Det är så det känns.
Lång historia kort: make dricker på ett sätt så både han och jag är överens om att det är mycket, faktiskt för mycket. Det ser ut enligt ett visst mönster och han vill inte sluta. Eller vill kanske, men kan inte.
Hursomhelst så ruttnar jag rejält på den han är, den han blivit i sitt äktenskap med bag- in- boxen varje ledig stund.
Det är inget nytt under solen direkt, men jag hatar att han ljuger, gömmer, smusslar och behandlar mig som en idiot.
Jag blir sur och vill inte göra saker med honom längre. Han vet precis min inställning och vi separerade för ett år sedan pga det här.
Då lovade han bit ich bättring ich det höll i några månader.
Jag får väl skylla mig själv som lät mig lurad och för den delen lurade mig själv att det nu ser annorlunda ut.
Vi flyttade åter tillsammans och har bra samtal kring det här emellanåt. Men han vill inte sluta och nu då semester står för dörren så vet jag exakt hur det kommer att bli.
Så, hyr kan jag förhålla mig till att själv leva och låta honom göra detsamma?
Just att återigen flytta isär fungerar inte av olika skäl.
Men något annat förhållningssätt finns väl?
Ni som dricker och så att säga är på min mans planhalva, hur tänker ni? Vad skulle vara verkningsfullt?