Här sitter jag och vet varken ut eller in. Var går gränsen? När har man ett problem med alloholen?

Min man tycker jag är gnällig och tjatar på honom när han är ute och roar sig. Men problemet är att han inte vet var gränsen går. Han kan aldrig ta bara en öl, han är nästan alltid kvar tills man stänger stället och kommer hem väldigt berusad och hela dagen efter blir förstörd. Nu har vi en bebis också och det är alltid jag som får sitta här med hen hela söndagarna när han sover ruset av sig.

Inatt var det dags igen. Han skulle se fotboll och ta ett par öl.
Kl 02.30 kommer han hem efter att jag ”efterlyst” honom. Spyr ner hela golvet och slår sönder en vägg i vårt nyrenoverade kök.
Idag skulle vi hitta på en massa saker men jag får ta hand om bebisen och har själv sovit en timme.

Det är inte så att detta inträffar jätteofta, men när det gör det så spårar det alltid ur. Jag är rädd om min man, vår relation och vår familj! Min sambos pappa var dessutom alkoholist när han levde. Redan där tycker jag att man ska vara försiktig och medveten om ärftligheten. Men det kanske inte är min ensak?

Sedan vi fick barn har jag själv mer och mer tagit avstånd helt från alkohol (har aldrig varit en stordrickare, men klart man har festat till det då och då)
Nu vill jag se vårt barn växa upp i en trygg miljö och det gör så ont i mig att min sambo inte verkar resonera likadant.
Alla andra ”får ju” gå på krogen för sina fruar. Alla andra får gå på after work och se på fotboll. Men jag är den frun som gnäller. Men alla andra kan omöjligt komma hem på småtimmarna varje gång och vara så full att man väcker hela huset tänker jag!!! Jag hatar verkligen den han blir när han är så full. Är detta jag som är en gnällkärring som jag så många gånger blivit kallad? Jag vet verkligen inte. Det är mycket möjligt att det är så!

Jag har börjat tänka ibland att det vore lugnare med bara mig och barnet, om det bara vore vi.
Då hade man dessutom sluppit bli besviken varje storhelg, semester osv, som slutar på samma sätt varje gång ändå.

Jag är från ”andra sidan”. Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Det skulle kunna ha varit skrivet av min fru.

Jag förstod nog hur det låg till någonstans där inne, men var inte beredd att acceptera det. Ofta gick det ju bra och andra gånger slutade som du beskriver ovan. Han har nog samma typ av beteende som jag, svårt att sluta när man väl börjat. Vi har fått avboka aktiviteter och besök ”dagen efter” vid ett flertal tillfällen pga mitt missbruk. Min far är alloholist, men nu har jag läst att gener bara är en liten del av varför man blir missbrukare.
Vi diskuterade ofta att jag skulle dra ner, men det gick aldrig. Och jag sa också att min fru gnällde mkt, och blev sur om hon var med och bad mig sänka tempot. Vet inte hur många gånger jag försökte dricka mindre. Men efter två-tre öl så spelar det ingen roll, man behöver mer. Jag kunde oftast bara sluta om alkoholen var slut, alla gick hem eller stället stängde.
Jag är utåt sett ”välartad” och jag gissar att bara någon enstaka förutom min fru haft problem med mitt drickande.

Jag behövde dock göra en rejäl tabbe för att verkligen kunna släppa in tankarna som funnits där hela tiden. Och då blev mitt beslut att aldrig dricka mer. Inte ”kanske senare”, eller ”om ett år”, för jag kommer bara att börja där jag slutade.
Och vad skönt det kändes. Man har en blandad känsla när man som din man går ut och bara ska ta två eller går på fest. Oron finns där. Kommer jag ställa till med något, göra bort mig etc. Den är så oerhört skön att bli av med.
MEN som jag sett med egna ögon och även läst här så kan du som partner göra väldigt lite för att få din partner att sluta. Han måste verkligen vilja själv.
Det är inget litet beslut man tar. Att aldrig dricka mer känns först helt overkligt. Sen vad ska man då dämpa ångest och smörja sociala sammanhang med. Sen vad ska alla säga? Och hur ska man försvara sig? För vissa hjälper det att tänka en dag i taget, men för mig var det lättare att fatt ett enda beslut. Jag har väldigt lågt fysiskt beroende, mer självmedicinering och socialt hjälpmedel.

Det är ett så stort beslut att ingen annan kan fatta det åt en. Så du måste fokusera på dig och vad du vill. Du kan så klart ställa ultimatum men då måste du vara beredd att hålla det samt att du kanske tvingar fram ett smygande. Men en öppen dialog är viktig, där du framför hur du vill ha ditt liv. Kanske är han med i ditt liv, kanske inte. Men det är jättetufft! På båda sidor om sträcket. Önskar dig all lycka!

Besviken fru

Tack IronWill
Det känns så bra att få prata med någon från andra sidan som du kallar det. Ibland känner jag att det vore enklare om han hade haft ett grövre missbruk...svårt att förklara men precis som du skriver så är han utåt sett helt normal. Omtyckt av alla grannar, kollegor, familj... Men när han dricker så händer dåliga saker. Och jag hamnar i skottlinjen. Men det är som om han inte ser sambandet mellan detta och hans drickande.
Eller så gör han det men vill inte erkänna för sig själv.

Hur hade du önskat att din fru hade agerat idag?
Hade hon kunnat göra nåt annorlunda?
Känner mig ibland att jag bara gör mig till ett offer och tycker synd om mig själv. Men det är verkligen inte kul att leva med någon på detta sättet. Det var inte kul att på min första mors dag sitta helt ensam med bebisen för att han sov ruset av sig hela dagen när vi hade bestämt att vi skulle göra nåt mysigt. Men vad gör man! Det måste precis som du skriver komma från honom. Och ställer jag ett ultimatum måste jag vara beredd på att bli ensamstående...

Man funderar även över hur mycket av alla sociala sammanhang som kretsar kring alkohol. Jag hatar det! Jag hatar alkohol! Den förstör så mycket för oss just nu.

Jag såg ditt inlägg och vill säga att du överdriver verkligen inte! Det är inte ett ok beteende av din man! Det är helt och hållet han som har problem. Du behöver inte finna dej i detta. Ju förr du säger ifrån på skarpen desto bättre för dej. Kanske han då inser att han måste göra nåt. Stå,på dej, du är ingen gnällkärring! Ingen ska stå ut med sånt och det blir inte bättre med tiden.
Jag är själv nykter sedan sex år efter ett antal år med för mycket drickande. Men jag har också varit medberoende då min man egentligen hela livet ibland druckit för mycket. Då han druckit har han inte slutat och jag känner så väl igen mej i din beskrivning. På den tiden drack jag ingenting, då barnen var små. Jag har många gånger funderat på varför jag bara stod ut med det. Alltid var ansvaret mitt. Var vi på fest så sov han hela dan efteråt och jag fick ta hand om barnen.
Så småningom blev det bättre här men jag borde nog ha satt ner foten.

Anxiete

Som IronWill säger: du kan inte påverka honom men du kan försöka göra dina dagar lite bättre med små steg. Om han ska ut o festa planera in något för dej och barnet dagen efter så att du inte sitter hemma och förstör din dag bara för att han är bakfull ! Kan du be honom sova hos någon kompis/hotell när han ska ut o supa ? Du kan inte hindra honom men jag tycker att du kan kräva lugn i ditt eget hem. Vilka mål har du och vad kan du göra för att nå dit ?
Jag vet hur tråkigt det är , dessa förbannade helger , men jag håller på att lära mej att göra saker jag vill !!

Min fru satte aldrig något direkt ultimatum, hon är lite för snäll kanske. Men hon avskydde det, skämdes för att avboka sociala saker, oroade sig för att jag skulle skada mig, blev ledsen när jag låste in henne genom att sova till eftermiddagen. Men även två av hennes partners innan mig drack på liknande sätt, så vi diskuterade om hon inte trott att många män dricker så. Går i alkoholsömnen och misstar hörnet för toan, behöver hjälp att klä av sig, sover på diverse golv, super bort saker, lovar komma 22.00 men kommer 04:00. Nu när mina ögon är öppna så är det självklart. Men hur man öppnar dem är nog olika från person till person. Men jag tror att han vet om att något inte är rätt, och att det är en del av irritationen över att du säger ifrån. Jag brukade dock oftast hålla med min fru dagen efter, men sen blåste det bort. Man förtränger det. Ser bara det senaste tillfället och minns inte kedjan av händelser. Men du kan alltid prova utan att vara konfrontatorisk, förklara hur du önskar att ditt liv ska se ut och hur du känner när han förstör för dig, rädd, ledsen, orolig, ensam. Kan vara svårt att inte hamna i konflikt men om du fokuserar på dina känslor så är risken mindre.
Men jag håller med dig, varken du, min fru eller någon annan fru/man/partner ska behöva leva så. Visar han ånger över gårdagens händelser? Det är i så fall ett bra tecken. Om inte så har han kanske en bit kvar. Men från en som varit i hans sits så är det väldigt mycket fördelar med att inte dricka, synd att det är så svårt att överföra den insikten till någon annan. Man kan vara med på AW, fotboll och annat nykter och ha kul, man har ju glömt hur man gör så det är spännande i sig. Jag har lite social fobi också men det funkar ändå. Kanske tipsa om forumet så kan han läsa om anda med liknande problem? I mitt fall märkte jag också av en ökning i intag senaste 5 åren (är 40 nu) och barnen gillade inte att jag drack men det tyckte jag heller inte var hela världen. Lyckligtvis såg de mig aldrig i de värsta stunderna. Och i dessa undrade jag lite om jag ens kunde (förtjänade att) vara far, men som sagt minnet är kort när alkoholen är med i spelet. Hoppas du kan få rätsida på det!

Besviken fru

Så kloka tips från er båda, jag kommer verkligen att ta med mig dem, tack!

Anxiete, jag ska faktiskt se till att ha planer själv för dagen efter nästa gång. Lika bra att exkludera honom från dem då det ändå aldrig blir av!
Min man har ett jobb där han är iväg på konferens åtminstone en gång i månaden. Jag vet ju att det sups nåt sanslöst på dessa ”tillställningar”.
Förr tyckte jag att det var jättejobbigt när han ringde mig vid 22 för att sluddra godnatt när man hörde att han inte bara hade tagit en öl som han hävdade, och insåg att det likväl var skitsnack att han skulle lägga sig nu, jag vet ju att han kommer vara uppe och slå klackarna i taket så länge det finns alkohol att tillgå. Jag tyckte det var jobbigt att han inte skulle hem och oroade mig för allt som kunde hända honom, att han skulle göra bort sig eller vara otrogen även om jag inte tror det sistnämnda om honom, men man vet aldrig vad alkoholen kan ställa till med. Men nu tycker jag snarare att det är skönt att han gör detta på avstånd så jag och bebisen kan få lugn och ro i huset.

IronWill
Han visar viss grad av ånger även om det sitter långt inne. Idag var han först bara otrevlig; det var inte han som slagit sönder väggen, han hade spytt pga sjukdom och inte fylla, jag hade provocerat honom osv, total förnekelse helt enkelt.
Sen när jag återberättar vad som hänt (han minns ju inte) så skäms han alltid. Så är det alltid. Säger att det inte var meningen. Att det inte ska hända igen. Han är dock väldigt rädd för ordet alkoholist. Blir arg när jag använder det ordet. Han vill inte bli förknippad med sin pappa, han tycker inte att han har ett så stort problem med alkohol. Så man kan inte säga ”dessa alkoholproblem du har” utan får säga nåt i stil med att ”detta problem du har att du ofta blir för full och tappar omdömet”
Men jag tycker också att det är ett tungt begrepp så jag klandrar honom inte.
Men den riktiga insikten har helt klart inte kommit än!

Det finns eg ingen definition på alkoholist. Det är något man själv måste avgöra om man är. Men missbruk är väl tydligare. Eller att han har alkoholproblem, det är inte riktigt lika stigmatiserande. Det är kanske ett problem att alkoholist är ett så laddat ord, man skjuter det ifrån sig och tänker ofta på parkbänkar och icke fungerande individer, som visserligen förekommer men är troligen inte fallet för många.
Men försök att prata öppet om hur du vill ha det utan att döma. Som sagts ovan, försök också att fokusera på att du själv ska ha det bra. Se till också att du får dina egna kvällar ledigt från hemmet så du inte isolerar dig. Om du har någon att prata med om dina funderingar så gör det.
Jag är också fundersam till alkoholens starka ställning i samhället. Det är en livsfarlig drog som kostar samhället miljarder och orsakar mycket lidande. Jag har tyvärr inte lösningen till dina problem men känner mig verkligen träffad (får dåligt samvete) av din historia eftersom den är så lik min fast tvärt om. Du fixar detta, på ett eller annat sätt! Skriv av dig här när det kokar över.

Anxiete

Han upptäcker att du tar för dej och gör roliga saker när han ligger hemma , utan honom. Inte lika bekvämt att ligga bakfull ensam när frun är iväg på trevligheter ? Du kommer hem på gott humör och berättar vad han missat !

sessi

Jag tycker att du ska gå ut och göra saker med din baby medan han sover ruset av sig, så han ser att du har ett aktivt liv utan honom. Då ser han kanske vad han missar på grund av sitt missbruk. Tyvärr så måste han inse själv att han har ett missbruk. Vi anhöriga ser det som missbrukaren inte ser. Vi anhöriga har ofta dåligt samvete för att vi gör saker på egen hand men det ska vi inte ha.
Jag hade dåligt samvete igår för att jag gick hem till en vännina och delade på en öl. Jag hade dåligt samvete för att jag drack alkohol. Jag gör det aldrig framför min alkolist. Men varför skulle jag ha dåligt samvete?
Vi kan aldrig få missbrukaren att sluta dricka. Hen måste själv vilja. Får

Fru Anhörig

Känner igen precis allt, men min man blir (tyvärr) aldrig så dålig att han kräks.
Men jag avstår demonstrativt från alkohol när vi är tillsammans och då är jag ”tråkig” och sur.
Senast han kom hem fullständigt plakat, tittade jag i hans telefon (jag vet, man får inte) och tittade på sms med hans kompis. Där hittade jag sms-konversation från min man att han hade ”laddat upp” med flera öl under dagen. Så har hans kompis fotat min man när han låg utslagen i kompisens soffa. Det var inte roligt att läsa ...
Idag hittar jag konversation att ”det blev en blöt kväll som vanligt”.
Löftet i april och maj var att han skulle hantera sitt drickande, jag tog upp nu ikväll att jag inte sett några framsteg. Min man ljuger så han snart inte vet vad som är sant. Och vägrar prata om det nu.
Vi har bokade utlandsresor tillsammans med familjen nu i sommar, så efter det får han packa in väska. Förmodligen kommer han demonstrativt mot mig, dricka en del.

Jag stöttar dig, barnen ska inte se en sån familjesituation.

❤️

Fru Anhörig

Känner igen precis allt, men min man blir (tyvärr) aldrig så dålig att han kräks.
Men jag avstår demonstrativt från alkohol när vi är tillsammans och då är jag ”tråkig” och sur.
Senast han kom hem fullständigt plakat, tittade jag i hans telefon (jag vet, man får inte) och tittade på sms med hans kompis. Där hittade jag sms-konversation från min man att han hade ”laddat upp” med flera öl under dagen. Så har hans kompis fotat min man när han låg utslagen i kompisens soffa. Det var inte roligt att läsa ...
Idag hittar jag konversation att ”det blev en blöt kväll som vanligt”.
Löftet i april och maj var att han skulle hantera sitt drickande, jag tog upp nu ikväll att jag inte sett några framsteg. Min man ljuger så han snart inte vet vad som är sant. Och vägrar prata om det nu.
Vi har bokade utlandsresor tillsammans med familjen nu i sommar, så efter det får han packa in väska. Förmodligen kommer han demonstrativt mot mig, dricka en del.

Jag stöttar dig, barnen ska inte se en sån familjesituation.

❤️

Jag är från båda ”sidor”..Har separerat från en man som fortsatte sitt drickande trots stora konsekvenser..Slutade dricka själv för 2,7 år sedan..Mitt ex ljög inte om drickandet först..Det var senare när jag slutade dricka som lögnerna började..Allt var uppenbart, tex hur mycket han drack, skulle hålla sig nykter men drack ändå..Ska du dricka när jag har jour på jobbet? Hurså? Fick jag till svar..Mycket frågor, undanglidande svar, ilska, oro, skam, rädsla för barnens mående och trygghet..Satte ultimatum, var beredd på att han var för svag mot alkoholen..Flyttade när han valde supandet istället för familj..Har aldrig ångrat det, inte en gång..Mina barn har börjat få trygghet dom inte hade i vårt gemensamma hem..Styrkekram och ett jävlaranamma till dig..Det behövs när man ska tackla all skit som alkoholen för med sig när partnern har alkoholproblem..

Troll65

Först vill jag tacka IronWill för att du delar med dej av din sida då det hjälper i mina egna tankar, skönt att läsa allas kommentarer då man känner igen sej i så väldigt mycket. Den jag lever med dricker inte värst mycket och blir väl inte direkt otrevlig men varje dag och hade inte haft en enda vit dag på många år, kallar det själv medicinering. Känslomässigt avtrubbad och livlös i ögonen förutom emellanåt då jag trodde mej se en glimt av den "rätta sidan" höll jag fast i alla år. Vid de flesta samtal rörande vår relation osv blev det alltid "strid", alltid anklagande, ett försvarsbeteende och det är frustrerande, men Besviken fru...du gnäller inte och även dina känslor har rätt att existera. Läste i någon annan tråd om att inte "skydda" den som "missbrukar" utan själv vara ärlig och inte underlätta. Där står jag i konflikt med mej själv...jag har fått förstå att min sambos vuxna barn (som inte har en susning vad som föregått i alla år) tror att han är en ängel som är "kuvad" av mej, jag har attitydproblem vilket gör att det blir så synd om honom som är så snäll...En sida av mej säger, låt det bara vara å gå din väg... Den andra säger...varför ska jag vara boven i dramat som inte orkar leva i detta, jag har inget att skämmas för men ska jag vara ärlig?? Jag vet inte... det känns svårt då man vet att man redan på förhand har blivit baktalad av den som missbrukar inte bara alkohol utan även mej.