Hej!

Jag är ny här, men efter att ha läst en massa andra inlägg fattar jag ju vilken idiot jag har varit - och fortfarande är.

Jag känner igen allt: diskussionerna, kontrollerandet, letandet efter burkar/flaskor, den enorma tröttheten, skulden, skyddandet av barnen, fasaden utåt, med mycket mer...

Vi har levt tillsammans i 12 år och har tre små barn. Första tendenserna märkte jag när vi flyttade till hus, sedan kollapsade allt när han blev utbränd - vilket han ju också skyllde drickandet på. Så blev det bättre och sen har det varit en enda berg- och dalbana sedan dess. Ändå har jag inte sett honom som alkoholist förrän nu! Alkoholproblem ja, framför allt att ta till alkohol för att döva annat, men alkoholist?? Nej. Där gömde jag huvudet i sanden.

I våras var jag helt beredd att lämna honom, men så gav jag honom förstås en chans till. Vi gick i Familjerådgivning och det verkade som om han insåg ett och annat. Men nu förstår jag att det var bara på ytan. Det är ju lättare att säga att man förstår att man måste hjälpa till mer hemma än att säga att man förstår att man måste sluta dricka. Och tidigare trodde jag att han skulle kunna lägga band på sig och "dricka kontrollerat", men nu förstår jag att det inte finns något sådant. Trist bara att han inte förstår det...

Så nu är vi i en svacka igen där han dricker dagligen, förmodligen mer än jag vet om, och somnar på soffan. Än så länge sköter han jobbet, men jag oroar mig för att de ska märka något också så att det blir problem där med.

Och så kommer grälen som ett brev på posten. Ofta handlar det om sex. "Du ställer ju aldrig upp!" Nej, hur f-n ska man känna för det med någon som är full eller som man inte känner sig nära längre?? Och ju mer jag försöker att inte bråka eller gå därifrån, desto argare blir han.

Det är ju barnen jag oroar mig för mest. Vår äldste är 8 och han har uppenbara problem med humöret, sömn etc. och jag tror ju att det beror på det här. Han vill inte att pappa ska vara hemma när han kommer hem och ibland har han till och med sagt - när jag har förvarnat att han bör undvika konflikter med fadern - "Åh nej, är pappa full igen?!" Breaks my heart.

Ibland känner jag att jag bara vill vara ifred, leva ensam med barnen. Desto oftare känner jag att jag vill fortsätta, men att det måste ske en förändring. Vi bor på ett fantastiskt ställe och jag vill absolut inte flytta, men jag har inte råd att bo kvar här själv. Sådana saker väger tungt när man funderar på att gå eller inte...

Skulle kunna hålla på länge till, men jag hejdar mig nu.

Äppelknyte

Tack Ebba!

Igen. Men jag behövde verkligen stödet just nu.

Han kommer nog inte orka ha barnen - och i vilket fall så tänker jag att han bara hotar med att ta barnen, för han vet att det är känsligt för dig!!!
Mitt ex hotade med det och allt möjligt annat, och det var få saker som han sedan gjorde slag i saken.

Kramar

Han kommer nog inte orka ha barnen - och i vilket fall så tänker jag att han bara hotar med att ta barnen, för han vet att det är känsligt för dig!!!
Mitt ex hotade med det och allt möjligt annat, och det var få saker som han sedan gjorde slag i saken.

Kramar

Jag såg din fråga i min tråd och svarar dig här!

Jag förstår precis din oro - att lämna innebär ju inte bara att lämna en missbruksrelation och ett medberoende; det innebär ju också att man lämnar sin trygghet (man vet ju vad man har men inte vad man får), jag kände stor oro för att inte klara mig ekonomiskt, att bli ensam, att inte få vara med barnen så mycket som jag var van vid, att inte kunna fixa ett ordnat, bra boende - men allt har löst sig.

Jag gick i flera månader och höll på att explodera (ska jag lämna, stanna, lämna, stanna, lämna, stanna, lämna, stanna, lämna) men när jag väl bestämde mig så flyttade jag dagen efter, utan att ha ett ordnat boende. Först bodde jag hos mina föräldrar när de var bortresta, sedan fick jag tag i en lägenhet på en gård i närheten av dem och ett halvår senare skrev jag på köpekontrakt för ett hus, och innan jul hade jag renoverat det och fixat iordning så att vi kunde flytta in.
Exet bodde kvar i huset för jag varken ville eller kunde behålla det - och banken hade sagt innan att jag inte kunde köpa hus "för de rekommenderade inte ensamstående kvinnor att bo i hus då det ofta medför krav på att kunna fixa saker praktiskt eller höga kostnader" typ, men till slut ordnade det sig!!

Allt löser sig - jag försöker tänka så, även när jag brister ut i stora ledsenheten och ångestattacker här på forumet...!

Kram till dig!!!
Fråga mer om det är något du undrar!!

Äppelknyte

Just nu mår jag så himla dåligt.

Håller på att kolla på alternativa boenden,men grundproblemet är väl att det kommer att ta tid att få det här sålt. Det är ett väldigt speciellt ställe. Och som jag ser det kommer det inte att finnas någon annan lösning än att bo kvar - tillsammans. Oavsett vad vi känner/inte känner för varandra. Har inga nära anhöriga i närheten, så det finns ingenstans att ta vägen.

Men jag har i alla fall bokat in en mäklare.

Äppelknyte

Jaha, och här sitter jag med ett glas vin. På en måndag. Känns ju bra. Men jag vet att det inte blir en flaska, om jag säger så.

Mina nerver är totalt på utsidan. Men jag tror att jag kommit på en lösning. Jag sa ju att vi bor på ett speciellt ställe, well om han bara går med på det (och jag verkligen vågar säga vad jag känner nu) så kanske han kan bo i en stuga som vi för närvarande har uthyrd. Det är åtminstone en tillfällig lösning och kanske han inser då att relationen är slut. Samtidigt är barnen nära och han blir inte "utkastad" på det sättet.

MEN, som sagt - han måste gå med på det också...

Mittendaliv

Måste bara flika in att ca 500 000 svenskar äter antidepressiva läkemedel så knappast något som kan användas mot dig. Finns nye en chans att du blir av med barnen. Han är bara desperat att ta tillbaka kontrollen.
Hoppas att de går bra med mäklaren! Det är rätt väg att börja.

Usch vilken sits du är i vännen. Jag kan bara säga att han aldrig, aldrig kommer få ensam vårdnad för jag vet av erfarenhet. Min pappa hade en vårdnadstvist med min lillasysters mamma (ej min mamma). Hon söp på helger, hade min syster med ut på krogen full, full hemma låg i sängen däckade, full på storhelger. Pappa och jag ringde socialjouren 23 gånger, ingen gång obefogad stod det i underlaget till domen. Delad vårdnad blev det. Han kommer få delad och även du. Att du äter antidepp tja gör många och har du ingen allvarlig psykisk sjukdom som gör att din förmåga att vara mamna är gravt nedsatt kan du vara lugn. Försök att sälja huset. Har ni familjerådgivning, familjerätt där ni bor så kanske ni under tiden ska hs nåhot deponikonto för hushållskostnader. Förlåt är så där tråkigt ordningsam nu.

Äppelknyte

"Tråkigt ordningsam" är bra!

Precis vad man behöver när man inte kan sortera tankarna och känslorna riktigt.

Igår var han så otroligt stöttande och omtänksam. Kom hem fast han egentligen skulle ha varit borta efter jobbet för att jag mådde dåligt. Försökte säga åtminstone en del av allt jag känner. Men jag ville heller inte gå på som en ångvält. Sa återigen till honom att han måste ha någon annan som kollar att han tar sin antabus.

Känns bättre idag även om killarna är hemma och förkylda. Mina sötnosar.

Äppelknyte

Igår em/kväll var jag borta och han hade full koll, läste för barnen när jag kom hem.Men jag kände mest att jag ville vara ifred och kolla på nyheterna, så jag satt uppe en stund för mig själv. Man kan väl säga att saker som jag kanske skulle ha haft överseende med förut eller rentav bara skrattat åt har jag INGET överseende med nu. Det är tufft att säga, men ibland äcklar han mig. Jag försökte säga att jag inte vet om vi kan hitta tillbaka till det vi en gång hade, men han har inte tagit åt sig av det alls. För honom är det som att bara han är nykter och mer engagerad nu så är det bara att fortsätta. Han undrade varför jag hade bokat in mäklaren, ungefär som att "hade vi inte släppt det där nu?"

Han har fått antabus för 6 veckor. Med tanke på att det tar ca två veckor innan det är ute ur systemet så är det åtta veckor. Vad händer sen då? Jag hoppas sannerligen att han får för en längre period, men redan igår kväll pratade han om att dricka alkoholfritt öl "för det gick ju så bra förra gången han var nykter".

Jag kommer aldrig att få honom att flytta ut i stugan. Och det är inte praktiskt möjligt för mig att göra det, eftersom jag har hela hämtningen/lämningen av barnen.

Har du bestämt dig för att separera? Att leva i en blandning av att veta eller inte måste vara jobbigt. Jag fick en hel burk antabus utan problem. Be vårdcentralen dela medicinen då. Går ju att sätta in i armen också.

Äppelknyte

Bra fråga, aeromagnus. Det är väldigt från och till.

Jag kämpar på,men samtidigt ser jag inte riktigt hur vi ska få tillbaka det vi hade. Det har hållit på i så många år och tilliten är borta. För mig är den avgörande.

Men jag kan ju erkänna att jag gick med på sex igår, mest för att känna hur det kändes. Det var inte fantastiskt vare sig kroppsligt eller själsligt och det var också ett ganska tydligt besked.

Han vill fortsätta, jag är osäker. Ska till en tjejkompis ikväll och snacka av mig lite.

Äppelknyte

Åkte iväg till min kompis efter middagen. Vi satt och snackade och hade det trevligt. Kl 22 ringde han och undrade om jag skulle komma hem. Minstingen var fortfarande vaken och behövde mig, sa han. Jag sa att jag skulle börja ta mig hemåt. Sen fortsatte vi snacka en stund till, så det tog väl kanske nästan en timme till innan jag var hemma. Åh, jösses vad sur han var! Stod och blängde på mig när jag kom in. "Du sa ju att du var på väg hem! Det tar inte 45 minuter att köra hit!" Nja, jag sa att jag var på väg hemåt, inte att jag skulle gå medsamma. Lilleman sov ju i alla fall, men så här är det när jag ska vara borta att han ringer och undrar när jag ska komma hem. Förra året var jag på en möhippa och vi det var första gången på mycket länge som jag hade roligt, bl a på grund av att han inte kunde hålla på och ringa och kontrollera mig!

Dessutom hade han inte gjort ett enda dugg hemma, inte ens plockat ur diskmaskinen.

Mäklaren kommer om ett par timmar. Ser fram emot det.

Kärlek tycker jag bygger på all in, kan ju inte halvälska någon. I mina öron låter det som du inte älskar honom längre och då ska ni separera. Vad han gör är inte dina problem. Du måste ta hand om dig, se till att du mår bra. Han kommer säkert hota med olika saker och det ska du inte falla för. Han har ju faktiskt svikit dig måååååånga gånger utan att se sin del och bättra sig. Hoppas det löser sig med huset

Äppelknyte

Vaknade halvfem i morse och kunde inte somna om. Tankarna började komma och sen var det ingen idé. Drömmer fortfarande så mycket skumt också. Jag kom fram till det här: Anledningen till att jag mår så dåligt är att jag sörjer. Jag har sorg för att jag vet att det är över och att det kommer att bli en pärs att ta sig igenom det här. Igår tänkte jag att det är bara att köra på i gamla vanor så ordnar det sig. Det kanske inte blir fantastiskt, men det kommer att funka. Och så kan vi hålla på i många år. Är han då dessutom nykter så blir det ännu enklare. Så känns det inte idag.

Mäklaren var positiv, ska få värderingen idag. Så får vi se hur vi går vidare. Jag vill förstås helst inte flytta härifrån, men jag börjar acceptera att det kommer att bli så. Ännu en anledning till sorg.

Hoppas att ni har det bättre.

Framtidsdrömmar

Åh vad jag känner med dig i den situationen du befinner dig. Man tänker, våndas, vänder och vrider. Huvudet känns som en stor boll, huvudvärken dunkar, hjärtat slår hårt och fort, axlar och nacke värker pga alla spänningar, magen svider och hjärtat blöder. Vad blir rätt och vad blir fel- hur kommer allt att bli?
Jag vet, jag har varit där du är. Man känner sig ensam och det är tungt att bära alla besluten själv. Jag kände så mycket skuld och skam innan jag tog beslutet att flytta. Kände mig som den dåligaste människa och mamma i världen- hur skulle det bli med barnen? När jag tillslut bestämde mig (efter många år av grubblerier) att nu fick det vara nog så gick allt fort (för de omkring mig- jag hade ju bearbetat i flera år). Jag förberedde mig på att det kommer att göra ont men jag var tvungen att ta mig genom elden- jag hade gjort upp en plan i vilken ordning jag skulle berätta för de närmaste och vilka saker jag skulle ta med mig och vilken dag allt skulle ske. Jag hade bestämt mig för att våga låta året 2014 bli en nystart i mitt liv. Jag gick genom elden och det gjorde ont men jag står här idag. Något bränd men jag lever och livet känns faktiskt mycket ljusare trots att det är tunga stunder även nu. Jag bestämde mig för att stå upp för mig själv, att faktiskt stå för det jag tycker och inte låta mig tro att jag är dum i huvudet och överdriver allt, att allt jag känner är fel. Jag har nu lovat mig själv att inte svika mig själv även om jag vissa stunder vacklar i mina beslut. Nu inför bodelningen så är mycket känslor i gungning och vissa dagar tvekar jag men innerst inne vet jag hur jag vill att det ska bli för att jag ska må bra.
Jag vill också säga att jag hade inte klarat av denna resa utan detta forum, mina fantastiska vänner och min samtalskontakt. Pratar fortfarande med kuratorn och jag är verkligen inte redo att släppa honom ännu. Man behöver någon att prata med i dessa lägen- någon att utbyta tankar med. För grubblerierna finns där fortfarande och då är det skönt att bolla de med någon.
Ta hand om dig och stå upp för vad DU vill och vad DU känner- ta den tid du behöver. Du kommer att ta ett beslut när tiden är mogen för dig!
Styrkekramar från mig.

Framtidsdrömmar

Som du skriver så är detta ett sorgearbete. Man måste gå igenom alla steg i sorgeprocessen- allt detta är naturligt.

Äppelknyte

Framtidsdrömmar

du beskriver exakt hur det är. På spiken. Ska 2015 kunna bli mitt år? Ska börja med att lägga fram de positiva beskeden från mäklaren för honom ikväll. Eller, han lär inte tycka att de är positiva.

Mental styrka!

Äppelknyte

Det har varit lite kaos här, men det har lugnat ner sig nu. Vi pratade och en massa saker kom fram, vilket kanske var bra.

Sen läste han min tråd här och var väldigt upprörd. Så tyvärr kan jag inte skriva mer här. Det har varit min outlet och ni har varit fantastiska, men om jag inte kan skriva fritt är det ingen idé.

Jag kommer att saknar er.