Min mamma alkoholist

17 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Jonna
Min mamma alkoholist

Hej

Detta är min story:

Min mamma fick problem med alkoholen när jag var18, vad jag kunde se, min yngsta bror var då 5. Jag flyttade hemifrån runt 23, var mitt i mardrömmen I 5 år! Hon var borta flera gånger I månaden från hemnet utan att Vi visste var hon var, hon var vuxen så Vi behövde inte veta det sa hon! Hon var så full så att hon nästan var medvetslös, sa att hon inte hade problem med alkoholen, sa konstiga saker som att hon tyckte att jag skulle ta mitt liv, alltid negativ, deprimerad Osv...hon ute blev från jobbet, hämtade inte min bror hos dagmamman, hon sa att det var Inget fel på henne, Ville inte söka hjälp, Pappa tvingade med henne till nån klinik och efter det gav Han henne antabus varje Morgon, hon drack ändå...blev högröd I ansiktet, slutade med antabus, bröt ett Ben på fyllan, gick ut och söp med kryckor...en gång tvingade jag henne att välja mig eller alkoholen, hon sa då alkoholen...

Idag har jag bara kontakt med henne en gång I veckan, så ser Inget längre, men har hört av andra som sett henne att det är lika illa... Det har hållet på så här I 15 år, Män har ringt hem till oss och sagt att de haft sex med min mamma att hon blivit våldtagen etc...

Hon tar mycket medicin, anti-depressiva, ångestdämpande, sömntabletter etc. hon säger till oss att hon bara Vill dö, men inte vågar ta sitt liv...

Jag känner att jag står maktlös, hon Vill ju inte ha hjälp själv, ska jag ödsla min energi ytterligare då? Känns som att det är kört för henne? Ska man bryta helt? Hon ger mig dåligt samvete när jag bryter då och då, hon måste ju få träffa barnbarnen! Hon dyker nästan aldrig upp när Vi bjuder hem henne på middag....

Kan det vara nåt mer än alkoholism I Detta fall? Nån psykisk sjukdom? Hon är bara en rutten människa I Mina ögon, men eftersom jag har ett hjärta så låter jag henne träffa Mina barn! Hon valde bort sin man och sina 3 barn! Det enda hon gör är att skylla ifrån sig, är negativ och snackar skit. Hur kan det gå så åt skogen för en människa?

Jonna
Jag går ur det här forumet nu

Jag går ur det här forumet nu! Kan man ta bort sig??

Izzy
Hej Jonna!!

Jag tycker verkligen att du ska stanna kvar på forumet, ibland kan det ta lite tid innan man får svar men fortsätt och skriv.
Det här forumet har hjälpt mig mycket!!
Jag tycker även att du ska försöka att ta hjälp utifrån.
Om du läser min tråd på slutet( min sambo är alkoholist) så har har jag fått tips dit man kan vända sig för att få hjälp.
Du verkar ha det väldigt jobbigt så häng kvar här och sök den hjälp du kan få!
Kramar izzy

LittleHobbit82
Min erfarenhet.

Jag kom till forumet för att söka hjälp om hur jag ska övertyga min flickvän om att hon inte kan kontrollera sitt drickande men tänkte att jag skriver lite här också eftersom jag är uppvuxen med två alkoholiserade föräldrar och känner igen mig väldigt mycket i din situation. Om vi fokuserar på mamma så var hon medberoende i många år (pappa har alltid varit periodare), hon tillbringade större delen av tiden med att tycka synd om sig själv tills hon slutligen blev alkoholist på heltid. Hon försvann på nätterna, försökte ta livet av sig, brukade säga godnatt till min 14-åriga lillasyster med orden "när du vaknar imorgon är jag död", vi lyckades få henne tvångsinlagd på psyket (akut självmordsrisk) och till slut fick hon medicinering och det hjälpte lite.

Jag har dock valt att kapa banden helt med båda mina föräldrar, de har fått så många chanser och sumpat alla. Jag vägrade prata med dem i 4 år, sedan föll jag till föga och bjöd in dem på middag, mamma ursäktade sig under förrätten med att hon inte mådde så bra och gick och däckade i soffan, pappa var även han berusad men lyckades hålla sig vaken hela middagen även om han sluddrade och var fyllenostalgisk. Efter det så fick jag nog, man kan prata med en alkoholist, man kan ställa ultimatum, man kan göra i princip vad som helst men om personen inte vill eller kan ta itu med sitt problem så kommer de aldrig förändras. Det är tragiskt men vissa människor är bara körda, du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Håll kontakt med din mamma eller kapa banden men oavsett så låt inte henne dra ned dig, hon har problem och du ska inte behöva lida för att hon inte vill ta itu med dem.

Min åsikt iallafall, vissa anser mig kall men i slutändan behöver du sätta dig själv främst, du kan inte offra ditt eget välmående för att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Jonna
LittleHobbit82

Hej

Vad underbart och läsa ditt inlägg, även om det handlar om tråkiga saker såklart! Så skönt med nån som förstår en... Folk som inte har varit med om samma sak, tror att man överdriver! Har din mamma och Pappa jobb fortfarande? Hur mår din lillasyster idag? Jag tycker att du har varit stark som har dragit dig ur skiten!! Jag har brutit så många gånger med min mamma, senast var på julafton, då hon inte dök upp hemma hos oss utan gick till en bar. En månad efter det dyker hon upp utanför vår dörr, eftersom jag inte svarat när hon ringt, dum som jag är förlåter jag henne för hundrade gången. Jag har inte hopp om att hon ska bättra sig, jag har accepterat Hur hon är och försöker ha nån slags relation utefter det. Vi träffas endast onsdagar tillsammans med Mina barn hos oss. Det är en hyfsat säker dag, helgerna går inte, måndag fortfarande full/bakis. Onsdag är liksom säkraste dagen. Jag får inte ut något av dessa möten, utan gör det för hennes skull, så att hon ska träffa barnbarnen...men jag mår såklart inte bra av det. Jag mår alltid bäst när jag brutit... Saknar henne aldrig, sorgligt, men sant!! Vet ju såklart att jag inte behöver göra något för henne, hon lyfter ju inte ett finger för mig! Jag Vill bryta helt, men varför är det så svårt??

Är du nykterist eller vad har du för relation till alkoholen!?

Ja du har väl varit medberoende så det räcker, men snällt av dig att bry dig om din flickväns alkoholvanor! Vad jag har lärt mig under Mina år är att vissa människor kan dricka mer än andra, men vissa skulle alltid sätta familjen före alkoholen... Som min svärmor dricker I princip varje dag, för mycket! Men skulle aldrig välja alkoholen före hennes barn!

Stay strong!

mulletant
Hej Jonna!

Välkommen hit, trist att du fått så mager respons. Det är inte så hög aktivitet här på anhörigsidan, går lite i vågor. Såg ditt inlägg nu och kom att tänka på en tjej som skriver här ibland under nicket "sommarkyla". Hennes mamma dricker. Hon har en blogg som verkligen är läsvärd http://livetarlivsfarligt.blogspot.com/ Carina Bång har en bra blogg för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Jag skulle också varm rekommendera dig att söka upp Alanon, där möter du människor som vet vad det betyder att leva nära alkoholmissbruk. Vi som gör det eller gjort det som barn växer omärkligt in det man kallar medberoende, ett "mönster" av beteenden och förhållningssätt som gör livet tyngre än det behöver vara. Håll taget här, det finns också en fb-grupp "Anhöriga till missbrukare" där du kan få stöd. Kram / mt

Jonna
Djävulsdansen

Vill bara tipsa om djävulsdansen på svt. Bra bra serie om medberoende...

Stigsdotter
Lilla Jonna...

...kände jag när jag läste ditt första inlägg...Det är så himla sorgligt när föräldrar väljer flaskan före sina barn. Men sådan är sjukdomen och de (vi ska jag väl skriva, jag är också alkoholist) väljer egentligen inte själva. Min pappa var alkoholist och mamma och jag flyttade från honom när jag var liten. Han blev aldrig bättre. Man måste vilja bli frisk och söka hjälp, utan sjukdomsinsikt går det inte. Mulletant har bra tips här ovan, jag vill också råda dig att gå till Alanon. Man får med sig så mycket beteenden och tankar som finns där även om man inte vet om det. Mitt råd till dig är att ta hand om dig själv, lev ditt liv och var rädd om dig och din familj. Det är det bästa du kan göra, även för din mamma. Kram

Zoey
Åt helvete heller

Stigdotter. Åt helvete heller att det inte är ett val. Alkoholism är ingen sjukdom som bara "huxflux" kommer - det är en sjukdom för att en människa gång på gång väljer att ta till alkoholen för att dämpa någonting annat. Jonna: jag är i samma situation som du, och det enda rådet jag kan ge är att sluta bry sig helt. När jag själv får barn finns det inte en chans att de kommer att få träffa min mamma så som hon är nu. Jag vill inte att de ska behöva utstå det som jag har fått utstå. Det enklaste är att sluta bry sig och att bryta, särskilt om man själv känner att man inte får ut någonting av att ha personen i sitt liv. Det är skitsvårt, jag vet, särskilt när man har ett syskon som fortfarande bor med föräldern och som är så sjukt avtrubbad av situationen att det är läskigt. Man vill bara krama om personen och få hen att söka hjälp, men det finns ingenting man kan göra. Min mamma hotade med självmord, jag fick dit polisen, men de kunde ändå inget göra eftersom att hon inte ville in till psykiatrin. Det är hennes eget val, för jo - hon har ett val.

Tjo.

Maj
Måste rädda mig själv nu

Alla ni som delat med er av era erfarenheter av en anhörig som dricker. Tack. Har precis vaknat upp efter ett år av sorg efter en separation. Efter 25 år, många bra men med allt mer alkohol för hans del, lämnade han mig. Jag ville försöka och bad honom sluta dricka. Vi bråkade mycket men blev ändå helt förstörd när han flyttade. Det har varit smärtsamt att möta sig själv och det man levt i. All skit man tagit och allt man försökt kontrollera. Och ibland har jag druckit mer än jag vill för stå ut. Men jag börjar ana varför jag anpassade mig. Hade det stökigt som liten och mycket bråk i familjen. Och nu... min mamma som är över 70 dricker varje dag om hon har möjlihet och är ordentligt full flera ggr i veckan. Hon har alltid druckit på ett osunt sätt och blir elak och konstig. Men nu har det helt spårat ur. Jag är tydlig med att jag inte vill träffa henne när hon är full men då kan hon ringa och vara elak. Hon vill inte ha hjälp och hon har inga problem. Har varit på samtal hos alkoholhjälpen och det var det bästa jag gjort på länge. Jag går dit i syftet att hjälpa mig själv, för ibland känns det som om man kommer att gå under. Så alla ni som har en anhörig som dricker och lägger all skit på er. Ta all hjälp ni kan få. Ska börja i en anhöriggrupp nu till hösten. Hoppas att jag kan sluta ta ansvar för andra och hitta det jag mår bra av. Läste Djävulsdansen: bli fri från medberoende av Sanna Lundell och Ann Söderlund och om ni inte läst, så vill jag varmt rekommendera den. För min del är det viktigt att få bekräftelse på att jag inte är problemet. Som sagt idag var hon full och ringde och svamlade hit och dit och det var hemskt. Försörde hela em för mig. Kunde inte jobba eller träna som jag tänkt för jag blev så nedslagen och nervös. Så det påverkar mig mycket men jag jobbar på det. Är det någon som har några tips hur man gör/tänker när det kör ihop sig ordentligt. Just nu är jag besviken och förbannad för att de väljer sprit framför sin familj. I något skede så väljer personen att dricka mer och oftare. Tanken måste ju finnas att det kan gå åt helvete med allt. Speciellt om alkoholism ligger i släkten (som i detta fall) Det är klassat som sjukdom vad jag förstår men det fråntar ju individen allt eget ansvar. Jonna, hoppas satt det ordnat sig för dig. Just nu känner jag som du Zoey, även om det var ett tag sen nu. Åt helvete heller. Ta ansvar för era liv i stället för att fly in i spriten. Och känns det svårt, ta emot det händer som sträcks ut. Men nu orkar jag inte sträcka ut mina händer mer. Jag måste rädda mig själv.
Kram på er

Dotter.till.alk...
Så himla skönt att läsa era inlägg!

Hej Jonna!
Tack för ditt inlägg. Tråkigt att du verkar ha en lika pissig mamma som jag har.

Min morsa var världens bästa mamma fram till att hon gjorde en gastric bypass operation. Efter operationen började hon att dämpa sina känslor med sprit istället för mat. På ett år hade hennes liv vänts upp och ner. Lyckats bli hemlös och av med jobbet.
Jag hade vit det hör tillfället redan flyttat hemifrån men hade två yngre syskon som fortfarande bodde hemma (8 och 12 år gamla). Jag gjorde självklart allt jag bara kunde för att försöka hjälpa min mamma men som tack fick jag bara skit. Hon sa att jag var det värsta som hänt henne. Att jag skulle dra åt helvete... efter omgångar med polsisamtal, kontakt med missing peopel, samtal från socialen och psykiatrin fick jag tillslut nog. Idag har vi ingen kontakt, konstigt nog mycket för att hon själv valt det.

Jag har två barn och är så glad över att dom inte är medvetna över hurdan hemsk mormor dom har. Dom ska inte behöva utstå hennes skit eller se mig gråta av ångest på grund av henne. Men det är svårt, så svårt att vara utan mamma.

Många säger ofta till mig att jag är så "stark" som inte har kontakt med henne. Men det handlar verkligen inte om styrka. Det handlar för mig om att kunna fungera som människa. För hennes jävliga beslut äter upp mig om jag träffar henne. Dom kväver mig med ångest.

Nuärdetbra
Klipper de känslomässiga banden

Hej.

Min mor var underbar. Rolig, påhittig och en trygg famn att krypa upp i. På helgerna brukade hon dricka GT. Den syrliga friska lukten var liksom helg och fredagsmys på något sätt. Mamma var ensamstående och jobbade mycket. Men jag tyckte om fridtis och trivdes bra där. Året jag fyllde 11 förändrades min tillvaro. Jag minns den dagen som om det var igår. Vi var på väg hem från köpcentret, en vårdag i Maj. Mamma grät i bilen men jag vågade inte fråga varför. Mamma var ledsen för att hon förlorat sitt arbete förklarade min 5 år äldre bror när vi kom hem. Där och då blev inget som förut. GT på helgen blev helt plötsligt GT hela veckan. Ibland vin. Ibland öl och vodkan låg alltid på kylning. Om vi barn råkade väcka mamma när hon somnat för natten, spottade och fräste hon åt oss tills hon var illröd i ansiktet och definitivt klarvaken.
Mamma hade fått sömntabletter utskrivna, pga oro och ångest skulle jag tro. Dessa blandade hon med alkohol. En kväll när jag kom tassandes ifrån min brors rum, efter en kväll med TV-spel, fann jag min mamma lutandes, eller lättare jägarställning, med rumpan mot de kalla hyllplanen i frysen. Hon urinerade. Jag var 11, kanske 12. Där stod jag och tittade på när min mamma satt och kissade i frysen. Det bruna linoleumgolvet var alldeles vått. Jag hämtade min bror. Han hjälpte mamma till sin säng och jag grät och torkade kiss. Min bror tog alla mammas pillerburkar ur medecinskåpet och låste in dem i sin skrivbordslåda. Den nedersta stora lådan. Sen satt vi i hans säng. Jag grät och han höll om. Den natten skrev jag ett brev till mor. Dagen efter när jag kom hem från skolan satt hon vid köksbordet i sin lila morgonrock. Hon hade bakat kanelbullar. Allt förlåtet. Inga mer piller. Allt är bra. Förutom GT, öl, vin och den nya favoriten vodka. Hennes nya beteende normaliserades och jag vande mig. När jag var ca 15 och min bror flydde hemmet, började jag förstå att min mamma inte var som mina vänners mammor. Hon hade fortfarande inget arbete, vilket jag ifrågasatte. Det söktes personal både på ålderdomshemmet och i ICA butiken. Jobb hon aldrig sökte. Vet inte om det var pga lathet, självömkan, att de ej hade lika hög status som hennes tidigare befattning eller om hon bara gett upp. Vid 19 års ålder flyttade jag. Stod inte ut. Orkade inte förklara hur jag kände längre, hur jobbigt det var att komma hem till en full mamma. Varje dag. När jag var 22 bodde jag hos mamma över sommaren. En kväll efter jobbet hittar jag henne liggandes raklång med ansiktet vänt mot golvet. Jag grips av panik. Är hon död? När jag böjer mig ned över henne är spritdoften så stark att det nästan sticker i näsan. -Nej, hon var inte död. Hon mumlade nåt ohörbart och jag fick släpat upp henne i soffan. På min och min mans förlovningsfest nåt år senare däckade hon vid bordet. Ni vet som man bara ser på film. Pang! pannan i bordet. Jag skämdes. Jag skämdes för min mammas skull. Jag skämdes för min skull. För nu vet dom. De som var där på festen vet. Jag kan inte dölja det längre. De såg. Åren går och mamma drar sig allt mer undan. Honsdag hörde bara av sig om hon ville ha något från mig. Hjälpte jag henne inte där och då när de anbefallde henne blev hon arg och gav mig dåligt samvete. Hon var arg för att jag inte var tillgänglig när så hon önskade. Orken att försöka omvända en alkolist som inte vill tog slut hos mig. Den roliga, påhittiga och varma mamman jag hade som barn var död. Nu fanns bara fragment kvar. Och ja, jag sörjde och sörjer. Jag, 30 år. Får vårt första barn. Mamma träffade honom 2 gånger på ett halvår. Vi bor 1 mil från varandra. 2 gånger. Inte klokt. Jag och min man hade bjudit in till 30års fest med nära och kära. Vi skulle också gifta oss, gästerna ovetandes. Men mamma visste. För vi ville så gärna att hon skulle komma. Hennes dotter ska gifta sig! Men hon kom aldrig. Ursäkterna till orsaken varför hon inte kom var många. Då sa jag stopp för första gången. Nu räckte det. Ett halvår till går utan kontakt då min bror ringer för att meddela att mamma låg på sjukhus för hjärtsvikt. Han tvingade mig att ringa. Jag ville inte. Mådde ju nästan bra, trots att det blev som det blev och inte som det skulle. Men jag ringde. När hon kom hem från sjukhuset handlade jag och städade hennes lägenhet. Fy vilken missär hennes hem var. Tog en hel dag. Hon frågar i bland hur pojken mår. Min son. Hon kan inte hans namn. När vi talas vid säger hon alltid till mig att hon har ingen som hjälper henne. Ingen som bryr sig. Detta har varit återkommande självömkan i 12 år. Sen jag flyttade hemifrån. Känner mig besviken och blir ledsen. Räknas inte jag? Räknas inte min hjälp? Idag fyller jag år. Mamma har inte ringt och önskat grattis. Jag blir arg och ledsen. Kanske banalt och barnsligt. Men ändå. I kväll skrev jag till min mor, ringa går inte, för hon har däckat på soffan, att det räcker nu. Att jag är trött på att bli besviken, trött på att hon gör mig ledsen. Att jag inte vill ha någon ursäkt och att hon ska respektera det. Jag välkomna henne att höra av sig om hon vill ha tvätt- och städhjälp men resten kan kvitta. Ikväll gick de sista sköra trådarna av....

Filippa 2003
Min mamma är alkolist

Hej, jag är en tjej som precis fyllt 14 år, det jag kommer skriva nu har jag viljat skriva och säga till någon så himla länge men har aldrig vågat och ja hoppas från och med nu att ja kan få så många svar som möjligt för att jag behöver verkligen eran hjälp, allt började med sen jag var bebis och min brorsa bodde hemma mina föräldrar bråkade redan då sa min brorsa men inte lika allvarligt som nu, eftersom jag var så pass liten som jag var då så förstod jag inte vad som hände men under åren när ja fyllde ungefär 13 år så började jag förstå hur jävla sjukt dehär är igentligen, visst jag har alltid fattat att man inte ska hålla på såhär i en familj om man har barn för ja tycker synd om inte bara mig utan min brorsa, varje dag dricker mina föräldrar förutom på söndagar, och de har dom gjort sen jag föddes som sagt, jag kimmer alltid igång när min brorsa bodde hemma och mamma och pappa hade druckit och varje gång dom gör det blir dom så himla dumma och kränkande mot varandra och mot oss ( sina barn) min brorsa brukade alltid komma upp till sitt rum på kvällarna och gråta och eftersom jag var så liten så kunde ja inte riktigt säga eller göra nått för jag var rädd, jag bara låg under täcket och håll för mina öron, min pappa har alltid fattat vad han gör när han dricker men kan inte kontrollera hur mycket han ska dricka, min mamma därimot är en alkolist och har Hållt på med andra killar när hon va förlovad med pappa ( allt dehär har ja hört från pappa) hon blir en helt annan person och vet intr vad fan hon snackar om när hon dricker det kan vara att ena dan när hon är nykter är hon jättesnäll och när hon dricker kan hon såga tex kränkande saker till mig, min mamma har gått på nått som hette antabus tror jag i ungefär 3 år för hennes chef kom på henne, vill så gärna ringa och prata med hennes chef igen och berätta vad hon håller på med men ändå inte, min pappa har suttit i häkte och en gång var vi på sos men ja sa inte riktigt som det var och det ångrar jag så jävla mycket för just nu vill ja bara säga till alla hur sanningen är för ja är så jävla trött på allt dehär och vill bara att det ska ta slut nu, ja har även frågat pappa varför han inte skiljde sig med mamma från början och inte ens nu och han säger att han inte vet, vill bara att dom ska skiljas så skulle allt varit så himla perfekt för ja orkar inte ligga vaken hela nätterna och gråta, och ja jag har hört dom slåss

AlkoDHyperD
Filippa 2003, blir alldeles matt när jag läser

Ser den där lilla tjejen framför mig och får en stor klump i halsen. Vilket mod du har som skriver, inte bara för att andra kan läsa, utan för att jag vet hur starka känslor som kommer fram när man sätter ord på upplevelserna och ser sina ord i text. Du är otroligt modig som vill och vågar se att det du lever i inte är rätt. Barn ska inte behöva somna gråtande och rädda.
Jag är själv alkoholist sedan tonåren, och har fyra barn mellan 8-18 år. De har inte upplevt samma som du eftersom jag sällan druckit under deras uppväxt. Tyvärr började jag ta återfall för två år sedan, och är nu helt klar över att jag inte kan och ska dricka mer. Faktiskt var det min fjortonåriga dotter som reagerade och fick mig att avbryta ett återfall för drygt ett år sedan och att även hålla mig nykter ett helt år och dessutom söka hjälp. De andra barnen har inte sagt något eller reagerat, kanske för att jag varit närmast nykterist hela deras uppväxt. Det krävs både vilja och mod att ta hjälp, och för barnens skull ska man, måste man vilja och våga föra det. Kanske din mamma inte förstår hur mycket hennes missbruk skadar, eller så förstår hon det men drunknar i skuldkänslor och saknar tro på sin förmåga att ta sig ur beroendet. Att lyfta upp problemet kanske inte räcker för att få henne att sluta, beroendet kan vara så starkt att förnuft, känslor, allt, kommer i andra hand. Men att berätta och lyfta till ytan kan hjälpa dig. Ge dig den omsorg och förståelse som du så väl behöver. Det är aldrig barns fel att föräldrarna missbrukar eller ansvar att få dem att sluta. Hur mycket man än försöker och hur mycket man än anpassar sig är man som barn maktlös och de vuxna är maktlösa inför beroendet.
Men det du skriver om bråk mellan dina föräldrar, rädslan, oförutsägbarheten, somna gråtande med en klump i magen, höra syskon gråta i rummet bredvid....känner igen mig från den egna uppväxten. Blir ledsen när jsg läser för vet att smärtan är så stor. Att inte känna sig viktigmoch värdefull nog, att inte bli sedd i sin sorg och rädsla, inte få den trygghet och tröst av sina föräldrar som ett barn behöver.
Det är inte för sent att få hjälp, även om du tidigare inte vågat berätta i samtal med soc. Det finns andra ställen man kan få hjälp också. Skulle du kunna gå till Ungdomsmottagningen? Skolkuratorn? Har du någon nära vän eller släkting att få stöd hos?

Filippa 2003
Tack för att du skrev

Tack för att du skrev tillbaka, självklart har jag släkt jag kan prata med och det har jag även gjort också men då blir mina föräldrar sura på mig för att jag går runt och berättar, min mammas släkt vet även att hon håller på såhär och vet allt hon har gjort men ja vill att det här ska få ett stopp nu dom har sagt att dom ska sluta men dom gör aldrig det och är rädd

Ursula
Filippa 2003,

Filippa 2003,
så otroligt bra gjort att börja skriva här och sätta ord på det du är med om. Du och din bror, ni är mitt uppe i skiten men det finns vägar ut. Något som är viktigt, som ni aldrig ska glömma, är att det inte är ert fel att era föräldrar dricker och att de faktiskt inte klara av att ha barn.
Du har fått råd vad du kan göra rent konkret för att få hjälp och jag instämmer. Ytterligare personer som skulle kunna vara till hjälp... jag kommer att tänka på om du har någon lärare du kan vända dig till. Det ska vara en lärare med gott hjärta, du förstår säkert vad jag menar. Denna lärare kan säkert hjälpa dig vidare. Det finns något som heter Elevhälsan på skolorna. Sen..om det inte känns främmande för dig.. kyrkan har hjälpverksamhet, diakoner som är behjälpliga. De verkar i det tysta. Gå in på nätet och sök efter församlingen där du bor och titta. De har en naturlig inbyggd tystnadsplikt. Det finns Al-Anon för anhöriga till alkoholister, Alateen för unga människor som har alkoholiserade föräldrar. Här råder också en tystnadsplikt i och med att allt som sägs under träffarna stannar inom rummets fyra väggar. Socialkontoret på kommunen kan du kontakta.
Du skriver sen att du har pratat med släktingar. Vad säger dom? Att dina föräldrar blir sura hör till alkoholism och får inte göra att du tvekar att söka hjälp. Låt dem inte hindra dig.
Nu måste jag sluta men vill säga att fortsätt att skriva här. Det hjälper att känna sig mindre ensam.
Vi är många här som tänker på dig och er.
Kram Ursula

Alexandra 78
Att bryta kontakten med mina föräldrar

Jag är totalt golvad idag .Mina föräldrar lägger sina skuldkänslor ständigt på mig . Jag orkar inte mera av detta psykisk. Känner mig otroligt ensam i kampen att försöka själv må bra och inte bry mig längre. Att få distans . Det finns inget som hjälper och alla i omgivningen verkar inte bry om att reagera att hon håller på att sakta dö av alkoholen igen. Trots jag har bett om hjälp. Min mor som är gravt alkoholiserad efter gastric by pass o h varit så pass illa med alkoholen att hennes organ höll på att lägga av . Hon var 2h från att dö förra året. Läkaren gav henne dödsdom om hon dricker igen är det inte säkert de kan rädda henne. Min far är tyvärr så medberoende att han försvarar hennes drickande. Han påstår att hon inte dricker mer . Han tycker jag inbillar mig och att jag är psykiskt labil och min mamma tror att anledning till jag tar avstånd är för att jag skulle begåva henne . Fattar dock inte vad det skulle betyda. Men jag har sett hon dricker via FaceTime vilket nog hon inte tänkte på vid tillfället. Vet detta är utom min kontroll och jag kan inte förändra nått. Jag har tagit avstånd från dom båda idag. Det känns otroligt tufft . Min självkänsla har de lyckats dra ner i botten. Saker som sades daligen av henne var tex jag är paranoid , jag kunde dra åt helvete , jag var besatt av hennes drickande , jag är falsk , jag pratade skit om henne . Hon hade inget problem , hon är inte alkolist . Att jag har inga vänner för det flrstog jag väl för jag var så egoistisk etc vet att det är alkoholen som talar. Men vet ej hur jag skall försöka släppa allt detta och inse att där finns inget som kan rädda henne . Kände bara för att lätta mitt hjärta denna tunga dagen . Tack för ordet