Jag har under en period velat prata med någon angående min pojkvän, men inte riktigt velat prata med några av våra gemensamma vänner om vad jag ser som ett missbruk, eller rättare sagt "Att inte kunna kontrollera sitt alkoholintag" och så fann jag i kväll det här forumet, och tänkte att en syn på det hela från en opartisk persons ögon kanske inte vore så dumt.
Jag träffade "D" (som vi kan kalla honom) för första gången för ungefär 2 år sedan då jag var på semester i USA. Året efter bestämde jag mig för att åka på ett längre besök, och behövde någonstans att bo under mina tre månader där.
"D", lät mig hyra ett rum i hans lägenhet och jag tyckte det lät som en schysst deal, samtidigt som jag var något lättad över att kunna bo hos en bekant sedan tidigare.
När jag flyttade in så drack han (enligt mig) väldigt mycket. Det var 6-8 halvlitersflaskor starköl vartenda kväll, och kanske lite vodka på det. Det hela slutade helt enkelt med att han drack sig berusad, slängde i sig ett par tabletter som skulle motverka bakfyllan så han skulle kunna jobba dagen efter och sedan gick till sängs för att sova.
Såhär såg hans liv ut 5 dagar i veckan, förutom helgerna då han oftast drack ännu mer än på veckodagarna, åkte och spelade konserter (han är även en framgångsrik musiker), eller gick ut på klubbar.
Innan jag flyttade in i hans lya höll han också på med en hel del droger under festivaler och på nattklubbar.
"D" är en fantastisk man på alla sätt och vis, och en period efter att jag hade flyttat in hos honom så började vi fatta tycke för varandra som mer än bara vänner.
Jag var klar och tydlig med att jag hade nolltolerans mot droger, och att om han gillade mig som mer än vän så var han tvungen att sluta. Vad jag vet så har han inte tagit några droger sedan dess.
Det som dock fortfarande var ett problem var hans drickande. Jag talade sansat och lugnt med honom om att "För oss Svenskar är det inte så normalt att dricka alkohol varje dag" och föreslog att vi bara kunde dricka på helgerna istället. Han verkade gilla idén, men ganska så snart såg jag honom falla tillbaka i gamla vanor, och det blev bara värre när jag var tvungen att åka tillbaka till. Sverige.
Jag vet inte hur många gånger jag har bett honom att kontrollera sitt intag av alkohol. Han lovar att det ska bli bättre, jag tror på honom, men efter några veckor är vi tillbaka där vi började igen.
Jag har inte bett honom att sluta dricka, utan sagt att han inte alltid behöver dricka sig redlös. Jag har i och för sig erbjudit honom att både han och jag kan ha ett uppehåll tillsammans om det skulle vara lättare för honom på det sättet.
När jag är runtomkring tycker jag att han minskar sin konsumtion av alkohol på vardagar, men det känns inte heller roligt att vara den där flickvännen som får säga åt honom att inte dricka på vardagar hela tiden. Vill absolut inte uppfattas som den där "gnälliga flickvännen". Det gör mig väldigt ledsen.
Ibland när jag kommer hem sent om kvällarna så upptäcker jag att han har druckit ändå. "Bara" ett par, tre groggar på vodka. När jag då frågar varför, så finns det alltid något att skylla ifrån sig på. "D" lider av gikt, och mer än en gång har jag fått höra att han dricker sig full för att det brukar släppa dagen därpå. (Vilket jag tycker låter konstigt, men jag orkar inte tjata längre)
Eftersom han också känner att jag har "ögonen på honom" så känns det nu också som att han undviker att berätta saker för mig där alkohol är inblandat. Man hör en historia från honom och så ser man bilder på sitt nyhetsflöde på sociala medier där han ligger däckad i en soffa på klubben han besökte. Jag har hämtat upp honom på flygplatsen med spräckt panna efter att ha trillat ner för en trappa på fyllan. Man hör från bandmedlemmar att han vägrat äta på över 3 dagar och bara druckit konstant istället. Han är också helt omöjlig att få tag i dagen efter det har varit fest inblandat.
Jag är så trött på att vara den där förlåtande flickvännen som tror att allt ska bli bättre hela tiden, och jag känner att jag försöker om och om igen för att VI tillsammans ska ta honom ur det som jag ser som ett sätt att inte kunna kontrollera sitt alkoholintag. Är det bara jag som är fjantig? Har jag för strikta regler mot honom när det kommer till alkohol? Han ser inte detta som ett problem och tycker inte att jag ska lägga mig i hans vanor. Jag har själv haft ätstörningar, och känner igen det där med att man inte vill att andra ska lägga sig i.
Ska jag bara släppa hela den här grejen, eller vad tycker ni andra med liknande problem?
Att tilläggas är också att "D" är snart 40 år och förhållandet i dagsläget är distansförhållande men vi kommer inom kort bli sambos.
Tacksam för svar.
Orolig flickvän.