Jag är en snart 27 årig tjej.
Jag har egentligen alltid haft problem med alkoholen då jag gillar ruset. Problemet i senare dagar är att jag börjat gilla mer vin och bubbel, aldrig stark sprit. Jag hade många fyllor förr som slutade i kräkningar och däckade. Överallt. Detta gjorde att jag drog ner på alkoholen- under en period.

Så blev jag mamma. Lovade att min dotter ALDRIG skulle få ha det som när jag växte upp (alkoholiserade föräldrar.)
Så spårade det förra helgen, fullständigt.
Jag blev jätte full och kräkte och däckade i duschen så min sambo fick hjälpa mig.
Ångesten som kom över mig fick mig att vakna. Jag är en missbrukare. Jag är en slav under vinet.

Jag har av egen kraft bestämt mig för att inte dricka mer. Inte under helger, inga semestrar- aldrig någonsin igen, vilket fin champagne eller amarone som ställs framför mig kommer jag någonsin att dricka igen.

Det tog många år att inse detta. Men jag är värd bättre, Min familj är värd bättre.
Långt inlägg blev detta. Men min fråga:
Hur möter allmänheten att man inte dricker längre? När blir min stora utmaning? Hur var det för er?

Kram
S

DetGårBättre

Att aldrig mera dricka kommer du aldrig kunna ta in så den tanken borde du släppa. Bättre att tänka att du slutat dricka nu. Om du sen tar andra beslut i framtiden får tiden utvisa.

Tjejen91

Ursäkta men varför skulle jag inte kunna ta in det när de har gett mig så ödsliga konsekvenser? Är det inte meningen man ska stötta varann här inne och inte mena på att man inte klarar av att kunna vara nykter?

DetGårBättre

Aldrig mer är oftast rätt ointagligt för oss människor när det kommer till alkohol. Men du väljer så klart helt vilken taktik du tror är bäst för dig. Oftast finns det bättre vägar att gå än att se resterande liv som ett liv helt utan alkohol. Mycket enklare att då ha tagit ett beslut idag om att inte dricka mer, men samtidigt veta att om jag vill dricka imorgon så får, kan och gör jag det.

DetGårBättre

"Lovade att min dotter ALDRIG skulle få ha det som när jag växte upp"
"Jag har av egen kraft bestämt mig för att inte dricka mer."
Nu vet jag inte om du lovade inför dig själv eller någon annan men tydligen bröt du det. Att då säga att du aldrig mer ska dricka igen är en risk att du kommer svika dig själv i framtiden. Då menar jag ovan att det är bättre att du slutar men att du kan ta nya beslut i framtiden!

Du har hittat hit till alkoholhjälpen och startat en tråd då du vill sluta dricka. Alkoholen har kommit in på ett sätt i ditt liv och nu har du flera anledningar som gör att detta är ett beslut du fattat.

Du reagerade lite på en av kommentarerna du fick som kanske handlar om ett försök till gott råd. Vi är ju alla olika och ibland fungerar något för en person som kanske inte fungerar för en annan. Precis som "DetGårGättre" sedan skriver finns det olika vägar att göra denna förändring på.

Du känner dig själv bäst och är expert på vilken väg som kommer vara bäst för dig, det märks att du tänkt på detta länge.

Fortsätt gärna läs och skriv här, hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ellan

Hej och välkommen hit!
Så klokt att du reagerar på ditt drickande och oxå agerar. Jag blev nykter vid 41 års ålder och har ibland skojat om (med underton av allvar) tänk om jag hade fattat detta tidigare!!!
Att leva som nykter i ett samhälle där alkoholen flödar är både enkelt och tufft. För mig har det handlat om att lära om och fokusera ”rätt”. Dvs nya saker blir roliga och gamla väljer jag bort. Kroghäng och långa middagar är inte roligt längre. Jag utsätter mig inte för det längre. Däremot har ett intresse för yoga väckts och jag är och nosar på att utbilda mig till något annat. Utmaningen är oftast när vi förväntas dricka. Men genom övning och åter övning så blir det alkoholfria alternativet en vana. Jag tror att vi själva gör det så otroligt stort i våra huvuden just detta vad omgivningen ska säga och tycka. Men om vi skiter i dem och fokuserar på vad som är bäst för oss och våra familjer så blir det något enklare.
”Aldrig mer” är något som jag undviker för då känns det så oändligt stort. Ungefär som när jag var barn och grubblade på var himlen och universum tog slut. Men det där är olika och vi har olika förhållningssätt. Jag är en person som inte dricker, jag har druckit klart min ranson, jag blir sjuk av alkohol, riktigt ordentligt sjuk! Dessa använder jag...
Så fortsätt skriv här och ta hand om dig!
Kram
Ellan

Tjejen91

Tack Ellan!
Jag förstår att aldrig mer är ett tungt val, men som du skriver så känner jag också att min ranson av drickandet är över. Jag gör detta för min skull, inte för att någon Tycker det. Jag blev livrädd för mig själv förra helgen när jag var helt oförmögen att göra något. När jag låg där i duschen och var helt borta.

Tänk om något hade hänt? Om jag hade satt kräken i halsen, om min dotter hade slagit sig och behövt åka till akuten. Jag har inte druckit på 8 dagar nu. Det känns som en befrielse samtidigt som jag vet att utmaningen väntar runt hörnet. Men jag känner mig redo.

Förlåt för långt svar, bara skönt art skriva av sig.

Tjejen91

Jag förstår vad Du menar. Jag gör detta enbart för min egna skull, annars skulle det aldrig funka. Att sluta för någon annan vet jag är helt ohållbart. Min kropp klarar helt enkelt inte av A. Jag har dessutom ibs vilket förvärras såfort jag dricker.
Men jag förstår ditt tänk.

Jag har resonerat precis som du Tjejen91. Aldrig mer dricka. ALdrig för jag vet att det är ett gift som ger massor med dåliga konsekvenser. Målet har jag brutit massor med gånger. Inte för att jag vill. Utan för att målet är för högt ställt. Missar man målet så blir man besviken. Vad gör vi då? Jo då tar vi till alkoholen igen för att döva den ångest och besvikelse som kommer. Mitt råd till dig. Säg till dig själv "Nu tar jag en vit månad! När du uppnått detta, belöna dig med något du tycker om. Kanske ett biobesök med din kille. Sedan sätter du upp ett nytt mål. Nu ska jag vara nykter ett kvartal. Sedan ett år, två år, hela livet.

Det svåraste/mest problematiska är att det anses onormalt att inte dricka men normalt att hälla i sig ett gift. Första tiden undvek jag ställen där det fanss alkohol. Efter ett tag så kunde jag sträcka på mig och säga att jag inte dricker för jag mår inte bra av det.

Lycka till med att sluta dricka. Du har gjort ett bra val. Säkert kommer du stöta på motgångar men låt inte dessa störa dig.

Ångerfull 4ever

Vad bra att du tagit beslutet. Att registrera sig här är ett stort steg tycker jag. Det visar att man passerat förnekelsestadiet (till viss del i alla fall).

När jag var i din ålder drack jag ofta alldeles för mycket de gånger jag drack. Fullast på släktfesten, fick ledas hem av min man efter några glas vin hos grannarna o.s.v. Då erkände jag för min man att: "ok, jag har dåligt ölsinne och tål inte alkohol". Jag lovar att ta det lugnt". Vissa gånger lovade jag: "Nä, nu får det vara slut. Det här var sista gången!!!"

Men eftersom detta bara hände då och då och jag typ aldrig drack alkohol på vardagarna så var jag ju såklart ingen "alkoholist". Alkoholister tar ju återställare och sitter halva dagarna på en parkbänk. Jo, tjena! Idag 9-10 år senare har mitt askalas-drickande slutat men istället är jag en skåpsupande alkoholberoende 38-årig 2-barnsmor. Har slutat dricka på offentliga tillställningar men dricker hemma i min ensamhet istället.

Jag tycker att ditt beslut är toppen men vill som alla andra poängtera att du inte får vara för hård för dig själv om du skulle vackla någon gång. Det är många gånger en process. Jag har själv "slutat" många gånger men trillat dit igen när jag känt mig stark. Tänkt att, nu minsann har mitt beteende förändrats. Nu kan jag dricka normalt. Det har jag INTE kunnat!

Jag vet inte vilket socialt skyddsnät du har men jag ångrar att jag inte tidigt gick ut och berättade om mina problem. Vågar du göra det så tror jag att det vore jättebra. Vet de om dina problem så kommer ingen att truga på dig ens den finaste Amaronen. Men jag har full förståelse för om du inte vill vara öppen. Det har aldrig varit ett alternativ för mig tyvärr...

Önskar dig all lycka till! Du kommer att fixa det här på ett eller annat sätt men det är inte säkert att vägen blir spikrak. Kram!!!

Tjejen91

Känner igen mig precis i det du skriver. På något sätt är det mer okej när man inte har barn. Jag har pratat med min sambo och han stöttar mig 100%! Berättade även för min bästa vänn och farmor. Dom alla stöttar mig och har full förståelse och kommer inte fråga mig heller.

Jag tänker att jag tar dag för dag och månad för månad. Ingen stress utan försöka hitta min väg och som du säger- det blir aldrig helt rakt. Har en resa till Spanien som jag redan nu mentalt börjat förbereda mig för.

Resor har alltid förknippats med alkohol och vin för mig. Där väntar Min största utmaning.