Ska försöka sätta ord på detta med att vara tillsammans med en som jag anser vara alkoholist men X förnekar det. Läser trådar här och i det vidare livet då jag själv har varit i ett riskbruk men lyckats vända det. Tror att jag håller på att tillfriskna så smått och ifrågasätter de val jag gör.

Dahlia

har jag sagt stopp till X och också erbjudit att följa med till AA. Semester och mycket alkohol och redan tidigt på dagen..

Dahlia

Ingen mer respons på det som hände mer än att X tycker att våra verkligheter skiljer oss åt. Ingen ursäkt för trist beteende, förolämpningar och hög grad av berusning av det som skulle bli en trevlig stund.
Det är märkligt att det känns så ångestladdat av att ha sagt ifrån och lyfta det som jag anser vara ett problem upp till ytan, blandat med tankar om att jag överreagerar. Usch. Nu får jag hålla i och stå ut med dessa känslor. Jag vill inte umgås med X i samband med alkohol. Och jag behöver absolut inte höra av mig för att lyssna hur X mår.

KL

Kände precis likadant, man pendlar mellan att tro att man överreagerar och att lita på att man känner rätt. Att lägga korten på bordet är ångestladdat i sig eftersom allt ställs på sin spets. I mitt fall blev det reaktionen (förnekelse och att skylla över allt på mig) som fick mig att gå. Man ska inte må dåligt i ett förhållande! Förnekelse verkar höra till sjukdomsbilden. Ta en dag i taget och ge dig själv tid att känna efter vad DU verkligen känner, inte spegla den sjukes verklighet!

Dahlia

Jag behövde höra det om att känna efter vad "DU verkligen känner, inte spegla den sjukes verklighet!"
Så är det ju. Enkelt men så svårt. Jag är så trött och less på vad alkoholen har ställt till det i mitt liv med många alkoholister runtom och själv hade jag en längre period med att inte kunna dricka "normalt" och hamnade i ytterst jobbiga situationer. Så jag vet vad skam/skuld och förnekelse är. Därför har jag valt bort att dricka alkohol överhuvudtaget sedan tre år tillbaka,  med undantag och då något enstaka glas vin vid ett par högtidliga tillfällen. Skönast att vara nykter. Så ibland känns det som om jag är på ruta 1 vad gäller alkohol. Ett steg framåt och två tillbaka. När jag numera är nykter tänker jag att nu är det jätteviktigt att sätta gränser för att ha ett hållbart liv med goda relationer.

KL

Känner igen mig i det du skriver, har också valt bort alkoholen helt och hållet. För mig blev det som att pendeln varit åt ett håll i ett års tid, med ett slentriandrickande som jag inte innerst inne ville vara med om, till att nu ha slagit om till att inte dricka en enda droppe. Antagligen kommer pendeln att landa i mitten så småningom, att jag kan göra som du och dricka ett glas vin då och då vid högtider. Just nu är jag så trött på allt vad alkohol heter att jag väljer bort det helt och hållet. Var på restaurang för ett tag sedan, alla i sällskapet satt med varsitt glas men jag tog vatten. Blev så överraskad av resultatet, jag kunde prata och umgås som om jag hade druckit men slapp att må dåligt. Det är en enda stor myt det där om att man blir mer social av alkohol, det går precis lika bra utan!

Anxiete

på spåren, upplever du det som ett problem då är det ett problem! Att ni inte har samma upplevelse av händelserna betyder tyvärr att ni har olika syn på alkohol.... Bättre fly än illa fäkta .... ett gammalt klokt uttryck ... ?

Dahlia

Jag vet ju det. Och så kommer tankarna om att jag borde höra av mig. Föreslå en promenad, kopp kaffe, ja allt som inte har med alkohol att göra. Jag vet att X kan ta en promenad med mig. Kan sköta sig och faktiskt vara intressant att umgås med, även om mycket kretsar kring X. Jag är mer den lyssnande, introverta typen, inte alls så social som X är. Om jag ska vara helt ärlig så är jag nog alltid på helspänn omkring när X ska börja kritisera, klaga, förolämpa mig. Det är X sätt, att vara bullrig och arg. Rent ut sagt oborstad. Har inget emot bullriga människor, så länge som de vet var gränsen går. Och att alkoholen inte tar en sån stor plats. Det känns som om att vi går i cirklar. Vet inte hur många gånger vi börjat planera som att resa tillsammans men det har alltid runnit ut i sanden på något sätt och så är X tyst omkring det och jag får svävande svar. Det är ju helt sjukt att jag utsätter mig för det här!

Dahlia

Alltid i samband med alkohol, antingen bakis eller påverkad eller kanhända abstinent. Flera gånger har X bara gått iväg eller slängt på luren när vi haft olika åsikter, bara lämnat och jag har stått som en förvirrad fågelholk och fattat nada. Med efterföljande lång tystnad. Ibland flera veckor. Jag har lärt mig att bara låta det passera. Men det är ju inget liv. Ingen bra relation. Och jag hör inte av mig. Så kommer det mess från X och stunder då är X så klok och insiktsfull och det funkar och är harmoniskt och är det jättebra och allt känns helt rätt. Och vem är jag att döma? Är ju heller ingen perfekt människa, så förstås räcker jag alltid ut en förlåtande hand.
Jag har haft svårt att hänga med i svängarna. Ibland tänker jag att det kanske är en odiagnostiserad bokstavskombo som ställer till det. Att X inte kan rå för det.
Men jag får sluta upp med det nu, allt analyserande och försöka förklara beteenden som absolut inte är ok.
Till syvende och sist är X en vuxen människa och får ta ansvar för sig och jag behöver ta ansvar över mitt mående.

Anxiete

som du resonerar, var och en har ansvar för sitt mående! Kanske du kan försöka göra lite ”må-bra” grejor som inte inkluderar Mr X, något som gör att du mår bra och du blir glad av ?

Kör med härskarmetoder.
Och de funkar mycket effektivt.
Man känner sig tillplattad och liten och söker felen i sig själv.

Prova med att skriva ned allting som skett och fråga dig sen varför du utsätter dig för det.

Man kanske inte alltid har svaren.

Men man kan börja få lite koll på mönstren och kan hitta andra strategier än att ta dålig behandling.

Dahlia

Tänker att det är därför jag startat tråden..för att inte tappa bort mig i känslorna. Utan krasst skriva av mig om det som är. Inte lägga skuld på någon annan eller på mig. Bara så att jag får syn på vad det är som "triggar" igång mig att utsätta mig för den här sortens medberoendemönster.

Jag har en hel del alkoholister/blandmissbrukare i släkten.  Alla mina kärleksrelationer har handlat om alkohol/droger. Kära har dött av missbruk. Jag har levt ensam väldigt länge för att jag inte har haft några bra förebilder. Men haft två längre förhållanden som typ särbo, fast mer svävande. Har inte kunnat släppa in fullt ut pga tidigare förluster. Jag har heller inte kunnat kontrollera alkohol när jag väl dricker, spårade nästan alltid ur. Varit utan A i långa perioder. Så jag är inte beroende, men okontrollerbar och har inget stopp när jag väl börjar. Därför har jag skippat A, så att jag inte trillar dit och blir alkis. Så mönstret går tillbaks hur långt som helst. Gick på Alanon i många år men slutade.
Jag tror på att sätta ord på , läsa om andras erfarenheter och att reflektera, att det kan hjälpa väldigt mycket. Att påminnas om och bli medveten om mönstret för att göra nya val även om det gör ont och är läskigt. Så hejja oss alla som vill något mer än att fastna i alkoholdjävulens lömska grepp!