Jaha och nu då?

727 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ullabulla
tack skytt

Vad skönt att min berättelse och min resa kan hjälpa någon annan.
Ja resan har varit bucklig och det hjälper förstås till att mina föräldrar var alkoholiserade.
Jag var liksom tillvand tt vara bortvald redan.
Men som du säger,hoppet levde länge att han skulle vända alkoholen ryggen.Men så blev inte fallet.
Idag är jag mycket nöjdare och lyckligare än jag varit på många år.
Jag trodde det var livet i allmänhet som blev tyngre när man blv äldre.
Men det var mit medberoende som satte käppar i hjulet för mitt eget liv.
Lycka till skytt.Tappa inte fokus på vem du är och vad du vill ha i ditt liv.

Albertinagustavsson
Hej!

Vet inte om detta kommer rätt nu .
Jag lever med en alkoholist och allt hen gör är att lägga skuld , oro å ångest hos mig . Hen är bäst , gör aldrig nått fel osv .
Hen jobbar och när hen är nykter ä hen underbar , men den medaljen har en baksida. Dricker hen alkoholhalt över 5.0 %händer det nått, grumliga ögon å helt borta . Lyssnar inte , blir hysterisk skriker , arg . Verkar nästan som ett mindre delerium . Å allt är mitt fel !
Har levt med hen i 3 år och vissa perioder har det varit underbart men nu börjar jag ledsna å må riktigt dåligt . Får hen inte uppmärksamhet , beröm eller dylikt så sjunker det till en femårings nivå . Kompisar har försvunnit å ekonomin skyller hen på mig att den är dålig .
Hen dricker för ca 2000 i månaden. Ja orkar snart inte. Det är även barn med i bilden och dom tycker hens drickande är fruktansvärt jobbigt . Har tagit del av tips här på sidan , bryr mig mer om mig själv och gör intressen jag tycker om för jag orkar bara inte sitta hemma längre ... Jag mår så oerhört skit å tanken på å separera ä nära., men då hotar hen med ekonomin att hen kommer förlora huset mmmm ., å allt landar på mig återigen .
Är jag glad å positivt å gör nått bra så ä han där å bryter ner . Mår ja riktigt illa då mår han som bäst verkar d som . Snälla nån som kan ge råd om va man kan göra? Gå i konflikt med hen är ingen idé för många ggr inte kontaktbar när det slår över så att säga . Hen slår inte eller så men blicken blir grumlig och ä jämnt precis som om han inte hör en utan bara sig själv . Snälla nån !

Ullabulla
Hej Albertina

och välkommen till forumet!
Det du kan göra är att skapa en egen tråd.Då är det lätt för dig att gå in och skriva igen och så att säga följa dig själv och din egen utveckling.
Man vill ju ofta genom att skriva här få någon sorts löfte om att allt ska bli bättre.
Att den man bor med ska bli nykter och att man själv ska må bättre.
.
Så är ju ganska sällan fallet.
Men om man tar sig tid att skriva och jobba mycket med sig själv så kommer i alla fall förändringar till slut.
Lycka till med din resa,den har precis börjat tror jag.

Ullabulla
och ändå är jag här

och läser,kommenterar och begrundar.
Frisk är jag inte,men på bättringsvägen.
Jag är ibland i såna känslomässiga lägen med min nya kärlek att jag kan vara beredd att släppa taget.
Vår relation bygger helt på frivillighet och ett val varje dag.
Inga tunga byggstenar som ligger och kräver sitt av en i form av fylla,löften och sura miner.

Hellre på lätt luft och närhet.
Dock kan jag då ibland sakna de kedjor min relation med exet innebar
Där vi satt ihop och hörde ihop alla dagar i veckan.
Där det aldrig någonsin fanns en tvekan om viet just för att vi var så sammanflätade i vår symbios av fylla ångest skuld och i viss mån makt.

Där jag allt som oftast fick min bekräftelse på att jag var viktigast i världen (efter alkohol förstås..)

Nu känner jag ibland att jag kanske är utbytbar och han klarar sig utan mig.
Jag frågade en kväll om han aldrig någonsin varit beroende av sin partner.
Nej,svarade han.man klarar sig ju alltid.
Jag fortsatte ställa följdfrågor,kanske för att få den där bekräftelsen som jag innerst inne ville ha,
Att nu hade han minsann letat klart och nu var det vi i all evighet amen.

Klok som han är sa han då
-Måste jag vara olycklig och beroende av dig för att du ska vara trygg?
ja vad säger man..mitt i prick så det dånade om det.
Det gav mig en hel del att tänka på och jag tänker fortfarande.
Om jag väljer och ska fortsätta leva i en frisk relation så tänker han ju helt rätt i detta.
Att varje dag välja relationen istället för att vara tvingad till den.

Ändå ger det mig denna känsla av gungfly och att våga tro på något som inte håller fast en i relationen.
Så nej,frisk skulle jag nog inte säga att jag är riktigt än.
Om jag nånsin blir det.

Rosa Pantern
Det där var tänkvärt!

Det där var tänkvärt!

Var människa är ju ändå outbytbar, oersättlig som individ/person. Och det är klart, älskar man en viss vill man inte byta ut den, även om det kanske finns fler tänkbara att älska.

Tänker ibland på vad det handlar om egentligen, att finna någon man kan trivas att leva med, eller någon som går mer "rakt i hjärtat".

Skulle nog hellre vara någon som blir älskad mer för sin personlighet, än för att den gör vardagslivet enkelt att leva, t ex som ett mer eller mindre utbytbart sällskap i tv-soffan.

...eller som en som kan sköta ett hushåll, eller kan förstå sig på teknik och fixa sånt.

Kärleken känns ju i hjärtat, jag vill ha den sorten. Men för tillfället vet jag inte riktigt hur det ska kännas. Men det är ju en annan historia...

Handlar väl om rädsla för framtiden och någon längtan efter självständighet.

Tack för det du delade!

mulletant
Tack Ullabulla och Rosa Pantern

för finstämda och tänkvärda inlägg som båda berör på djupet i mig.

Jag är också här.... Ända sen jag läste ditt inlägg har jag - än en gång - funderat varför. Jag tror att det till en del beror på att jag tycker om att skriva och att det jag skriver har en riktning, att någon ute i världsrymden läser. Av eget val.

När jag läste Ebba, LenaNyman, PP, Stingo och Buzzz 'återvändaren' till morgonkaffet kände jag värmen -forumvärmen- så starkt och tänkte 'därför är jag här'. Människorna, forumfolket, är faktiskt en viktig orsak till varför jag finns kvar här. Muränan och Sisyfos hör också till långvariga värmespridare. Jag nämner er, som jag många gånger nämnt tidigare forumvänner, som jag känt stark gemenskap med. Jag tänker på Izzy som kämpar sin frihetskamp, mest med dig själv, och flygcert som jag ser att fortfarande tittar in nu och då. För att inte glömma Berra som fortfarande ofta, om än inte längre varje vecka bidrar med sin söndagskrönika. Riktiga människor som ger av sin tid för att dela äkta liv med varandra.

Jag har lärt mig oändligt mycket om ödmjukhet, respekt och självrespekt här. Inte minst av dig Ullabulla.

Nu skrev jag inte alls det jag tänkte.... Så blir det ofta för mig. Jag tänkte skriva att i vår relation är det jag som stått för att 'man klarar sig alltid', för behovet av frihet och utrymme. Trots det levde jag fem år i medberoendecirkusen ( som jag bukar kalla -träsket). De dryga fem år som gått sen allt vände har också vänt balansen i vår relation. Mannen har för länge sen konstaterat att han skulle kunna leva ett eget liv och jag... jag är, vågar vara? - närmare än någonsin förr under våra snart 40 år tillsammans.

Tack för att ni delar och tack Ullabulla för utrymmet i din tråd! / mt

Ullabulla
jaa det var nog också ett sorts försvarstal

till min nya kärlek som allt som oftast fjärmar sig från mig och går in i sin egen bubbla när livet blir svårt för honom.
Kvar står jag utanför och knackar på men han öppnar inte.
Det gör mig ledsen frustrerad och med mitt medberoendehjärta också väldigt övergiven.

De är hans problem att lösa,hans relationer till andra att sortera ut inte mina.
Men jag vill vara där och styra upp och hjälpa till och så att säga vara behjälplig och behövd.

Det skapar ett sorts utanförskap som jag inte mår bra i.
Därför blir jag också tveksam om jag är annorlunda skapt än andra.
Jag vill vara behjälplig
Jag vill vara tillfrågad och behövd när livet tokar till sig.
I den här relationen får jag bara vara det ibland.

Och när han då fungerar och är i balans så upplever jag sån total närhet som jag aldrig tidigare varit med om.
och sen ut i kylan igen när han blir för pressad och stressad.
Som någon sorts känslomässigt på och av som jag har svårt att hantera.
Så de första raderna jag skrev är visserligen sanna.

Men dessa som jag skriver nu är lika sanna och har lett till ett ultimatum från mig där jag ber om att få vara en del av hans liv på alla plan.
Annars får det vara,för smulor har jag levt på så länge så det klarar jag inte mer.
Jag är numera inte nöjd med det lilla,jag vill ha hela kittet
Med två separata individer som tillsammans söker varann för att det är bättre så.

Ullabulla
åsså fick jag ha mitt utbrott

tänker på lena nymans rader om lugn och känslomänniska.
Definitivt överklistringsbart på mig och min käresta.

Han står där och blinkar med sina stora vackra ögon och försöker hänga med i mina tirader om allt han gjort och sagt fel.
Ja,men jag är ju inte bättre än såhär.
Då räcker jag ju inte till?

Nä jag accepterar ingen offerkofta här.
Du gör dina val och konsekvenserna är att jag ibland är beredd att kliva av det här pga dina val.
Det ger effekter i mig som jag inte vill ha och du får lov att skärpa till dig.
Och lugnmänniska som han är så lyssnar han och silar väl bort det ovidkommande och får en kontenta av det hela som passar oss båda.
Och sen vandrar vi vidare,lite tilltufsade,ännu kärare och ännu mer sammanflätade.

Ska bli spännande att se om han pallar med Ullabullas tuffa puckar.
Jag hoppas verkligen det.

Hjärtat
Varje förhållande är sin egen

Varje förhållande är sin egen resa. Att du inte teg utan sa ifrån är riktigt bra. Heja dig! Er vandring ser ut att bli bra :-)

Kom ihåg fällan som vi ofta gör anpassar. Du leder ditt liv. Gör det som du mår bra av och låt honom hänga med om han vill. Vill han inte är det hans val och du har inte kompromissat med dig själv.

Du vet att jag skriver detta utan att själv alltid följa mina egna råd men medvetenheten är nyttig och ett steg mot tillfrisknande.
Styrkekram och njut av det du har.

Ullabulla
ja exakt

och det är därför jag skrev här.
Slut med följa John.
Slut med att gå till mötes när man gör våld på sig själv.
Slut med att förneka mina egna behov när jag vet att motparten egentligen är kapabel.

Men är han villig?
Ja,det är upp till honom och inte till mig att besluta.
Men det känns farligt att riskera ett nej och ett avslut när det är det sista man vill.
Så heja mig att jag stod upp för mig själv :)

Ullabulla
Och livet har sin gilla gång

Min nya bollar ofta vifrågor tillbaka till mig.
Ska vi tillsammans bygga ett liv och hur ska det se ut är en fråga jag ofta ställt sista halvåret.
Jo,ja säger han,men inte nu.
För mycket hänger i luften och är svårt än och jag är rädd att paja detta.

Han har alldeles rätt då både han och jag lever i lite besvärliga konstellationer och det inte bara går att kapa band och tota ihop oss
Detta gör mig både frustrerad och stark.
Stark för att han bollar tillbaka mitt liv till den det tillhör,mig.

Jag blir själv tvungen att se över mig själv,mina vanor min ekonomi mitt yrke osv.
Han brer inte ut sina vingar och tar hand om det,han har nog med sitt.

Exet knäckte sig bitvis på mig,mitt liv och min förmåga att bre ut sig på andras bekostnad.
Dvs jag stal av hans livsrum för att få större plats själv för mina livsverk och drömmar.

Nyttiga lärdomar och jag krymper sakta mitt nuvarande liv för att passa min form,ork och förmåga bättre.
Frustrerad är jag för att jag på något sätt vill att mitt nya liv ska börja.
Men det är ju redan här.
Långt mycket starkare,gladare och i balans är jag.
Räcker inte det i nuläget?
Nej,med den beroendementalitet jag har,så vill jag ha hela kittet på en gång utan att sakta väva in mig själv och min nya kärlek i ett nytt vi som passar oss båda.

Exet har förmodligen nu tappat körkortet.
Han råkade köra på en sten och råkade köra ned i diket och polisen råkade vara där.
Så nu skjutsar hans syster honom till jobbet..
Och som det medberoendesjåp jag är så tror jag på denna historia,tills hans mamma berättar om att systern skjutsar honom.
Först då trillar polletten ned...

Kämpa vidare alla medsystrar och bröder.
Håll fanan högt och ta ingen skit.

Rosa Pantern
Hej! Visst är det lustigt vad

Hej! Visst är det lustigt vad mycket som kan råka hända ibland?

Det är fint att läsa din tråd, du är så öppen och ärlig!

Jag är ju lite i liknande situation som du varit, men jag kanske längtar bort mer? Även när karln är nykter, go och exemplarisk kan jag inte släppa det.

Bävar för att det nu är JAG som har det/de nyktra året/åren framför mig, men sedan tillbaka i hans drickande och maktlösheten.

Lite som att jag bara går och väntar in mitt uppbrott.

Roligt att du i a f går vidare, lever, lär och vågar! Ha det gott!

Ullabulla
liten midsommarhälsning

från mig till er alla.
I morgon blir en bra dag som jag ser fram emot.Förväntningarna är lagom och jag kommer att vara så nöjd med att tillbringa dagen med människor jag tycker om och som tycker om mig.

Exet kommer förmodligen att antingen sitta med sin gamla mamma eller med sin bror och dricka.
Det berör mig inte längre mer än att jag tycker det är sorgligt,vilket val han än gör.

Att det blev såhär?
Jag tog mig till slut loss från det värsta stadiet av mitt medberoende även om jag ibland trillar dit.
Trillar dit på min nya relation och knarkar lite väl på den och vill och hoppas mer än vad som är rimligt i nuläget.

Min nya kärlek ska liksom lösa mitt liv,fylla det med hopp glädje och framtidstro och bära upp både sig själv och mig.
Och när jag ser det tydligt,vilket tyvärr inte alltid är fallet så kan jag backa och ta tillbaka ansvaret för mitt liv på mig själv.
Sakta sakta spinner vi en väv av viet som bara är vårt,starkt och bra.

Ibland när jag går lite väl hårt fram med mina frågor och tankar kring var vi är på väg så kommer hans svar:
Men nuet är ju bra,vad är problemet?
Dvs jag skulle gärna skriva ett kontrakt med alla ingredienser som jag önskar att vårt fortsatta liv ska ha och vad vi båda måste bidra med för att det ska bli så.

Dvs ta kontrollen,både över nuet framtiden och honom.
Friskt så det dånar om det :)
Men sen kan jag backa igen och se det han förmodligen ser.

Ett starkt och bra nu och en förhoppning om att vi båda ska ta rätt beslut för framtiden,men att de måste vara förankrade i oss själva för att ett gemensamt liv ska kunna ta form.
Dvs inget tvång,inga förhastade beslut.
Och jag som vill hoppa i båten utan flytväst...

Han kanske är något att hålla i när åskan går ändå.
Han är så ordlöst klok och där sitter jag med alla mina djupa analyser och konkreta förslag och lösningar och han glider liksom ur och undan.
Värjer sig för mina klor och kedjor som rasslar för att få beständighet och trygghet.

Nog så för ikväll...glad midsommar på er alla.

LenaNyman
Hej där, Ullabulla.

Jag tycker du är så bra.
Jag tycker du gör det så bra.
Jag tycker din tråd är en djup källa av självrannsakande visdom.
Kram på dig.

Ullabulla
och nu mår jag skit

för att jag ändå ställde ultimatum.
På riktigt.
Jag har kastat in hela mitt hjärta i detta och vill så väldigt mycket och kan inte alltid begränsa mig och min vilja.

Han är mer sparsmakad och har ett liv utan att jag är där och fyller upp det.
Han har bra egnakvällar och kan utan problem fylla upp sin dag utan att jag är där och är huvudingrediensen.

Vad gör det med mig?
Jo jag känner mig bortvald och icke räknad med.
Själv känner jag en tomhet och saknad även om jag också söker min egen ensamhet för vilan och ron ibland.
Men det viktiga för mig är viet nuet och den tid vi kan ha tillsammans.

Det är jag som investerar,stannar upp oss när det glider åt fel håll.
Bråkar konfronterar ställer krav osv.
Han lyssnar tar till sig och fortsätter sen precis som förut.
Med att välja sig själv och sitt kanske lite för många gånger för att det ska kännas bra för mig.

Kanske är jag för skadad av mitt medberoende och klarar inte att bli bortvald.

Kanske är det en sund reaktion på en relation där jag investerar (alltför mycket) och får för lite tillbaka.
Jag vet inte,men just nu har vi iaf timeout där jag bett honom tänka och känna efter om han verkligen är beredd att satsa och vilja detta.
För det är jag och är vi inte två om det så hoppar jag hellre av.
Jag tänker inte slösa bort återstående åren med att vara i en relation med någon som bara vill det halvhjärtat.
Då får det hellre göra ont ett tag och jag sen lever ensam.

Eller så är jag helt ute och cyklar.
Han kanske är precis den typ av man jag ska ha för att vi inte ska drunkna i varann i den symbios som jag och exet hade.
Kanske vågar jag inte se vad en frisk man med sunda värderingar och ett eget liv kan ge mig i en relation som bygger på helt andra normer och värderingar än de jag haft.
Jag är inte alltid världens centrum och den viktigaste av alla.
Han har ibland andra prioriteringar och det kanske jag också borde ha..

Rosa Pantern
Hej! Du ser klart, men vet

Hej! Du ser klart, men vet ändå inte vad som är rätt. Du ser nyanserna i ditt dilemma..

Jag känner igen det där lite grann. Att inte veta, se två sidor, tänka, känna ändå inte veta..!

Önskar jag kunnat råda dig, för själv kan jag så längta efter råd i en sådan situation! Men det var Modigt av dig att följa ditt hjärta och ställa ditt ultimatum, rätt eller fel - så kände du!!!

Och vill han ha dig, är du lite extra viktig för honom, kan han kanske tänka sig att kämpa lite för dig?! Är jag överromantisk nu? Kanske det. Men han verkar så sval och kontrollerad. Är det så det är att vara mogen?

Ärligt talat upplever min man mig nu så där lite distanserad. Men när vi träffades var jag ett stort JA, trots farhågor här och där. Jag släppte allt "mitt" hals över huvud, för honom. Det får jag jobba med nu. Det gör ont att separera från intressen och vanor också, så det är kanske klokare att ge saker tid.. Men, i förälskelsen är man inte klok alla gånger.

Kram, lycka till!

Och min spontana känsla bara är - den kan vara uppåt väggarna, det kanske är han för dig, men... - Jag önskar dig en lite känslostarkare man!!

Ullabulla
Nej det är svårt

Sval är nog inte rätt ord.
Mycket självständig men ändå väldigt passionerad.Och känslorna är djupa från båda håll.Men jag tror att mitt medberoende och mina rädslor är där och spelar en stor roll när jag går i baklås och går igång på alla cylindrar när han inte levererar till mitt bekräftelsebehov som bitvis är gigantiskt.

Vi har i alla fall haft ett jättefint samtal där jag gjorde en massa värdefulla insikter som han redan har sett
Så blind är han inte och inte okänslig heller.
Men mån om sig och sitt och rädd att tappa huvudet och kontrollen tror jag.

Vi får se hur Ullabulla reder sig med denna tjurskalle till man som inte alltid tycker det är hans uppgift att hålla Ullabulla nöjd :)

Ullabulla
kanske jag borde byta forum

till nån sorts förhållandesajt istället.
Samtidigt så ser jag så klart (i efterhand) när jag går igång överreagerar och skapar panik helt i onödan.
Fast det är ju förstås inte i onödan för mig.
När jag märker att jag far iväg i ångest,rädsla ilska osv när egentligen inget värst har hänt så sker två saker i mig.

Dels ser jag hur förändrat mitt beteende är pga mitt medberoende som hängt med sen barnsben.
Rädsla för övergivenheten,rädsla att allt bara är på låtsas.
Och framför allt känslan av att inte duga,räcka till och måsta prestera ännu mer när egentligen sakta farten och känna in och reflektera är det enda som hjälper.
Men jag kan inte just då.

Just då måste jag få agera ut och prata och få feedback och reaktioner från den det berör.
Dvs jag vill ha min bekräftelse på att jag finns och är viktig.

Sen lugnet när jag inser att det var inte på riktigt,det var bara i mitt huvud allt skedde,så kommer friden.
När han som för tillfället pallar med mina utspel bara står där helt lugnt,sträcker ut armarna och säger-Men jag är ju här,vad är problemet?
Hoppas hoppas att vi båda har styrkan att hitta nya strategier för Ullabulla så hon inte behöver göra såhär.

Jag förstår ju att du är rädd,att det är spöken från förr som kommer till dig säger han..
Och själv står han bara kvar där i myllan.Springer inte efter,försöker inte överkompensera.
Tokbekräftar mig inte utan bara väntar ut mig..

Ska gå tillbaka nästa gång jag laddar och samlar argument för att denna relation är dödsdömd.Ska gå in här och läsa och visa för mig själv att såhär är det,på riktigt.
Just nu i alla fall..

Rosa Pantern
Jag behöver nog också en

Jag behöver nog också en förhållandesajt:-/ ... Tänker, vad kan man egentligen begära av ett förhållande, hur bra skulle det kunna vara, finns det något/någon för mig som jag skulle må bättre och trivas bättre med? Eller är jag ovanligt dålig på tvåsamhet, vilket jag faktiskt tror. Längtar efter ensamma stunder...

Nåja... Du berättar att din uppväxt skapade bekräftelsebehovet hos dig... Funderar på hur det gick till för dig!? Min man hade också missbrukande föräldrar, och jag frågade honom om han blev medberoende som barn. - Ja, säger han, jag skyddade dem och dolde och ljög, men det var ju mycket för att man skämdes, säger han. Bekräftelsebehov? Nej det kunde han inte säga.

Han har väl skapat sig andra strategier, utmärkande för honom är att han alltid står i centrum i ett sällskap t ex. Där har vi det kanske, bekräftelsebehovet!

Vad skulle hända med honom om han låg lite lågt en gång, lät andra leda samtalet och ta mera plats än honom? Vad skulle han känna då? Mindervärdeskänslor eller liknande ?

Eller är jag ute och cyklar nu, är det ett naturligt personlighets drag han har, när han söker platsen i centrum?

I relationen vill han ha det väldigt mycket "allt gemensamt", sammanflätat. Det är mera jag som ser till att skapa små personliga "öar".

Lite eget filosoferande här.. Söker utefter väggarna efter dörrar på glänt, som kan leda mig någonstans.

Är det fortfarande bra med nya kärleken?:-)

Ullabulla
Nej jag behöver inte vara i centrum

Jag behöver närhet och självklarhet som huvudingrediens i en relation.
Det får jag för det mesta men inte alltid.
och det är detta alltid som stökar till det för mig.
Jag kan ibland sträcka ut handen och han finns inte där.
Jag får söka mitt eget stöd och det är alltid inte så lätt är man är tillitsskadad i grunden.

Och ja,jag söker symbios union och vill nog egentligen inte ha så mycket av ensamlivet,
mer än för reflexion och vila.
Jag trivs väldigt bra i tvåsamheten även om den förstås ska tillåta varsitt liv med egna intressen.

Men när intressena(fyllan,arbetsnarkomanin mm) tar för stor plats och trycker bort tvåsamheten så kommer jag i darrning.
Antingen får jag vänja mig vid att vara nummer två då och då eller så går jag vidare.

Nej just nu är jag i obalans igen och på rätt vaga grunder.
Så jag försöker hålla mig på min kant och ska låta honom komma efter.

Det här djäkla gummibandet som är i början av en relation och som jag personligen tycker är så tung att hantera.

Jag tycker inte om att ha strategier,spela spel osv.Jag är för gammal för det..

Mitt bekräftelsebehov vet jag inte var det föddes egentligen.
kanske av att ha en narcissistisk mamma som bara såg sina egna behov.
En pappa som när han var hemma gav mig allt och bekräftade mig på ett jättefint sätt.
När jag är i ro och trygghet så är jag en superpartner :)

Men sen for han iväg på spelningar och annat och lämnade mig i mammas usla omsorg.
Hon blev sedermera tablett och alkoholberoende och även pappa som slank med på alkoholbiten.

Så att jag levde med exet i 20 år är ingen tillfällighet.
han behövde mig på väldigt många plan och jag honom.
Så den symbios vi skapade tillsammans var på många sätt god och hel och faktiskt sund även om det inte låter så.
Men på andra plan så bildades ju en maktbalans som han hela tiden förlorade eftersom jag hade övertaget pga att jag stod ut med nån snefylla här och där.

Han var inte beroende i egentlig mening.
Han smög lite här och lite där men kunde långa perioder hålla upp helt eller dricka normalt.
Men ramlade dit ett par gånger per år och drack alldeles för mycket.

Det var de fem sista åren jag tycker att det eskalerade och blev mer och mer otrevligt när han drack och nu efter separationen (för två år sedan så har det gått väldigt snabbt utför med honom.
Så det finns kanske inga riktiga facit för oss medberoende eller för den som dricker för mycket heller.
Jag har svårt att känna igen mig i berättelserna om slagsmål misshandel hot osv.Det fanns överhuvudtaget inte med i bilden.

Men jag blev sakta men säkert sjukare och sjukare i medberoende.
Gick igång,skulle kontrollera och styra upp så att det blev bra igen.
Förlät drog upp strategier osv.
Dvs var on top av allting utom själva alkoholbiten som jag förstås inte kunde kontrollera.

Jag fick mer och mer psykiska problem,började jobba alldeles för mycket.Flydde in i att bli besatt av saker för att slippa tänka osv.
De problemen har nu flytt sin kos mer eller mindre,men separationsångesten och tillitsskadan sitter kvar som ett smäck..

Rosa Pantern
Hej, vilken insikt du har!

Hej, vilken insikt du har! Intressant att höra dina ord om det här. Känner igen bitar här och där, från mitt eget liv.

Pusselbitar faller på plats som jag inte tänkt på tidigare. Som att man kan bli besatt av saker som flykt! Det var givetvis min mor en gång, det som jag sett som ett lite tokigt personlighetsdrag hos henne.

Nej, naturligtvis var det en flykt, det ser jag nu. Hon lever inte längre och historien där är passerad, men jag sänder henne min förståelse nu.

Så att vara tillitsskadad.. Jag är det också, till den grad att jag inte sökte nära relationer. Min man nu, har ett lite tvingande sätt, och kanske kärlek. Och så är han helt bekväm med tvåsamhet och obekväm utan. Så det har jag nog ändå att tacka för, att jag befinner mig i den livssituation jag gör nu, med honom och en älskad liten son till slut.

Tillitsskadan hos mig ser ut så att jag inte kan ge mig själv något värde just i andra människors liv. Däremot har jag lärt mig umgås och trivas med mig själv, vilket naturligtvis ändå inte räcker hela vägen!

Nej, det finns inga facit! Sorgligt med ditt ex.

Jag gillar inte heller det där med strategier och "spel"/utspel, usch!

Förr brukade jag dra upp allt dåligt med mig när jag träffade en ny bekantskap/kille. - Säg att jag är bra ändå, typ, och bli inte besviken när du upptäcker det där själv...! - Inte heller så smart, kanske. Men det gjorde jag.

Att agera si och så för att få fram det eller det resultatet/reaktionen, nej huva ligen! Känns som ett distanserande sätt. Vad vill man ha?... Nej, bara lära känna varandra.

Självklarhet i en relation låter tryggt och bra.

Den ska finnas där av säker kärlek.

Det är så man önskat sig det! - Säker kärlek! - Inte ovilja (eller rädsla för) att stå själv.

Början på en relation kan vara både vacklig och spännande. Det där, att det finns inga facit! Och man satsar sitt hjärta, som man kanske vill vara lite rädd om.

Att vara nummer två en stund... Orka med den tiden, om det bara är en inledning... Klart det måste vara jobbigt! Om du liksom har ditt hjärta där hos honom ändå.

Tack att du berättade! Ha det bra, kram

Ullabulla
har bestämt mig

för att knyta tillbaka kontakten med min medberoendeterapeut.
Någonstans är jag på väg att bli frisk
Men på många plan är det så lätt för mig att trilla dit.
Denna sommar har jag många gånger suttit och mått riktigt dåligt över inbillade och verkliga oförrätter.
Grottat ned mig och lagt alldeles för mycket kraft på trivialiteter som jag inte haft kontroll över.

Dvs jag har stora problem att släppa kontrollen över bitar av mitt liv där jag inte ska ha någon kontroll.
De handlar inte om mig och mitt liv utan om andras vilket ju innebär att jag inte ska vara där och bry mig och rota.

När jag klarar att bryta mina egna tankemönster så känner jag att sansen återkommer till mig.
Men sen någon eller några veckor senare så är det klippt igen.

Så nej,frisk är inte Ullabulla än på långa vägar tyvärr.
Sommaren kanske är speciell på det sättet.

Det är då många sociala relationer prövas,många kontakter som borde upprätthållas eller lyser med sin frånvaro.
Man känner att man inte utnyttjar sommarens fulla potential och måendet hänger med trots att solen skiner.
På något sätt är det enklare när vardagen lunkar på och ingen förväntar sig så mycket..

Nåja,jag analyserar reflekterar och tar beslut,alltid något :)

mulletant
Jag följer dig Ullabulla

och du har min djupa respekt för ditt sökande efter 'dig själv', ditt sannaste jag! Så värdefullt att du delar med dig av din resa!
Tack! / mt

Ullabulla
och äntligen

Har jag på allvar börjat säga ifrån.
När mina gränser passeras och jag känner mig kränkt eller inte lyssnad till.
Att till sist känna inifrån och ut att jag är en människa som är värd att respektera.

Efter incident med min nya kärlek så brann jag av helt då han valde att lägga skulden på mig för hela situationen fast jag försökte vara saklig och argumentera.
Men visst var jag arg och överreagerade över den situation som blev.
Men just att jag i efterhand stod på mig istället för att svälja acceptera och gå vidare med klumpen i magen.

Det gick så långt att vi tom bröt i några dagar.
Sen satte vi oss då ned och pratade i två kvällar och la alla korten på bordet.
Jag med rädsla pga djupa sår och han med sin otillräckliget pga det liv han lever som ställer stora krav på honom.
Men kärleken den finns där och gjorde att vi kunde mötas i ett lugn och samförstånd.

Detta scenario hade inte varit möjligt för några år sedan.
Antingen hade jag brutit för att aldrig mer gå tillbaka eller så hade jag tagit all skuld på mig själv och fortsatt leva i konflikt med mitt känsloliv.

Tack Sverige för att hjälp finns att få när man inte mår bra.
Utan min medberoendeterapeut som pekar på vad jag gör fel och varför jag borde hålla fast vid min nya sunda man så hade jag inte klarat denna kris.

Rosa Pantern
Roligt att höra! Du har visst

Roligt att höra! Du har visst lärt känna dig själv så väl, att du nu kunnat o vågat prova en ny, bättre väg!

Rosa Pantern
Hävdade också min känsla idag

Hävdade också min känsla idag, gentemot sambon. Man kan säga att jag gjorde en "Ullabulla" då:-).

Nu vet jag inte vart det hela landar ännu. Han for hemifrån förut och vi är inte så bra på att tala med varandra, som du och din käraste tycks vara.

Och jag känner mig som en kärringjävel som inte är värd någon kärlekspartner överhuvudtaget!

Ja, faktiskt.

Men jag visade lite hur jag kände, och det var ingen lögn och - förutom ett överilat tillmäle i ordväxlingen - ingenting han borde kritisera mig för. ..tycker jag då!

Ullabulla
Ja man måste våga

sätta gränser.
Och det kan man ju ibland klara rätt bra.
Jag lämnar dig om du inte söker hjälp.
Jag skiter i dig på festen om du blir för full,eller vad det nu kan vara.

Men att istället sätta den gräns som är passerad för längesen när man är med någon som dricker blir omöjligt.
När gick gränsen för vad som är acceptabelt?
Vad hände med en som gjorde att man flyttade gränsen då man märkte att den klevs över gång på gång?

Jo man urholkas och självvärdet och tryggheten i att man har rätt till vissa grundläggande saker i en relation sätts ur spel.
Det är ok att bli skälld på i fyllan.
Det är ok att ta hand om en människa som är bakfull,självömkande och inte kan utföra ett vettigt handtag på flera dagar osvosv.

Någonstans där så passerar man nog både sin egen och den drickandes gräns.

Det är inte längre ett respektabelt liv man lever och det man kanske en gång såg som självklart i en relation har för länge sen smugit ut genom bakdörren.
Och samtidigt försvinner då också stora delar av ens känsloliv,drömmar ambitioner och sunt förnuft.

Men när det sakta kommer tillbaka,när man vågar sätta ned foten och stå kvar vid det så byggs man sakta upp igen.

Jag har precis hittat en ny ingrediens i min nya kärlek.
Han ser mig.

Inte arbetsmaskinen,älskarinnan vännen eller någon annan roll jag spelar eller försöker spela.
Utan han ser faktiskt mig,under alla lager som jag med åren lagt på mig själv för att kunna fungera och tro att jag duger.
Han låter min duktiga flicka vara där,men bekräftar henne inte.

Han bekräftar mitt sanna jag med sin värme i blicken och oftast när jag vågar blotta mig och visa hur svag jag egentligen är.

Och det skrämmer skiten ur mig.Ska han verkligen tycka om de mörka vrårna och den kärlekstörstande,nej utsvultna människa jag är.
Eller ska han inse vilken fälla han trillat i och dra sig ur medan tid är?

Så går de icke uppbyggliga tankarna.
Däremellan syster duktig och syster värdelös så finns då lagoma Ullabulla som kan se var hon nått och som kanske,men bara kanske är värd att hålla fast i.

Och min något tilltufsade nya kärlek står fast och kvar.
Fortsätter bygga på sig och sitt och låter mig fladdra mellan dessa ytterligheter att vilja släppa honom eller älska honom till döds.

Det kan inte vara så lätt att vara i relation till en tillfrisknande medberoende heller,trots att vi tror att vi är så djla bra :)

Ullabulla
Rosa Pantern, Även om

du kommer att backa och ta tillbaka allt du sagt vilket inte alls är omöjligt.
Så har du faktiskt i flera timmar stått på dig och växt.
Men det är ju det som är det svåra.
Att stå på sig och inte vika ned sig för husfridens skull.
Eller för ilskans skull,eller det dåliga samvetet.
Utan bara enkelt uttrycka sin egen ståndpunkt utan ilska eller annat.

Lycka till.

Ullabulla
Livet rullar på

Nyförälskelsen har ramlat ned till en fin vardagslunk och jag är fortfarande särbo.
Många gånger vill jag flytta ihop för att liksom slippa jobba med mig själv och mina egna problem.
Gömma mig i relationen för att slippa fortsätta framåt på min egen väg.

Men jag behöver hitta min egen väg som bara har med mig att göra.
Hur vill jag att mitt nya "nyktra" liv ska se ut och vad ska det innehålla förutom den relation jag är i.
På så många plan så fyller jag mitt liv med framför allt kärlek.
Det är min drog som håller mig uppe,
Att behöva och vara behövd av någon.

Självklart ska det vara så.
Är man i relation så ska den få mycket fokus,annars blir det ju inte så bra.
Men att lägga nästan alla ägg i samma korg för att slippa leva i verkligheten och liksom knarka på förälskelserus håller inte i längden.

Och det är så tungt när jag måste vara ensam med mig själv och inte har någon att luta mig mot.
Visst finns han där och både lyssnar och ger stöd i min resa.
Men de innersta tankarna och de svåraste känslorna måste jag hantera själv.

Exet dricker vidare och jag har pga ett rop på hjälp haft lite kontakt med honom.
Han är förtvivlad och vill så gärna att vi ska börja om igen.

Jag ser både mannen jag en gång föll för,han finns där under spritdimmorna.

Jag ser också att det inte längre finns viljan hos mig att lyfta upp honom.Mina argument är slut och min förmåga räcker inte till.
I samtal med barnen så känner jag samma sak.
De har också någonstans gett upp.
Jag är rädd för att han nu bara har några år kvar innan hans kropp säger tack och hej.

Det är en stor sorg att se att han inte klarar att resa sig upp.
Men det är på ett annat plan skönt att känna att det problemet inte längre är mitt att axla.
Tänk att det som med hjärnan ramlade på plats för många år sedan.
Och känslomässigt fullt ut först nu,över två år efter brytning av relationen.
Märkligt hur hjärnan,känslolivet och medberoendet fungerar..

Mitt eget liv rullar som sagt på,inte alla dagar med glädje och nyfikenhet.
Även den grå vardagen med alla sina småsaker står där och vill ha sitt.

Jag är inte lugn glad och trygg alla dagar.
Men många av dom är jag det.

Jag fortsätter önska alla lycka till som påbörjat sin egen resa ut ur medberoendet.
Det är tufft och inte kul alla dagar och resan är lång och mödosam.

Jag skulle vilja säga att den är lika tuff som att släppa alkoholen för en beroende.
Lika lätt att trilla dit och gå igång och inte se mönstret.
Även om en droppe sprit är ju rätt tydligt att den hamnar fel.
Vi medberoende har nog en mer glidande skala som kanske inte är så lätt att hitta av alla gånger,förrän vi redan handlat felaktigt.

anonyMu
Modig & stark

Vad stark du är UllaBullan. Vad fint och insiktsfullt du skriver. Du har kommit så långt. Modig är du som inte tar den enkla vägen och kastar dig in i ett nytt förhållande på det sätt som du beskriver. Modig och stark.
Kram till dig

Sidor