Har, som så många andra, läst här till och från under långa perioder i flera års tid. Bara det är ju ett tecken på att allt inte står rätt till. Nu känner jag mig dock redo att börja skriva själv. Mina erfarenheter av alkohol sträcker sig tillbaka ca tio år då jag började festa ganska hårt under studenttiden och jag insåg allt oftare att jag tappar kontrollen när jag väl dricker. Jag har inga större problem att gå längre perioder utan alkohol men så kommer en festkväll och jag tappar omdömet fullständigt. Jag insåg innan sommaren att jag hade hamnat i en mörk spiral som jag inte riktigt kunde ta mig ur. Ett antal händelser avseende boende och arbete hade lett till att jag på pappret levde min dröm. Men varför kändes det inte så? Jag gick till vårdcentralen och fick antidepressiva utskrivet och går på det fortfarande. Känner en enorm förbättring men vill nu också, en gång för alla, komma till bukt med alkoholen. En dröm vore att leva ett liv utan alkohol. Men jag vet inte om jag orkar stå emot det sociala. Som singel i 30-års åldern i Sthlm lever jag och mina vänner till stor del av min tid på stans barer. Det är naturligt att gå och äta middag och/eller ta ett glas på vardagarna. Däremot har vissa av de mer festliga vardagarna slutat i karatefyllor som absolut påverkat mig dagen efter på jobbet, något som för mig är helt oacceptabelt och som gör mig livrädd. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska ta bort alkohol helt och hållet ur mitt liv. Men jag kan inte tillåta mig själv att få minnesluckor mer, det skrämmer vettet ur mig. Var ska detta sluta?? Ibland är jag övertygad om att jag borde bryta med alkoholen tvärt, vid andra tillfällen tror jag att jag NU kan börja konsumera alkohol måttligt, försöker jag bara lura mig själv?

steglitsan

Åh det hade alldeles säkert ge mig den energin som jag kommer behöva. Jag är nämligen väldigt trött men så fort jag kommer hem så blir det ett par timmars vila. För trots utebliven alkohol så blev det gott snack till småtimmarna och tidig uppstigning.

Hon som fyllde år igår har precis fött ett litet underverk, en annan är mitt i graviditeten och den tredje utannonserade igår att hon är i väntans tider så något alkoholfokus var det inte eller fokus på att inte dricka för ett par ladies. Själv så skyllde jag på loppet och det var inga konstigheter. Drack dock sjukt mycket vatten (mellan all alkoholfritt bubbel) tänk om jag ändå kunde dricka så mycket vatten när jag dricker a. Snark.

Tänkte på det att när värden gick runt och frågade vad vi ville ha till fördrink så fanns det inte i hans värld att man skulle välja a-frit. Hahahaha men jag kompromissade ej med mig själv och bad om alkoholfri skumpa! Faktum var att hon som precis blivit på smällen hade svårare att mörka att hon inte drack (det är för tidig att berätta för hela sällskapet) så hon fick ta rygg på mig och mumla om någon form av träning.

steglitsan

Som jag skrivit ett flertal ggr tidigare är min avsikt här och nu att hålla uppe en månad. Det har jag gjort förr. Det jag är rädd för är att jag efter månaden inte har lärt mig ett skvatt. Utan fortsätter i någon fantasi om jag lärt mig hantera alkoholen. Det kommer jag inte ha gjort. Jag har haft månadsuppehåll tidigare. En gång på fyra månader för fem år sedan. Första fyllan efter den vita perioden kommer för alltid vara etsat fast i mitt minne som ytterligare än kväll då saker och ting gick lite får långt. Jag tror inte att en månad är nog att känna sig säker. Eller säker kommer jag nog aldrig känna mig. Den dagen jag övertygad mig så kan jag vara ganska trygg i vetskapen att det återigen i A-djävueln som tagit mig i sina klor. Men jag börjar som sagt så här. Jag kan dock inte låta bli och undra vad som komma skall om två, fem, sju eller femton år. Hur ska mitt psyke förstå om 15 år att jag fortfarande har ett problem med alkoholen om jag lyckats stå emot lika länge som jag druckit hittills? Har man klarat 4 veckor är både fylletiden nästan lika färsk som hur det känns som att vara nykter. Men vad händer sen när fylletiden bleknar och det destruktiva till och med minns som ett dekadent, roligt och galet liv? Det skrämmer mig.

Stingo

...det känns väldigt klart för mig, som firar 8 veckor i morgon. Jag jobbar mycket med liknande tankar som du, men har valt en längre nykter period. Om vi till slut väljer att inte fortsätta helnykterhet, så tror jag att möjligheten till framgång ligger i att bygga upp ett helt nytt tänk kring alkoholen.

Du kanske kunde ha nytta av att läsa de senaste inläggen i min tråd. Främst de som Santorini och Muränan skrivit.

Det finns många som vet det. Nyligen läste jag Per Holknekts biografi. Han var nykter i nio år och nio månader när han beslöt sej för att dricka lite vin. Han trodde att han skulle kunna hantera det. Vi har väl alla läst på löpsedlarna hur det gick. Att det inte gick. Robin Williams var också nykter i många år innan han tog ett återfall som han kämpade med länge innan han till slut tog livet av sej. Så det gäller att vara bestämd med att beslutet gäller för livet om man kommer till det. Om man har dragit på sej ett beroende vil säga. Det kanske inte du ännu har Steglitsan, men du har ett dryckesmönster som ställer till det i ditt liv i alla fall.

Vad jag önskar om jag kunde ändra mitt liv det är att jag skulle ha slutat dricka för länge sen istället för att kämpa på i många år med att försöka hantera det. Då hade jag besparats mycket tråkigheter.

steglitsan

Idag har jag varit så trött så trött. Vaknade efter min förmiddagslur och begav mig till loppet. Var ganska osugen men vad fan, jag hade ju dragit upp en gravid kvinna i ottan för att få skjuts till flygplatsen och själv vaknat tidigt en lördag. Dessutom har jag berättat för alla att jag skulle springa. Inte minst här. Så jag svidade om och knatade ner till starten. Hoppades att jag skulle bli lite sen så att jag fick hänga på den senare startgruppen. Men icke. Hade till och med marginal att fixa säkerhetsnålar för att fästa nummerlappen ordentligt OCH lämna in värdesakerna (så att jag slapp springa med bankkort, telefon och nyckelknippa i handen). Så det var bara att ge sig ut i spåret med resten av flocken som bufflade in i varandra. Det gick i snigeltakt ska ni veta inte bara för att jag det var mycket folk utan också för att jag inte riktigt vågar ta ut mig och let's face it, jag är inte i min livs form. MEN när de sista 500 m kom så hördes tonerna av Queens We are the champions. Och då tänkte jag på er här i forumet. Vilka jäkla champions vi alla är på vårt livslopp. Skitsamma om det bufflas lite hit och ditt, vi kanske ramlar ner för en brant backe, men vi tar oss upp och fortsätter. I vissa passager orkar vi inte springa, men det är ok att gå!! Man passeras och passerar alla möjliga människor på vägen, människor som man trodde skulle springa jättefort men som går en sträcka, blir omsprungen av någon som ser ut att nyligen genomgått en tuff cancerbehandling och inte minst människor som ser helt "vanliga" ut, precis som de flesta av oss. Men som bär på något att springa för.

Jag var glad att jag genomförde loppet och jag är tacksam för att jag hittat hit och er.

steglitsan

Fick precis ett sms med med emojis på en drink och två dansande tjejer samt "Ikväll?". Jag tackade nej. Vill inte att mitt sociala liv ska påverkas allt för mycket men en lördag med just den personen kommer bara innebära trubbel för min del. Det fick bli ett nej och trots att jag fick en ångestattack av att tacka nej pga att jag behövde vila efter lopp och spontantripen igår så fick jag ett "Härligt bra där!!!" tillbaka. Ibland ligger svårigheten i ens eget huvud. Man får inte glömma att ge sina vänner en chans att vara fantastiska, oftast är de just det.

steglitsan

Mitt första sug igår. Eftermiddagen var något oviss i och med att jag bestämde mig för att åka mitt på dagen så jag hade någon form av naiv plan att jag skulle sätta mig och jobba undan lite innan kvällens begivenheter på en specifik hotellobby/bar. Samtidigt som jag planerade det så tänkte jag hur trevligt det vore med lite vin till. Iakttog då hur suget uppstod och varför. Jag skulle ju sitta själv och jobba, varför behövde jag vin då? Fick också i uppgift att köpa mousserande på systemet. Då funderade jag på varför jag egentligen skulle vara nykter? För mig själv? För att jag skrivit det på forumet? Men jag började tänka på varför jag hade lovat det från första början. Så jag höll mitt löfte till mig själv och det känns väldigt skönt. Dessutom var det alkoholfria mousserande mkt godare än vanlig skumpa så på så sätt var det ingen förlust

Ebba

och nu blev jag plötsligt så sval att det känns som att alla fönster står på vid gavel :)

steglitsan

Sen jag började med mina mina antidepressiva pills så började jag drömma igen efter en lång tid av mörker och ångest. Kändes bra till en början. Men allt eftersom jag ökade dosen så blev drömmarna värre och värre. Helt plötsligt så insåg jag att jag drömde om någon av mina stora rädslor varje natt. Tidigare har jag väldigt sällan drabbats av mardrömmar. Tack och lov så tar pillrena udden av den jobbigaste känslan av att bli rädd så det är mer att jag vaknar upp och konstaterar att i natt drömde ditt eller datt. När jag läser på Fass så är en av biverkningarna "Livliga drömmar" och av internet att döma är jag långt ifrån ensam om att få dessa

Jag har den senaste tiden känt mig ganska trött och aldrig riktigt utvilad trots att jag får mina sovtimmar med råge. Antagligen är det så att i och med att jag drömmer så mycket just nu så kommer jag aldrig in i den riktigt djupa sömnen och blir riktigt utvilad. Jag har nu sänkt min dos något igen och hoppas att det ska stabiliseras något. Har bara gått på dessa sedan maj så jag anser mig själv vara i teststadiet fortfarande. Men på det stora hela har de hjälpt mig att se ljuset ur mitt svarta hål. Jag har inte riktigt klättrat ut ur det ännu men jag har en förhoppning om att jag kommer upp någon gång. Det måste jag ha.

steglitsan

Jag tror väldigt mycket på att tänka på vad som gör en tacksam. I perioder har jag summerat ett par saker varje dag som gjort mig tacksam. Ofta handlar det inte om världsliga ting alls utan kan vara att jag inte ätit godis, hade ett riktigt bra samtal med en vän som lyfte mig eller att jag kände mig fin. Dessvärre har jag inte disciplin nog att fortsätta skriva dagböcker under längre perioder men jag brukar ofta tänka tacksamhetstankar efter något som gjort mig just tacksam. Jag är dock fullt övertygad om att ju mer man tänker på tacksamhet (och ännu hellre skriver upp det), desto mer kommer man se de ljusa och fina ögonblicken under dagen. Om man har sagt till sig själv att skriva upp tre saker man är tacksam över kommer man aktivt leta efter händelser och företeelser som gör en välmående och därmed också registrera dem bättre.

En vän till mig som bor långt borta var i Sthlm under helgen, jag fick ett par timmar med henne idag, känner mig så oerhört tacksam att ha henne i mitt liv och att vi är duktiga på att ses och hålla kontakten trots det långa avståndet mellan oss.

Sen är jag tacksam över att hamnat här, tänker på detta forum och människorna här mer än man borde egentligen men så är det kanske i början?

Puss på er!

steglitsan

Ok, den härliga känslan varade inte länge. Jag är nämligen sjukt skotträdd vilket innebär att jag är livrädd för smällare, ballonger som sprängs och ÅSKA! Vilket det nu är (i september??!!). Så nu sitter jag och blir rädd när blixten kommer för då vet jag att det kommer en knall.

Vanligtvis brukar jag springa in i badrummet (där finns inga fönster) sätta på mig hörlurar och vänta ut skiten. Men nu tänkte jag försöka hantera det som en vettig människa.

/SL - Om det skulle vara ngn här som känner mig vet de garanterat med detta inlägg vem jag är :)

Stingo

Det finns massor av mänskor som är lika åskrädda som du, så jag tror inte det finns någon risk där. Tycker uppriktigt synd om er, för åska är så fint och magnifikt att följa med då man inte är rädd.

steglitsan

Brakfylld dear, det var inte jag som introducerade # utan Vickan69. Tar gärna åt mig äran i tid och otid men rätt ska vara rätt :)

Elegant var det hur som helst!

steglitsan

Yeah yeah yeah. Fin hit och fint dit. Åska är skit.