Var det den sista eller den första?

76 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Brasklapp
Var det den sista eller den första?

Ja, nu sitter jag här. Har gjort en behandling på 9 månader. Har inte bara använt alkohol utan också diverse knark. 3 månader har jag varit ute i det "fria" (inte känt mig särskilt fri) och jobbat en del, betalat hyran. Flyttat till ny ort. Ja en hel del har hänt men det är precis som om jag gått runt i en cirkel och nu sitter jag här efter ett planerat återfall med alkohol, en tusenlapp fattigare, kanske mer, och en till äcklig one night stand.

Pratat med min sponsor från NA, och berättat. Blev sur av det hon sa. Vet inte vad jag hade förväntat mig och har fortfarande lust att dricka lite mer. Eller rycka upp mig ett tag och sedan köra lite till, men det kommer ju inte bli något bättre än denna gång.

Ett enda långt dividerande försiggår i mig denna dag. Kluven. Har druckit sen i torsdags, inte oavbrutet, ändå rätt mycket, det slutade med att jag köpte sprit.

Har återkommit till detta forum. När jag var 17 år skrev jag här för första gången, ett desperat inlägg innehållande detaljer om mitt drickande och en vädjan till att bli bekräftad som alkoholist och kanske en önskan om att kunna dricka normalt och inte känna det ständiga suget efter mer, att kunna va nöjd med ett par drinkar.

Jag satt ofta och gjorde testet på sidan som skulle säga om jag var alkoholist eller ej. Fick olika resultat. Ville nog bli alkoholist. Vet inte varför. Hade romantiska idéer om knarkandet och supandet och den tillhörande tragiska existensen.

Här tänker jag mig att jag kan uttrycka mig helt fritt. Jag brukar dock skämmas ihjäl när jag läser det jag skrivit och radera alltihop. Nu tänker jag att jag ska testa att göra tvärtemot.

Eftersom jag känner att jag inte på varken AA/NA möten kan, vill eller vågar uttrycka mig fritt om allt så tänker jag prova det här. Att det finns någon som kanske läser är fint på något vis.

Jag är trött. Sponsorn ber mig att kapitulera och låta stegarbetet sjunka till hjärtat. Vad menas med det, hjärtat, aldrig förstått det där. Jag gillar att tänka. Tänkte att jag kunde dricka. Det gick bra från början tyckte jag. Kunde kontrollera mig själv. Blev inte lika ohämmat social som tidigare. Höll ihop. Tills igår då. Och jag drack varje dag mer än jag bestämt. Lite gör väl ingenting. Att det skulle behövas så mycket kraft att klara av det var jag inte beredd på.

Men jag har slutat förut. Höll upp 1 år en gång. Nu är det andra gången. 1 år borta, nu har jag varit drogfri en halv dag. Jag tänkte innan återfallet att jag kan sluta när jag vill för jag gjort det förut. Jag kan ju hålla på såhär hur länge som helst. Men det är väl inte värt det. Vad ska jag annars göra? När livet varit så mossigt så tycker jag hellre jag kan få dricka. Har dock haft sug efter andra droger. Men dem är jag klar med. Mycket mer trubbel med sådant.

Så nu sitter jag här. Känner mig så jävla ensam. 25 år, beroende. Alkoholist och narkoman för alltid. Meningslöshet och hopplöshet. Har letat desperat efter dryckesbröder men inte ens det vet jag hur man hittar. Kunde åtminstone ta kontakt med folk och surra, men inte ens det var, hur full jag än var, enkelt och obehindrat. Nu måste jag ordna upp allt igen, det som redan var halvordnat, ta tag i allt det som jag inte tagit tag i.

Sen då? Känns som livet är över, ja har fått min dom. Behandlingen var bra, vill in dit igen. Sitter väl bara och gnäller nu, ska vara glad att jag lever och att det inte är värre, tacksam att jag åtminstone har tak över huvudet och jobb. Men det är jag inte, skulle vilja ha bara lite till.

Jag är så löjlig och omogen, på många sätt. Samtidigt så gammal och klok. Paradoxal.

Bara för idag ska jag inte ta den där första.

Li-Lo
Välkommen tillbaka Brasklapp

Uppskattar att du skriver här och hoppas att du stannar oavsett de val du gör framöver.

Omogen och klok, så väl du beskriver att vara människa. Gissar att du helst skulle vilja vara utan en del upplevelser samtidigt som de sannolikt bidrar till att du ibland känner dig äldre och erfarnare än de år du levt. Du vet att ett nyktert liv kommer vara en tid av ansträngning, tuffa dagar och stunder som kommer kräva all din fokus. Jag blir lite nyfiken på vilka tillfällen som inte kräver ansträngning.När tänker du inte på "rus". Berätta om du vill.

Du längtar efter mening och sammanhang där du kan vara uppriktig. Jag är glad att du valt vårt forum som ett steg, en arena för det.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Brasklapp
hej

-

DetGårBättre
Läs Per Holknekts

Läs Per Holknekts självbiografi. Den kommer hjälpa dig tror jag. Han snackade också om att eftersom han kunde sluta och bygga upp allt igen så kunde han även ju även börja dricka. Feltänk!

Anxiete
Hej Brasklapp

Jag kommer från anhörigsidorna men läser mycket härinne, det ger mej förståelse för min mans sjukdom.
Du är ungefär lika gammal som mina söner och en av dem känner ungefär som du: Jaha, och nu då? Han har inga drog/alkoholproblem men känslan är densamma att livet står still , är det så här livet ska vara osv.... Jag tror att vi människor fastnar ibland, att vi inte är nöjda med vad livet erbjuder och att vi glömmer att det är bara vi som kan bestämma hur livet blir.
Det är jättebra att du skriver här, anonymiteten gör att du kan skicka iväg det du tycker låter löjligt, jag har inte läst ett enda löjligt inlägg här, hur skulle känslor och tankar kunna vara löjliga ??
Jag hoppas du fortsätter skriva och kämpa , kan du inte ringa och prata med behandlingshemmet om hur du känner, kanske de kan ge dej motivation att orka hitta glädjen igen?
Kram på dej 🌸

Brasklapp
,

Raderar lite för att ej riskera "upptäckt". Gammal rökridå jag använt mig av sedan länge tillbaks - hellre det än att bli igenkänd.. en längre tid fram kanske jag har modet att möta er längs denna väg som färdats genom detta forum såsom jag har gjort. Jag uppskattar friheten och anonymiteten detta forum erbjuder men man måste alltid tänka själv på vad man lämnar ut och jag skall försöka tänka på sådant som kan hänföras till mig som person. Lättare sagt än gjort och då och då lossar jag på tyglarna jag har kring mig själv. En dag kanske jag finjustera så till den grad att jag kan utan problem vara öppen om mig själv utan att det känns allt för utelämnande och utblottat.

Brasklapp
Självkänslan och

Självkänslan och självförtroendet är inte på topp. Skulle kunna fortsätta supa på dessa känslor. Eller på att jag är ensam eller på att allt går åt helvete iallafall. Men det är ju fel och ett jävla misslyckande som jag redan lyckats med. Ville va den som inte behövde ta ett återfall.

Vill inte gå ut. Vill inte riktigt leva idag. Det kanske inte är så konstigt. Tänker på min far som sa att det är inte många som klarat det du klarat enligt statistiken och nu är det också borta.

Det här blev ju oerhört patetiskt och löjligt och halvtragiskt och synd om en är det ju inte så jag får resa mig ur graven och göra det som behövs göras när jag vet vad det är.

Brasklapp
10 minuters självömkan morgon

.

Jag tog en vansinnesfärd på cykeln som nu är full av blod. Konsekvenser fick jag om än inte så stora. Jag tyckte jag hade kontroll

Brasklapp
Nu spammar jag men det får

Nu spammar jag men det får väl vara så nu. De ringde från jobbet nu och jag sa att jag har slut på batteri på bilen. Har fått förfrågan om att jobba imorgon. Går ej, imorgon är det möte.

Börjat må bättre och det är också farligt. Från självhat och självförakt till lättnad och lite energi. Hatar mig själv och inte alkoholen för det är jag som tar beslutet, samtidigt så vill jag nästan säga att det var någon annan. Som Kjell Höglund sjunger: djävulen är alltid någon annan.

Nästan mer så att jag vill ta mig en drink i detta tillståndet. Börjat försöka hitta lösningar på problemet. Supa tills jag hamnar på sjukhus... nej det tar för mycket skada, men eventuellt ta narkotika för att kunna ligga på avgiftning. Åka till farmor och greja på i garaget en vecka. Stanna kvar och vänta på NA möte imorgon. Säga upp mig från jobbet och lägga all energi på att försöka få ett annat jobb. Jag vill iväg. Nån annanstans. Inget blir bättre av det, men nånting måste jag göra. Vill aldrig tillbaks till det där jobbet. Ångest och rädsla så fort jag ska dit över de stundande katastrofala misslyckanden på jobbet, stress, viss arbetsglädje emellanåt ändå, och sedan har jag inte kunnat varva ner efteråt.

Lekte med elden. Kan inte riktigt känna allvaret i min situation. Jag tror mig vara odödlig och stå pall hur mycket som helst. För nu när jag mår ganska hyfsat så känner jag att vad fan gnällde jag för.

Jag är periodare, tror jag. Det var ett tag sedan det här började, köpte alkoholfri cider 0,7%. Efter det talade jag inför ett par kvinnor om mitt liv som drogfri och tillfrisknande. Skrattretande. Då hade redan Mr Hyde börjat ta över. Kanske långt innan det.

Och nu hinner jag inte på bolaget och folköl är för dyrt och onödigt.

Igår ropade någon hallå i hallen ett par gånger och jag fick en hjärtstartekick av tankarna på att nån skulle komma in, gick ut till bilen och skulle köra och låna boken jag fick till mig av DetGårBättre. Jag stannade utanför bolaget med bilen per automatik och tänkte för mig själv lite skojsigt "Jaha, Det viktigaste först".

Anxiete
Men snälla

Så här får du inte må , det är inte tillåtet i min bok ! Ta hjälp av vem eller vad som faller dej in, vårdcentral, pappa, farmor, fan själv You name it..... Varför skulle du inte kunna få ett nytt jobb? Det verkar som om du gillar att meka med bilar, vad hindrar dej från att göra det till ett jobb?
Försök tänka utanför dina vanliga ramar och utan att trycka ner dej själv! Har du förtroende för chefen, kan du prata med honom/henne? Din pappa?
Du vet att din pappa har fortfarande rätt: Du har gjort något som få klarar av, nu har du halkat men då måste man resa sej igen , man kan inte ligga kvar. Kom igen, tänk en enda positiv tanke varje gång du tänker något negativt även om du själv tycker det känns banalt: Fan vad det regnar- men jag har ett hem med tak över huvudet .... Jag är värdelös- men jag är bra på att meka med bilar..... osv
Du är väldigt bra på att skriva och uttrycka dej förresten!

Brasklapp
Jag är nykter andra dagen nu

Jag är nykter andra dagen nu och ska gå på NA möte ikväll i hemstaden. Känns jobbigt att behöva visa mig och ta en vit bricka men samtidigt en lättnad. Än fast det enda jag vill göra är att gå på krogen och ta en öl så ska jag inte. Men samtidigt vet jag inte hur det ska hjälpa mig. Tappat tron på NA konceptet på sista tiden. Men jag har ingen annan. Otacksamt av mig för jag fått så mycket där, och jag är nog väldigt välkommen tillbaka.

Ja jag försöker tänka på det sättet du beskriver, positivt . Jag fastnar lätt i känslan över mig själv, min självkänsla är rätt dålig helst nu också. Jag har sociala rädslor och anser mig vara lätt socialt inkompetent, så det gör att jag tror mig ej få något jobb. Plus att det verkar vara ett sådant stort projekt, kunna sälja in sig själv och sina styrkor. Jag vet inte vem jag är, min identitet är borta med drogerna, vem är jag utan dem och den livsstilen. Självinsikten är inte så bra. Vem fan vill anställa mig liksom. Kan inte ens sköta jobbet jag har nu. Det är en konsekvens av mina val här i livet. Tittar på en serie som heter Atypical och kan verkligen relatera till huvudpersonen som har Aspergers.

Och nä jag kan inte meka med bilar men kan annat. Inte tillräckligt bra för att få ett jobb tror jag fast det är väl bara vad jag tror. Det största är mina rädslor för att göra/säga fel vilket gör att jag får stresspåslag för inget och den sociala obekvämheten, när jag pratar med nya människor blir jag trög, vet inte vad jag ska säga och verkar konstig och efterbliven på något vis, fly och fäkta reaktionen går igång på nolltid, då fungerar jag inte så bra tycker jag. Jag tycker mycket är nytt, med att leva. Hur gör man? Det är väl det.

Tack för alla svar och tack anxiete för ditt svar. Tacksamhet för det lilla är bra.

Det typiska är ju att igår när jag läste en tråd av en man som hade valt att leva med att ha eget företag, jobbade 1 dag i månaden och drack varje dag på en krog och hemma så - då kände jag att dessa hinder var överkomliga och blev riktigt uppskruvad.

Kärleksguden
Brasklapp

Hehe, jag har samma svårgheter Brasklapp. Du kan iaf skriva ned dina svårigheter väldigt bra, det kan inte jag. Så jag lånar lite av din text till min psykolog.

Det är småpratet som jag har väldigt svårt för, när man sitter på middag och pratar om något som inte intresserar direkt, som någon annans barn, vad man jobbar med osv. Eller när man stöter på en kollega på jobbet som hejar och undrar hur det är. Men man har ingen aning om vad man ska säga förrutom att det är "bra" och hela situationen känns konstig och stel när samtalet stannar abrupt.

jag ska göra en utredning för asperger denna månad, efter det så har jag eller har jag inte mina svårigheter på papper. För mig kommer det kännas skönt att berätta för familj och arbetskamrater att man är lite autistisk och har problem för det sociala.

Den enda gången det inte verkar som jag är autistisk är när saker faktiskt intresserar. Då kan jag prata på som bara den, som nu i denna text. Jag gillar att prata om mig själv.

Kärleksguden
Det har alltid vart svårt för

Det har alltid vart svårt för mig att prata, men jag tror det är viktigt att försöka slappna av, då kanske samtalet flyter på och inte stannar upp vid en mening. Jag tror att sociala färdigheter går att öva på till viss grad iaf. Sen är det viktigt att tänka på att det är inte på liv eller död. Det ska vara roligt att prata.

Jag fick tipset om att prata med kassörer lite smått när man går och handlar för att bearbeta min sociala oro.Går det dåligt så behöver du inte träffa dom igen, och kassörerna kanske blir glada av prata lite.

De första tio gångerna vågade jag inte säga någonting.
Sen mitt första samtal, det gick sådär. Jag var totalt oförberedd på att samtalet med kassörskan faktiskt kunde sträcka sig längre än en mening vardera. Och jag fick en brainfreeze och kunde inte tänka längre. Haha
Mitt andra samtal gick bättre, jag var denna gång förberedd på ovan.

små steg.

Brasklapp
Tack för dina ord, jag känner

Tack för dina ord, jag känner igen mig i det du skriver. Jag har jobbat på ett socialt arbete de senaste 2 månaderna och fått öva där med mycket äldre människor vilket jag tycker är lättare på något vis. Vissa dagar har det gått riktigt bra och vissa inte. Fnissade till när du skrev om den situationen och man säger "bra". Den situationen har jag varit med om många gånger, inte bara vid den frågan heller. Ja, nej, kanske, ja det var ju... bra, ja det var ju... dåligt, jasså... och så vidare.

Jag är bra på att samla information och komma ihåg intressanta fakta. Den djupare kunskapen får jag dock sällan med mig då jag är periodare vad gäller intressena också, men vissa intressen har hängt med hela livet, de få som gjort det blev dock lagda på is när min drogkarriär eskalerade rejält vid 20års åldern. I och för sig blev drogerna och dess verkningar det största intresset då, så då läste jag på om det.

Dålig på att slappna av är jag men ibland kommer jag ihåg att ta djupa andetag och då går det lättare samt att förbereda mig med att ha ett annorlunda förhållningssätt till situationerna. Efter mötet ikväll gick det rätt bra, jag var så glad över att få se folket där igen istället för att vara hemma i min misär, så jag stannade kvar och försökte prata med dem och det gick förvånansvärt bra.

Att intressera mig för andra människor i allmänhet, för hur människor tänker, varför de gör vad de gör, vad de gillar och varför och så vidare har hjälpt mig också. Och så mötena, att bara sitta där bland en massa folk och presentera mig var till en början sjukt obehagligt och sen när det gick bättre dessutom dela med mig av tankar och känslor. Det hjälper enormt och all denna övning - det tar tid och en massa energi - jag hoppas att det går att öva upp så pass mycket att man bara flyter med i samtalen som många verkar kunna göra.

Brasklapp
Mötet var bra, efter mötet

Och nu undrar jag om jag börjat skriva för publiken igen, kanske är det både och, för det börjar låta som en roman i mitt inre och tycker även att det ser ut som det här, så jag ska nog tagga ner

AlkoDHyperD
Du skriver fint

Om det är för publiken eller dig själv beror väl på syftet. Avlastning eller påfrestning?
Känner igen mig.
Bloggade i några år och har skrivit några romaner här också. När formulerandet blev viktigare än budskapet kändes det lite så som jag tror du menar i ditt inlägg.
Fast, samtidigt är det en gåva att kunna välja ord och meningar som betyder precis det man vill förmedla.
För oss som läser dina inlägg är det ingen nackdel att du skriver så man vill fortsätta läsa, precis som en fängslande roman.
Om du vill tagga ner på skrivandet här, gör det isåfall för att det tar mer än det ger för dig själv, inte för något annat.
Eller, undersök tanken istället. Är det självförakt man kan ana i tanken på att det börjar låta som en roman i ditt inre?
Jag läser inte lika flitigt här inne nu mera, men fångades av några inlägg från dig. Igenkänning, tror jag. Inte när det gäller droger, men allt annat.
Hoppas du håller i och orkar fortsätta. Både skriva och vara nykter.
Kram

Brasklapp
Tack för dina fina ord. Jag

Tack för dina fina ord. Jag gillar att skriva och det är avlastning, med viss påfrestning då jag ibland måste ändra något till det bättre. sen är syftet också att dela med mig av mina erfarenheter och föra dagbok som jag kan kolla igenom och på så sätt kunna kolla tillbaka, checka läget, eventuellt hitta mönster.

Det ger mig mycket, jag blir ju helt inne i det, fokus. Flow.
Ja jag tror det, avskyr att jag förmodligen gillar uppmärksamhet och bekräftelse. Inte undersökt det så mycket, jag bara antar det då bevis talar för't.

Brasklapp
Ingen sömn inatt, somnade

.

Brasklapp
Jaha. Idag har jag tagit itu

Jaha. Idag har jag tagit itu med städningen. Golven och en disk. Är lite kvar. Förvånansvärt hur skitit det blivit, har det verkligen gått så lång tid sedan jag städade sist. Upptäcker att tiden har förflutit förbi, passerat som en blixt på himlen, kommer inte riktigt ihåg den senaste månaden. Har fört en ganska enformig och grå tillvaro med arbete och tv/dator sen jag flyttade ut med enstaka utsvävningar. Satt ikväll och utformade en veckoplanering, som jag inte kommer att kunna hålla på grund av min otrygga vikarieanställning, men något sånär bör jag göra det. Plugg, jobbsök och promenader står på agendan. Huvudmålet är att göra upp gammalt ogjort samt att få till dygnsrytmen, idag sov jag till klockan 3 då jag var vaken hela natten och fantiserade, tänkte, analyserade. Skrev även upp en del inspiration jag fått av en podcast jag lyssnat till av Navid Modiri, gillar hans upplägg och sätt att tänka kring samtal. Så det tipsar jag om! "Hur kan vi" på youtube.

Jag har börjat titta på en serie på Netflix "i huvudet på en brottsling" där de talar om seriemördare och psykopater och förvånas över hur mycket likheter det finns till mig själv och andra beroendepersoner. Exempelvis så planerade en seriemördare för ett mord länge och väl för att få en kick och efteråt följde en slags depression, ingen vanlig dock sa dom och vill inte spola tillbaks för att se exakt vad det som var ovanligt med den. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Blev intresserad. Läst och lyssnat på och om Leif GW Persson och insåg i det att jag blev mer intresserad av hans leverne och att det inte är något eftersträvansvärt trots alla hans prestationer. Den ensamma tillvaron med oron, ja alla mina symtom jag tycker att jag har av sjukdomen, kommer de försvinna i och med att jag tillfrisknar eller kommer de att vara något jag ständigt får bära med mig?

Det är så mycket som försiggår nu i huvudet. Masker, sköldar, skyddsmekanismer, matematik, tillvägagångssätt för att utvecklas.
En bra insikt idag var att jag bör sluta upp med att jämföra mig med andra och jämföra mig med med mig själv, såsom jag börjat göra lite omedvetet faktiskt. Att se det och bekräfta det själv kanske är lösningen på mitt bekräftelsebehov som jag har. Sen behöver jag tro och tillit till mig själv och min egna förmåga. Jag kan ställa frågor och verka dum bara för att vara säker på att jag har rätt och ej gör eller säger fel med sånt som jag tycker är viktigt och ibland bara för att det är så invant i mig. Kanske är ett spel från min sida också, för att överlista eller kunna imponera, spekulationer bara men skulle kunna vara så.

Jag försöker medvetande göra mig själv mer och mer. För att känna mig själv. Far sa dock att vi inte kan lära känna oss själv helt för att vi omöjligt kan ta reda på hur vi reagerar i alla situationer. Jag vet inte om det var riktigt så jag menade med att känna sig själv. Jag tänkte på det omedvetna, det som göms i mig även för mig själv, det finns väl något sådant? Har inte riktigt förstått detta med omedveten och medveten.

Jag läste en artikel om Elon Musk på SvD och tyckte det var väldigt intressant med hans olika sidor i sig själv, kunde känna igen mig i alla och tänker att jag vill göra en liknande analys på mig själv. Jag gör ju stegarbete och där får man analysera mönster i livet i relationer, situationer, händelser, sex och så vidare och det är nyttigt för att kunna bryta det, sedan får man inventera sina karaktärsdefekter men jag anser dem inte vara exakt det jag efterfrågar eftersom de handlar bara om fel och brister. De går ju dock att vända dem till tillgångar och det kanske är det steget efter går ut på, får jag hoppas. Tror man ska byta dessa med andliga principer typ istället för ansvarslöshet, så ansvar och så vidare.

I och för sig var Elon musks sidor något mer, de handlade om djupa bakomliggande rädslor från barndomen. Och när jag tänker efter så kommer dessa grunder upp i stegarbetet om man gör det grundligt.

Så det är ju en motivation som kommer inifrån nu, jag vill göra stegarbetet för att förstå mig själv.

Nästa viktiga grej på agendan är ju mina drivkrafter. Vad fan är det som driver mig till avgrunden? Jag ville testa, när jag köpte den där folkölen var det hela som en farlig lek, jag smusslade och gömde mig och tvekade, när jag handlade fick jag ett adrenalinpåslag kanske? Darrhänt och något kall mot expeditören, där och då brydde jag mig inte om vad han tänkte eller tyckte om mig, jag tror visst tankarna flög förbi men de var som ett svävande löv för vinden och slutmålet var som en brinnande glöd.

Kan jag styra om denna eld till något annat utan att anstränga mig, är detta något jag kommer att hitta eller kommer jag för evigt vara passionerad för alkoholen, eller var det verkligen det som var drivande? Var det döden? Har ju fått höra i över 1 år att börjar jag igen kommer jag att dö. Precis som jag fått höra hela mitt liv att börjar jag dricka eller droga kommer jag att bli beroende.

Och vad är "detta", denna kraft som tog över mina rädslor likt stålkvinnan. Kan jag inte få denna kraft i alla de situationer där de verkligen skulle behövas, där jag bara är rädd för förudmjukelse, svaghet, avvisande, utanförskap, att inte få vara med och där jag bara är feg helt enkelt.

Det blir långa utläggningar med mig nu. Och ofta ibland. Jag kanske bör öva på att vara rak och tydlig, det som fick mig att tänka på det var nog någon ledargestalt, entreprenör eller liknande som Internet beskrivit som sådan. Jag vill utvecklas och växa som människa. För att visa dom jävlarna, för att bevisa att jag kan trots att jag är kvinna, för att bli stolt över mig själv, för att imponera min far och min släkt, för att bli beundrad och sedd upp till.
Är det fel anledningar eller kommer de leda mig rätt? Jag kanske borde styra om till ett mer medmänskligt förhållningssätt. För att vara en bra förebild, för att visa att det går, för att ta mänskligheten framåt, för att skydda de svaga och små, för att stå upp för lilla mig. Jag vet inte.

Jag vet inte ens vars jag började nu. Jag ska kliva upp om 4 timmar. Önska mig lycka till, eller förresten tänker inte uppmuntra till sådant önsketänkande. Det leder bara till dysfunktionellt tänkande, kom jag på nu. Behöver göra upp med mina tankemönster. Jag upptäckte idag att så fort jag undrar över något slår jag upp det på telefon och söker information länge, kanske inte så noga och inte så källkritiskt. Skulle vilja lära mig att tänka självständigt. Har alltid lyssnat på min far som om han har auktoritet och vet saker och ting om världen och att det är det rätta. Samma med behandlingen, tycker mig blivit itutad en massor av den och allt mötesgående.

Jag är rädd för att vara en lydig robot, en osjälvständig individ beroende av andra för att ta sig fram i livet. Det kanske är så det är också.

Haft en kamp med viljan till att dricka idag. Det är inte ett sug, det är en vilja. Att koppla av, att njuta, att förhöja stämningen vid städande och musiklyssnandet. Guldkant, som jag sett någon härinne beskriva det som.

Kärleksguden
Jag tror du övertänker och

Jag tror du övertänker och tänker för mycket. Har du svårt att slappna av? Släppa saker? Det är ju inte meningen att du ska bli en hjärndöd robot, men det kommer du inte heller bli om du vågar släppa på tankar/sakerna iaf lite?
Sömn är viktigt, men det vet du redan, men jag måste fråga varför sitter du uppe så sent och med en massa elektronik och TV tillhanda? Vill du inte sova? Har du svårt att sova?
Det verkar också som att ditt jobb inte riktigt fungerar med hur du vill ha din vardag, kan du prata med arbetsgivaren eller försöka söka nytt jobb på sidan om? Jag ska också börja söka nytt jobb här i veckorna.

Alla passar in på olika personers egenskaper iaf lite. Ibland lite mer, men det behöver inte betyda någonting.

Nu kanske du inte vill höra detta, men jag säger det iaf. det finns också medicin som får en att landa på ett mellanplan, nu är jag inte läkare, men jag tar risperdal pga schizofreni. Och jag övertänker inte saker längre och kan slappna av. Min syster är inte schizofren och tar också annan antipsykotisk medicin i samma syfte

Brasklapp
Jo jag tittar efter andra

Jo jag tittar efter andra jobb.

Okej jo jag har fått drogutlösta psykoser och fick använda liknande på avgiftning men jag märkte ingen skillnad av det. Hehe. Men ja jag kan tänka mig medicin men jag tänkte testa själv nu först att få in rutiner och ta en kort kvällspromenad för att rensa i kaoset och stänga av all elektronik. Låg dock i sängen och blunda hela natten i princip men det är nog inte det bästa heller skulle ha stigit upp och gjort något annat.

Men nu är du den andra som rekommenderar mig att ta professionell hjälp genom sjukan så, så jag tänker höra av mig till dom och se vad de säger.

Brasklapp
Ja vad ska man säga. Var just

Ja vad ska man säga. Var just och såg på Unga Astrid själv på bio, det har jag alltid gjort, gått på bio själv. Har i princip gjort allt själv, när vänner inte funnits tillgängliga. Börjar undra om folk bara driver med mig, och har gjort hela mitt liv, utan att jag förstått. Förstår inte när dom skämtar på jobbet, jag tar nästan allt de dom säger seriöst. Förstår inte deras humor. Det är inte först än jag lär känna människor som jag kan förstå när de skämtar. Oftast. Ibland träffar jag faktiskt några lirare som har liknande humor och så. Ja jag vet inte. Dom vill behålla mig på jobbet, kollegerna, vissa iallafall. Jag undrar vad motivet bakom är. Företaget kanske. Och en man raggade på mig, tror jag, han kanske bara ville vara vän, eller få mig att stanna på jobbet, vad vet jag, men jag tycker det var underligt att han ville att jag skulle flytta närmre jobbet så det blev bättre för mig och min bil. Han nämnde det dessutom två gånger. Sen kommer en annan och säger låt honom inte lura dig, mitt uppe i allt. Förstår mig inte alls på folk. Så då gick jag därifrån. Jag hade inte sovit den dagen heller, och dålig sömn tills dess. Kanske var extra paranoid. Brukar bli det.

Och nu sitter jag här och äter glass. Inte gjort så mycket idag förutom att ha varit på bio och tittat på TV. Det var en fin film men lite tråkig på något vis. Den lämnade mig med något sorgset i bröstet och bakom ögonen. Jag gick fort ut när den var klar, gick förbi krogen jag var på sist och ville in men det behövdes inte. En annan dag. Men inte idag.

Prata från hjärtat säger sponsorn, och alla andra för den delen, vad betyder det ens? Jag är bra på att snacka, än bättre på att skriva, med ord och ja allt det där. Hur vet jag att det är från hjärtat? Det stör mig det där, låter så oresonligt och abstrakt att jag inte får något grepp om det så det frustrerar mig mer än nödvändigt.

Tanken på alkohol är mindre och lite begravd men den finns där. En saknad, en önskan.
Och jag känner en inre oro av vad som komma skall, vad än det är, jag hoppas det kommer snart.
Jag vill ut, på äventyr, skapa någonting, någonting. Nått värdefullt, något jag kan leva på, något jag kan vara stolt över, något jag kan visa upp - det här är av mig för mig och dig. Jag vill göra nånting, nu. Jag tål inte att se att mina dagar passerar förbi såhär, döendes mer än levandes. Det gäller väl för mig att skapa struktur och ordning, som jag gillar att göra, mindre för mig själv och mitt liv dock, jag tycker mig inte kunna ta några vettiga beslut. Litar inte på mig själv längre. Och så sitter jag här själv med mina egna tankar och tror att det ska bli bättre. Det finns inga ensamma galna genier, eller jo, men jag är inte en av dem även fast jag önskar det. Jag behöver andra människor. Jag är inte så säker på att dom behöver mig. Och jag är nog jobbig att vara med just nu, jag vill vara bra, fin, kunna ge något, inte vara behövande. Och är man nere och kanske till och med deprimerad och sjuk ja då drar sig folk undan i ren självbevarelsedrift, och det förstår jag. Så det blir något slags paradoxalt i det hela i min situation.

Jag kommer inte klara mig ekonomiskt iallafall om jag fortsätter som jag gör nu så jag behöver göra ett ryck. Vet inte bara vilket håll, vad jag ska lägga energi på samt vad som blir RÄTT. Men det är väl så, gissningar och chansningar. Det är väl ingen som egentligen vet. Jag tror inte på spådom, astrologi eller gud heller för den delen. Kanske därför jag har såna problem med de 12-stegen. Jag behöver en högre makt för det, eller kraft, eller gud då. Gruppen har varit det, andra människor, men det funkar inte. Och att prata ut i tomma intet fungerar bra, det händer något när man använder språket istället för att bara tänka. Men sen då, det är jag och tomma intet. Jag skulle kunna bygga nån slags inre gestalt som jag får formulera mig inför och som ställer frågor men det är ju samtidigt mig själv och en själv kunde man inte ha som högre makt för då skulle man hamna i fördärvet liks förbaskat.

Jag behöver hjälp fast med vadå? Jag tror ärligt inte att jag behöver hjälp. Jag tror bara att jag behöver skärpa till mig, göra det jag behöver göra, det som måste göras och som är bra för mig, disciplin och ansvar. Men jag kanske är helt bakom flötet, helt totalt bakom flötet och kör bara rätt in i helvetet ändå. Känner mig hjälplös och det är nog det värsta jag vet. Sedan barnsben har jag varit KAN SJÄLV. Det är väl så det ska vara. För alla normala vuxna individer. Nä inte vet jag, idag vet jag ingenting. Jag har tappat flötet och all sans och reson. Det är klippt och skuret, nu har huset brunnit och hjärnan och samvetet och allt jag var har flugit ut genom fönstret och lämnat en svag hjälplös liten flicka som varken vet ut eller in och kan inte ta hand om sig själv eller sitt rike så därför som törnrosa ligger hon och väntar på sin prins som ska komma och rädda henne för hon kan inte rädda sig själv. Det har jag alltid trott att jag kan men jag saknar väl den förmågan, i alla fall just nu.

Det är väl bara att gå framåt. Längtar tills det blir en ny dag, med nya tag och möjligheter.

AlkoDHyperD
Igenkänning

Vi skriver lite olika, men jag är ju dubbelt så gammal som du och har kanske sansat mig 😉
Först nu läser jag igenom fler av dina inlägg och slås av hur jag känner igen mig i så mycket av det du beskriver pågår i ditt huvud.
Skriver mer senare, måste rusa iväg till jobbet.
Men, du är inte ensam.

AlkoDHyperD
Funderingar

Nu har jag läst lite mer av dina inlägg. Tänker på föreställningen om att klara sig själv, inte vara behövande, rycka upp sig mm
Det kan vara ett inlärt sätt att överleva i en värld där tröst och omhändertagande varit villkorat eller förknippat med negativ respons.
Att ha sig själv som den högre makten kan verka ensamt och hopplöst när man inte litar på sig själv och har svårt att få kontakt med vad man vill och känner, men är faktiskt inte helt fel spår.
Vägen dit är förståelse, värme och medkänsla - med sig själv.
Kram

Brasklapp
Tack för dina ord. Ja ibland

Tack för dina ord. Ja ibland så låter jag det släppa bara när jag skriver. Känner att jag vill radera allt nu, så har inte läst bakåt. Det går inte, senare kanske, när jag som du säger kan visa den där förståelsen, värme och medkänslan med mig själv.

Jag gjorde nyss ett prov, rätt enkelt, klarade det inte på det 3e försöket trots att jag fick fuska på sista försöket. Så jävla dåligt, jag tog bilen och körde bara och gasade på. Hade jag haft ett dyrare, bättre fordon och mer bensinpengar hade jag kört längre, fortare.
Den ene han klara det på det andra försöket.
Det som gör mig så förbannad är att jag VET att jag hade klarat det på första försöket. Jag gick igång på det dom sa, att de flesta brukar klara det på 2-3 försöket. 1 på 100 klarar det första gången. Jag hade kunnat vara den jäveln, men jag sabbade det. Kunde inte fokusera på det jag gjorde. Det var folk runt i kring, prat. Har svårt för att koppla bort vad folk runt i kring säger, tjuvlyssnade lite också. Slarvade och hade för bråttom. Blev blockerad i hjärnan. Ofokuset är det jag inte gillar, jag som brukar kunna fokusera, koppla bort allt.

Inte för att det är kört, och egentligen struntar jag i vad dom tycker. Men jag undrar vad som hände? Min hjärna är ju bäst. Jag känner spänningarna i huvudet, och hjärnan är förmodligen trött. Har jag överskattat mina egna förmågor eller har jag bara underpresterat för att jag är i något sämre skick än vad jag brukar kunna vara. Eller är jag bara sämre. Hemska tanke. Jag vill vara bäst. Okej det går inte. Men jag vill klara det jag anser mig kunna klara. Där och då tog jag det rätt bra, accepterade och skämtade om det eftersom jag fick ett fel på en fråga jag inte hade haft tidigare.

Denna lilla förlust fick mig att vilja dricka. Jag ville vinna. Jag gick till och med in med inställningen att jag hade klarat det och att jag skulle klara det så jag fick en känsla av vinst när jag föreställde mig det innan jag gick in. Då lockade alkoholen också.

Är jag sjukt självcentrerad och självupptagen? Ja, jag sitter ju mest hemma. Jag tänker dock på annat folk. Så det är ju bra. Men det är något som fattas i mig just nu. Ska gå öppenvård snart och det känns fel för att jag ska kosta mer pengar, men annars känns det bra. Det behövs. Komma in i tillfrisknandet igen. Börja vara här och nu, få någon ordning på tankarna. De är så oordnade de kan vara och jag tycker mig vara blockerad. Inget vettigt in eller ut ungefär.

Läste just något tips om att ältande och överanalyserande inte är ett bra tillvägagångssätt för att hantera motgångar. Visste inte att detta jag höll på med var det som kallades ältande. Då är jag väl en mästare på det. Och överanalyseringen, det är inbyggt i mitt system. Men det är bra tycker jag, veta varför, hur ska jag göra sen för att undvika detta och så vidare. Läst lite tips så jag blev lugnare. Det där stör mig också, jag bör kunna klara av att ha denna dialog med mig själv i huvudet utan att behöva ta till internet.

Händer inte så mycket i mitt liv, eller ja, jag får inte så mycket saker att hända som det kanske märks. En liten händelse och en stor jävla reaktion.
Nu då? Finns inget att göra, ser bara den där baren som ett alternativ eller att gå ut på promenad och då blir det samma trista väg. Jag tror jag behöver sällskap. Men jag har inga vänner här att ringa, så det blir svårt. Ingen att umgås med, snacka om allt och ingenting. Jag trivs med mig själv, gillar att bo själv och göra mycket själv. Men den ofrivilliga ensamheten är sämre den.

Brasklapp
När jag åkte ut igårkväll

När jag åkte ut igårkväll kändes det inte alls ensamt längre. Lustigt hur fort det kan vända. Har börjat lära mig att använda mig av mitt inre, eller kanske min fantasi, för att må bättre och inte känna mig ensammen när det väl är så. Fungerar ganska bra emellanåt.
Har varit ganska paranoid och känner mig jagad och förföljd ibland. Kanske beror på att jag är ganska isolerad. När jag är ute bland folk och till exempel med kolleger så känns det som att det bara är en tidsfråga innan de kommer på mig.

Läst ut Per Holknekts bok. Kom på att när jag var skejtare stötte jag på hans namn. Kan inte låta bli att vara lite avundsjuk på hans framgångar och begåvning. Hög igenkänning på mycket. Även om inte ens hälften är sann så tycker jag den var läsvärd och gav mig något, en del bra tips som jag ska läsa om.
Jag kan inte heller någonting, inte på riktigt. Jag kan läsa och komma ihåg information men vad har det för nytta. En uppslagsbok vill jag inte vara. Vars är mina djupa kunskaper. Jag är nog en idiot. Blåst på riktigt. Naiv, korkad och godtrogen. Riktigt flummig och splittrad, åt alla håll och kanter.

Det är väl heller inte sant. Något mellanting förmodligen. Äh jag vet inte. Är väl ganska typiskt som knalkis att ha en förvirrad självbild. Och identitetskris.
Har iallafall lagat hemmagjord mat som är nyttig, inte bara pytt i panna och pasta, så nu är jag mätt och får bra energi inuti. Skulle vara gott med en öl, eller ett glas vin till detta. Njuta lite, må lite extra gott. Blir nästan tårögd.
Jag tänker att jag är lite som Leif GW, vinterhalvåret skulle jag också valt som supepisod. Jobba jobba jobba sedan när kaoset i skallen börjar bli ohanterligt så hoppar man i älven och åker med alkoholströmmen in till dimman.

11 dagar nykter. Trodde det hade gått längre tid. Ska göra om provet imorgon och för att ha största möjliga chans att klara det så är det ingen bra idé att dricka. Det är ju löjligt egentligen hur mycket man kan dividera om drickat. Mår ganska bra trots allt. Eller det vet jag inte riktigt. Tror det är ganska dåligt men jag väljer att ignorera det.

Brasklapp
Fick just en massa energi och

Fick just en massa energi och så försvann den när jag fick höra att jag var en ensamvarg och tänkte på det och blev väl negativ. Kanske det som hände? Jag vet inte. Från hoppfylld, entusiastisk till energilös och orkeslös - igen. Jag skulle vilja vara stabil men jag är inte det än.

Ensamvarg. Förr hade jag vart stolt över att höra det och nu, nej, inte alls. Det låter negativt, och jag blir placerad i ett fack, och det hatar jag. Jaha, är jag en sån och en sådan. Begränsningar. Instängt. Får ingen luft då. Jag är jag, jag är bara lite splittrad just nu men jag är jag som sagt och det går inte att definiera mig med ord. Jag kanske måste börja sluta ta åt mig av sådant. Att säga okej jaha men sedan släppa och inte låta mig ta åt mig. Men jag är känslig, jag har inget skydd just nu.

Jag har iallafall accepterat mitt tillstånd, jag kan varken dricka eller droga. Eller jo jag kan, men jag vill inte. Jag vill leva ett annat sorts liv. Där jag kan förverkliga mina drömmar, ta makten i mitt egna liv och skapa möjlighet för mig själv att göra det jag vill. Vara en del av det här jävla samhället och bidra med någonting som är värdefullt, och kanske främst få känna mig värdefull. Och kanske till och med hjälpa någon annan.

Det känns på något vis som att jag är påväg att upptäcka mig själv, på nytt, igen. Eller så gjorde jag aldrig det under behandlingen. Jag försvann. Nu är det återkomsten, och det ska bli skönt. Och nu när jag känner så här vill jag alltid göra något drastiskt. Dra iväg på stora äventyr. Hela livet är ett enda stort äventyr egentligen, jag kan inte veta hur det blir. Men jag har någon slags föreställning om att mitt liv redan är utstakat och det känns oerhört trist. Jobba 9-5, komma hem, plugga lite, göra lite, slappa lite. Träffa nån, skaffa barn, skapa familj, flytta till hus, och så vidare. Det ser så jävla trist och utstakat ut och det känns verkligen tråkigt.

Härmar folk gör jag också. Som inspirerar mig, eller som jag vill vara som för jag duger inte. Jag har noterat det och vill sluta med det. Hur gör man? Hur fan går man tillväga med allt egentligen? Just nu är det som att jag inte fattar någonting. Jag är ett blankt tomt blad som väntar på att få skriva färdigt nångång så jag kan börja leva, hur sjukt är inte det. Jag lever ju nu. Men jag lever inte i den bemärkelsen att jag berör och andra berör mig. Jag vill träffa nytt folk, lära känna, utbyta ideer, skapa något jävligt häftigt, vara med om vackra saker. Inte gör jag det hemma heller. Där kommer värdelöshetskänslan in. Jag vill sitta hemma själv som jag gör nu och vara i kreativiteten, där trivs jag. I det här not so much. Jag vet inte ens hur jag pratar i vanliga fall, kan kan så olika språk. Norrländska, engelska, programspråk, behandlingsspråk, fackspråk, jobbspråk, svengelska. Vad är min röst? Hur hittar jag den, sanna inre kärnan av mig, den obrytbara, odelbara. Jag vill hitta åt den igen, vars har den försvunnit? Jag vill ut, i bergen, i skogen, hitta min plats. Sitta där, gå där, fundera, svettas, känna.

Sen vet jag ju hur om några dagar kommer jag titta på den här texten och tänka att jag är helt bakom flötet. Obegripligt. Att jag redan vet allt det här jag undrar över, att jag bara behöver tänka efter. Nu skriver jag ju bara. Det kanske är det som är problemet.
NU längtar jag tills jag får börja på öppenvården. Men det är ju som att jag hängt upp mitt liv på den nu, att den är lösningen, och det är det ju inte. Tillfrisknande i NA är lösningen. Men jag är inte säker på det, jag vet inte om det är det för mig. Jag måste testa.

Och nu vill jag bara att någon ska säga till mig att jag är självupptagen, självcentrerad, ja men peka ut allt fel. Det är som att jag inte kan se dom själv, eller vill inte? Ja jag vet inte just nu, orkar inte tänka. Ska göra något helt annat.

AlkoDHyperD
Tillåt dig vara allt det där

Dina tankar, inre upplevelser, känslor (även om du inte kan greppa eller definiera dem) är ju din inre kärna. Alltihop. Det finns ingen mall för hur den ska vara. Den kan inte vara fel eller trasig. Den är. Du är.
Om du tänker på din historia - delar av den har du skrivit om och utifrån det anar jag att du kan behöva vila och läka sår - kanske det är möjligt att förstå vilsenheten just nu.
Om du känner dig ensam, t ex, är det kanske lätt att dra slutsatsen ’det måste vara fel på mig som är ensam’ och då blir tanken förknippad med skam.
Men en känsla av ensamhet är just en känsla (även om det ju också är ett tillstånd) och inte en definition på vem man är eller ett mått på ens värde. Även människor som utåt sett är både framgångsrika och ingår i gemenskaper kan känna sig ensamma.
Jag känner mig ofta ensam och har nog gjort det i hela mitt liv. Det brukade vara en anledning att dricka, tills jag började ge mig själv tillåtelse och förståelse till känslan. Vara i den. Låta skammen gå över till rofylld sorgsenhet.
Vi lever i ett ensamhälle. Du är inte ensam
Kram

Brasklapp
Tack vad fint och sant

Tack vad fint och sant skrivet. Jättefint det sista, ensamhälle. Det ordet lägger jag på minnet.

Kört på idag nya dagen på jobbet. Fattar inte hur snabbt det var över och nu ligger jag hemma. Tiden rasar förbi. Det skrämmer mig. Allt skrämmer mig! Inte allt ok men mycket. Jag är skör och bräcklig. Vill inte gå sönder. Biter ihop, stänger av. Nu när jag kan och vill gråta ut går det inte.

Mött nya människor, blir rädd för dem. Har de baktankar, vad tycker de om mig, kan jag vara mig själv, är jag knäpp, hur uppfattas jag. Dessa tankar får runt i huvudet. Och jag analyserar tills hjärnan snart fått nog. Jag hörde nånstans att en fotbolls spelare och en schackspelare har samma puls - eller vad det nu var - kanske inte är så men nog tar mitt överdrivna analyserande överhanden och kör slut på mig. Detta ständiga surr och hjärnan på högvarv. Nu på jobbet vet jag inte vad som hände. Antagligen kicka jag på jobbet. Adrenalin? Rädsla och panikångest? Jag vet inte än och orkar inte tänka. Men har inte varit särskilt närvarande. Det skrämmer mig mest. Att vara omedveten. Jag vill ha kontroll på mig själv och förlorar jag den är jag rädd för vad jag kommer säga och göra.

Brasklapp
Är så självcentrerad att jag

Tacksam över att det finns så mycket att leva för ändå. Och att jag kan se det. Och att jag tror på att det även är möjligt för mig att ha det bra, att leva och förstå vad det är ens för just nu vet jag inte om jag varken lever eller är död. Så jag är väl missnöjd, men det går framåt. Äntligen går det framåt.

AlkoDHyperD
Brasklapp, delar några tankar här

Ursäkta om det är långt, inte min mening att kapa din tråd, men tänkte att det kanske kan ge dig lite hjälp till förståelse om något av det jag själv skrivit kan kännas igen

”””Det vi undviker behöver vi närma oss”””””
Skam och rädsla är de känslor som driver undvikandet.
För överlevnad.
Därför måste de vara starka, omedelbara och obehagliga. Bort från hotet illa kvickt!
Fömågan att kunna känna skam och rädsla är livsnödvändig.
Hur kommer det sig då att dessa känslor är så svåra att kännas vid?

Problembeteenden uppstår när vi försöker undvika känslor.
Undvika att visa dem, undvika att känna dem, undvika att ha dem. Ibland sker det så snabbt att vi inte ens är medvetna om det.
Känslor som egentligen bara vill tala om för oss om behov.
Varför vill vi till varje pris tysta dessa värdefulla budbärare?

När sorg inte får kännas är det för att den är förknippad med skam eller rädsla. När sorg inte kan kännas är det för att den mötts med tvivel. Finns könslan ens?
Ren sorg är inte obehaglig, utan vilsam. Men sorgen är sällan ren.
När du var ledsen och sökte tröst, fick du höra att det inte var så farligt?
Eller fick du en föraktfull blick?
Skamkänslan slog till. Min känsla var fel, jag blev avvisad, bortstött....så om jag visar min sorg kommer jag att bli övergiven. Ett övergivet barn överlever inte. Rädsla slår till så fortkänslan av sorg närmar sig.

Om du var ledsen och fick se rädsla eller misstro i den andres ögon, vad betyder då dina tårar?
Skuld och förvirring. Att de behöver gömmas undan för att inte skada? Gömmas undan för att känslan bakom tårarna kanske inte finns på riktigt?
Eller att du inte kan lita på det som känns? Hur ska du då kunna veta vad du behöver? Behöver du något över huvud taget?

Om jag inte känner har jag inga behov.
Det jag inte ber om kan inte nekas mig.
Indirekta försök till kontakt och närhet kan inte avvisas.
Om jag klarar mig själv slipper jag rädsla för att bli övergiven.

Jag får inte vara rädd.
Jag får inte vara ledsen.
Jag får inte längta.
Jag får inte älska.
Jag får inte behöva.
Jag får inte besvära.
Jag får inte klaga.
Jag får känna skam, men den släcker min livsgnista. Den dödar. Är jag värd att leva om skam är den enda känsla jag får ha?

Kvar blir känslomässig tomhet.
För utan sorg ingen äkta glädje.
Utan längtan ingen riktning.
Utan behov ingen tillfredställelse.
Kroppen spänner sig runt behoven som inte finns.
Runt skammen som dödar om den släpps fram.
Hjärnan kan aldrig vila från de eviga problemlösningarna. Ensam måste vara stark. Stark förblir ensam, för vem hjälper en som klarar allt?
/reflektioner från AlkoDHyperD

Sidor