Jag är ny här och har inte hunnit läsa några inlägg än. Har länge velat kunna öppna upp mig för någon men jag vågar inte ta upp det här ordentligt med familj eller vänner eftersom jag skäms. Jag vet inte om jag överdriver heller...Eller så är jag rädd för att de ska ge mig råd som att lämna min sambo (familjen har märkt själva att han dricker ganska mycket. Han har alltid med sig öl när vi hälsar på hos dem och jag har avslöjat ytterst lite men försvarar och förmildrar det mycket eftersom jag inte vill "hänga ut" min kille). För min sambo dricker, och enligt mig och säkert många andra, är det för mycket.

Det är väldigt svårt för mig att ta steget att skriva här men jag ska försöka förklara så gott jag kan. Jag vet inte vad jag vill få ut av det här, jag vill mest lätta hjärtat, men ett gott råd är aldrig fel då jag är förvirrad och vilsen och ganska ensam i det här.

Vi har varit ihop i 9 år i år. Länge med andra ord, och vi är fortfarande unga båda två. Vi bor i lägenhet ihop och har en hund. Jag pluggar och han jobbar och vi sköter ekonomi och hela faderullan. Vi är förlovade dessutom. Inga konstigheter. MEN han har haft det ganska tufft, förlorade en nära anhörig för ett par år sedan, blev behandlad som skit av sin pappa som han sa upp kontakten med och så vidare. Han började dricka. Detta är ingenting som gått ut över arbete eller liknande men det kan ibland gå ut över mig, över oss. När han dricker för mycket och för starkt blir han någon annan, någon som är kall och som inte bryr sig och som verkar söka konflikter. Förr kunde jag gapa och skrika på honom eftersom jag blev så frustrerad över hans odrägliga beteende, nu har jag mognat massor och håller mig lugn men känner mig lika frustrerad inombords. Jag vet att varje gång det blossar upp kommer morgondagen vara som vanligt och allt är glömt, så det är sjukt onödigt att det ens händer. Det var värre förr, numera dricker han när jag sover men jag äcklas av öllukten när han kommer och lägger sig så jag brukar lägga hans täcke över hans mun när han har somnat.

Han dricker folköl i princip varje kväll. Ett sexpack på natten efter jobbet. På helgen är han "värd" starköl. Han ber mig ofta handla öl till honom och jag säger oftast nej, då blir han sur. Jag kan säga kommentarer som att han dricker för mycket och att jag inte tycker om det, att jag tänker på hans hälsa. Sen påstår han att jag säger att han är alkoholist, trots att jag aldrig uttryckt mig så. Antagligen vet han om sin brist eftersom han själv säger att han måste skärpa sig.

Det jobbigaste är hans löften. Han lovar ditten och datten. Han ska sluta dricka, börja träna... Ingenting händer. Han har lovat att sluta dricka i ungefär två år nu. Det händer ingenting. Varje morgon städar jag undan nya ölburkar. Skulle jag ha ett förråd med cider eller vin får jag gömma det (men han hittar dessa gömmor oftast ändå). Jag anser att han har problem, han anser att han har problem MEN han verkar inte vara villig att göra något åt det.

Jag drömmer om familj, barn, hus och det kitet. Han slösar sina pengar på sprit. Jag tänker på framtiden! Överreagerar jag när jag anser detta vara ett problem? Om jag tycker att det är ett problem borde det ju vara ett problem? Jag har faktiskt tagit upp att vi kanske borde ta en paus men jag vet inte vad jag vill. Ena stunden känns allt skit för att i nästa vara underbart.

Jag har inte vuxit upp i en miljö med alkohol och ser kanske värre på saken än andra, eller än honom. Jag ser allvarligt på detta men han rycker nästan på axlarna (samtidigt som han någonstans förstår att det inte håller i längden). Han säger att han kan sluta hur lätt som helst och att han inte är beroende, men jag tror tyvärr inte på honom, för då skulle han slutat för flera år sedan. Han började med denna dåliga vana kanske ett halvår efter att vi blivit sambos, vilket är snart 6 år sedan.

För några år sedan reste jag bort i ett halvår, när jag kom hem var hans lägenhet ett sopberg. Där låg ölburkar så man knappt kunde ta sig fram, nerpackade i sopsäckar. Den disk som fanns när jag åkte stod kvar. Han hade inte tvättat en enda gång. Det var så fruktansvärt äckligt att komma hem till det och jag blev helt ställd och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag blev arg eftersom vi hade en stackars katt som fått leva i den röran, och över min sambos... oförmåga att ta hand om sig själv och ett hem. Där ifrågasatte jag verkligen mitt val av partner. Det har även hänt att jag känt mig olycklig i relationen, varje gång har det varit alkoholrelaterat. I de sammanhangen är han inte den man jag blev kär i. Är han nykter älskar jag honom så att det gör ont, när han är full blir jag avtänd och äcklad. Han är fortfarande dålig på att städa och plocka undan och jag får ofta tjata, vilket såklart tär på förhållandet...

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vill inte göra slut...Ibland undrar jag om en unge skulle kunna förändra honom? Jag vet nämligen att han skulle sluta dricka då. Men jag vill inte ha barn nu, tanken har bara slagit mig. Jag kanske måste ställa ett ultimatum? Men det känns inte som att han kommer tro på mig, jag tror knappt på det själv. Jag har gjort det förut, så han tar mig inte på allvar längre. Han verkar inte förstå vilka konsekvenser det kan bli att hålla på som han gör. Och jag tycker det är så konstigt att han bara sitter hemma och dricker för sig själv istället för att åtminstone träffa någon kompis (inte för att jag hade velat att han drack hela tiden med sina kompisar heller, men på nåt vis känns det "normalare").

Jag kanske måste stötta honom bättre? Jag har försökt få honom att gå och prata med någon och han har själv varit öppen för det, men ingenting händer som vanligt. Han har en hel del i bagaget som jag tror han skulle må bra av att få ur sig. Vi har pratat ibland men jag tror det skulle vara lättare för honom att få prata med någon utomstående.

Jag är orolig för min sambo, jag är orolig för oss och vår framtid. Han tycker att jag överreagerar. Gör jag det? Hur kan jag hjälpa min sambo? Det går väl inte att ändra någon som inte vill ändra sig? Är det kört? Någon som känner igen det här? Verkar han vara en alkoholist? Hjälp! Är nog lite mer desperat än vad jag erkände där i början...

Tack för att du/ni orkade läsa.

Alko hål

Du verkar tvivla på om han dricker för mycket, om du ska hjälpa honom mer, om du känner/gör fel, om ni ska skaffa barn så det blir bättre. Tvivla inte. Känner du att det är för mycket så är det för mycket.
Vad som är en alkoholist vet jag inte men jag skulle säga att han är det. Du beskriver ett sätt att dricka på som alldeles uppenbart inte är normalt (enl min personliga uppfattning). Har det varit så här i flera år lär det inte "gå över".
Det är ju väldigt lätt att skriva men när du kom hem till "soptippen" efter din resa borde du nog vänt i dörren. Eller för all den någon annan gång. Är han ens trevlig att vara med om han dricker nästan varje dag? Som sagt lätt att säga. Jag lever själv med en alkoholmissbrukare och har egentligen vetat i fyra år att jag borde gå men..... Visst är det svårt? De kommer inte att sluta om de inte själva vill och vi anhöriga lever på hoppet fast vi vet att det är kört.
Att bli nykter kräver insikt i sitt missbruk men vi behöver ju också inse och acceptera att det är det här "alko-livet" vi får leva eller så får vi ta tag i att skaffa oss ett bättre liv. Önskar, önskar att det vore lättare.
Vi kan inte förändra någon annan, bara oss själva men det är en process som kan ta tid.
Det här är förstås mina personliga tankar och ingen sanning, min sanning dock.
Under sker. Folk slutar dricka men de verkar vara betydligt färre än de som fortsätter tyvärr.
Hoppa vi kommer till ett beslut, både du och jag. Jag VET att jag inte vill leva så här resten av mitt liv o ändå klarar jag inte av att lämna än.
Lycka till.

Mumin

Lost
Jag tycker du ska lämna honom. Du förtjänar mycket bättre. Så mycket av ditt inlägg handlar om hur HAN mår, du är redan medberoende. Du borde tänka på hur DU mår, och vad du vill med ditt liv. Jag vet att det är svårt, för jag har själv varit i din sits. Man tror och hoppas, först är det är av tjat från din sida och hans förnekelelse...sen blir problemen så svåra att han inte längre kan förneka, då blir det istället en kamp och din sorg pch frustration över hans brutna löften. Du är inte där än. Hamna inte där. Du kommer känna en sådan bitterhet om du slösar bort ditt liv i onödan.

Du drömmer om lyckligt familjeliv och hus. En sak kan jag lova dig: så blir det inte med en alkoholist. För dricker man som din kille för och försummar sitt liv och er relation på det sättet - är han alkoholist. Jag fick köra mig på anhörigskolan att man är alkoholist när man sätter alkoholen framför allt annat. Och alkolister ljuger mycket. Det du ser är kanske bara toppen på ett isberg. Och det blir tyvärr bara värre. Och för Guds skull: skaffa inte barn i tron att det ska förändra något!

Jag levde som du, kaos hemma men bra på ytan. Jag höll det under kontroll, sen skaffade vi barn, han söp så småningom bort allt: förlorade jobb (flera på raken), han har nu stora skulder hos Kronofogden, gör samhällstjänst för grov rattfylla. Jag förmådde inte lämna förrän han flera gånger glömt barnen på dagis, och hämtat full och kraschat vår ekonomi.

Jag mår bra nu och lever ett underbart liv med en bra man utan problem. Men barnen lider av sin pappas missbruk. De är födda in i medberoende, det har jag gett dem. I perioder klarar han av att ha dem på helgerna, men det slutar alltid ned svek och besvikelse och sorg när han trillar dit igen. Och hag är konstant livrädd när han har dem. Långa tider går det bra, men dottern har slagit ut framtänderna när han var full, han har glömt att hämta, och varit så svårt påverkad när han haft dem att de är traumatiserade (en gång började det brinna när han var deckad och inte gick att väcka). Nu har jag ensam vårdnad och kan skydda dem, men det tog tid och är en stor sorg.

Så mitt råd är: BRYT UPP! Att vara på forumet är ett första steg. Nästa är att verkligen berätta för anhöriga och vänner så du får stöd, och inte faller tillbaka i förnekelse och fåfänga förhoppningar. Gå anhörigskolan om du har möjlighet. Håller tummarna för att du tar tagi detta så DU får en bra framtid!!!

lost

Tack för era svar, känns skönt med lite feedback.

Som ni båda nämner är det klart att barn inte förändrar något, jag förstår att ni reagerade på den meningen, men det är tyvärr så sjukt att jag har tänkt den tanken. Jag tänker "om jag gör såhär och såhär och om vi flyttar dit, om vi reser dit...då blir det bättre". Lever på hoppet kanske?

Ibland känns det som att det är mig det är fel på. Många gånger vänder han våra diskussioner emot mig. "Varför hatar du mig" säger han. "Du har aldrig älskat mig". Sånt gör ont att få kastat på mig och det är svårt att verka oberörd men jag försöker. Han säger att jag är ego men jag tycker att han är ego som spiller sin tid på att dricka. Med åren har jag blivit mindre tolerant, jag får en klump i magen så fort jag ser en ölburk, dett har satt såna spår, även om han bara dricker en. Sällan stannar det där men varje gång han öppnar burk för burk känns det som ett svek, varför? Ibland känns det som att jag har satt upp mina egna spelregler som vi ska leva efter men att han inte är med på dem, jag har inte ens frågat om han är med? Samtidigt kanske jag får fortsätta enligt mina regler utan honom... Den tanken gör mig livrädd. Det känns skönt men samtidigt hemskt tragiskt. Det var ju honom jag skulle bli gammal med, vad hände? Den känslan finns fortfarande kvar stundtals och plockas fram när vi har bra stunder, men inte lika frekvent som tidigare. Jag tänker fortfarande att JAG måste ställa upp mer och visa att jag tror på att han klarar att bli nykter men som ni säger måste det vara han själv som vill ändra på sig och där tror jag att jag gör fel: jag pushar på något som han inte vill. Och han blir pressad och tycker att jag gnäller och kränker honom. Han intar försvarsposition och diskussionerna urartar och är omogna. Jag känner mig som en mamma....

Som du säger alko hål, det är så fruktansvärt jäkla SVÅRT!!! Jag VILL inte lämna, jag vill krampaktigt klamra mig fast vid honom och kippa efter luft för att hålla vårt gemensamma liv och vår framtid flytande. Håller alla de goda minnena nära till hands för att plocka fram när det är svårt. Jag VET att han är en omtänksam underbar och älskvärd person någonstans där under, han har bara svårt att släppa fram det just nu. Han har svårt att visa känslor, håller det hellre inom sig. Förr var jag duktig på att visa kärlek, då fick jag också kärlek. Nuförtiden ger jag inte kärlek eftersom jag har gett upp. Jag vet inte om jag tycker att han är värd det eftersom jag upplever det som att det bara är jag som föröker, jag som offrar mig.

Han VET att jag mår dåligt över detta och vårt förhållande just nu, borde inte det vara väldigt mycket värt för honom? Iställer fnyser han åt mig, tycker att jag är dum i huvudet, säger att jag tycker att han ALDRIG gör något och att han är så himla dålig etc, när jag egentligen inte alls uttrycker mig så. Är så trött på att han vrider på mina ord, trots att jag säger att han har missuppfattat och att jag säger det för att jag vill ha en förändring och vill att vi ska lösa det. Han verkar inte bry sig ett smack faktiskt. Han tycker bara hela diskussionen är löjlig och att det är jag som är omogen när det är han som sitter och "härmar" det jag säger med löjlig röst. Respektlöst.

Det låter så sjukt att man kan låta någon behandla en så, men jag är inte heller perfekt. Jag vet att jag tjatar och jag vet att jag kan vara svår. Men jag måste ju sätta ner foten någon gång?

Jag lever verkligen på hoppet. Jag vill gå i parterapi, ta upp alkoholhjälpen, kanske visa den här tråden... Ja, vad som helst för att få honom att förstå allvaret och hur jag VERKLIGEN känner (för det kan vara nog så svårt att få fram det utan missförstånd). Förstår han inte då, och fortfarande tycker att jag är löjlig eller förminskar mina känslor... då får jag nog fundera.

Tack igen för era berättelser, det hjälper mig mycket att höra hur andra har och haft det, och att jag inte är ensam i det här. Jag tar åt mig det ni skriver men är inte redo att ge upp vårt förhållande än.

Mittendaliv

Vad bra att du hittat hit och börjat skriva. Din resa är väldigt lik min med sambo som dricker och hund har vi oxå. Och tanken på att barn ska ändra allt är du inte ensam om att ha haft även om jag förstår att det inte är det som gör skillnaden. De där nertryckande och otroligt elaka kommentarerna gör så ont men det är en del av den missbrukspersonlighet som han enligt mig så tydligt har utvecklat. Du måste ut ur detta! Då menar jag inte att du ska lämna honom om du inte vill och är redo men du måste släppa tron på att du kan få honom att sluta dricka. Han måste som steg ett komma till insikt att han har problem, först då finns en möjlighet till bättring för er. Försök att fokusera på dig ett tag, ge dig själv pauser från din oro, gör det som tycker är kul och mår bra av.

lost

Tack för ditt inlägg! Jag fokuserar absolut på mig själv just nu, när sambon jobbar umgås jag med vänner och tar hunden med mig på alla våra utflykter. Vi går långa promenader och träffar annat hundfolk. Då mår jag bra! Det är skönt att tänka på sig själv faktiskt. Det blir ju lite som att man trycker undan de känslorna man har till och från men just nu måste jag säga att jag mår väldigt bra! Och sambon har inte druckit på två nätter i rad, han gick till och med och la sig direkt inatt istället för att sitta uppe. Men jag har inte tagit upp något av det jag känner än(igen alltså). Jag vill att han ska ta hand om sig själv nu och det kom ett paket från gym grossisten i veckan, så jag ser en strimma ljus. Tills dess satsar jag på att fortsätta med att planera in kompishäng och roligheter för mig själv och avvakta, se vad som händer. Just nu mår jag inte dåligt över det så det känns skönt, även om jag inte tar ut nåt i förskott.

Jag kommer uppdatera eventuella förändringar, bra som dåliga.

Mittendaliv

Fortsätt skriv här, det har hjälpt mg och många andra. Helt rätt att du tar hand om dig själv. Jag hoppas din sambos nykterhet håller i sig. Det bästa och det enda som fungerar är om han själv bestämmer sig för att sluta dricka för sin egen skull.

Ärligbesvärlig

Känner också igen mig, som nån sa till mig förut när jag skrev här första gången: läs andras trådar så ser du att det är nästan samma mönster hos alla.
Jag vill lämna men är inte redo än :( har två små barm ihop med min sambo, bor i hus och allt känns så komplicerat. Får dåligt samvete av tanken bara, men vill inte leva detta liv.
KRAM och styrka till dig!

Anonym 21523

Känner igen.det där med att bli äcklad av lukten. Och sedan känner jag igen mig i dig att vara den som vill annat medans han är kvar i nåt dåligt.