Jag och min kille har varit ihop i snart två år. Vi bor inte ihop än men har långtgående planer för det. Jag har inga barn och han har en son på 9 år. Jag älskar både honom och hans son och på ytan ser nog allt bra ut. Men, vi har väldigt olik inställning till alkohol. Jag är uppväxt med föräldrar som aldrig "helgdrack". När det var fest kunde jag se mina föräldrar dricka men aldrig så det gick över styr. Under storhelger var det aldrig tal om någon nubbe (undantag för midsommar) eller jul/påsköl. I hans familj var det inte ovanligt att hans föräldrar tog ett glas vin/öl/whisky på helgen och jag har förstått att det nog såg/ser ut så i många familjer, det är bara inte vad jag är van vid.

Hans alkoholkonsumtion är dock vad jag tycker är mer än så. Under de här två åren som vi har varit ihop har han varit helt nykter En helg. I någon mån finns det alltid alkohol inblandad, allt som oftast ca två sexpack med folköl, gärna en whisky och en eller två starköl, mindre när han har sonen men aldrig en helt nykter helg. I somras drack han varje dag under semestern. I början av vårat förhållande drack han mer och efter vi pratade om det så har det minskat. I alla fall vad jag tror, numera väljer jag aktivt att inte vara hos honom på te x fredagar för det är då han vill koppla av och spela datorspel (hans intresse).

Han själv säger (så klart) att han inte har några problem. Han tycker öl är gott och dricker det "som vatten". Av den anledningen har han kommit fram till att han inte kan dricka starköl, då är han medveten om att det går för långt, och istället dricker han alltså folköl. Jag har gjort olika mätningar på nätet utifrån hans konsumtion som visar att han ligger i riskzonen och när jag har sagt det till honom säger han bara "jo, så kanske det är". Jag märker direkt när han har druckit (salongsberusad som han säger, vilket är standard varje fredag och lördag) och det har bara hänt en gång att han var verbalt dum emot mig. Efteråt var han väldigt ångerfull och sa att det bara bekräftar att han inte ska dricka starköl.

I dagsläget drick jag i princip aldrig. Min inställning har alltid varit att "man dricker när det är fest" men inte ens det gör jag i dagsläget. Jag tror att det är för att jag undermedvetet inte vill signalera att det är okej att han dricker. Jag vet att det låter dumt men varje gång som jag har sagt att jag ska ta ett glas vin eller liknande så är det nästan som att han lyser upp, som att jag "godkänner" att han då också dricker. Jag vet att han tycker det är tråkigt att jag inte dricker, att det skulle vara trevligt om vi tillsammans skulle kunna öppna en flaska vin och njuta av. Men jag vill, vill, vill inte för jag vet att det inte räcker för honom.

Hans son är världens underbaraste och har tagit efter sin pappas intresse för datorspel. Om han, som många andra barn, fick välja skulle han gärna sitta vid datorn dag som natt. Det är därför så lätt för min kille att själv sätta sig för att spela (med två-tre öl) för "sonen vill juh ändå inte göra något". Men det jobbigaste i hela situationen är dagen efter. Kombinationen av alkohol och att sitta upp sent om nätterna gör att han allt som oftast går upp runt 13-14 dagens efter. När jag insåg detta blev det ett jäkla liv så numera går han i alla fall upp vid tio för att ge sonen frukost men han går i princip alltid och lägger sig igen efter det. Han är väldigt noga med att inte dricka (bara en öl eller två då) när han ska köra bil dagen efter och han sköter sitt arbete. Vad jag har förstått från hans syster så har han alltid druckit på det här sättet.

Till saken hör också att han har grava sömnproblem. Jag har försökt prata med honom om att alkoholen (och att han vänder på dygnet) har en stor inverkan på sömnen men han säger att om han inte får dricka sin öl och spela sina spel så får han ingen livskvalité. Men hans sömnproblem gör också att han kan rättfärdiga att han sover länge på helgerna, för "det är då han kan".

Ikväll berättade han att han har tagit ledigt imorgon för att han har sovit dåligt hela veckan och så klart så drack han därför öl. Jag kände bara suck, varje jäkla lediga dag så Måste han dricka. Till slut hittade jag hit. Och tyvärr blev det här väldigt långt, hoppas det är någon som orkar läsa allt.

Jag tänker så mycket på hur det ska bli om vi flyttar ihop, att jag inte vill ha det på det här sättet och att jag inte vill att hans son ska ha det på det här sättet. Jag tycker så synd om sonen de helger som jag inte är hos dom för jag vet juh hur det är då. Och nu när jag skriver så tänker jag att jag är rädd för hur det skulle bli om vi skulle göra slut (vilket jag aldrig tänkt tidigare) för det är ingen utomstående som vet hur situationen är. Usch, allt är bara så jäkla jobbigt. Och så den där lilla detaljen, att jag älskar honom så himla mycket.

Är detta verkligen en normal konsumtion? Är det många som dricker på det här sättet? I min värld ringer alla varningsklockor men jag har som sagt förstått att det inte alls är ovanligt att "helgdricka". Jag vet inte vad jag vill få ut av det här. Tankar, råd, tips, vad som helst.

Tallskogen

Hej!
Åh, känner med dig!! Känner igen så mycket av din berättelse!!
(Läs gärna min tråd ”är min oro befogad”)

En nykter helg på två år, för mig är inte det normalt. Men Jag förstår dig preciiiis, man vill hitta tabeller och mått och se vad som är normalt eller inte osv osv osv... hitta bevis. Bevis för ens magont. Men man glömmer, eller snarare förtränger, den viktigaste frågan - hur vill jag ha det? Oavsett alla jäkla tabeller.

Jag brottas i detta nu med tvivel och magont, jag och min kille bor inte heller ihop men nu när relationen fördjupats efter tre år så känner jag att jag inte kan blunda längre.

Har, precis som du, växt upp med lite alkohol, och jag ifrågasätter ofta mig själv, kanske han bara är en sån som gillar att dricka och kan dricka mycket utan problem?

Men börjar landa i att det är visst ett problem. För jag mår dåligt av det. Jag vill inte ha alkohol i mitt liv runt 5 dagar i veckan (och varje helg och semester). Och han kan inte ens prata om sin konsumtion, min oro är bara min enligt honom. Att han skulle inse eller acceptera att han har problem är i nuläget helt uteslutet.

Och efter många funderingar, samtal, råd, tårar och läst runt här- vill man inte ens se att man har problem, ja då är förändring omöjlig...

Bara du kan välja hur du vill ha ditt liv. Oavsett om han nu har ett riskbruk eller missbruk eller ”bara” ett stort bruk.

Jag har kommit fram till att jag inte kan ha så här mycket alkohol i mitt liv. För det ger mig magont. Det gör att jag känner mig falsk. Det gör mig rädd. Hans reaktion de få gånger jag försökt prata om det gör mig så sårad och spär på min oro än mer. Och jag kan inte, vill inte, ha den här oron i min relation. Och kan inte han hjälpa mig med den (utan bara förvärra den...), ja då funkar det ju inte.
Jag älskar honom oerhört, vi är som nykära efter 3 år. Så jag förstår dig, mer än väl.

Inget liv är det andra likt, men gällande alkoholproblem verkar många likheter finnas.

Kan ni prata om detta, liksom på ”allvar”? Eller viftar han bara bort det? Har han förstått vidden av hur jobbigt du tycker det är?

Är svårt att stå på sig när man själv tvivlar, men till syvende och sist handlar det ju om ens eget liv. Ska det prioriteras under hans liv? Nej.

Stor kram till dig!!

Rådvill

Tack för ditt svar, gråter här för det här är visst så jobbigt för mig och har inte tänkt på, ännu mindre pratat om, det fullt ut men nu börjar allt landa.

Men jo, jag börjar nog inse att även om det kanske inte ses som du problem enligt tabeller och annat så är det ett problem för mig. Jag vill inte leva det här livet. Pratade med honom sent igår och jo då, två öl blev till nio och han var full när vi pratades vid.

Vi har pratat om det i omgångar men inte ordentligt tror jag. Det var väl den gången som han betedde sig illa mot mig men det är nog glömt sen länge. Ska nog försöka prata med honom idag. Ikväll kommer sonen och vill inte ta det när han är där. Och nästa helg ska vi åka bort för att fira två år. :( Allt känns bara skit.

Hej! Jag sitter lite här med samma fundering. Är det normalt eller inte? Min man och jag har tre barn ihop, äldsta 6 år. Han kommer från ett annat land med annan syn på alkohol, och alkohol inför barn. När han festar dricker han nästan alltid tills han däckar, en vanlig helg utan kompisar kanske 7st 6:or whiskey. ”Det är ju fotboll”.

När vi först flyttade till Sverige drack han inte så ofta, eller mycket. I takt med högre stress och fler barn har det blivit mer och mer. I våras drack han även på vardagarna ibland, dock bara typ 3 normala glas whiskey. Ljudet av ismaskinen får mig att vilja fly hemmet. Han har ett helt vitrinskåp á la ikea fyllt till bredden med whiskey och sprit, som han iofs inte går bärsärk i annat än när det är fest. Varje söndagslunch med mina föräldrar ska det drickas, ett par glas vin + nån eller några whiskey.

Igår gick han över en gräns för mig. Yngsta dottern ramlade på dagis och jag fick ta henne till akuten. Allt gick bra men hon var omtöcknad hela dagen. Mannen var orolig och sa han skulle komma hem tidigare pga detta. Vi väntar och ringer, undrar var han är. ”Kommer snart, ska byta buss strax”. Efter 2 timmar ringer vi igen, ”stannade på skolan, var tvungen att fixa en grej”. Ytterligare två timmar ringer 6-årige sonen till honom och frågar ”när kommer du egentligen?” ”Jag är precis utanför stan” svarar han. Ytterligare 3 timmar senare är jag beredd att ringa polisen och efterlysa honom. Så ramlar han in, full... detta var första gången han skitigt i sina barn, och ljugit för dom rakt i ansiktet.

Hur hanterar man detta?

Vad bra att ni skriver här och belyser era partners alkoholproblem, som blivit era problem.Det är ju så med beroende och missbruk att det jobbiga sprider sig hos dom närstående..Jag hade liknande problem som er för flera år sedan..Det har gått fram och tillbaka..Mer datorspelande till mer alkohol..Efter separation och återförening har problemet bara blivit värre..Det var som en berg-och-dal bana..Till slut drack jag mig själv till beroende..Nu förstår jag att har man blivit a-beroende, så kan man aldrig mer dricka socialt..Eller om man jämför med tex droger..Kan man efter att varit beroende av heroin dagligen nöja sig med en halv spruta i veckan? Svaret är såklart nej..Tyvärr spelar det ingen roll vad partnern eller omgivningen förstår om missbruk och beroende för den som missbrukar..Det är såklart bra för partnern..Men ingen kan få någon annan nykter..Det är lika svårt att försöka tvinga någon att banta, sluta missbruka droger osv..Det är bara missbrukaren själv som måste få insikt om sitt problem..Eftersom många förnekar sitt problem kan det vara svårt..Läs gärna på missbrukssidorna, så finns det många av oss som tar återfall och som heller inte förstår att det inte går att ”bara dricka ibland” om hjärnan är beroende..Styrkekramar till alla som har det jobbigt på grund av alkoholen??✨

Rådvill

Jag skulle inte säga att det är normalt men så är jag juh själv väldigt osäkert på vad som är normalt eller inte.

Dricka i veckorna skulle inte funka för mig, hur mycket andra än säger att det är okej. Och gårdagen.. Vad säger han själv idag?

Känner med dig verkligen. Utifrån borde mitt val vara enklare för vi bor inte ens ihop, kan inte ens tänka mig hur du har det. Har du någon att prata med hemmavid?

Rådvill

Efter över en vecka på var sitt håll kom jag till min kille ikväll och jag tänkte att det skulle bli så skönt, att mina farhågor och rädslor kanske berodde på att vi inte har setts på ett tag och att det skulle kännas bättre när vi väl sågs. Han undrade om jag kunde köpa med mig två 3,5:or. Okej, tänkte jag, bara två öl ikväll, skönt. Kom hem till honom och ser även fem 2,8:or i kylen. Så under kvällen har dessa intagits plus en whiskey.

När vi hade lagt sonen var hans första fråga "Är inte du trött? Det var juh ett tag sen du tog din sömnmedicin." Sen började vi dividera vad vi skulle göra; om vi skulle kolla på något eller liknande. Jag märkte att han fiskade efter att han ville spel, vilket jag sa och han svarade att det kan han väl tänka sig att göra om vi inte ska göra något. Så jag sa "spela du" och han försvann direkt. Kul. En vecka utan att ses och nu ligger jag ensam i sängen och han super sig full. Undrar ens vad fan jag gör här.

Visst, om jag inte ville att han skulle spela så skulle jag ha sagt det men jag känner bara att han borde väl ha någon egen vilja att vara med mig, eller? Är jag småaktig?

Mina rädslor och farhågor har inte försvunnit i alla fall, det är en sak som är säker tyvärr.

Han säger själv inte ett ord. Knäpptyst. Vilket i sig är ett tecken på att han fattar att han gjort ordentligt fel, annars käftar han emot när jag tar upp alkohol på nåt sätt. Igår drack han inget alls. Han är en sån som sköter sina åtaganden, pluggar i veckorna ca 20 mil hemifrån på en stenhård utbildning. Vad jag vet ingen alkohol under tiden. Men så fort ledigheten kommer är whiskeyn ute.

Han har alkoholism i släkten och har efter många svåra upplevelser stängt sitt känslomässiga liv i mångt och mycket. Talar inte om känslor ö h t. Därmed vet jag egentligen inte hur han mår.

Jag förstår din känsla Rådvill av att vara ensam när han sätter sig för att spela och dricka. Spelar ju liksom ingen roll om det det är mycket eller lite, du blir ensam oavsett. Jag tycker inte du är småaktig, om det inte känns bra så känns det inte bra.

I somras höll sig gubben nykter ganska mycket, efter en resa till Ryssland under fotbolls-vm, med vodkaflaskor till höger och vänster. Hans kropp mådde inte bra efter den veckan, och han fick sig en tankeställare. Men det har gått över nu.

Jag har aldrig skrivit här förut för jag har känt att han ändå klarar att vara nykter när det behövs. Men man undrar om det ska vara så här jämnt, om det är med ett whiskey-glas framför tv:n som våra barn kommer minnas deras far...

Men har vi ens rätt att klaga om dom sköter sig och sina åtaganden?

Fast det är ju inte allt han sköter iofs. Igår låg han ju bara på soffan och botade bakfylla, inte mycket till familjefar att hänga i julgranen då. Familjeaktivitet: skärmtid eller sova.

Vad gör ni annars när ni är tillsammans Rödvill? På dagtid menar jag.

I somras höll sig gubben nykter ganska mycket, efter en resa till Ryssland under fotbolls-vm, med vodkaflaskor till höger och vänster. Hans kropp mådde inte bra efter den veckan, och han fick sig en tankeställare. Men det har gått över nu.

Jag har aldrig skrivit här förut för jag har känt att han ändå klarar att vara nykter när det behövs. Men man undrar om det ska vara så här jämnt, om det är med ett whiskey-glas framför tv:n som våra barn kommer minnas deras far...

Men har vi ens rätt att klaga om dom sköter sig och sina åtaganden?

Fast det är ju inte allt han sköter iofs. Igår låg han ju bara på soffan och botade bakfylla, inte mycket till familjefar att hänga i julgranen då. Familjeaktivitet: skärmtid eller sova.

Vad gör ni annars när ni är tillsammans Rödvill? På dagtid menar jag.

Idag var en helt ny dag, ingen bakfylla bara råplugg för mannen. Svårt att vara arg på honom när han kämpar så hårt med studierna. Kanske jag överreagerar.. Han kanske bara tog ett osedvanligt dåligt beslut i fredags som han aldrig kommer göra om. I guess time will tell...

Jag har (haft) alkoholproblem och ”roar” mig med att läsa även detta forum för det hjälper mig att få insikt om mitt beteende och kalibrera min egen inställning om normalt och onormalt. Känner igen mig och flera kompisar ovan. Tv-spel och öl. (Valt det över sex med min fru till och från).
Ta det inte personligt, det har inte med er att göra.

Sen är det många trådar här som handlar om ”har hen alkoholproblem?”. Jag vill hävda att den frågan är irrelevant (i linje med någon annan skrev ovan). Är det ett problem för er?
Problem har ju den egenskapen att de är olika stora, små eller obefintliga beroende på vem som betraktar dem. Skulle ni frågat mig för något år sen så skulle jag svarat nej. era partners har inga problem, jag kör samma och det funkar fint. Mina polare hade sagt nej IronWill har inga problem. Mina kollegor hade sagt nä vi tror inte att IronWill har problem. Min fru tyckte dock att det var ett problem för henne. Och jag har lovat henne åtskilliga gånger att da ner eller sluta. Men eftersom jag inte ansåg att jag hade problem fanns inget skäl att faktiskt göra det. Sure, lite tomma löften och nån vit vecka. Klartt.
Det är väldigt svårt att ändra på andra människor. Det är väldigt svårt att ändra på sig själv.
Men betydligt lättare att ändra på sig själv än andra. Olika människor betraktar olika mängder som problem/missbruk/normalbruk. Olika kompisgäng kalibreras efter varandra. Men först när man själv tycker att man har ett problem är man kapabel att ändra på det. Efter ”lite” skit som hände tyckte jag slutligen att jag hade problem. Och nu kämpar jag med att ändra mig själv, för att jag själv vill det. Dricker inte alls längre.

Men som sagt är hens konsumption( onormalt hög eller inte) ett problem för dig? Kan du ändra på dig själv och leva med det? Om inte, ja då är det nog enklast (men såklart väldigt jobbigt) att ändra på situationen och hitta någon med en lägre konsumption. Är er partner inte villig att diskutera det eller av en annan åsikt så är chanserna små att ni kan förändra dem.
Vet inte om jag tillförde något, men hoppas ni hittar en väg framåt. Jag lider med er nu när jag har en nykter bild på hur min konsumption såg ut i min frus ögon.

Vilket bra svar av dig IronWill, jag tror dig när du säger att vi inte kan förändra någon annan om dom inte själva vill.

Vad var det för skit som fick dig att ändra din ståndpunkt? Och är det barn iblandat hos er också?

Min fru har flera gånger bett mig dra ner, gömt öl och whiskey vi haft hemma och oroat sig när jag varit ute. Drack mycket folköl förr och det lär en att kunna hälla i sig stora mängder vätska och i ett snabbt tempo, vilket är farligt när man går över till starköl. Men det kunde jag inte ta in. ”Äh larvig du är”. Början till slutet var att jag ökade mitt intag ännu mer och det oftare blev starköl. Det gick dessutom ganska fort. Dels pga stress och antagligen lite livskris. Hittade på ursäkter att allt oftare dricka framför tvn, i bastun, aw, fest mm. Barnen hade hört talas om alkoholism i skolan så de började undra varför jag så ofta satt med öl. De kollade tom % på flaskan (de är inte så gamla). Och frågade om jag kunde dö av det. Det gnagde. Stressen och den ökade konsumtionen och det dåliga samvetet spädde nog på en depression tills att jag kom till en punkt då jag mådde skit som aldrig förr, kände att det var väl lika bra att allt bara gick åt helvete. Sårade min fru rejält och började då faktiskt för första gången skämmas över vem jag blivit. Jag bad henne tom lämna mig (och menade det eftersom jag själv inte ens ville vara med mig). Insåg ganska plötsligt att väldigt många av mina problem var direkt eller indirekt kopplade till alkohol. Stress som antagligen delvis förvärrades av alkohol, ”botades” med alkohol och depression lika så. Motionen som man mår bra av försvann pga baksmälla och trötthet och sovmornar. Många onda cirklar. Jag vågade då koppla ihop alla enskilda händelser och elände och se allt som en lång kedja i stället för enskilda incidenter.
Kan inte säga att jag är ”botad” eller att det blir ett romcom-slut på det hela. Men jag vet att jag själv inte vill dricka mer. Om min fru skulle lämna mig (låg risk för det just nu iaf) så känner jag mer att jag skulle tänka ”jag är glad att jag i alla fall inte dricker till råga på allt” än att ”det är synd om mig så nu kan jag dricka” och det är för mig beviset på att JAG inte vill mer. Sen kanske det blir fel ändå, men jag vill i alla fall inte. Sorry långt svar och jag menar inte att kapa denna tråd och få den att handla om mig.

Jag tror att något måste hända för att man ska vilja bryta mönstret. Vad det är är nog individuellt. Somliga svarar kanske på ett hot om att bli lämnad, andra på resultat från läkarundersökning eller barnens oro. Men jag skulle aldrig ändrat på det bara för att min fru tyckte det. Jag var dessutom kalibrerad av en omgivning med hög konsumption alltså var den normal (om än glasklart riskbruk). Det är inte bra att sitta hemma och dricka själv. Kanske inte har ihjäl en direkt, men det kan lätt, som i mitt fall, leda till ett ökande intag. Men man är blind eftersom man inte vill se. Alkohol är ju en del av lösningen, inte problemet. Jag tror personligen att folköl är värre än starköl. Man hade respekt för starköl men inte för folköl och den är förädisk eftersom man lär sig att dricka fel. För mycket. Och folköl ”vafan det kan man väl ta ett gäng hemma utan att vara alkis”.
Jättesvårt att ge er några konkreta råd. Man vill inte se problemet. Man vill inte se när det växer. Man är oförmögen att förstå att det gör livet sämre. Samhället är alkoholpositivt och alla ska dricka.
Prata med er partner om hur ni ser på det och anklaga dem inte för då blir det tvärnit. Bestäm er för vad ni accepterar och inte. Gör det tydligt för dem (det förtjänar dom). Om det inte går att hitta någon samsyn så måste ni välja om ni vill flytta er gräns eller gå vidare. Men stannar ni så var uppmärksamma på om det förvärras. Livet är ju inte svartvitt. Älskar ni dem och de sköter sina åtaganden, men ligger I överkant så kanske det går att leva och må bra med smärre justeringar.
Återigen beklagar att det blev långt. Bruka inte för mkt våld på era värderingar och tänk på er själva främst.

Virvelvind

Jag håller med övriga här. Det är svårt att hitta ett mått för alkoholkonsumtion och ffa för skador som alkoholen för med sig rent socialt. Man får gå på magkänslan helt enkelt. Är det här normalt för mig? Kan jag acceptera det här? Som jag har skrivit i andra trådar: Det finns ingen anledning till att hänga upp sitt liv kring en person som missbrukar om man själv börjar dras med och blir medberoende eller mår dåligt av det. Det finns miljoner tänkbara partners därute som man ge en så mycket mer än den ångest en missbrukare kan föra med sig. Jag rekommenderar därför alla, inklusive min man, att lämna den som missbrukar och som inte själv vill sluta. Det är ingen ide att förstöra sitt eget liv på en människa som alltid kommer att välja drogen före allt annat. Om hen inte erkänner sitt beroende och vill sluta, förståss. Då ska man finnas där, stötta osv, tycker jag.

Jag sitter "på andra sidan" och är den som dricker på tok för mycket. Som mår som bäst när kylen är full av alkohol. Som helst är hemma ensam och dricker. Jag vet att det låter helt sjukt. Jag_är_helst_hemma_ensam_och_dricker trots att jag älskar min man mer än allt annat och helst vill vara med honom hela tiden. Och trots att jag älskar alla våra underbara barn än allt annat och helst vill vara med dem. Och trots att jag har världens roligaste jobb och vi- utåt sett- har ett sjukt bra liv med pengar och status och allt det där. Trots det så vill jag vara hemma ensam och supa. Tragiskt. Javisst!

Men är man missbrukare- vilken drog det än må vara- så är man SJUK och man rår inte för sin sjukdom. Det är samma sak med cancer. Man kan inte välja familjen före cancern, för cancern finns alltid där. Det är ingen bortförklaring men en liten tröst för er som lever med en missbrukare. Ni blir bortvalda, gång på gång. Spelar ingen roll om ni står med sexiga underkläder, biljett till åtråvärda konserten etc. Alkoholisten kan, utan att blunda, välja bort allt detta för alkoholen. Det är missbruket- SJUKDOMEN- som gör det.

Jag har valt att var öppen med min familj nu, kom på själv att det här går fan inte. Håller på att supa bort alltihop. Vet hur jävligt det är att växa upp i ett hem med för mycket alkohol. Som barn lovade jag mig själv att ALDRIG utsätta något barn för det, och vad gör jag själv (Jag_är_helst_hemma_ensam_och_dricker)? För att inte riskera att min man lämnar mig för en fräsch kvinna som har stake nog att sluta dricka, och för att mina barn inte ska förakta mig, som jag föraktade min mamma, för att jag väljer bort dem och inte har stake nog att sluta dricka. Så nu har jag hållit uppe fyra veckor. Det blir säkert något återfall. Men jag ska fanemej sluta, innan min man gör det enda rätta- och lämnar en alkoholist.

Ingen ska behöva leva med skiten som alkohol för med sig så jag har full förståelse för att det kan hända att jag blir lämnad om jag inte slutar nu, men jag ska kämpa med näbbar och klor för att vara vit och för att behålla min fina man och våra barn och det vi har byggt upp. Allt annat vore idiotiskt.

Tallskogen

Hej Rådvill! Ledsen för sent svar.
Förstår precis din ledsenhet, är där jag med. Saker börjar landa och jag ser på vår historia med andra glasögon (trots att en del tvivel finns kvar...). Och inser att mest troligt är problemen ännu värre än vad jag velat inse. Och så är det ju när man älskar någon, man vill ju vara med den personen oavsett, och det är svårt att se situationen utifrån (milt sagt).

Hur går det för dig?
Jag har ännu inte kunnat ha ett ”allvarligt snack” pga att vi inte setts sedan ”sista bråket”. Men jag börjar känna att behöver jag verkligen det snacket? Han VET vad jag känner, och mitt uppdrag är inte att klä det i ord, dessutom tror jag inte det skulle hjälpa. Men jag är alltid för att man ska prata!! Men om personen inte ens kan prata om det, eller ta ens oro på allvar och förstå att det inte är ett påhopp utan just en oro, ja då går det ju inte.

Sen kommer jag som aldrig haft problem med alkohol kanske aldrig helt förstå detta. Men börjar känna att det också är ok. Ibland måste man släppa den man älskar, för bådas skull (lättare sagt än gjort jag vet, är ju i valet och kvalet själv).

Fint att läsa alla kommentarer, och särskilt från er från ”andra sidan”. Oerhört värdefullt. Skulle också vilja fråga er (även om jag vet att det är supersvårt och vanskligt att svara generellt på sånt här): skulle ni hålla med om att det är en varningsklocka att inte kunna prata om alkoholkonsumtion och gå i alla möjliga försvarsställningar direkt (livsnjutare/ har full koll/ är sin egen lyckas smed/förminska problemen osv) Att det i sig tyder på att man kanske har problem?
Inser såklart att alkohol kan vara en öm tå oavsett om man har problem eller ej. och är det så att man de facto inte har problem utan ”bara” dricker för att det är gott, ja då är det ju klart att man blir sårad över någons oro och tolkar det som ett angrepp. Eller? :/

Stor kram till alla!

Ledsen men det du säger är nog ungefär rätt. Det kan vara det ena eller det andra. Att ta upp någons beteende i syfte att förändra det kan ju leda till att personen går i försvarsställning oavsett vad det gäller. Personen kan själv uppleva att det är ett problem men vara ovillig/oförmögen att förändra det. Eller så kanske hen faktiskt inte upplever att det är ett problem och därför gå i försvarsställning och känna sig anklagad.
Så nej, jag skulle inte säga att det som enskild företeelse är en varningsklocka. Det finns andra varningsklockor som är betydligt tydligare. (Kan jag se nu i efterhand). Att dricka själv till exempel. Att ha svårt att sluta när man börjat osv.
Men däremot, eftersom du redan tycker att din partners konsumtion är ett problem i er relation, så är ju hans oförmåga att prata om det tyvärr ett tecken på att ni har en bra bit kvar innan ni kan mötas.
Jag kunde prata om det med min fru men kunde väl kanske oftast inte riktigt se problemet. Dvs inte ville se det. Men det var eg inga problem att diskutera med bibehållet lugn från min sida. Annat än när det kom under pågående dryckessession. Då blev jag sned. Ingen idé att ta upp det alls med en person som är påverkad.

Tallskogen

Tusen tack för ditt svar!

Ja jag har ju flera anledningar till min oro såklart (han dricker i ensamhet, för ångestdämpande effekt, dricker mycket och nästan dagligen, blir aldrig bakis även när han ”borde ”, dricker fort, fått gikt-anfall, osv) och jag har aldrig med någon annan haft en sån här dålig magkänsla gällande alkoholvanor...
men- han blir inte otrevlig eller dålig av det! Snarare bara gladare.
Det märks egentligen inte alls om han dricker två glas vin, tre öl och en stadig whisky. Så jag dribblar så med mig själv - vad är egentligen då problemet? Problemet blir ju som absolut värst och mest påtagligt när jag försöker uttrycka min oro och vi börjar bråka? Han blir inte aggressiv, utan mest bara helt iskall. En väldigt varm och inkännande man kan plötsligt se på mig med förakt i blicken. ”Hota” med att göra slut om inte jag kan acceptera honom för den han är och sluta tjata.

Det är på flera sätt så otroligt sårande. Vi har en väldigt ”öppen relation”, eller hur jag ska säga. Inte med den aspekten att vi är med andra, men att grunden är att vi vill ge varandra mycket frihet och att man ska värna sina egna intressen och vänner osv. Vi trivs extremt bra ihop, skrattar mycket, har världens bästa samliv osv.

Jag har vid några få tillfällen uttryckt min oro, inte på ett tjatigt sätt, men det är så han tolkar det. Och efter senaste bråket så är det alltså tystnad som gäller från hans sida. Över en vecka nu (vi bor inte ihop). Och detta beteende, tillsammans med mina andra ”byggstenar”, får ju min oro att späs på än mer - hans uppfattning om att hans alkoholvanor är så viktiga och oinskränkbara leder alltså till att han hellre än att se över dom gör slut med den han älskar? Det blir så bisarrt.
Han skulle nog påstå att det i så fall handlar om ”tjatet” snarare än alkoholen, att ingen annan ska få säga åt honom hur han ska leva sitt liv (vilket jag i sak håller med om). Men detta är inte tjat - det är en genuin jävla oro över att han konsumtion kommer få katastrofala konsekvenser... :(
En oro som grundar sig i kärlek. Vilket han ändå gav uttryck för att han förstod sist vi pratade på telefon, och han bad om ursäkt för sitt beteende.
Men han landar istället i att han inte ”klarar en relation” snarare än i att bjuda in mig helt i sitt liv... och så här har det alltså varit i 3 år. I början förstod jag - han var nyskild, jobbigt med barnen, behövde komma på fötter, byta jobb, flytta osv. Vi har båda försökt göra slut men alltid kommit tillbaka till varandra. Grundkärleken är så stark. Tvivlar inte på om han älskar mig eller inte. Vet vad han känner för mig, och han vet vad jag känner för honom.
Men med tiden så har såklart min frustration växt, varför blir jag inte ”insläppt”? Och i nuläget, när jag börjat se hans alkoholvanor för vad dom är, utan att bortförklara inför mig själv- ja då klarnar ju bilden något. Dels hur han kunnat stänga av sina känslor så abrupt under åren, dels att han kanske är rädd att släppa in mig helt pga då kommer jag se hans konsumtion på ett nära håll...

Allt känns som upp och ner-vända världen. Ena stunden litar jag på min magkänsla, för att i nästa börja tvivla igen... men vet i alla fall att jag inte orkar ha det så här, oavsett anledning...
Behövde skriva av mig, sorry för långt utlägg!

Jag tycker också att det låter som att han har problem med alkohol, men inte har vilja att ändra det. Kanske kommer han aldrig att vilja göra det. Eller så händer något som får honom att vilja leva nyktert.
Tyvärr tror jag inte du kan göra så mycket.

Vad är källan till din oro? Är det att han kommer att dö i förtid? Att han när som helst kan eskalera? Eller sociala konsekvenser av hans intag?
Kan du tänka att han har en sjukdom och att du måste leva med det? Och därmed distansiera dig ibland och göra egna saker och låta honom vara ibland. Som sagt är ju livet inte svartvitt så det kanske går att acceptera och ändå ha en rätt bra relation?
Men om det påverkar dig negativt och upprepat så kanske det är bättre att ta en jobbig tid med sorg och saknad för att sedan hitta någon som du kan ha en bättre relation med.
Jag tycker inte att du ska se det som att han ”väljer” alkoholen över dig. Det är inte riktigt ett val, det funkar inte så. Hjärnan är kidnappad. Och att hota med att göra slut är något man tar till för att sätta absolut punkt för diskussionen. Jag har också sagt så, tyvärr (ush). Aldrig menat det innerst inne men det är en försvarsmekanism.

Tallskogen

Igen, TACK för ditt svar, det hjälper surret i hjärnan väldigt mycket, tusen tusen tack!

Du verkar vara en oerhört insiktsfull och klok person, och verkligen bra frågor som fick mig att fundera i lite nya banor (fastän jag funderat i dom banorna förr men inte ”vågat” fullt ut...). För nu måste jag fokusera på vad JAG vill. Under dessa år har fokus nästan enbart legat på att ”bara vi kan vara tillsammans blir allt bra”.

Om jag och min kärlek träffats vid en annan tidpunkt i livet är det mycket möjligt att jag faktiskt kunnat leva med hans vanor/problem. Och kunnat hantera oron.
Men han är 14 år äldre än mig, har redan barn, jag har det inte (bara där finns också ett ”problem” som vi pratat om då han inte ser att han vill ha fler barn...men det kan vi i alla fall prata om :)

Och min oro, vad gäller den egentligen? Mycket bra fråga!! Är ju lätt att bara vara orolig för att man liksom bör vara det. Men dels, kanske lite larvigt, är det att han kommer dö och lämna mig ”onödigt” tidigt (med tanke på vår åldersskillnad). Dels att det kan eskalera när han går i pension (är ju rätt många år dit men ändå). Och sen är det väl så att hälsan också spelar in... men, kommer på mig själv att det största problemet är nog ändå att JAG inte tycker om det, rätt och slätt. Att min oro mer gäller mig själv, att jag ska bli så arg att jag till slut pajar allt, en gång för alla. Att jag faktiskt börjar tjata, och blir någon jag inte vill vara. Så kan ju förstå att han eventuellt synar min oro som jag påstår gäller honom (fast den gör ju det också). Jag vill inte ha alkohol som en part i vårt förhållande, jag vill kunna ha helt nyktra semestrar, ha en pigg partner som inte alltid måste ha en drink i handen bara för att...
och hans alkoholintag provocerar mig nästan, svårt att beskriva med annat ord. Skäms nästan för att ens skriva det, men jag känner någon sorts förakt. Hur kan han liksom vara så dum att han häller i sig så mycket gift? (Även om jag vet att det inte handlar om det! Men var nyttigt att läsa det du skrev, att hjärnan blir kidnappad). Han som jag i allt annat hyser det största förtroende och respekt inför, han som är den bästa jag mött, alla kategorier! Och så gör han så här...öl på öl, whisky på whisky, tömda vinflaskor... allt under en ”livsnjutar-etikett”, trots att kroppen tar stryk. Att jag tar stryk. En ständig irritation och frustration, fast inte synlig så ofta. Vi har ju ofta druckit ihop och haft hur trevligt som helst. Så även där kan jag förstå att mina enligt honom plötsliga ”påhopp” blir lite svåra att förstå. Allt detta gör att jag känner mig falsk, och när jag tar upp frågan så vill jag ju vara ärlig. Men hans reaktion gör att jag inte vågar vara helt ärlig, eller snarare- jag kan inte för då sätter han ju punkt genom att säga att förhållandet är slut...
För såklart kan han ju inte, hur väl han än känner mig, läsa mina tankar. För mig är det ju nämligen inget plötsligt påhopp, utan en irritation (kombinerad med oro) som alltid ligger där, men lika ofta är den i schack och jag behåller det för mig själv.

Precis som du säger - inget är svart och vitt! Och ett förhållande är inget undantag.

Är så knäckande att trots att kärleken (med stort K!!) finns där så går det liksom inte i praktiken. Men med tanke på att vi redan har lite uppförsbacke så blir liksom alkoholproblem och vår olika syn på det...övermäktigt. Jag vet att min oro och irritation kan dyka upp till ytan när som helst, och att det då blir dessa ohanterliga bråk, det gör allt ännu värre. Och det är inte rättvist mot vare sig honom eller mig.

Har själv förstått att det han säger med att göra slut är en försvarsmekanism, ett sätt att sätta punkt, men kändes så fint och tröstande att läsa det du skrev om det. Så tack för det också!

Är inte lätt detta, men vem har sagt att livet ska vara lätt...

Stor kram till dig!

Stort tack för dina ärliga svar IronWill. För mig har det hjälpt att läsa hur du tänker, och jag har kunnat rensa bland mina tankar. Jag vet var min gräns går nu, och den tänker jag inte gå på i nuläget. Istället tänker jag följa barnens gräns. Dom har inga problem med att pappa dricker vuxendricka, oftast tycker dom bara att allt blir lite roligare då (man får vara uppe längre, äta chips och godis, dricka läsk, se på film etc), och inte ska jag bryta upp en hel familj bara för att jag har höga kvar på livet.

Om det eskalerar och blir fler incidenter som i fredags, ja då är det en annan femma. Men i nuläget stannar jag och accepterar våra olikheter.

Tack IronWill och alla ni andra också för att ni hjälpt mig rensa i huvet! ❤️