Ja, så lyder mammas diagnos efter 2 veckor på sjukhus...nu väntar boende och rehab, men skadan som finns på hjärnan har ju redan skett så så mycket bättre kommer hon inte att bli.
Hon minns inte att min mormor dog för 1 månad sedan, hon minns inte heller att min pappa/ hennes sambo dog förra veckan, en man hon legat med sedan hon var typ 15 år.
Istället har hennes hjärna skapat en värld åt henne för hon fortfarande vårdar sin mamma och går hem och lagar mat, fast hon i verkligheten sitter på en avdelning.
Den här situationen är så fullkomligt bisarr och overklig, tackar mitt yrke för att jag åtminstone var lite förberedd.

det är med allt elände som alkohol skapar! Hemskt för dig, du har ju på sätt och vis förlorat bägge dina föräldrar! Hur mår du själv mitt i allt detta? Har din mamma druckit länge? Kram

Jag mår väl inte så värst bra, alla tankar bara snurrar runt i huvudet..men som tur är finns det många människor runt mig som bryr sig, hon har väl druckit hela mitt liv, inte dagligen men varje ledig helg, och minns att jag fasade för när hon skulle ha semester.
Sen har jag märkt att hon druckit mycket mer på senare år...och sen hon gick i pension i februari så har hon druckit heldagarna...så jag var lite förberedd, men trodde inte att det skulle gå så fort.

Min mamma har också alkoholdemens (och skada på lillhjärnan) och ligger just nu inne för sitt andra krampanfall. Tidigare har hon haft två stroke men inte har det hindrat henne från att fortsätta dricka. Skönt att du har fler runt dig som bryr sig och kan stötta dig. Jag har båda mina föräldrar i livet och de är svårt sjuka i sitt alkoholberoende sedan 30 år. Så jag kan tänka mig hur du har det. Jag hoppas att du har möjlighet att sörja din pappa och mormor. Ta hand om dig nu, DU är den viktigaste personen i ditt liv.

Stor kram till dig!

Ja det går så där...nu har en läkare sagt att vi måste vänta 2-6 månader innan vi kan se om skadan är permanent, jag tycker det är oerhört svårt att vänja mig vid att hon är sjuk när man får olika bud hela tiden.
Men jag tycker att hon sjunker längre in i sin förvirring för varje gång jag hälsar på..just nu tror hon iaf att hon jobbar på korttidsboendet där hon är...men det som gör mest ont är väl att hon verkar inte känna igen sina barnbarn, det är så grymt och orättvist mot dom.