Hej.
Jag, en 42 årig kvinna, dricker alkohol i ett ångestdämpande syfte (tycker egentligen inte ens det är gott) Och på somrarna som nu tenderar det att gå över styr. Förut har jag mest druckit i fest och sociala sammanhang (och då alltid för mycket) men på sistone har jag även druckit i min ensamhet. Och det, många gånger i hemlighet efter att min fru kommenterat mitt alkoholintag i negativa ordalag.
Jag trivs inte med mig själv, i mig själv. Alkohol får mig att vila ifrån att känna. Jag mår egentligen bara ok när jag är ensam , umgås med någon trygg eller sover. I vaket tillstånd i ett socialt sammanhang krävs det alkohol för att koppla bort tankarna. Dock tar jag självklart inte alltid då till alkohol, men lämnas således med konstant ångest. Det är nog inte många som kan säga att förnuftet tar över efter några öl. Men det är först då jag vilar från självföraktet. Tar en paus från att känna efter...
Kanske är det så skadad jag blivit av att leva i den värld som råder. Det normsamhälle som jag av oro och osäkerhet så gärna vill passa in i. Ett samhälle jag egentligen inte gillar. Men uppmärksamheten man får då man inte passar in är skrämmande för mig.
Jag är en rätt blyg, introvert person, gay, barnlös, nyfiken, ängslig, men orädd på samma gång... med en humor bara sådana som jag går igång på.
Jag har av dålig erfarenhet och en historia av anorexia och epilepsi utvecklat en slags fobi mot krav. Jag vill leva mitt liv så kravlöst som möjligt, och har därför valt ett yrke där jag är överkvalificerad och inte behöver prestera för att platsa.
Sociala sammanhang är för mig otroligt tröttande. Det krävs alkohol för att jag ska klara av det. Det kan i sådana situationer bli lite för mycket att dricka, då jag saknar känslan av att få i mig för mycket. Ångesten som infinner sig efter en sådan kväll är outhärdlig. Och det beror inte på att jag gör bort mig eller så (jag blir bara glad och sedan trött),utan det är minnesluckan de sista två timmarna av fylla som jäckar mg mest. Och självklart tanken; varför höll jag mig inte till min plan?
Sorry, det blev långt det här. Men min fråga till er lyder: kan man vara alkoholist även då man aldrig är onykter på jobbet och i sin vardag, men alltid super sig full i sociala sammanhang och tar några öl alla lediga dagar för att dämpa sin ångest? Kan man vara alkoholist trots att man inte gör bort sig, kör rattfull, eller egentligen inte tycker om smaken av alkohol utan dricker av psykiska orsaker?
Tack på förhand
Kram
L

Man kan fråga vad som ligger i en kvalifikation, en titel ( alkoholist ) och så kan man fråga sej om det spelar någon roll. Har ställt mej samma fråga som du gör nu, hundratals gånger.

När jag läser ditt fina inlägg verkar det som om du är alkoholberoende. För att indvika ångest, för att klara sociala situationer, för att slippa känna. Du använder oftare.

Så, även om du inte har fått problem med jobb, polis, socialen och har din partner kvar, så verkar det utifrån det som du skriver att du tänker mycket på hur mycket och varför du använder alkohol.

Då kanske inte titeln spelar så stor roll, tänker jag.

Styrkekramar

Vaniljsmak

Det finns säkert fina definitioner för samtliga beteenden. Det var något jag funderade över mycket i början. Tillslut kom jag fram till att jag hade ett beteende jag inte gillade och att alkoholen fick allt fler negativa konsekvenser. Jag vet fortfarande inte vad jag är och det spelar inte så stor roll längre. Det jag vet är att jag mår bättre utan alkohol. Det räcker för mig.

Och du; välkommen hit!

Dricklagom

Hörs kanske hårt, men jag skulle kalla dig för alkoholist, ja. Som jag uppfattar det är du beroende av alkoholen. Samtidigt, som ovan - många kloka råd där, liksom hur man kan se på termen alkoholist. Själv jobbar jag med acceptansen av att jag är alkoholist. Jag kan inte sluta eller lämna alkoholen bara sådär. Begreppet är dock svårt, och flera definitioner finns. Spontant tänker iaf jag att alkoholister är de där som sitter på parkbänkarna och super. Det är ju inget liv någon vill tänka sig eller ha. Ett misslyckande. Därmed otroligt svårt att acceptera. Samtidigt visar forskningen på att flertalet alkoholister är rätt eller mycket välanpassade till samhället och finns i alla samhällsskikt. Som jag ser det, mer en fråga om man blir full på billigt boxvin eller om man har råd med ett gäng dyra flaskor Bordeaux.

Det är upp till dig vilken term du vill och kan acceptera, men som jag tolkar ditt inlägg har du iaf alkoholproblem.

Oavsett vilket, hoppas livet går din väg.

KL

Jag tänker att det verkar som att du sätter en stor press på dig själv att försöka "passa in" och att du tar alkohol till hjälp för att göra detta. Du skriver själv att du är introvert och blyg, bra! Att du insett det tyder på att du vill försöka förstå hur du fungerar. Jag är lika gammal som du och det är inte förrän nu som jag kommit att inse vad det verkligen innebär att vara introvert. Jag dricker inte alkohol för jag är rädd för att tappa kontrollen, däremot har jag försökt dämpa ångest genom shopping och dieter. Kontrollbehovet är stort, jobbar på det. Hur som helst, jag tänkte bara tipsa om boken "Tyst - de introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs" av Susan Cain, den har öppnat ögonen på mig! Jag kommer att vara mycket snällare mot mig själv framöver och inte döma ut mig på grund av att jag inte är som "alla andra" och inte uppskattar folkvimmel och stora tillställningar. Sånt drar för mycket energi ur mig! Jag vet inte om detta kan hjälpa dig men ju mer man förstår sig själv desto mindre behöver man försöka pressa in sig i en mall som inte funkar, tänker jag. Lycka till!