Min sambo har problem. Borde förstått detta innan men har varit oerhört naiv och som jag nu förstått medberoende länge. Vi har levt som sambos i snart sju år och för åtta månader sedan föddes våran son. Det var först under graviditeten jag förstod vidden av hans alkoholism. Jag började se att han gömmer undan en stor mängd alkohol och dricker vansinniga mängder/vecka. Vi pratar 2-3 boxar vin i veckan och jag hittar ofta spritflaskor hemma. Jag vågar inte lämna våran son ensam med sin pappa då han alltid somnar ifrån när han är full, och jag lever det klassiska livet där jag hellre gömmer mig hemma än att umgås med andra familjer och bekanta. Det som gör att jag känner mig så låst är för att min man vägrar erkänna sitt problem. Han ljuger nåt så in i! ”Nä jag är inte full” ”jag drack inte igår” osv. Det är total förnekelse och jag klarar inte av detta en sekund till. Men hur lämnar man någon med en bebis på armen? Hur betalar man hyra? Hur ”delar” man ansvaret för en så liten individ? Hur förhindrar jag min son att sova hos sin far? Alla dessa känslor och tankar for runt inom mig. Hur ska jag klara detta? Och hur i helvete kan man bli så blind för sina egna handlingar? Jag är så arg och besviken!

Vad bra att du hittat hit och att du skickar ut alla frågorna till oss! Kanske kan du få lite "bollande" tillbaka som kan vara till nytta. Det finns inte riktigt något svar som alltid funkar för alla när det gäller sådan här problematik. Men kanske kan du få lite nya perspektiv här i forumet!

Jag kan tänka mig att det måste vara jättetungt för dig att inse att din man har sådant alkoholproblem, samtidigt som du har det nya lilla livet som du behöver fokusera på.

Spontant tänker jag några saker gällande detta:
1. Kan du ringa socialtjänsten anonymt och fråga dem på vilket sätt de kan vara till hjälp om ni skulle separera - jag tänker framför allt på dina frågor gällande att låta sonen sova hos sin far osv. Jag vet att de kan hjälpa till med umgänge och kontakter, men det är bäst att prata med dem om detta. Som sagt, du kan först ringa anonymt för att undersöka läget...
2. Du skriver att du drar dig undan andra familjer och bekanta. Just nu kan det faktiskt vara viktigare än någonsin att du umgås med andra och inte isolerar dig. Du får naturligtvis känna efter vad du orkar och med vilka du kan umgås med som du känner dig tryggast med. Det viktiga är att du får påfyllning i umgänget och inte dräneras ännu mera. Socialt stöd har visat sig även i forskning minska stress i kroppen och öka immunförsvaret. Har du någon/några du kan lita på som du kan söka stöd hos?

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ps. Ibland tar det tid innan trådar tar fart, hoppas du har tålamod. Skriv gärna i andras trådar så är det högre sannolikt att andra kommer och skriver i din tråd.

Tantstina

Hej.
Jag känner mig så knäckt och så liten i den här situationen. Tänk att den man man en gång älskat kan förtina och försvinna så långt ner i ett begär att inget annat har något värde. Man känner sig så ovärdig och besvikelsen har inget stopp. Jag har ett par närstående som vet om situationen men det känns som om allt redan är sagt, jag har blivit tjejen man inte tycker synd om längre för att jag väljer att stanna kvar. Men jag förstår inte hur jag ska överleva på egen hand rent ekonomiskt med föräldrarpenning och har jag ingen medförälder som kan ta hand om barnet på kvällar/helger så finns det inte heller någon chans för extra arbete. Det är en riktig grop jag har grävt ner mig i och jag vet inte alls vart jag ska börja för att ta mig upp och ur den.
Tack för svar.

Du egentligen har sanningen.
Du kanske inte är redo att släppa taget om hoppet att det ska förändra sig.
Du är som du skriver för liten och för svag för att orka lämna i nuläget.

Ekonomin kommer att lösa sig,avlastning också då vi lever i den bästa av länder-Sverige.
Hjälp finns att få via soc eller kommun.

Däremot är det du personligen som ska hitta styrkan och vilja någonstans att ta klivet.
det gör man inte i en handvändning,det tar lång tid att bygga upp sig själv.
Eller så kanske det är det du gjort och därför skriver här.

Precis som du beskriver så lessnar vännerna till slut.
De förstår inte vilket klister det blir av att leva i en beroendesituation och att känna sig utsatt och svag in i märgen.
Jag har varit där och också sakta tagit mig ur det.

Kolla vilken hjälp du kan få vid en separattion.
Kontakta kvinnojour på ärmaste ort. Gå till alanon,präst eller kommun för att få gratis samtal och börja reda ut din situationn oh vad du är kapabel till i nuläget.

Alanon har för mig varit guld att börja bygga upp mig själv att få mer styrka.
Där har man likasinnade som går igenom,eller gått igenom samma sak och kan ge stöd.
Man har något som kallas delningar,där man utan kommentarer får dela med sig av det man önskar.
Andras delningar påminner så mycket om det man själv är i och igenkänningsfaktorn är hög.
Vanmakten,hoppet och sorgen att situationen är som den är.
Och till slut,insikten att bara man själv kan förändra det liv man är i.

Och sist men inte minst-Välkommen hit!

Tantstina

Vad är Alanon? Jag tror jag har kommit till den gräns där jag inte kan blunda och svika mig själv längre. Jag vill så mycket mer för mig själv och mitt barn. Jag vill ha livet och glädjen tillbaka men det är svårt att veta hur man skall börja...

Skipper2

Hej!
Jag är också föräldraledig, till en 5-månaders. Har ett större barn också. Jag vill inte lämna främst pga barnen då min man garanterat får ha barnen på halvtid. Min man blir inte gapig, våldsam eller så. Bara oerhört meningslös att umgås med. Han blir trött och trög. Han smygsuper, ljuger och manipulerar.
Jag har tänkt på att lämna så många gånger, senast typ nu. Men jag tänkte då att jag måste i alla fall vänta tills föräldraledigheten är över och lämna när jag börjat jobba igen. Under föräldraledigheten kunde jag försöka lägga undan lite pengar, åtminstone lika stor summa som han spenderar på alkohol. Då har jag en liten back-up när jag lämnar.
Läste i Aftonbladet igår att till och med pappor som mördat mamman får vårdnaden om sina barn så man lär ju stå där med delad vårdnad hur alkoliserad pappan än är, känns det som...
Jag har inga kunskaper i ämnet, har inga rätta svar, bara mina egna tankar så ta det för vad det är.
Du skriver att du är naiv. Jag tänker att våra män är skickliga lögnare och att vi så klart tänker fina tankar om de människor vi älskar. Hellre det än att vara cynisk. Som jag dock blivit nu...
Stort lycka till och stor kram till dig!

Tantstina

Tack för svar! Ja den rädslan gör att man hellre kastar sig framför en buss istället för att lämnar. Min man har somnat ifrån våran son när jag har lämnar hemmet för att handla eller gå ut med hunden. Bara tanken på att han ska behöva vara ensam med honom över ett dygn skrämmer slag på mig.
Min man är vanligtvis en lugn och trött alkoholist men det händer att han exploderar. Går emot mig och skriker och slår i väggar/dörrar. Handgripligen trycker upp mig mot en vägg eller fysiskt kastar ut mig från vårat hem. Givetvis är ju detta alltid mitt eget fel och om jag inte gjort si eller så så hade det aldrig hänt. Såhär i efterhand är jag så jäkla ledsen på mig själv för att ens dragit in en bebis i denna situation. Samtidigt som jag dagligen gråter av förlusten av den fantastiskt vackra man jag en gång hade. Hur ska man överleva detta när känslorna rusar åt alla håll.

Anxiete

är aldrig ok !!! Så om du hade sagt de värsta saker till honom, det är aldrig ok !!
Det är aldrig ditt fel oavsett vad han hittar på för orsak.
Vad gäller att ta sej ur ett beroendeförhållande, det tar tid. Man måste orka mentalt och så länge alla tankar lever rövare och dansar tango i huvudet är det inte lätt.
Försök att få någon att prata med, ring VC eller Alanon som nämns här.
Kram till dej och sonen ?

Tantstina

Jag tog tag i situationen idag. Hade egentligen tänkt vänta in ett hel nyktert tillstånd men något sådant har inte funnits på bra länge. Jag sa till honom att jag tänker separera då jag inte klarar av mer gräl och svikna löften om nykterhet. Det flög verbala hot om vårdnadskrig och jag fick ta emot flera smällar mot kroppen. Jag lyckades hålla mig riktigt lugn och hotade med polis om han inte skulle lugna sig vilket han gjorde sån tur är. Nu ligger jag här med en extrem tomhet och oro inför framtiden. Jag hoppas till gud att det ordnar sig för min son, jag är livrädd att förlora kontrollen över hans vardag och att han på någotvis ska fara illa pga mitt beslut. Allt jag vet är att han är värd mer än det här. Så oerhört mycket mer.

Tantstina

Jag tog tag i situationen idag. Hade egentligen tänkt vänta in ett hel nyktert tillstånd men något sådant har inte funnits på bra länge. Jag sa till honom att jag tänker separera då jag inte klarar av mer gräl och svikna löften om nykterhet. Det flög verbala hot om vårdnadskrig och jag fick ta emot flera smällar mot kroppen. Jag lyckades hålla mig riktigt lugn och hotade med polis om han inte skulle lugna sig vilket han gjorde sån tur är. Nu ligger jag här med en extrem tomhet och oro inför framtiden. Jag hoppas till gud att det ordnar sig för min son, jag är livrädd att förlora kontrollen över hans vardag och att han på någotvis ska fara illa pga mitt beslut. Allt jag vet är att han är värd mer än det här. Så oerhört mycket mer.

Anxiete

Var stolt över dej själv ?Det krävs en stark kvinna för att hålla sej lugn vid ett sådant tillfälle, du är jätteduktig !!
Skriv ner de tillfällen han har blivit fysisk mot dej, även när han verbalt misshandlat dej, när han somnade från sonen osv. Det kan vara bra att ha minnesanteckningar om han skulle fortsätta bråka med dej.
Jag vill minnas, jag är inte helt säker, att så små barn som din son inte måste sova över hos den andre parten utan att det är kortare besök som det handlar om.
Detta blir bra, du gör dej , din son och kanske t.o.m din man en stor tjänst som tar tag i situationen! Stor stark kram ?

Rymmaren

Kämpa på och stå på dig!
Känner igen mycket i det du skriver från mitt liv med en alkoholist. Nu har ju jag lämnat honom och barnen bor med mig. Eftersom det inkommit orosanmälan i flera omgångar från dagis/skola/polis så har jag haft en hel del kontakt med socialen. Och det är bättre att man tidigt får kontakt med dom och kan berätta om sin situation. Barn ska INTE behöva ha kontakt med en förälder som är berusad, det stämde jag av noga med min kontakt innan flytt. Och blev lovad att skulle det bli problem så skulle de gå in och styra upp det. För just nu är inte barnens pappa lämpad att ha ansvar för sina barn över huvudtaget liksom din sambo inte heller verkar vara. Så mitt tips är att söka stöd så fort som möjligt! Hoppas allt löser sig till det bästa! Stor kram ❣️

Vad starkt av dig att värna om sonen och dig i första hand. Tyvärr är det tillfälle då kvinnan löper störst risk att utsättas för våld just när hon ska lämna mannen. Därför hoppas jag att du har ett bra socialt stöd av familj och vänner som kan hoppa in och stötta upp om det blir svårt för dig nu. Jag håller också med Rymmaren - sök stöd så fort som möjligt så dessa kontakter redan är upparbetade. På Kvinnofridslinjen kan du också få prata med någon som har specifik kunskap om sådana här riskabla situationer, tel nr 020-50 50 50.

Håller mina tummar för er så att ni ska få lugn och ro!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Gladis

Med det du beskriver så låter det som din sambo har problem med alkohol. Det är bara han som kan ändra det hos sig själv, vilket du verkar förstå.
På slutet av din text så tolkar jag det som att du reflekterar över hur livet skulle te sig om ni gick skilda vägar.
Separationen kan bli en rättslig process . Vem som får vårdnaden osv. Om jag var du skulle jag samla på mig bevis på hans alkolism. Med bilder, inspelningar , prata med vänner och familj om din situation så att du har lite på benen om det skulle bli en rättslig process.
För detta handlar inte bara om dig utan att ditt barn ska ha en trygg och fungerande uppväxt. Man behöver inte dela ansvar om ena parten är alkolist.