Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

ska åka ned till stugan idag:
Jag har nu klarat 11 dagar helt utan kontakt och det stärker mig.
Han har inte själv på något sätt kontaktat mig.
Han har med största sannolikhet druckit trots att han påstått att antabuskur är påbörjad.
Jag måste med både hjärta och hjärna inse att vår historia ihop är över.

Varför jag borde åka ned:
Kolla att han inte är alltför illa däran.
En gång för alla få svar på de frågor om han är beredd att släppa oss nu eller inte.
Säga att jag måste släppa honom nu och gå vidare med mitt liv.
Få känna efter hur mycket jag fortfarande håller av honom trots alla svek.

Vad vinner jag:
Ett avslut
En känslomässig avrundning

Vad förlorar jag:
En del av min självrespekt
Kampen mot mitt eget medberoende då jag ger efter trots 11 dagars avhållsamhet.

Jag kan välja att fortsätta att göra ingenting,och låta tiden göra sitt.
Men samtidigt så hänger jag så mkt i luften och tror att jag är stark nog att ge honom en chans till ett sista hejdåsamtal.

Men lurar jag mig själv och vill bara ha ett litet bevis på att han fortfarande håller av mig så att jag kan fortsätta vänta (förgäves) på att läget ska förändras.Jag vet inte svaret på sista frågan och kanske borde vänta till jag vet det.

Tigern

Ok, Ullabulla!

Väl sagt och tänkt, och enormt sant. Vi har vår sjukdom som heter medberoende. Den är lika skadlig den. För ca 18 år sedan började jag inse att de flesta av mina relationer såg ut så här, dvs att jag blev medberoende. Men skillnaden, som kanske hjälpte på sitt vis, var att jag var medberoende av hela tjocka släkten med mormor, mamma, syster och bror. De var så många att jag fixade inte situationen i kombination med min egen man på den tiden. Det kanske var därför det var lättare att kapa banden? Jag hade ju splittrat beroende och utspätt bland många.

Det som funkade var en slags 'måttet var rågat' och du kanske inte är där än. Du är inte villig att ge upp kampen för kärleken och har inte fått den där sista saken som säkerligen skulle putta dig i självständighetens riktning. För mig började den när min fosterfar hade dött. Den kvällen berättade jag att jag älskade min fostermor och fick svaret: -Det får du inte. När jag frågade varför fick jag ytterligare en sanning: Man kan inte älska sådana som du.

Efter det gick det upp ett ljus för mig. Jag kunde inte tvinga den här kvinnan att älska mig. Så hur kan jag då förvänta mig att bli älskad av mina riktiga släktingar? Hon var sjuk men de andra hade ju knark och alkoholproblem. Jag insåg att de kan aldrig älska mig mest pga deras kärlek till det sistnämnda. Samma med föredettingen också. Först då kunde jag kapa banden helt och hållet. Helt och hållet för jag visste att jag inte skulle klara av att fortsätta vara medberoende till dem. Det var faktiskt med lätta steg och ett leende på läpparna som jag kunde gå ifrån relationerna.

Du vet innerst inne att du inte vinner den här kampen, den tröttar bara ut dig, sliter ut dig och tar ifrån dig din själ. Men ingen annan än du kan kapa tråden. Du räcker inte till för att din man ska kapa sin alkoholtråd, även om han älskar dig. Hade du räckt till hade du inte suttit här med oss medberoende själar. Vi förstår varandra mycket väl men vi kan aldrig välja åt varandra. Vi kan bara stötta i de mörkaste stunderna. Det ska du veta, är du mycket bra på att göra. :)

och sitter här nu och väntar på ett svar.Jag bad honom släppa taget om mig så att jag kunde gå vidare.Pga min kärlek(och medberoende) så har jag så otroligt svårt att gå då det ändå finns mycket kärlek kvar från oss båda.Han kunde inte släppa mig sa han,får jag tänka till Tisdag(läs idag) Vi har nu pratat igen och jag har upprepat mina krav på 100% nykterhet och framför allt 100 % ärlighet.

Återfall kan komma,men om jag då får det meddelat så kan jag ta ställning varje gång.Jag har i min tur lovat att resan mot nykterhet och vilka verktyg han väljer är hans och enbart hans att ta.Det kanske också blir ett nej och då får jag äntligen ro att fortsätta min väg.Jag är fullt medveten om att allt han gjort de senaste åren ger mig all rätt att välja min väg utan honom.Men jag kan inte.Inte utan hans ok och medvetenhet att det är det jag kommer att göra.Det sista samtalet återstår och jag känner redan en frid över att få slut på detta limbo jag befunnit mig i så länge.

Han är inte beredd att lova någon någonting.Och det känns uppriktigt sagt skönt.Det här är den enkla vägen som inte kräver uppoffringar från något håll.Och kanske den rätta.
Dessutom säger min magkänsla mig att han inte var 100% nykter...

säger antagligen alldeles rätt. Läser lite bakåt i din tråd och tänker: Så stor kärlek, så stor smärta. Så ödmjukt och ärligt du skrivit. Fy tusan för missbrukets kraft.
Vilken process du gått, och går igenom. Önskar dig en skön, fri dag! Kram, kram / mt

Tigern

Hej Ullabulla!
Nu kan du verkligen tillåta dig själv att gå vidare med ditt liv. Din sista tråd var ju att du ville ha ett ja eller nej från honom. Ta små steg framåt och satsa på dig själv. Vi har tuffa dagar framför oss men om man kikar mellan det jobbiga så ser man ljuset. Som att se hur solen skiner genom ett mörker och dag för dag blir det ljusare. Det är inte slutet på någonting fint. Det är slutet på den långa kalla och mörka årstiden för dig. Våren är här med hoppet. :)

Luften var lätt att andas och jag såg alla möjligheter som fanns för mig.Jag kände mig som en liten flicka som tittar runt och förundras över allt som finns i världen.Jag fattar ju att jag kommer att landa på fötterna igen.Men jag var förvånad över att hans nej gav mig den känslan.Och som vanligt så gav han ett kryptiskt svar.

-Jag är inte i det läget att jag kan lova någon nånting.
Nähä och hur ska man tolka det,såklart att jag kunde ta tillbaka honom i särboskap på de grunderna.Men då har han varken lovat sig själv eller mig nånting och kan fortsätta precis som nu.Bara med den skillnaden att jag också får må dåligt på hans bekostnad.

Men nu känner jag att jag nådde fram i söndags.Vår kärlek var synlig för oss båda och just den stunden bejakade vi den och förstod att den fortfarande fanns där.
Men kärlek räcker inte i detta läge.Vi får kapsla in den känslan och ta nya steg var för sig.Förhoppningsvis så känner han ytterligare tyngden i att hans omgivning faller ifrån och att han måste agera nu,mer än vad han gjort hittills.

Han hade precis som min mamma lyckats dricka genom antabus utan alltför mycket krångel.Visserligen avstått antabus lördagen för att kunna dricka men druckit på torsdagen med antabus i kroppen.Han har också börjat ha en massa blåmärken och enligt mamma(definitivt ingen läkare) så kan det bero på att levern håller på att ha det tungt.Själv var hon full med blåmärken när hon åkte in på behandlingshem och hade inte slagit sig.

Nu ska Ullabulla ta till sig denna vetskap och känsla och gå vidare rakt fram utan att tveka!

nykter och skötsam.Tillsammans med väninna som hade en önskan om att bryta lite vanor och även hitta nyktra alternativ.Så vi gick ut rätt sent. 20 00 hittade en trevlig restaurang med bra atmosfär och käkade en pizza och satt av knappa två timmar.Sen gick vi till hennes favoritställe där många av hennes vänner ar.Jag tror det kändes bra för henne (och för mig) att faktiskt ha en kväll ute bland glada(onyktra) människor och ändå vara en del av gemenskapen.De fattade inte ens att vi var nyktra och det kändes bra att få mingla lite. 2245 for vi hem igen nyktra mätta och nöjda.

Några tankar for förstås till exet som antagligen satt och drack i sin ensamhet.Men jag börjar oftast nu ha en känsla av att han faktiskt alldeles på egen hand skapat sin egen livssituation.Jag vet det ju med förståndet.Men känslan brukar ju sätta käppar i hjulet för allt logiskt resonemang när medberoendet kickar in.Idag blir det nödvändig städning och kanske något litet annat,vi får se :)

så var jag så dum så jag kontaktade dottern.Han dricker(förstås) och ville inte ha kontakt med henne för besök igår.
Det är inte ditt problem Ullabulla-inse det.Ändå känner jag skuld för min spirande livsglädje som hälsar på med jämna mellanrum.Har jag verkligen sagt adjö,jag hoppas det.
För både min och hans skull.Han har nog med sitt eget lidande och ska inte behöva dra på mitt också som är åskådare.Locket på nu och stäng till HÅRT.

Li-Lo

Hej Ullabulla. Du har varit med oss ett tag och beskrivit din situation på ett öppet och generöst sätt. Det är glädjande att läsa att du nu gör saker som du mår bra av och att du har en allt mer spirande lust inför livet. Ibland är det svårt att tvärt sluta tänka på, känna och hantera svårigheter det du nu gör dvs att du fyller på med det som får dig att må bra är en klok strategi.
vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Jo jag vet att jag gör rätt.Jag vet att jag inte kan göra något.
Om någon ska agera så är det ju hans döttrar.Om ens dom.
Men hjärtat blöder när jag tänker på denna fina man som inte ens sakta utan snabbt super ihjäl sig.
Jag ska dock förhärda mig och fortsätta min väg trots det.Tack för uppmuntrande ord,de behövs när man agerar så mot sitt sunda förnuft.

lugn i själen och fokus på nuet.Att det var så enkelt :)
Bara släpp taget ni medberoende så kommer ron och livsglädjen som ett brev på posten,tjolahopp!!
Åtminstone idag..

Har jag varit.Fick samtal av dottern som pratat med honom på morgonen.Han var dålig och ledsen.Men nu måste du ju pappa-det här går ju inte!
Jo ja det är sant,jag måste ju försöka. Dvs bubbel blabbel och inget konkret som vanligt.
Och första timmarna lät jag det bara rinna av mig.Sen kommer det,de fysiska symptomen på att jag egentligen hindrar mig själv på att agera,ringa åka ner eller på nåt sätt göra något.Men jag står emot utan alltför mycket mothugg från mig själv.

Framför allt börjar jag känna ett avstånd.
Jag vill verkligen inte att han ska ringa upp nu och säga att: Snälla kan vi försöka,jag går under av det här och vill ha dig vid min sida.

Det är helt nytt för mig och jag tror att känslan verkligen är äkta.
Förr kunde jag proppa mitt huvud fullt av förnuft och hålla kvar det där med hjälp av tankar en dag eller två,sen sipprade förnuftet ut nånstans genom öronen och in kom då känslorna som "tvingade" mig att agera.

Nu verkar förnuft och känsla börja vara kompisar :)

Min kväll kommer inte att vara bekymmersfri,det vet jag.
Hans lidande är fortfarande mitt lidande trots att det är så meningslöst.
Men jag är glad åt de små segrar jag ändå gör över mig själv och hoppas komma längre och längre på mitt avståndstagande beteende.

är inte så lätt.Men idag beskrev jag för en arbetskamrat det såhär:Om du har en son som bestämt sig för att lägga sig mitt på vägen och vänta tills han blir överkörd. Så ska du stå och se på och tycka att,men o så dumt.
Men det är ju hans val hans beslut och sen gå vidare förbi din son med lite uppmuntrande tillrop.
Mammsen finns här om du vill kliva in till vägrenen och surra en stund.
Men du får inte fysiskt gå ut mitt i vägen och slita med dig ditt barn.
Hur många föräldrar skulle klara det undrar jag?

Cissi1

Bra du beskriver det! Medberoende är i mina ögon en alldeles normal mänsklig reaktion på onormala förhållanden. Fast när man har släpat in den där stackaren X antal gånger under X antal år... Tja det är väl där vi befinner oss nu. Hoppet finns ju alltid att han kravlar sig åt sidan själv. Det där d-ävla hoppet som man kan bli tokig på ibland...

Jo det är ju det egentligen.Att man reagerar som medmänniska och försöker få en man bryr sig om att fatta läget.Och så gör de inte det.Då måste man ju försöka lite till och lite till.
In absurdum..

I alla fall så har exet i samtal med dottern igår påpekat att läget ju inte är så allvarligt :) Han kan bara inte låta bli att sluta dricka när han väl börjar.
Herreminje,hans världsuppfattning är han tämligen ensam om.Känns i alla fall fortfarande lugnt och skönt i själen.Fick kravbrev på min adress i hans namn idag.
Grej efter grej efter grej..
Själv så styr jag upp fler och fler saker i mitt liv så att de börjar kännas riktigt ok.Mitt vardagsliv flyter på bättre och bättre.
Jag planerar fritiden med mer innehåll och med fokus på vad jag tycker om.
Var ska detta sluta,ska jag tom må riktigt bra i slutändan?

för att hämta inkassobrevet och lite andra pinaler.
Han ser så sliten ut och darrade som ett asplöv trots en förmodligen nykter gårdag.
Jaja,sist jag kollade så är han ju skyldig till sitt eget mående.

så uttryckte han en önskan om att de skulle sluta bevaka honom..Han sa också att hans ambition var att lära sig dricka normalt.Ja herregud.Han går från klarhet till klarhet.
Det går lättare och lättare att se på när han närmar sig stupet där han alldeles ensam hoppar över kanten.Så idiotiskt,men återigen det är ju hans val.Och mitt i allt kanske han rätar upp skutan? Ingen skulle bli gladare än jag.

Jag börjar nu klara att ha dagar och kvällar som inte är fulla med tankar av exet,vad han gör,hur han mår och hur mycket han dricker.Det fyller mig,inte med glädje och ro utan med tomhet.Det skramlar alldeles torrt och tomt därinne och jag kommer att leva ensam resten av mitt liv.Och ha tråkigt också.

För jag hade ju så himla kul de sista åren och vi var ju så kära och lyckliga,not.
Men det spelar liksom ingen roll.När jag inte får fylla platsen i min själ med min alkis så är det alldeles bottenlöst tomt.Inte alla dagar,men igår och i förrgår var såna dagar.Jag vet att det också är en del i processen.Jag är också duktig flicka och låter bli att jobba eller fylla hjärnan med annan utfyllnad.Jag låter det kännas såhär.Jag får inte samma panikångest längre som första gångerna denna känsla infann sig.

Mer en,jaha nu är du här igen.Jag ska försöka ha en bra helg och förhoppningsvis så kommer det lite solglimtar som förgyller dagarna i helgen.
Bluää,är jag inte värd lite vardagslycka nu efter alla dessa månader av illamående.Jodå Ullabulla,vänta du bara det kommer nog såna dagar också,men just nu är du i ett sånt här sjok av dagar.Du vet att det vänder inom kort,hav tålamod bara.

villveta

Hej fina du .
Jag finns här hela tiden .......varje dag tittar jag in och läser . Orkar inte skriva och ibland orkar jag knappt nåt , men jag beundrar din styrka. Skulle du bara veta hur mycket du hjälper mig . Förlåt , att jag kan inte ge styrkan genom att skriva - gör si eller så........för jag vet inte det :( .
Kram