Mina föräldrar har haft alkoholproblem sedan jag och mina tre syskon varit runt 8-12 års ålder (vi är alla över 30 år idag). År 2006 skrev dom in sig på ... (redigerat av admi) ett tolvstegsprogram i Göteborg och blev i flera år kvitt sitt alkoholmissbruk. Vi fann varandra igen och det fanns tid att lappa ihop trasiga broar, men så kom första återfallet. Det följt av en tid som nyktra tills nästa återfall kom och så håller det på än. Jag var egentligen det enda av oss barn som orkat säga ifrån om det här redan som tonåring men också som vuxen och har således ofta klandrats som den anklagande, dömande, besvärliga och elaka dottern. Otaliga samtal där framför allt min pappa ringt mig och antingen sagt till mig eller lämnat fullkomligt vidriga röstmeddelanden. Stoff som plötsligt är bortglömt dagen efter.

Med tiden blev mina föräldrars alkoholproblem mer påtagliga och resulterade ofta i gräl som kunde sluta i att min pappa ringde 112 i sin berusning och ville att dom skulle "hämta in" min mamma till psyket. Räddningstjänstpersonal som åker ut till deras isolerade bostad för att påträffa två, kraftigt berusade människor som slår varandra och skriker osammanhängande goja högt och lågt. När allvaret tillslut nådde denna nivå, ställde sig mina syskon bakom mig och vi satte ett ultimatum: Antingen oss barn med barnbarn och obligatorisk missbruksbehandling/plan eller alkoholen. Valet lät sig inte väntas på - vi barn. Tills nästa återfall kom. I samma veva började min pappa konspirera för mina syskon hur allvarligt psykiskt sjuk jag var och hur olämplig förälder jag var till min då några veckor gamla bebis. Naturligtvis utan fog. Då klippte vi alla fyra kontakten.

Det gör mig arg att dom inte vill ha sin familj mer än detta elände. Dom har på senare tid börjat dricka oftare och mer, bråka allt mer hätskt och våldsamt. Att båda numera är pensionärer hjälper inte direkt och min far visar dessutom tidiga tecken på demens - än mer ilska. Min mamma ljuger patologiskt för alla i sin närhet och i synnerhet på frågan hur det går med alkoholen. Vi syskon går nästan och väntar på samtalet om att någon av dom dött. Antingen i följdsjukdomar till alkoholismen eller att ena helt sonika haft ihjäl den andra. Två av mina syskon pratar sporadiskt med dom. Kanske av skuldkänslor, vad vet jag? Jag försöker stå utanför och lever efter novisen att jag ändå inte får tillbaka mina föräldrar. Dom är förlorade. Ändå påverkar det familjen så oerhört. Våra egna barn har inga mor- eller farföräldrar. Släkt som frågar mig varför mina föräldrar inte är med på dop, bröllop och stora kalas etc. Varför mina föräldrar ibland ringer onyktra till dom med diverse osammanhängande snack eller bara undrar varför dom inte längre svarar på sina telefoner. Dom kan likväl ligga avlidna hemma på köksgolvet och INGEN skulle veta - förrän hyresvärden knackar på.

Hur kom ni andra vidare? Har avbruten kontakt varit räddningen för er? Hur kom ni till sans med era känslor och tankar? Känner ni också ett ansvar eller har ni lyckats bli kvitt det? Jag vill bara radera deras existens från min näthinna och sluta må dåligt över deras skit.

Det var ett tag sedan du gjorde ditt första inlägg här. Vi har haft en del problem med spam och det finns en risk att ditt inlägg gömdes lite i det. Ledsen för det och välkommen hit!

Du berättar att du är uppväxt med föräldrar som haft alkoholproblem. Periodvis har de sedan tagit hjälp och varit nyktra
Du har varit det av syskonen som sagt ifrån redan från du var väldigt ung. Kanske har det varit befriande och en känsla av att veta att du gjort vad du kan. Det har också gjort att konflikter mellan dig och dina föräldrar varit mer frekvent förekommande än med dina syskon.

När problemen blev mer akuta pratade ni syskon ihop er. Ni ställde ett ultimatum där de fick välja på er och barn eller alkoholen. Det hade viss effekt men problemen uppstod snart igen.

När din pappa gick emot dig bröt ni alla syskon med föräldrarna och efter det har både alkohol och våldsamheter eskalerat. Detta påverkar er alla och finns som ett ständigt gnagande mer eller mindre inuti.
Du är medveten om att dina föräldrar själva måste välja och vilja ta emot hjälp. Du vet också att du och ni syskon gjort mycket för att hjälpa och påverka dem. Nu vänder du dig hit som ett sätt att få stöd i din och er situation. En önskan om att få lite frid i tankar och känslor och slippa ett dåligt samvete över dina föräldrars sjukdom och val i livet.

Fortsätt gärna skriv och läs här, hoppas du hittar mycket hjälpsamt!

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet