite mycket på det senaste.
Efter samtal på kliniken tog han en vit månad. Han gick i gruppsamtal i kanske sex veckor och fick prata med läkare där. De kom fram till att han "endast" var på gränsen till beroende. Men jag antar att de sa att han missbrukar. Det vet jag inget om, den informationen delade han inte.. Efter den månaden gått började han att dricka som vanligt igen, men vi fortsatte gå hos en parterapeut där.
Han kunde även vara borta mycket sena kvällar. Ibland kom han hem i ganska rimlig tid, vid tolv, ett kanske, och var berusad men inte stupfull. Så hände det att han kom hem nästa morgon och var nästan okontaktbar.

Denna kombination av festnätterna och det dagliga drickandet åt sig in i min kropp som ett ångestmonster. Ville inte påverkas, ville inte bry mig. Vi hade ju pratat om det, och han bad mig bara om att INTE OROA MIG. Det ville jag heller inte, men det är inte det lättaste att bara stänga av. Oron och alkoholen smög sig som en katt runt vår relation, som i övrigt var underbar, annars hade jag aldrig kämpat så länge, och till slut för ett par veckor sedan fick jag nog. Jag spenderade för mycket tid på att tänka och oroa mig, vaka och vänta.

Han hade lovat, under parterapi på alkoholkliniken att aldrig bli full igen. Och jag sa att om du blir det så lämnar jag dig. Det blev han. Två gånger samma vecka.

Jag har nu lämnat honom och förklarat mycket tydligt att det beror på hans missbruk av alkohol. Inget annat. Att han behöver hjälp.
Han lider också av mycket ångest, och äter antidepp, vilket inte gör gott för toleransen precis. Hans sömnmönster är skevt, och det är svårt att leva ett "normalt" parliv, när det andra prioriterar alkohol före sin partner. Jag vill vara första prioritet! Är det så konstigt? Jag sa att han stod inför ett vägskäl nu, lev med mig eller med alkoholen. Allt det sa jag, och mer, men jag tror inte han förstår det!
När vi sågs igår och pratade sa han att han älskar mig, och grät floder, men att han inte vill laga detta. Att det är för jobbigt att leva med någon som ständigt är orolig för en........

Det svåraste av allt är mitt tvivel. Jag tvivlar på att han är beroende, om han verkligen missbrukar, eller bara är en skön och avslappnad typ, och att jag är för dramatisk. Min logik och mina vänner säger att det inte stämmer, att han är sjuk, men hur ska jag inse det?

Att lämna honom är det jobbigaste jag någonsin har behövt göra.

Johanna51
välkommen hit Krokus!

Det är inte alls konstigt att vilja vara första prioritet i en relation och det är nog det man känner av i en alkoholist-relation, att alkoholen går före. Så sunt av dig att lämna. Det är jobbigt, det vet vi härinne! Många tankar på hur man borde gjort istället, om det ändå inte skulle kunnat.... och självkänslan blir ju sänkt av att partnern väljer alkohol före en själv. Jag påminner mig ständigt, varje dag, att jag VISST är värd mer än en ölburk, det var bara det att mannen i mitt liv drabbades av en sjukdom, han lider av alkoholism. Han har diabetes också, och jag skulle aldrig drömma om att försöka bota den, det ska ju en doktor hjälpa till med, men likt förbaskat funderar jag på hur jag skulle kunna "bota" hans alkoholism..... :( Knäppt! Det är alltid svårt när en relation tar slut, oavsett anledning. Kan du tänka att han lider av en sjukdom? Och att det skulle varit värre om han hittat en annan? Och att det är starkt och bra att du tagit ett beslut som är bra för dig?
Sen funderar jag lite på det han sa till dig: "Att det är för jobbigt att leva med någon som ständigt är orolig för en"
I mina ögon ser det ut som ett försök att lägga skulden på dig....... men jag tycker inte du ska ta på dig den skulden. Du har gjort det man kan förvänta sig för att klara relationen. Var nöjd för det och gå vidare med ditt fantastiska liv! :)

Krokus
Vad fint du skriver, tack för

Vad fint du skriver, tack för alla ord!!
Jo, det hjälper att tänka att han har en sjukdom.. men har av någon anledning svårt att erkänna det. Hur många vänner som än bekräftar att jan har ett missbruk har jag svårt att landa i det. Kanske är det självdestruktivt. Lättare att tänka att det är mitt fel?

Johanna51
I längden

blir det kanske svårare att tänka att det är ditt fel? Såna tankar kanske tar över för andra saker också, att man tänker att alla möjliga saker är ens fel.....? Man kan ju aldrig ta ansvar för en annan människas handlingar. Jag funderade på om du läst i forumet för dem som har alkoholism, deras berättelser? När jag läser vad andra skriver, om sin alkoholism och om hur de kämpar så förstår jag bättre att det är en sjukdom, som är svår att hantera.
Och när jag läser i anhörigforum om hur alla anhöriga haft det så känner jag igen mig så himla väl. Och förstår att jag inte är ensam om mina känslor och tankar. Kanske det kan hjälpa dig också? :)

Annher01
Nu när man lämnat en relation

Nu när man lämnat en relation så är det rätt patetiskt att bli lämnad just för en flaska. Enda anledningen att flytta isär liksom. Jag tänker i lbland skulle det vara lättare om han hade hittat en annan. Det är iaf en levande person att konkurrera med på ett vis lättare kanske att såga sv känslor å allt??

saris
anher01

Exakt så tänkte jag med när vi flyttade isär, att det skulle varit lättare att bryta kontakten med honom om han hade varit otrogen eller hittat någon annan..ingen vill bli bortvald för spriten, då skulle det inte ha varit svårt att bryta med honom och sluta känna som jag gör om han faktiskt hade gjort något. Men med tiden insåg jag hur sjuk han faktiskt är och vilken kamp det är för honom..blev lättare när jag tänkte i dem banorna. skuldbelägg inte dig själv bara, det är så lätt gjort, man drar ner sig själv så mycket att man själv blir sjuk....kram

Annher01
Det är just så

Att jag har fått panikångest efter drt här precis när han flyttade fann jag honom attraktiv och vi var med varandra. Det har aldrig varit dåligt, men till saken var att jag mådde pyton efter det känslorna stormade å jag sökte psykolog å Alanon. Måste få bekräftelse i det ultimatum jag ställt. Att han köper det rakt av har aldrig varit den som bestämt när nått ska hända liksom utom i det här beslutet. Trots att vi har en flicka på 11 år gemensamt som är orsaken till mitt beslut. Det gäller ju våga sitt beslut. Men mitt hjärta slits isär. Vem är han egentligen mannen jag gifte mej med å skaffade ett till barn med.? Fastän jag hade fyra å ett taskigt äktenskap innan. Å han hade två å var ensam. Hoppas på svar på något sätt i framtiden.