10 dagar 20 timmar 23 minuter.
För ungefär två veckor sen så kom den där dagen som jag fruktat i flera år men ändå struntat i. Botten. Absolut botten.

Många nära missar då jag kommit undan en hårsmån från katastrof. Somnat på hallgolvet, gjort bort mig, blivit dumpad i en taxi av polare, nästan varit otrogen, haft minnesluckor, supit bort prylar. Ångest.

Så djävla självklart så här i efterhand. Alla tecken fanns ju där. Frun som gömt alkoholen hemma. Barnen som visat oro över mitt intag. Gång på gång satt tre öl som max för att sen vakna upp med näsan på ringklockan hemma och bli avklädd av frun (antagligen med den där oroliga blicken, men det såg ju inte jag). Ilskan från mig när hon påpekar att jag kör på för hårt. Kompisarna som tröstar med ”jag har inte uppfattat att du har problem. Två öl tack.”

Men som sagt där satt den. Inpräntningen i själen som säger att jag är inte den jag tror. Inte den där fantastiska killen/pappan/maken/kompisen, utan han där bakom, han med problem. Riktiga problem. Tung insikt. Ångest som aldrig vill släppa.

Har inte kommit till stadiet att dricka varje dag men den lär inte vara långt borta. Men har insett att enda chansen att klara av att begränsa mitt intag är om all alkohol i världen tar slut varje gång jag tagit tredje bärsen. Hållt mig hyggligt till 2-4 dagar i veckan. Nu hör det till saken att jag är grymt social och älskar människor, och det blir så mycket roligare med alkohol. Själv är inte lika kul men visst det händer. Jag har lidit av depression sedan många år och alkohol med vänner är enda stunden då allt känns precis som det ska vara. Att man är helt på rätt plats och allt är möjligt.

Har ingen som helst lust att skriva om vad som hände, men det var illa (om än inte olagligt). Hollywood-illa. Sånt man läst om och ryst, svensk radhusångest med blodpudding.

Dock har jag en enda chans att rätta till vad jag ställt till med. Jag tänker ta den. Är inte ens ett alternativ att börja dricka igen, då är det en helt annan typ av liv jag har framför mig.

Men ändå... kanske om något år igen...

10 dagar 20 timmar 41 minuter.

Ett viktigt steg att börja skriva här. De första och för många värsta dagarna har du redan tagit dig igenom.

Du skriver brutalt ärligt, det brukar vara en bra början. Här förstår alla så det är ingen idé att linda in orden i onödan.

Det är klart att du inte behöver beskriva vad som hände, det viktigaste är att du är medveten om att det inte ska upprepas - och vad gäller just det verkar du ju övertygad.

Lycka till!

...närå. Men det kämpigaste är ju att det känns som att man aldrig mer får ha kul. Bara stå och gäspa på fester och vilja åka hem. Antagligen antastad av frågor om vaför man inte dricker och vänliga ”men du kan ju dricka bara på fredag för då bla bla”.

Men det får det vara värt. Klart att 20 års festande MED alkohol kanske kräver ett tag att vända till att ha kul UTAN alkohol.

Är det alltid så att folk som stör sig på att man inte dricker har egna problem? Ser ju nu att det var så för mig i alla fall.

Ja ja vad är väl en bal på slottet utan öl...

"gäspa på fester" vs "barnen som visat oro över mitt intag".

Som du själv skriver, det får det vara värt. Självklart! (Därmed inte sagt att det är lätt.)

Ja du, många som stör sig på nykterhet tror jag har egna problem. Varför annars ens reagera eller ifrågasätta?

Du har alldeles rätt. Men det är ju inte logiken som styr utan känslan, annars hade jag inte hamnat här. Och en katastrof är nog vad som krävs i vissa fall för att komma till insikt. Så ja visst är ”gäspande på fester” värt att barnen inte är oroliga. Men under ytan oroar jag mig för att gäspa mig igenom livet utan att någonsin vara glad igen.

Du har alldeles rätt. Men det är ju inte logiken som styr utan känslan, annars hade jag inte hamnat här. Och en katastrof är nog vad som krävs i vissa fall för att komma till insikt. Så ja visst är ”gäspande på fester” värt att barnen inte är oroliga. Men under ytan oroar jag mig för att gäspa mig igenom livet utan att någonsin vara glad igen.

tyvärr... Håller med dig, då vore ingen här. Vet själv hur det är trots att mina barn är vuxna. Där är jag inte klockren vad gäller att råda just nu.

Tror dock inte att du behöver gäspa dig igenom livet. Kanske känns det så ett tag, men alla som lyckats vara nyktra länge vittnar om motsatsen (haha, autocorrecten skrev "mördaren"). Läs gärna trådar av Lim, Lerigen eller miss lyckad. Finns också flera veteraner som Adde eller Berra.

Var skit igår men idag är det toppen. Var hos psykolog igår (igen) för att fortsätta komma åt problemen som jag super bort. Alltid ska det rotas i barndomen. Efter det kände jag mig tom och ville helst bara gå och lägga mig. Ofta är det problemet att jag sedan helst inte vill gå upp igen. Men idag var det lätt.
Glad över att min fru är borta och har kul utan att oroa sig för att jag ska hitta på något dumt.

Ha en grym dag i solen och drick mycket vatten!

Och så vips har två veckor passerat. De där två första tungrodda veckorna.
Fantastiskt bra jobbat!

Jag har redan sänkt två liter vatten dagen till ära. Känner mig på banan igen trots mitt självömkande gästspel igår.

Ha en förbannat fin dag du med! ☀️

Tofslan

Hej, du skrev i min tråd igår om att du också har social fobi och med det kopplat ångest, och sen dämpa ångesten med alkohol. Precis som jag gör! Här skriver du att du är "grymt social", menar du då med alkoholen? För det är jag också. Folk uppfattar mig säkert som jättesocial och extrovert, men bara när jag är full. Nykter är jag introvert och vill inte lämna huset (i värsta fall).

Den här instämmer så på mig: "Men har insett att enda chansen att klara av att begränsa mitt intag är om all alkohol i världen tar slut varje gång jag tagit tredje bärsen." Jag kan inte heller sluta när jag väl har börjat... bättre att inte börja alls så slipper man den där jakten.

Lycka till men den här resan, du verkar bestämd!

Jag gillar verkligen att vara med andra människor. Jag är en ”gul” person. Och jag skådespelar bra. Men innerst inne är det en enorm ansträngning som gör mig helt slut. Det enda sätt jag kan få båda är med sprit i kroppen. Då kan jag vara social utan den där ”duger jag?”, ” vad tycker den om mig egentligen?”, ” hur reagerade hen på det jag just sa?”, ”nu är det två som tittat på min skjorta, har jag spillt?”, ”vad betyder den där minen?”. Enormt ansträngande men ändå vill jag ju vara med. Men får jobba med den underliggande faktorn i stället... jag vill inte vara utan, men orkar inte med ansträngningen i längden. Övning ger tydligen inte färdighet i mitt fall.

Tofslan

Jag gillar människor, jag vill ha vänner, jag gillar att umgås men precis som du säger så kommer ångesten ivägen med alla dessa onödiga frågor om hur vi beter oss, vad vi säger och hur vi ser ut.

Jag antar att du, precis som jag, fortfarande har jobb/plugg och har vänner och du har familj. Alltså vi fungerar som normala människor i samhället och folk runt omkring oss skulle typ inte tro oss om vi sa att vi hade social fobi.
Det är verkligen uttröttande som du säger. Man använder all sin energi till att verka "normal" och sen för att orka lite mer så dricker vi.

Ska bli intressant att följa någon som tänker väldigt lika mig! Ja, dela gärna din review av boken när du är klar.

ElseF

Jösses vilken igenkänning! Det dubbla i att behöva och gilla det sociala samtidigt som det är såå ansträngande då hjärnan jobbar på högvarv i alla sociala situationer. Just sådana frågor som du nämner ”duger jag?”, ”tycker dom om mig?” o.s.v. Det gör så jag är helt slut efter att ha umgåtts med människor en stund.

I mitt fall är det tydligt att det beror på min låga självkänsla. Tycker jag själv att jag duger? Tycker jag om mig själv? Antagligen inte.

Kämpa på! ??

Edit: Hade inte sett ditt svar, ElseF, när jag skrev nedan eftersom jag började och fortsatte senare, men exakt!

Tofslan: Jag känner igen delar av det du skriver även om det skiljer år och länder. Bra kämpat och ge inte upp! Tänkte på ditt sista inlägg om att man vet att andra tycker om en men det är svårt att se det genom ångesten. Jag tror att det egentligen inte spelar någon som helst roll vad andra tycker om en egentligen, det är nog hur man tolkar sig själv genom deras ögon som är det stora problemet. Alltså i grund och botten en fråga om självkänsla. ”Jag duger”. Jag är väldigt självkritisk och hård mot mig själv. Jag kan få 1000 positiva kommentarer men det är den där enda negativa som biter sig fast och gnager in i märgen. Som sen blir det vad jag ser hos mig själv genom andra. Kanske om man kan hitta orsaken och förändra hur man ser på (förlåta) sig själv så blir det inte så intressant vad man tror att andra tycker om en eller tänker. Jag hoppas det i alla fall. Då kanske det kan bli kul att gå på sociala event utan ”liquid courage”.

Läser boken om social fobi, hittade ett intressant citat. ”En oroväckande stor del av dem med social fobi försöker dämpa sin ångest med alkohol eller andra droger och löper därför en förhöjd risk att utveckla missbruksproblem.”
Kändes ju logiskt men där är det svart på vitt iaf.
Ska ge den en chans och följa deras råd om ett kapitel per vecka och strikt övning. Lär behövas nu när ”krockkudden” är lagd åt sidan.
Står också att det drabbar en stor del av befolkningen. Intressant att så många av oss går runt och är nervösa inför varandra. Vilket oerhört resursslöseri!
Gissar att ca 40%-60% av min hjärnkapacitet går åt till att kontrollera socialfobin. Med alkohol 0-20% men då förvinner säkert resten bara ner i glaset...

Nu har tankar börjat komma om att jag kan ju sitta för mig själv typ en kväll i månaden och ta 2-3 öl så kan det omöjligen gå fel. No harm no foul.
Även funderingar på att när min fru ska bort är väl bra tillfällen för planerade korta återfall. Måste sluta underhålla dessa tankar.
Ska på (städad) fest i morgon, det blir en utmaning. Inte att avstå alkohol men att orka vara kvar. Måste erkänna att jag redan nu känner avundsjuka mot de som kommer att få dricka i morgon. Fest känns liksom inte kul eller spännande som det gjorde förr och jag saknar det enormt...

Jag vet precis hur du tänker och resonerar kring ”vad kan några öl gör för skada bara jag är själv?.
Så länge det bara är tankar så är det ingen fara. Värre blir det när man iscensätter det hela. Kanske håller man det i schack för resten av sitt liv, men det kan lika gärna gå åt helvete och vips är man tillbaka på ruta ett igen.
Märker att just de tankarna blir färre och mer sällsynta ju längre tid jag varit nykter. Däremot fantiserar jag om att åka till stugan tillsammans med en god vän och bara vara, fiska, hugga ved och allt som hör till. Ja, givetvis ska min gamle följeslagare Bellman följa med också.
Den tanken dyker upp regelbundet fortfarande, även om suget på fyllan inte längre existerar.
Märkligt hur hjärnan fungerar ändå. Jag vet vad jag ska ge fan i för jag vet att det är startskottet till helvetet. Ändå inbillar jag mig själv att det inte är någon skada skedd vid isolerade tillfällen (1-2ggr / år).

Det där med fester.. Ja, där ska jag inte ens börja.

Känns det bortsett från dessa tankar som att du är på rätt spår?
Ha en fin helg!