Var det den sista eller den första?

76 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Studenten

Himla bra skrivit 🎀🙏

Brasklapp
Ja jag skulle vilja

Ja jag skulle vilja omprogrammera tankarna och få bort dessa jag får inte, dessa begränsningarna.
Det går ju dock per automatik det där. Var hård, visa inget utåt. Vad jag känner om det är obehagligt vill jag förändra det direkt. Skam, hur stannar jag i det? Sist jag riktigt gick in i känslan och pratade om den fick jag en "black out". Så pass mycket skam att jag tappade bort mig totalt och tystnade, blundade. Svart. Därför är jag rädd för att få skampåslag bland folk. Jag tappar bort mig och kan inte hamna tillbaks igen.

Vilken dopaminkick det är att få in pengar på kontot. Lön. MM löööönsamt..
Dopaminkick på jobbet också.

Har blivit besatt av jobbet och att utveckla mina sinnen och tankar och känslor och förmågor och allt. Så det är ju bra. Mår mycket bättre. Nästan lite för bra, lite för pillrig och glömsk.

Brasklapp
Jag vet inte vad det är som

Jag vet inte vad det är som triggar igång mitt kan själv, ensam är stark, grej, faktiskt. Jag tror jag fått nog. Av nått. Men dina texter har gett mig tankeställare.
Om jag villkorar mig, typ - gör du inte det här får du inte det här, eller gör du det här så får du skylla dig själv/ska du känna såhär.
Och får ej känna, den är jag inte riktigt medveten om ännu.

Men något jag vet är att jag slutar andas. Vill och behöver andas. DJUPT.

Brasklapp
Öppenvården är som en livlina

Är rädd för mig själv - att allt jag rör vid blir skit.

Brasklapp
Svårt fall. Är jag. Då min

Vad är en kluven kapitulation? Jag försökte kapitulera men jag ville inte.

AlkoDHyperD
Får nästan flashback av det du skriver, Brasklapp

Förlorad i labyrinten av tankar. Lurar jag mig själv? Lurar jag omvärlden? Vad är på riktigt och vem är jag? Hittar jag bara på det jag upplever nu? Kan man se på mig att jag är ”fel/fejk/sjuk/osäker/missanpassad”?
Fy fan vilken ångest jag bar på hela jävla tiden. Skam. Hopplöshet.
Åh, vad jag hoppas att du träffar en bra person på öppenvården. Om det inte blir bra, sök vidare.
Det finns inga hopplösa fall. Tro mig. Jag var själv hopplös. Ingen av mina patienter har hittills visat sig vara hopplösa, men många har trott det.
Kram

Brasklapp
Jaha. Jag mår rätt bra.

virrad. Högvarv i hjärnan. Vill sluta tänka så mycket då det antagligen dränerar mig på både energi och jag är nog inte så smart som jag tror med alla mina tankar. Har svårt för att lyssna på folk i detta.

Brasklapp
En ny vän frågade om jag

En ny vän frågade om jag ville hänga på bar och dricka jag sa nej. Hursomhelst slutade det med att jag berättade att jag haft alkoholproblem. Kommer jag få ångra det. Hur har ni haft det med sånt? Är det för privat? Ska man hålla det för sig själv. Jag blir så lättad om alla ba fick veta att jag är en beroende. Det är som att jag väntar på att bli påkommen med denna stora hemlighet. När ska det försvinna? Jag vill inte gå runt och tänka så så fort jag möter nya människor eller börjar på nya jobb

Brasklapp
Rädd för de mesta situationer

Rädd för de mesta situationer. Svettiga händer. Nervösa plockningar. Jag måste ju se helt borttappad ut på jobbet. Jag känner inget mer än att jag typ har varit överspänd och helt stressad. Tänk om jag inte klarar av att jobba och gå öppenvård samtidigt? Då går ett kul och utvecklande jobb till intet för mig.

Brasklapp
Kan inte riktigt varva ner.

Kan inte riktigt varva ner. Rutiner åt helvete. Är iallafall nykter och drogfri. Men är rädd för att sabba livet ändå om jag fortsätter såhär. Tänker och vill inte göra det men det fungerar inte just nu. Bara att kämpa på.

Jasmine
Hoppas du kunde somna..

.. låter som om du har det jobbigt... Antar att du har fått någon sorts medicin på öppenvården om inte kanske det är ett alternativ just nu?

Önskar dig en fin dag!

Pianisten
Wow AlkoDHyperD, dina texter berör mig.

Jag är ny här. Sällan blir jag så berörd av andras texter men något gjorde att jag kände väldigt stort djup i dina ord och så mycket tankar bakom. Jag känner stor igenkänning i ditt sätt att tänka och skriva. Med så mycket tankar bakom, viktigt att finna den rätta formuleringen som beskriver exakt det du känner med minsta risk för att misstolkas.
Jag ser en människa framför mig med högt interläkt och skinn på näsan. Du går inte och slentrian-dricker spontant. När du går till flaskan är det för att du har argumenterat länge med dig själv och kommit fram till att det är ok. Du har vänt och vridit på för och nackdelar. En sida av dig har tillslut vunnit.
Kanske är min bild helt fel. Kanske är det bara mig själv jag beskriver.
Jag är i fasen att försöka rannsaka hur mina känslor spelar roll i mitt beroende. Det är så otroligt intressant det här med skam och vad man är beredd att göra för att inte känna den. Jag ser framför mig hur jag varje dag förminskar mina egna känslor och även mina barns. Jag är känslig och har nära till skamkänslor. Jag vill göra mina barn till starka människor därför tror jag att jag gör rätt i att vara hård. För det är inte jag. Tar lätt illa vid mig. Känslig för ord, kritik, och att känna mig utanför. Jag tänker att om jag är hård mot mina barn så blir de starka och mindre känsliga mot alla hot och elaka människor som väntar ute i det hårda livet.
Din text fick mig att se på det med helt andra ögon. Jag kanske ger dem raka motsatsen, förminskar deras känslor och får dem att känna att det är något som skall trängas undan. Och tillslut sitter de här som jag och vet inte vem de är och dricker för att de är vilse i livet.

Brasklapp
Jag såg detta aldrig. Tack

Jag såg detta aldrig. Tack för dina ord dom ger mig nånting. Att jag inte är ensam. Och att mina rädslor om att vara knäpp är säkert obefogade.

Jag har inte tagit mig dit. Men imorgon ska jag dit oavsett vad som händer.

Brasklapp
Jag vet inte om du svarar mig

Jag vet inte om du svarar mig eller alkohyperd men jag svarar dig iallafall.

Jag tror att du gör så gott du kan och det bästa du kan göra är att vara ett stöd som alltid finns där oavsett. Det är aldrig ditt fel om dina barn sitter där och dricker senare. Men jag tycker det låter oerhört fint att du rannsakar dig och kanske omvärderar. Jag har inte barn själv men jag har lärt mig att om man bryter dysfunktionella mönster hos en själv för att inte föra vidare det till sina barn så blir de inte så för dem som det blev för en själv. Det finns säkerligen hjälp att få med det eller någon att prata med.

Jag har velat skylla på min taskiga barndom många år - till varför jag gjorde som jag gjorde. Även nu i svaga stunder kan jag förbanna min barndom - då jag fokuserar på det negativa. Ändå är det jag som gjort valen, jag tar på mig fulla ansvaret. Och sen jag gjort det är min kärlek till mina föräldrar än så mycket sannare.

Jag vet inte hur du menar med hård riktigt. Det låter som sträng för mig. Min far var sträng och hård, försökte dölja sina känslor och fick vansinnesutbrott. Det är bra att ha ett inbyggt skydd, ett inre ingen kan komma åt om man inte så tillåter denne. Detta skydd tycker jag mig sakna. Ibland går ord rätt in, även andras tonläge kan göra ont, till och med miner eller kroppsspråk. Men detta är när jag är bräcklig och skör och de två sista exemplen är för att jag är så självcentrerad och självupptagen. Tror jag. I kombination med låg självkänsla.

Men det där skyddet har jag inte kunnat bygga ännu. Inget hållbart eller sunt. Det blir antingen en tjock mur eller ingenting.

Tack allesammans för era ord.

Brasklapp
Jag ligger och analyserar

Jag ligger och analyserar dagen och alla andra dagar som gått på jobbet och får nu för mig att alla har kommit på mig. Små ord som fastnat i mig har fått mig att tro att dom vet något och ser något hos mig som inte jag förstår. Men det är väl såklart jag som är så sjukt självcentrerad att det blir sjukt i huvudet. Paranoid.

Träffat en ny vän och är sjukt orolig ifall han är sjuk och jag inte märker något. Han förlöjligar mig på arbetsplatsen vilket jag inte tänkt på riktigt först än idag. Det jag skäms mest över är att jag tillåter det omedvetet och att arbetskamraterna kan ha märkt det. Kanske inte hade brytt mig så mycket om inte det fanns en intressant man där. Denna situation ger mig ångest. Till den grad att jag börjat att fundera på att säga upp mig. Men det kan jag inte göra. Nästa arbetsplats då? Ska jag springa iväg så fort det blir något. Nej, jag behöver stanna. Samtidigt så ska jag ju gå öppenvård. Är orolig över att jag inte kommer klara av det.

Trodde tilloch med att de pratade om mig. Det är ju sjukt. För det är ju inte så men jag tror det och då känns det som att det är så.

Kom på mig själv att svara på automatik idag på något där jag borde ha stått upp för mig själv.

Är så skamsen att jag inte vet vars jag ska ta vägen. Snart kommer alla få reda på allt jag gjort och vars jag kom ifrån och hur jag betett mig. Att jag varit en äcklig parasit på samhället och människor och en hora.

Hur ska jag kunna träffa någon?
Jag bestämmer mig återigen för att leva singel och ensam. Minst problem då. Det är lugnt då. Behöver bara bry mig om mig själv och de närmaste.

Det ringer i öronen. Jag känner mig pigg. För pigg. Kan inte sluta tänka och analysera. Vill inte leva här längre. Jag är för rädd. Prestige är en defekt jag vill bli av med så fort som möjligt. Det värsta jag vet hos mig själv. Nu vill jag flytta härifrån.

Brasklapp
Missade idag också. Känns

Missade idag också. Känns riktigt värdelöst. Sovit tills halv fyra idag. Lika bra att vara vaken hela dagen och natten. Men då är det jobb imorgon. Kommer jag att orka det? Jag får lov att göra det.

Ångest. Att missa såna här saker och sova hela dagen ger mig oerhörda skam och skuld känslor. Och det är 3e dagen idag. Alltså blir det lagt på hög. Men jag vill inte dricka eller ta något. Nej jag vill bara börja den där öppenvården.

Brasklapp
Har suttit och läst om

Har suttit och läst om offerkofta och så vidare och mår jäkligt dåligt och undrar om det är det jag varit. Säkert. Vill inte se det mer. Nu vet jag, kan jag slippa känna mig värdelös för att jag satt på mig den. Det är typ det värsta jag vet, att jag har varit det och att folk ska ha sett det och tänkt och tyckt saker. Skam. Vill hellre gå under än att möta detta - just nu. Men det går över. Allting ordnar sig. Känner mig hjälplös rädd och feg och dum och jag vill bort från det. Vill vara en sån där bra människa som inte tycker synd om sig själv och som inte är rädd och som är bra nästan i alla lägen.

Pianisten
Hur går det?

Hej Brasklapp. Jag hoppade inte lite in din tråd här uppe för jag råkade stanna upp först vid en kommentar från AlkoDHyperD. Men jag har läst igenom lite av dina inlägg också. Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver, känns som du analyserar människor och hur de är runt omkring dig och tolkar andras ord och beteenden väldigt personligt. Det är superjobbigt, jag själv kan fastna och grubbla en hel dag om jag tyckte att någon hade en konstig ton mot mig eller inte hälsade i hallen vid lämning på dagis, t.ex. Jag tror man måste bestämma sig, för att för det första bara vara sig själv. Men det där är inte så jäkla enkelt som det låter. Jag har alltid sökt människors uppmärksamhet runt omkring mig, fastän jag inte är särskilt intresserad av att kallprata. Jag har bara gjort det till en dålig vana för att hålla en fasad att verka trevlig och hoppas att andra ska gilla mig. Och om jag inte får rätt svar eller reaktioner på de jag pratade med så blev jag illa berörd och kände att folk inte gillar mig. Detta är en sak som jag bestämt mig för att lägga ner, jag kan nog inte ana hur mycket energi detta snor av mig. Så kanske bara försöka tänka att gör det jag känner och vill med människor omkring mig. Jag behöver inte spela det sociala spelet, jag gillar ju inte ens det. Bara var snäll och ödmjuk så kommer de dyka upp, de som gillar mig för den.
Det värsta med de här huvudspökena som ekar runt och ställer en oändligt massa frågor i ens huvud är att alkoholen är en sån jäkla bov. Jag har varit nykter i drygt en vecka och allt är såå mycket klarare. Lugnare. Tydligare. Självförtroende! Frågor, faror, rädslor, osäkerheter dyker upp från ingenstans när man är i drogens våld. De fuckar upp hjärnan och dina tankar. Du är inte i närheten av dig själv ens mellan fyllorna.
Det finns inget som heter "vara stark" eller "rycka upp sig"!! Tankarna styr oss och går inte att kontrollera. Alkoholen och drogerna styr våra tankar. Därför är vi fast. Vi måste i kampen mot det vända på alla små stenar som kan hjälpa oss att lugna våra tankar. Motion! Skriva här! Ha sex! Ta en promenad! Hoppas du hittar en lucka i tankarna! Kram

Brasklapp
Ja så länge jag får sova

Ja så länge jag får sova ordentligt tror jag det är lugnt för det mesta.

Överanalyserandet av andra var igång idag och vet ej hur man stänger av det. Lögndetektor och faket av alltihop.

Ja det är svårt för mig att vara mig själv när jag inte ens vet vem jag är längre. Känns som att jag tappat mig. Och allt prat om denna beroendepersonlighet, jag tycker jag är jag men nu är jag förvirrad över allt. Vilsen. Lost. Och jag är olika från dag till dag. Riktigt manipulativ kanske. Men det är för att jag vet inte alls vem fan jag är egentligen. Allt som var jag, var det ens jag, osv. Kanske komplicerar det. Som vanligt gör jag ingenting enkelt och allting svårare för mig själv.

Visst är medveten om att alla tycker olika och kan inte vinna allas gillande men någon bör det bli av, annars dör man ju. På riktigt. Inte konstigt att jag tänker och nästan blir galen när jag mest sitter för mig själv med mina egna tankar.

Brasklapp
Har varit på öppenvården. Det

Har varit på öppenvården. Det går bra. Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att jag bara är ansvarslös och bör klippa mig och skaffa ett jobb.

Vad jag känner, ja det går upp och ner. Kan inte identifiera känslorna riktigt. Ingår väl i sjukdomsbilden.
Funderar på insikter men kommer inte på dom. Har jag ens fått några, jag inbillar mig det men det kanske inte stämmer. Kommer som aldrig ihåg det jag kommer på.

Brasklapp
Ja, livet rullar på. Lite

Ja, livet rullar på. Lite över en månad nykter och jag tänker mycket på det förflutna. Att jag en gång lyckades vara nykter bara sådär rätt och slätt 1 år. Var dock bara 18 år då så hade väl inte hunnit så långt. Återfallet skyllde jag på att sambon minsann fick dricka (vi blev nyktra tillsammans och han tog återfall före mig).

Jag mår helt okej ändå. Har glömt hur jag mådde när jag var bakis. Var på ett fruktansvärt bra möte ikväll. Fruktansvärt för att det berörde mig såpass mycket att jag efter mötet stod med axeln lutad mot en betongvägg och grät. Grät för förlusten av min vän alkohol. Grät för jag i mitt inre spelade upp olika föreställningar under mötet. Bilder som swishar förbi. Grät jag för att jag tyckte synd om mig själv? Jag vet inte. Kan någon berätta för mig hur det känns, och hur man själv märker när man tycker synd om sig själv?

Brasklapp
Jag kan aldrig låta gråtande

Jag kan aldrig låta gråtande bara vara. Jag vill veta varför. Kanske bara ska låta det vara.

Brasklapp
Det går ganska bra nu. Jag

Det går ganska bra nu. Jag mår helt okej. Tacksam är jag inte. Lite bitter. Det får vara så. Vet inte hur jag ska gör annorlunda. Nånting fattas mig just nu och vet inte vad det är.

Behöver göra nånting annorlunda. Allting annorlunda. Bara göra en total helomvändning. Men hur? Vad behöver jag förändra?
Där är jag nu och står och stampar.

Ullabulla
I början

Av min tid som försök att släppa mitt medberoende.
Dvs mina försök till att kontrollera och hjälpa dom runt mig.

Så visste jag inte alls vem jag var.

Jag kände mig platt och tom och hade inte en susning om hur jag skulle eller ville leva.
Men sakta började jag bygga på mig själv.

Kanske det är där du är nu?
I början på det oskrivna bladet och det är du som håller i pennan?

Brasklapp
Jaha mina gratulanter. Över

Jaha mina gratulanter. Över en månad nu. Jag kan det här. Jag har gjort det förut. Jag ska bygga ett bättre liv denna gång.

Hjärnan min är förträfflig. Idag var jag på högvarv i den nivån jag gillar. Nu har jag ont i käkarna och pannan. Men den lilla stunden. Tränade hårt. Sen sprang jag. Allt på en och samma kväll.
Nu är det ordning.

Är förvirrad men samtidigt inte. Jag behöver dock skriva lappar så jag vet hut om dagarna. Vad som är viktigt och vad som skall göras. Annars blir allt åt fel håll eller så.

Det är lätt för mig att sluta dricka. Varför slutade jag denna gång. Ja för att pengarna tog slut. Jag hade nog fortsatt annars. Är glad att jag inte tog de mest desperata lösningarna. Som alkotvål, ragga upp nån eller liknande.

Hittade en nässpray och tog av den. Påminde mig om snortandet. Tog en till sup och tänker nu att det är rätt löjligt och onödigt och så ska slänga den. Plus att min sponsor sa det.

Vill inte ha alkohol, vill inte ha droger.

Men jag är rädd att det planeras i hemlighet. Något lurt på G.
Jag behöver ta tillfrisknandet och sjukdomen på största allvar men jag gör inte det. 2 vänner har dött i överdoser. 1 nära släkting tog livet av sig. En annan är alkoholdement. Många söp ihjäl sig.

Jaha. Jag rycker på axlarna. Sånt är livet. Jag då? Det händer inte mig. Och om det gör det bryr jag mig inte. Den där ångesten är ju ingenting egentligen. Det var dock härligt att få klaga av sig lite. Jag mår bra nu. På topp. Inte än kanske helt och hållet men det går framåt och uppåt.

Vill ha någonting men vet inte vad. Vill göra någonting men ingenting känns riktigt riktigt. Trött. Såklart. Och det vankas natt. Sömn. Har vänt dygnet igen. Surt sa räven.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter! Längtar.

Brasklapp
Känslor då. Jag vet inte.

Känslor då. Jag vet inte. Känner mig fri att göra vad jag vill. Det är skönt. Att känna sig fri. Fast samtidigt låst. Till de begränsningarna jag upplever finns uppsatta av andra, min situation och mig själv.

Men en värld där alla gör precis vad de vill är nog ingen värld någon vill leva i.

Tänkt på bekräftelse och att bli sedd idag. Kände det igår. Fick det igår. Det var fint.
Fundera kort på varför jag har sådant stort behov av det. För det har jag även om jag inte riktigt ser det i mitt dagliga liv.

Minns att min pappa gav mig en komplimang när jag var liten. Jag sprang till bilen och han sa "mja du springer snabbt". Lite förvånat. Då tänkte jag väl i princip att jaha det säger du bara fast jag kunde ta åt mig litegrann, blev lite mallig.

Förvånas över hur lika vi är på det planet. Ibland. Jag har svårt för att ge andra komplimanger och för ta emot såklart. Tänker sällan på att folk blir nog lika glad som jag av att få dem.

Minns att jag ville och försökte genom fusk få beröm över mina prestationer men när det lyckades kändes det ju såklart inte på riktigt. Fejkat. För att jag fuskat.

Nu känner jag mig fejk. Fejk som person och som att jag är en vandrande skylt bara där det står mitt namn.

Brasklapp
There exists a psychological

There exists a psychological phenomenon in which perfectly sane people, with no desire to die, find themselves faced with a steep cliff and experience a strong desire to leap. This phenomenon is so common, in fact, that the French have a term for it: L’appel du Vide – Call of the Void.

Rosette
Hej Brasklapp!

Vill titta in här i din tråd och säga hej.

Tack för att du delar med dig om hur det går för dig, du reflekterar på ett öppet och ärligt sätt här i forumet och flera kan följa din resa. Du sätter ord på dina tankar kring alkoholen, ditt mående och vad dina behov är. Det hörs att du verkligen kommit långt i dina tankar och du börjar få flera stunder av att må bättre. Det låter som nykterheten börjar ge resultat.

Du skriver något om insikter, utifrån detta låter det som du haft flera och på detta sätt delar du också med dig av dem. Det är säkert hjälpsamt för många att läsa och följa dig här, fortsätt gärna berätta hur det går.

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Brasklapp
Hej allesammans.

Hej allesammans.
Jag vet inte riktigt vad det pågår för processer hos mig just nu. Jag har handlat helt fel några dagar i rad och det tär på mig att inte kunna göra något åt det ännu. Det är en person jag behöver tala med om att jag gjort fel mot och mig själv men hur jag gör det - vet jag inte. Känner mig helt förståndshandikappad och tycker mig ha förlorat en del av förståndet. Jag har väl tappat det någonstans på gatan eller lämnat det i bilen eller så. Istället för att göra allting rätt så kan man göra allting fel, alltid med något resultat. Det är väl logiskt och riktigt och även rätt i någon bakvänd mening.

Jag är ordning idag och jag vet inte om jag bör vara rädd eller inte. Sist det hölls ordning var jag i mitt återfall. Det är väl på sätt och vis så det går till nu också fast i form av en relation - en petitess kan jag tycka - och det kan vara så att det är jag som överdriver och analyserar. Det är ganska enkelt att lösa ändå - ta kontakt och prata - bara att min mun förmår sig inte att öppnas och ljuda ut det jag vill ha sagt. Jag har i förväg planerat för mycket vad jag skall säga att det bara inte går och så ser det ut i de flesta situationer där jag ska tvingas tala med folk i verkligheten nu för tiden. Jag kan sakna det där spontana, men där jag är nu kommer det bara en massa barnspråk ur mig. Eller annat larv. Vill verka vuxen - vill att det ska se bra ut = fasad. Vuxna barn problematiken drogs upp igen av en behandlare på soc, visst hjälpte jag till men jag trodde jag var färdig med detta.

Vad döljer sig bakom fasaden? Ett darrande asplöv. Jag är rädd, ensammen, stressad, spänd, känner mig värdelös och dålig. Jobbig, ivägen, ingen tycker om mig och ingen bryr sig. Min vuxna barn problematik blandat med dålig självkänsla. Jag har lyckats med hjälp av andras och kanske mina egna välmenande ord att ändra mina inre röster till det mer positiva och det är ju - positivt. Men sen då. Än sen då. Nu är jag här igen - dåligt mående och nästan inget umgänge - som jag förtjänar har jag alltid brukat säga lite skämtsamt men det är inte sant, jag förtjänar att må bra och jag förtjänar att göra bra saker för mig själv. Nån sa till mig att jag straffar ut mig själv - först öppenvården och nu från livet självt. Jag sover hela dagarna och äter knappt. Har ingen ork eller lust eller vilja alls. Livsglädjen är borta. Men jag gör det jag behöver göra ändå. Det mesta iallafall. Så gott det går.

Acceptans av detta ger mig en känsla av att det kommer att ordna sig och att det kommer att lösa sig men lättjan och ansvarslösheten har tagit över de senaste dagarna och nu när jag känner mitt ansvar och är redo att ta tag i allt blir jag rädd - rädd för att misslyckas, rädd för att bli bortgjord och förlöjligad, rädd för att bli utstött, rädd för att bli helt ensam, rädd för att bli lämnad av mina få nya bekantskaper, rädd för att mista en vän, rädd för att inte klara av det jag vill klara av, mest av allt rädd för att jag inte har en sann bild av vad jag klarar av och inte och att mina storslagna drömmar och mål inte kommer att bli förverkligade pågrund av att jag inte räcker till - att jag inte duger till. Att mina förutsättningar och begränsningar är såpass frånvända från min egna tro att jag kommer få ett taskigt uppvaknade. Sådär grå-slaskigt äcklande att man kräks på sin egna spegelbild.

Att jag ska behöva sänka mina kanske barnsliga förväntningar om min egna framgång, om min egna kapacitet och min egna förmåga.

Socialt utslagen. Sänkt till en insekts nivå. Bottenskrapet. En loser.

Vad har jag idag då? En gemenskap där jag inte lyckas ta mig in i på riktigt, utanförskapet vill inte lämna mig, men de ger mig hopp och styrka vilket även jag kan ge men vågar ej och tror ej på min egna förmåga till detta. Skammen jag bär på idag låter mig inte yttra ett ord och tvivlet på sanningen och styrkan i det jag säger låter mig hållas.
Ett jobb som inte lever upp till min prestige - ett jobb likväl. En viss arbetsglädje har infunnit sig vid vissa tillfällen och jag hoppas jag kan återfinna det igen. Jag är nöjd.
En lägenhet - om jag sköter mig så får jag behålla den. Känner mig dock instängd, lösningen på det vet jag inte.

Ja jag har det materiella helt enkelt och är nöjd. Det är dock allt det andra jag saknar med livet - som alla andra tycks ha. Jag missunnar dem inte, jag är bara i någon slags avund och över att jag inte är där ännu och förbittring över min egna dumhet. Ågren. Nästan som en bakfylla. Fast värre på det sätt att jag inte varit full eller drogad på 2 månader. Jag har svårt att förlåta mig själv.

Vad lärde jag mig av mitt återfall? Att det inte fungerar. Jag lärde mig även att min kropp tog det den ville ha oavsett vad mitt huvud ville säga eller få mig att tro.

Funderingar för kvällen är - varför lyckas jag ibland dricka måttligt?
Vad det svaret ska ge mig är väl inget annat för än att stilla min nyfikenhet eller kanske min vetgirighet.
Jag är iallafall noll sugen på alkohol och narkotika. Mina senaste besattheter har varit jobb, män, sex, träning och intresseområden.
Men jag är rädd för att jag på något konstigt vis ska hamna där igen i den vansinniga manin. I total förnekelse eller total målinrikting.
Att jag blir radiostyrd. En djur förblindad av sitt egna begär.

Carina
Hej Brasklapp!

Tack för att du vill skriva här. Du beskriver så utlämnande det processer som du känner inom dig nu. Jag kan verkligen "känna in mig" i det du skriver - det kaos av olika känslor och tankar som kan inrymmas i en person samtidigt. Du skriver också att du tidigare har tränat hårt på att tänka positiva tankar om dig själv. Just nu verkar dock de nedbrytande tankarna om dig själv tagit över. Jag tänker, om det här hade varit din bästa vän - hade du sagt de sakerna till hen då? (kräkas på spegelbild, en looser osv). I den här situationen, om du hade varit din bästa vän, vad hade du i stället sagt till hen då? Hur skulle det påverka dig tror du om du behandlar dig själv mera som din bästa vän?

Och en fråga till, hoppas det är ok för dig...? Hur många procent ungefär av ditt dåliga mående just nu påverkas av att du inte tagit tag i samtalet med den person du behöver prata med? Vad känns som det absolut viktigaste som du vill säga till den personen? Ibland är det skönast att ta tjuren vid hornen...

Jag håller tummarna för dig att du snart får må bättre! Du har massor av insikter och tidigare erfarenheter som kan hjälpa dig på vägen framåt till att må bättre.

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Sidor