Överdriver jag?

31 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Citronfjäril
Överdriver jag?

Min sambo smygdricker.
Inte varje dag, men det har eskalerat rejält sista tiden.
Vi har barn som är ganska små. De reagerar också på när han dricker.
När han har druckit så tänker jag att så här kan jag inte ha det, vill jag inte ha det längre!
När han sen är nykter så tänker jag att det är väl inte så farligt, säkert jag som överdriver.
Dock så kan jag inte slappna av, går ständigt på helspänn för att försöka se om han druckit eller inte.
Går ständigt och letar burkar eller annat som han kan ha druckit av. Är så less på detta!!!
Älskar honom, men det har hänt så mycket de senaste åren som jag inte vet om jag kan glömma,
försöker men det är svårt... Så jag har svårt att ge relationen en helhjärtad chans, och det är ju inte schysst mot någon.
Men ändå så kan jag inte bryta mig loss. Vrider och vänder på allt, och tänker att jag nog överdriver allt, är nog inte så farligt....
Känner mig så orkeslös och vet inte hur jag ska göra, vet bara att varken jag eller han mår bra i detta....
Ville bara skriva av mig lite, har läst några trådar och känner igen mig i mycket...
Men många har det också mycket värre än mig och jag tänker återigen att jag nog överdriver... För han dricker ju inte varje dag...

Kram till er alla

Izzy
Nej du överdriver verkligen inte citronfjäril!!

Jag känner igen allt du har skrivit och jag har känt samma sak sim du att man överdriver.
Det skulle kunna vara jag som hade skrivit det du skrivit.
Om du läser min tråd kommer du att känna igen dig!!
Det är verkligen inte ok att ha det som du/ vi har det!!
Kramar till dig!!

Ebba
Nix.

Tyvärr du överdriver inte.
Du skulle aldrig söka dig hit om det inte vore allvar.
Bra att du är här.

Kram Ebba

Mittendaliv
Välkommen hit!

Nej du överdriver inte. Vi som lever/ har levt med alkoholister förstår precis din situation och din oro. Det du upplever är din sanning och din situation blir inte mindre problematiskt bara för att det kanske finns dom som har det värre. Att smygdricka är inte ett friskt beteende även om det blir "normalt" för den som är medberoende. Forumet har alltid varit ett bra stöd för mig så läs och fortsätt skriva av dig här. Se till att du får stöd i detta för att orka.

Ebba
Jag är alkoholist. Jag drack

Jag är alkoholist. Jag drack absolut inte varje dag men jag brukade fantisera om att jag skulle göra det när jag blev pensionär. Så himla sorgligt.

mulletant
Kan bara instämma

med övriga som svarat: Du överdriver inte! Jag brukar rekommendera Carina Bångs blogg, den har hjälpt mig mycket för att frigöra mig från medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Gå gärna på Alanonmöte! Fortsätt läsa och skriva här, det har hjälpt många!
Allt för din egen skull! Kram / mt

Sorgsen44
Magkänslan

Åh va jobbigt...
Förstår precis din oro.
Ingen annan kan tala om för dig vad du ska göra.
Det gjorde vissa vänner och vissa fanns där som ett stöd.
Det jag behövde var att få ta mina små små steg mot att orka lämna min man efter 28års långa förhållande.
Ingen annan än du känner när det är nog.
Jag trodde aldrig jag skulle orka eller kunna lämna men tillslut fick jag nog bara.
Nu bor jag själv med sonen.
Lätt är inte livet men och gå och må dåligt över att en annan människa inte vill ändra på sig och alla i närheten mår dåligt då är det inte ok.
Jag har en ny kille men gråter ofta ändå och tänker varför hände det oss.
Men den sorgen får jag nog lära mig leva med.
Han var ju inte den man längre som jag gifte mig med och var kär i.
Han blev en främling i familjen.
Lycka till och kämpa på

aeromagnus
Välkommen hit

Jag utsatte min fru precis för det du skriver. Sätt dig ned med honom ochvförklara att han måste sluta dricka om ni ska vara en familj. Du behöver hjälp och din man måste få hjälp med sitt beroende. Jag tog aa till hjälp samt medicin. Att gömma och smygdricka är ett allvarligt och bevisar beroende. Om eller när du konfronterar din man kommer han bli arg, neka och inte ha problem. Stå på dig. Kämpa på och tänk på att du kan inte förändra hans drickande, det kan bara han själv.

Citronfjäril
Tack

Tack snälla alla ni som tagit er tid att svara. Betyder jättemycket.
Känns skönt att veta att det nog inte är jag som överdriver, att min magkänsla är rätt, samtidigt känns det så overkligt och sorgligt!
Har pratat med honom om problemet vid flera tillfällen, han vet att jag vet att han dricker. För ca ett halv år sedan så sökte han hjälp, men han gick bara några gånger, tyckte inte om det och tyckte inte det hjälpte. Har nu sagt till honom igen att söker han inte hjälp så är det kört får vår del, för jag orkar inte längre. Går nu och väntar på att han ska säga att han tagit tag i detta, att han sökt hjälp, men veckorna går och inget händer... Blir så ledsen och arg. Vill ju inte tjata, men en ändring behövs NU! Vilket jag tycket att jag gjorde klart för honom. En annan anledning till att jag inte vill fråga hur det går är att jag inte vill göra honom ledsen, för det blir han alltid när man tar upp det... så samtidigt som jag är så arg på honom så tycker jag synd om honom.... även fast jag vet att det inte hjälper honom. Jag borde väl vara mer hård mot honom, men har så svårt för det....
Kram till er alla!

aeromagnus
Att vara hård....

Hjälper inte. Han måste inse detta själv. Sätt er ned så får han skriva en lista med kortsiktiga vinster att dricka och långsiktiga. Du gör likadant. Jämför era listor. Sedan gör ni en lista med kortsiktiga nackdelar och långsiktiga nackdelar med att dricka. Tror detta är steg 5 i 12 stegsmetoden. Titta sedan på vad ni skrivit. Låter töntigt kanske men man blir ganska chokerad eller förvånad.

Citronfjäril
Tack

Tack snälla Aeromagnus för ditt svar. Jag antar att du har rätt att det inte hjälper hur jag är, det är han som måste fatta ett beslut om att han behöver hjälp. Men det är så frustrerande att han inte tar tag i det. Vill ju bara bank in i huvudet på honom vad som händer om han inte säker hjälp. Men jag har ju sagt det till honom redan, att det inte kommer funka. Men dessvärre gav jag ju ingen tidsfrist (men det var underförstått att det skulle vara NU), så hur länge ska man vänta... jag vet, det är bara jag som har svaret på det.... Blääääää önskar att någon skulle gå in och styra upp allt! Det där med listan är säkert bra, borde nog pröva. Men orkar nog inte nu... Är så less på att det ständigt är jag som måste föra detta på tal....Åhhh det är så mycket jag skulle vilja skriva och förklara för att ge en tydligare bild av hur jag har det, men är sååå rädd att han ska hitta hit och fatta att det är jag som skriver.... och bli arg eller ledsen.... Måste sluta nu!

Ebba
Åh..tungt.

Men det är sanningen vi alkoholister behöver höra, sanningen är ett botemedel. Hårda konsekvenser till följd av vårat drickande kan fungera som väckarklockor även om det tar år innan vi vaknar. Det du säger eller gör är inte orsaken till eventuellt värre drickande, orsaken till värre eller fortsatt drickande efter att ha fått höra sanningen är en alkoholist sätt att fly problem. På köpet kommer skuldbeläggande för det är såklart inte alkoholisten som bär ansvar för sitt eget liv enligt alkoholisten icke friska sätt att tänka. Det är sorgligt, det gör ont. Men ifrågasätt inte ditt friska handlande, låt inte alkoholdjävulen styra även dig.

Du har RÄTT.

Styrka.
/Ebba

Ebba
Kom att tänka på en familj

jag känner. Eller jag kände en av sönerna i familjen. En på ytan välfungerande familj som bodde i ett stort hus med fin trädgård. Barnen var alltid hela, rena och väluppfostrade. Det var bara det att pappan var alkoholist. Hela familjen dansade efter hans pipa. Mamman i familjen var klok och hade ett bra jobb. Mannen hade även han ett bra Jobb till den dag då han blev "sjuk" det var något med ryggen? Han kunde inte längre arbeta, han gick hemma pga det onda. Kvinnan fick sköta allt. Efter något år sålde de plötsligt sitt kära hus. Flyttade in i en lägenhet. Utåt sa de att de ville bo närmare stan. Pappan drack. Kvinnan slet. Barnen kunde aldrig ta hem vänner eller flick/pojkvänner - de visste helt enkelt aldrig "vilken" pappa som väntade där hemma. Ett av barnen, som var min vän berättade sanningen för mig. Plötsligt såg jag allt så klart. Barnens alltid en aning sorgsna ögon trots att deras munnar log. Stressen i kvinnan. Spelet för att få allt att verka bra. Pappan som ofta inte kunde följa med pga "värk". Hur kunde denna kloka och fantastiska kvinna gå med på det hela? Varför räddade hon inte sina barn? De hade tyvärr fått en bättre tillvaro med en ensamstående mamma med sämre ekonomi. Så här sjukt är det. Det här är vad alkoholism och medberoende gör med oss människor :(

Kram <3

aeromagnus
Lider

Du kommer alltid att lida så länge din kille dricker. Alkoholister är självupptagna egoister som bara tänker på sig själva när de dricker. Alkohol till varje pris. Alltid blir det gräl när drickat kommer på tals för antingen ser man inte sitt problem eller så vet han att du har rätt men jan inte inse det.

Stingo
Söka hjälp

Vill inte försöka säga vad som är rätt för er, men jag fastnade vid att du skrev att du sagt "söker han inte hjälp, så är det kört". Du skrev också att han sökt hjälp tidigare, men det inte fungerat.

Jag har själv varit i situationer där min fru tjatat på mig om att söka hjälp (med olika saker) och det har för det mesta gjort mig bara mera obstinat. För en del mänskor (män) och i en del situationer känns det där med att söka hjälp bara helt fel. Och mera fel känns det då någon annan säger det. Då kan det bli ett oöverstigligt hinder på en väg mot nånting som annars kunde vara nåbart.

För ett par månader sedan fick min fru nog och hällde ut all alkohol vi hade (när jag inte var hemma) och konfronterade mig med mängderna jag druckit under semestern (det hjälpte förstås att jag aldrig druckit i smyg). Det var för mig en tillräcklig väckare, så att jag nu varit torr sedan dess. Utan annan hjälp än ett torrt hem och det här forumet. Visst ville frun också ha mig till alkoholkliniken, men det gav jag fan i och till all lycka gav hon upp på den punkten (till parterapi söker vi oss ändå nu som bäst).

Kunde det vara en idé för dig att pröva på att fokusera på vad du vill att han skall göra (sluta dricka) och inte hur han skall göra det (hjälp eller inte)? Sen kan han själv välja metod?

Nu känner jag ju inte er situation närmare, så glöm det här om det känns att det inte passar.

Citronfjäril
Tack för ditt inlägg Stingo.

Tack för ditt inlägg Stingo. Tror att det förmodligen ligger mycket i det du skriver. Det är ju bara det att om han själv ska välja väg så blir ingen väg vald känns det som. Han har tidigare sagt att han kan lösa detta själv, det är ju bara det att han kan inte lösa detta själv... var lite över ett år sedan som han sa att han ska lösa detta själv, men det funkar ju uppenbarligen inte, har ju bara blivit värre.... Sen dricker han ju inte jämnt... han kan hålla uppe också, men det kommer alltid bakslag och jag kan inte lita på honom... Känns också olustigt att lämna honom ensam med barnen, kan inte lita på att han inte kommer dricka. Känns mycket olustigt... Borde väl lämna för det är väl delvis mitt avståndstagande (som beror på han drickande) som gör att han dricker, jag gör honom sjuk känns det som, som en ända ond cirkel som inte kan brytas....

Ensam
Känner igen mig i din

Känner igen mig i din förtvivlan och undran om man överdriver... Ville bara skriva kram till dig

Vilse i pannkakan
Citronfjäril, dina inlägg

Citronfjäril, dina inlägg skulle kunna ha varit mina... I vårt fall spårade det ur och just den händelsen gjorde att han "vaknade upp" och sökte hjälp. Men jag är fortfarande här, på gott och ont. Jag är fortfarande medberoende. även om han är nykter just nu, och det är ett lärande som pågår. Jag hoppas kunna nå dit att jag fattar beslut som är viktiga för att JAG ska må bra (och barnen). Är inte där än, men det här forumet ger mycket stöd och många insikter.

Välkommen!

Citronfjäril
Tack alla som tar er tid och

Tack alla som tar er tid och skriver. Betyder mycket. Ebba, dina inlägg om familjen var nyttig att läsa. Dock så är det inte så illa för oss ännu, eller för min sambo iaf, han dricker ju inte hela tiden, och han klarar av jobb och annat. Men jag är rädd att det är på väg att eskalera. Och hursom så påverkas ju jag och barnen redan som det är nu. Och det är väl tillräckligt illa...

margaretavilhelmina
Hej

Hej
Min man dricker inte heller hela tiden. Men för ofta och för mycket. På helgerna och semestern. Gör bort sig , flörtar med andra framför mig osv.
Ja om du och barnen mår dåligt så är det för mycket.
Skickar styrka till dig! ♡

sparradc
Min sambo dricker för mycket

Jag mår så dåligt över min sambos drickande. Han dricker varje helg, minst 6 st starköl per gång. Igår drack han 21 st mellanöl 3,5%. Jag har börjat få ångestproblem i form av illamående och hjärtklappning. Jag älskar honom. Han är jättebra när han är nykter. Han är aldrig elak när han dricker men det är så ledsamt att han måste vara påverkad varenda helg. Hur ska jag våga ge upp ett 8-årigt förhållande och vill jag det? Jag vill i alla fall inte ha det som det är nu. Hjälp mig vad ska jag ta mig till. Tårarna rinner när jag skriver detta

MariaH
Må inte dåligt!

Jag befinner mig i fasen "bli nykter först, sedan snackar vi förhållande". Jag har alltså tagit steget ut från förhållandet med min alkoholist. Och om vi ska gå vidare tillsammans måste han välja ett nyktert liv.
Vi har båda kämpat i tre år med att få ett fungerande förhållande då vi älskar varandra väldigt mycket, men nu orkar inte jag mera. Det lovas hela tiden nykterhet, men det blir inte så. Och onykterheten förstör precis allt, så det är inte något alternativ längre.
Jag saknar honom och är deppig, men tänker inte gå tillbaka om ingen förändring sker. Jag vägrar att må så dåligt igen.
Det är det valet medberoende har, vill jag leva i skiten eller ska jag lämna det även fast det är smärtsamt... När man gör slut, gör det ont. Men att leva med en aktiv alkoholist betyder ständiga psykiska nedbrytningar och en oändlig flod av tårar.
Många av er som läser detta kan säkert läsa mellan raderna att jag har längre än tre års erfarenhet av medberoende...

Velan1
Exakt så

Exakt så hat jag haft det i 4 år utan bättring. Enda skillnaden att jag och barnen inte alltid märker när han dricker. Men jag går alltid på helspänn och hittar burkar på kontona ställen i huset. Det är inte normalt.

Citronfjäril
Jag lämnade....

Hej!

Så länge sedan jag skrev här... Är inne och läser till och från men har inte riktigt orkar skriva... I början var jag rädd för att Han skulle läsa och fatta att det är Han det handlar om och det är jag väl på ett sätt fortfarande....
Men ville bara dela med mig och säga att jag lämnade för ca 1,5 år sedan.... Det var ett tufft beslut men kände att jag inte hade något val, jag var på väg att gå under...
Första halvåret/året var ett rent helvet, men jag har hela tiden bitit ihop och fått vardagen att funka för mina barn skull.
Efter att vi varit under utredning av soc förra hösten (pga av en incident med Han och barnen), blev jag varse att jag var utsatt för psykiskt våld och blev hänvisad till ett ställe för våldsutsatta kvinnor... Kände mig jättefåning första gången som var där för inte var det väl så farligt det jag blivit/blev utsatt för... Men tydligen så var det rätt illa och jag blev antagen att få behandling... Och jag går där ännu hos världens bästa behandlare som helt förstår det här med medberondet och den våld/värme jag blivit utsatt för i så många år.... Äntligen har han dock lugnat ner sig lite med terrorn och jag har äntligen kunnat börja sörja allt som hänt. Innan har det bara varit fråga om överlevnad och hantera Han (och alla hans utspel om precis allt) samt ta hand om barnen. Nu har vi dem växelvis, men under lång tid har jag haft dem till största delen pga av att jag inte kunnat lita på att Han skulle vara nykter när han tog hand om dem. Vi får se hur länge det håller. Vet han går i behandling, men vet oxå det inte funkat helt... Nu har han varit nycker ett tag om jag förstått det rätt och i varje fall inte druckit när han haft barnen, men oron finns ju alltid där, litar inte på honom än, vet inte om jag någonsin kommer göra det...

Ok det här blev lite rörigt, men det jag ville säga är att jag trots det helvete jag blivit utsatt för efter flytten så är jag SÅ glad att jag tog steget att lämna för jag mår trots allt så mycket bättre nu och även barnen mår bättre. Det går inet att ändra på någon som inte vill det själv, som inte ens förstår han har problem utan bara skyller på sin omgivning!

Kram till alla er som kämpar därute!
Skriver mer en annan dag!

Natti natti

Sskankan
Citronfjäril!

Har nu läst din tråd! Kände först igen mig jättemycket i det du skrev för 1,5 år sedan. Jag gick igenom precis samma precis då! Fast jag visste inte om denna sida då. Det är först nu jag börjat läsa och skriva här!
Läste nu att ni varit under utredning av soc och att ni fått hjälp, så skönt och så starkt av Dig!!!
Jag tog aldrig kontakt med kommunen då för 1,5 år sedan. Jag var så extremt fokuserad på att ordna och fixa mitt nya liv på egna ben och att ta hand om barnen på mitt sätt i lugn och ro.
Jag har inte upplevt som att mitt ex har misskött barnen men det är en ständig oro. Han har fortfarande inte släppt alkoholen helt.
Jag tänker nu att jag ska kontakta familjerådgivningen här nu i veckan och påbörja en kontakt. Måste bara få med mig honom på den banan med.
Vi har delad vårdnad och barnen bor nu växelvis (första halvåret bodde de mest hos mig).
Hur är eran kontakt idag? Hur gamla är era barn?
Stor kram!
Skriv gärna mer!

Ärligbesvärlig1
Känns igen mycket i det du

Känns igen mycket i det du varit med om.. Önskar det fanns en privat meddelande funktion här. Jag har också varit rädd att mitt ex skulle hittat hit och läsa allt jag vräkt ur mig. Det gjorde han också, ialf själva sidan, men antar att han inte orkade ta sig igenom alla trådar. Har dessutom skrivit med små ändringar, bytt ut lite grejer mm.
Är glad att ni separerat! Det har jag med lyckats med :) nu återstår det att bli frisk själv och må bra. Ha det så bra!

Citronfjäril1
Citronfjäril = Citronfjäril1

Verkar som jag glömt lösenordet, för har inte kunnat logg in....(därför jag inte svarat) försökt flera gånger och har inte haft ngn mejl inlagd så inte kunnat begära det på nytt...så tröttnade och har nu skapat en ny profil, så Citronfjäril1 och Citronfjäril är jag!

SSkankan, skönt att höra att du också brutit dig loss! Att verkligen ta steget är så svårt, men ofta nödvändigt!
Vi har oxå barnen växelvis nu, men jag har haft dem mer eller mindre själv i perioder. Att vi hamnade hos socialen var beroende på honom själv...pga av ngt hn gjort, så att det blev en anmälan, som tur är slapp jag göra den själv...
Tycker definitivt du ska kontakta familjerådgivingen, vi har varit därmed. Där kan du få viss hjälp, min ville först inte gå dit men gick sen med på det... Han har ju allt att vinna på att gå med på dina krav för annars kan du ju ta det hela till tingsrätten...
Du kan definitivt sätta upp krav för hans umgänge med dem, tex att han ska vara nykter, och bryter han mot detta så kan du kräva att få ha barnen mer och/eller sätta upp krav att andra ska varma närvarande när han har barnen. Du har trumfkorten på din hand om man säger så... Hamnar ni hos soc så kommer de kräva att du ska göra det som behövs för att era barn ska vara säkra. Så dessa utredningar är egentligen på den "Friska" personen kan man säga, för att säkerställa att den friska personen kan ta sunda beslut för att barnen ska vara trygga och säkra.

Vi har som sagt delad vårdnad nu (barn är 6 och 8) men det har hänt en del incidenter och det har blivit fler än en anmälan till soc, så han han fått sina chanser nu, så strular han till det igen så kommer jag att kräva att få ha barnen mer igen, och går han inte med på det så blir det tingsrätten.... Vill ju såklart att barnen ska få träffa sin pappa, det kommer jag aldrig ta ifrån dem, han är en jättebra pappa när han är nykter, men kan han inte hålla sig i skinnet så ska de inte behöva vara hos honom själva, då är han inte förtjänt av at tvi delar lika, för det är ingen rättighet att vi ska ha dem lika mycket, däremot är det en rättighet att barnen ska kunna känna sig trygga!

Har du kontaktat familjerådgivningen nu? Om inte gör det ASAP för det kan ta ett tag innant ni får tid, och först ska ni det var och en för sig och efter det gemensamt, så tar ett tag innan det händer ngt...

Lycka till!

Kram kram

Citronfjäril1
Ärligbesvärlig1

Har du någon egen tråd? Såg den inte, men får kanske leta lite till!
Ja det är dumt att det inte finns ngn privat meddelande funktion, hade varit bra.
Bra att du också separerat, att ta det steget är ju en av de svåraste bitarna...
Hoppas det går bra med tillfrisknandet! :-)

Ärligbesvärlig1
Hej igen! Ja min tråd heter

Hej igen! Ja min tråd heter Hjälp, jag gjorde lika som dig förut, glömde mitt lösenord så gjorde en ny användare och la till en 1 efter :)

Citronfjäril1
Så var jag tillbaka...

Hej! Har inte skrivit på väldigt länge...
Lömnade ju min sambo för ca 3 år sedan nu, mkt pga av alkoholen men även annat, (se min tråd).
Vi jag nu delad vårdnad (varannan vecka) och allt har varit hyfsat lugnt i ganska många månader (när han haft barnen, när han inte haft dem vet jag inte och har försökt att inte bry mig). Men senaste 3 månaderna har han haft återfall och jag har varit tvungen att hämta barnen (nu 8 o 10 år) vid ett antal tillfällen.
Fick hämta dem senast häromdagen igen... så less på detta! Är arg och irriterad för att han utsätter barnen för detta, de blir så ledsna. Samtidigt tycker del av mig oxå lite synd om honom, vilket jag vet är helt knäppt, men är väl del av medberoende som inte är helt borta...
Känner mig nu helt villrådig hur jag ska göra med barnen!?
Har lust att säga han inte får ha dem tills han sökt hjälp igen/lagt in sig någonstans. Samtidigt kommer det ju ändå inte leda någonvart ifall han inte är mottaglig för hjälp. Samt att barnen vill ju trots allt träffa sin pappa. Hur har nu andra gjort som varit i liknande situationer?

Dionysa
Eftersom han har barnen,

Eftersom han har barnen, måste han söka hjälp. Det finns inget annat alt.