Hej alla, är helt ny här och behöver ventilera.

Jag och min sambo har hängt ihop i drygt 1,5 år men känt varandra längre då vi jobbar på samma företag.

Han är glad, snygg, driven, duktig och den jag älskar mest i världen.

Han har 2 barn sedan ett tidigare äktenskap som nu är mina bonusbarn, de är 6 och 9. I oktober ska vi få vårt första gemensamma barn.

Livet fungerar generellt nästan för bra, sådär bra så att man inte vill tro på att det är på riktigt.

Min älskade kommer från en familj som har en stark alkoholkultur, väldigt olik min egen.
Det är mycket party och socialt umgänge.

Problemet är att jag det senaste året funderat en del över hans drickande. Han tål så mycket! Ett glas vin blir alltid fyra-fem STORA glas, han sitter ofta uppe när jag gått och lagt mig och kommer och lägger sig berusad flera gånger per vecka.

Om det är fest så slutar han inte innan stängning (eller om jag tvingar honom att åka hem) och då han han ordentligt svårt att gå. Han slutar aldrig om det finns möjlighet att fortsätta.

Nu har vi haft semester i 4 veckor med barnen och han har druckit nästan varje dag och varit onykter säkert 3-4 dagar i veckan.
Nu när jag är gravid och alltid kör så känns det som att det ger honom möjligheten att släppa loss totalt.

Igår var vi på fest och han blev så onykter att han inte kunde vägleda mig hem till hans svägerskas lägenhet där vi skulle sova. Barnen var med och såg honom i detta tillstånd vilket gör mig väldigt ledsen.

Även om han knappt gick att prata med så markerade jag att jag inte tyckte att det var ok att sätta sin gravida sambo i den typen av situation med en full man och 2 sovande barn på främmande ort.

Helt oväntat säger han att han känner sig beroende, att han har alkoholproblem och kallar sig själv för alkoholist och att han har bestämt sig för att sluta dricka nu efter semestern.

Jag grät inatt. Vi ska ha barn, vi har fått vattenläcka i vår nya bostad så om 3 veckor är vi bostadslösa och måste hitta något temporärt boende. Vi kan inte göra de förberedelser vi tänkt inför bebis ankomst och nu säger min sambo det jag länge misstänkt: att han har alkoholproblem.

Jag är så rädd att förlora allt, att vi ej ska kunna överkomma detta och att barnen ska få en otrygg uppväxt. Han är 10 år äldre än mig och han måste helt enkelt hålla sig frisk, både för sina barn och för mig. Jag vill inte bära hela bördan själv.

Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska stötta honom. Kommer han ens att komma ihåg gårdagens samtal när han vaknar?

Hur gör jag? Vad gör jag?
Detta måste få en vändning innan det blir destruktivt för oss alla. Han är det finaste jag har.

Någon som har tips?

Anthraxia

På ett sätt har du "tur" iom att han vet och erkänner att han har problem.

Bästa möjliga är väl att han kommer ihåg, och vill prata vidare.

Isf rekommenderar jag att ni TILLSAMMANS sätter er in i den vård som finns att få; känner han sig kapabel att tvärsluta? Behöver han avgiftas? Hur ska han hantera abstinensen?
Vill han köra AA, terapi, medicin, en kombination?

Det finns lite olika metoder idag - det är bra att sätta sig in i hur de fungerar, och vilken som kommer passa en själv bäst.

Vanligaste bland medicinerna är väl fortfarande Antabus (som man blir svårt sjuk om man dricker på) Campral (som ska minska suget) och Naltrexon (som används som sugminskande men i själva verket inte fungerar om man Inte dricker en timme efter att man tagit det)

Men det viktigaste är väl - vilket jag Hatar att erkänna, för det är en regel jag själv bryter mot DAGLIGEN - att beslutet kommer från HONOM.

Men kommer du på något sätt att ta upp det med honom utan att han känner sig omyndigförklarad så tror jag att det kan hjälpa att du finns som stöd.