För en massa saker, men först och främst en egen tråd.

Nu vet jag att han dricker igen. Hittade gömmor med ölburkar och flaskor och ett glas snyggt överplastat så att det inte ska lukta sprit i rummet. Och som vanligt känner jag mig så besviken och ledsen, arg och korkad. Jag visste att det var på gång. Han började dricka alkoholfri öl igen och sen smakade han lite vin "bara till maten". Men det värsta är förstås spriten som han inte visar. Har inte sett honom full ännu, men det är väl en tidsfråga. Och vet ni - nu kommer ni att skratta - han ska åka på kryssning med jobbet!! Han har sagt att det ska bli så intressant att vara den enda som är nykter. Det förstår vi ju alla att han inte kommer att vara. Eller fattar han inte att vi förstår det?

Jag har den senaste tiden velat så mycket hit och dit. Det har varit bra stunder och dåliga stunder. Ena dagen tänker jag att vi kan fortsätta och det är bäst för alla inblandade (även barnen), nästa tänker jag att jag bara måste ur det här. Har försökt få honom att gå på AA, men det finns alltid någon ursäkt. Nu inser jag att han vill inte.

Jag frågade honom om han sagt till terapeuten att jag mår dåligt? Nej, sa han, det tänkte jag inte på. "Varför skulle jag det?" För att orsaken till att jag mår så här kanske är långvarig stress och alldeles för mycket på mina axlar. "Men du är ju sjuk, man får inte feber av stress." Så lite insikt.

Så nu bara måste jag vara stark igen. Oavsett hur jag mår. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det den här gången, men jag får väl börja med att prata med honom. Och det har jag ingen lust med just nu.

Giv mig styrka!!

Vilse i pannkakan

Ullabulla, det är en försvarsmekanism. Tror inte det handlar om att vägra, men jag fixar det bara inte. Kramar är så långt jag kan sträcka mig just nu, tycker till och med pussar är svårt.

Det är klart att det påverkar relationen, men som aeromagnus säger - man måste få vara egoistisk också för att det ska kunna bli bättre.

sorgligtmensant

Det är bra att du gjort det, för då lyckades du ju nu när han får behandling. Att förlåta kan vara svårt, även för mig, men försöker tänka att han aldrig ville såra oss, och att han säkert fått dåligt samvete varje gång han gått till förrådet och smygdruckit vilket gjort att han mått sämre och fortsatt.

När jag var mindre och mina föräldrar bråkade, de gjorde det STÄNDIGT, så brukade jag skrika till dem "skilj er nångång så ni slipper varann!". Kände mig hemsk varje gång, och menade absolut inte vad jag sa. Mamma brukade förut lägga kommentarer till oss (jag + systrarna) "inte hade ni väl velat att vi skiljde oss" "tänk om mamma och pappa inte var tillsammans nåt mer, vad skulle ni säga" och "Inte hade väl ni accepterat att mamma eller pappa hittade nya". Tyckte det var konstigt att hon pratade så då men funderade inte så mkt på det, nu i efterhand undrar jag ju om det är något hon verkligen funderat på, men var rädd att vi barn skulle bli lidande.Om mamma hade lämnat pappa så tror jag inte att pappa blivit bättre, tvärtom, tror han hade funnit ännu en anledning att supa sig full. På lång sikt då? ett negativt svar där med, han behöver uppenbarligen hjälp och stöd min pappa, om han ska klara av att sluta.

Min åsikt nu, vilket jag sagt till mamma några ggr då hon sa dessa kommentarer är: Om ni skulle vara lyckligare utan varandra så hade jag inte haft något emot det. Är ni lyckliga så är jag lycklig. Vi har bara ett liv.

Om vi hade varit lyckligare om de separerat? Jag vet faktiskt inte, jag hade nog oroat mig ännu mer för pappa då. Och hade fått dåligt samvete då jag absolut inte hade velat vara hos honom på helgerna.

Vad du ska göra kan jag inte besvara. Alla är olika och min mamma kanske var för svag för att lämna. Men om han är nykter nu tycker jag det är värt att försöka. Säg saker till honom om hur stolt du är över honom osv. Bygg upp hans självförtroende.

Men om du inte älskar honom mer och känner att det är fel på alla plan att han kommer falla tillbaka och att det är hopplöst, överväg att separera. Mår du dåligt och det verkligen tär på dig och din familj, överväg. Eller prata ut, prata är så viktigt. Säg allt du känner till din man, eller så går ni tillsammans i parterapi. En bekant till mig sa att hennes gamla mamma sagt "det enda jag ångrar i livet är att jag inte skiljde mig", det är inget man vill ångra när man är gammal. Vi har bara ett liv som sagt och alla förtjänar lycka.

Vilse i pannkakan

Det blev inte så bra av att han flyttade tillbaka till sovrummet. Barnen har varit helkonstiga, inte kunnat sova och sprungit in till oss hela tiden. Han blir skitsur och allt urartar. Över huvud taget har hans humör den senaste tiden varit uselt. Det var som vanligt mellankillen som fick den värsta slängen häromkvällen och han grät och bad mig om att vi skulle flytta. Han vill absolut inte bo hos pappa varannan vecka.

Om det nu skulle gå så långt - kan han välja det då?? Tar de hänsyn till ett barn som är 6 år gammalt?? Samtidigt kommer det att knäcka min man. Och pojken gör sedan i stället allt för att få pappas uppmärksamhet och gillande. Det är skrämmande att se.

Maken går inte till sin terapi heller. Han fick ställa in vid ett tillfälle och sen dess har han inte gått dit. Han väntar på att de ska ringa, men tar inget initiativ för att ringa själv. Tror att det är därför hans humör har försämrats så mycket också. Och jag misstänker att han drack något i förra veckan, men jag har inga bevis och jag ska inte leta efter dem heller.

En dag i taget.

Vilse i pannkakan

Jag har letat flaskor. Hittade ingenting. Men i stället för att försöka älta om han bara är klurig på att gömma så ska jag lägga ner. Det tar för mycket energi - och jag behöver min lilla energi till annat!

Trots att han är nykter så är det jag som har ansvaret för allt: handla, städa, tvätta, laga mat,hämta och lämna barn, alla kontakter utåt, trädgård, katter - you name it. Och jag pallar inte!! Är det någon som vill något på natten så är det jag som ska ta hand om det, som i natt. Jag vet inte när jag kände mig riktigt utvilad senast. Dessutom ska jag förstås vara frisk och snygg och driva mitt företag framgångsrikt.Någon mer än jag som ser att ekvationen inte går ihop??

Vi är mycket sjuka också och skolan reagerar nu. Vårdcentralen säger ungefär "otur, men du har små barn och det är bara virus så vi kan inte göra någonting". Men jag ska i alla fall få träffa en kurator, alltid något.

Jag tror att jag vet vad jag vill nu. Frågan är hur jag ska omsätta det till verklighet.

Så rätt - du behöver din energi till något annat än att leta flaskor! Jag har nästan förträngt hur svårt det var att förstå hur mycket energi det faktiskt tog att hålla på och varje kväll gå och lägga sig och ligga på helspänn de minutrarna det tog innan exet öppnade skafferi-dörren och jag hörde en kork skruvas av, eller en burk öppnas, och mina tankar flög som löv i en höststorm "hur blir det inatt, blir han full, kommer han däcka i soffan eller går han och lägger sig, jag måste ställa klockan så att jag kan väcka honom så han hinner till jobbet imorgon" och sedan somnade jag. Nästa dag var det raka vägen upp till skafferiet och kolla hur mycket som försvunnit i flaskorna, se om han låg på soffan eller i gästsängen... och sedan var det dagar fyllda av att ta hand om barnen, hämta och lämna barnen, städa, tvätta, handla, laga mat, plocka undan, ta hand om katter, övriga djur, fixa i trädgård, osv osv - och jobba! Det enda han gjorde var att klippa gräset 4-5 gånger på sommarhalvåret - såga ner träd, klippa häck, köra till återvinning och allt sådant gjorde JAG, inklusive allting inne och allt ansvar osv osv.
Till slut tar det stopp - man kan ju inte ta hand om allt...

Om du vet vad du vill så försök göra upp en plan - jag hade en diffus plan och det tog ett tag, men den blev allt mer verklig ju mer tiden gick!! Samtalskontakt hjälper till att man blir lite klarare i tänkandet!

Stigsdotter

Det är jobbigt när man är mitt i en massa frågor om hur man ska göra med livet och jag har väl egentligen inget bättre råd än: ta hand om dig och försök lyssna på din magkänsla. Vad säger den. Ibland vill man inte lyssna eller vågar inte lita på den men oftast har den rätt. Eftersom du själv skrev en bön, Heavenly Father, skriver jag nedan åt dig början på sinnesrobönen. Den kanske du kan redan? Den är väldigt enkel men samtidigt genial. Den har hjälpt mig mycket. Har du möjlighet att gå på Alanon? Jag tror det skulle vara bra för dig att lyssna till andra som befinner sig i samma situation och kanske också att högt sätta ord på dina tankar och känslor.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Kram

Vilse i pannkakan

Tack flygcert! Du beskrev just mitt liv. Förutom att jag klipper gräset också... Han säger att han är för tung för åkgräsklipparen. ;-) Ibland tror man inte att det är sant vad man har varit med om, eller hur?

Så blev jag ju förstås sjuk också, som ett brev på posten. Förkylning med feber. Så vi får väl se hur mycket jag orkar med idag. Fick iväg barnen i alla fall, alltid något!

Stigsdotter, jo jag känner till den bönen. Tycker ännu mer om den på engelska och har känt till den sedan jag lyssnade på Sinead O'Connor i tonåren.Men då insåg jag kanske inte kopplingen till alkoholism, utan tyckte bara att det var vackert och sant.

Buddha sa: Varje morgon föds vi på nytt. Det är vad vi gör idag som är viktigast.

Värt att ta till sig.

Vilse i pannkakan

Gamla mönster börjar anas. Två nätter har han nu sovit på soffan och jag misstänker starkt att han har druckit, även om jag inte hittat någon flaska. Dessutom drack han öppet vin till maten både fre och lör. Inte mer än ett glas, men jag undrar ju i alla fall om det inte triggar något i honom. Han tycker förstås att allt är bra, som vanligt.

Mina planer på lägenhet till nästa år gick i stöpet. Så nu har jag ingen plan längre, ingen gräns. Känns fortfarande som att julen ska man ta sig igenom innan det kan fattas beslut.

Så jag jobbar på och kämpar på och vet vare sig ut eller in...

på terapin jag börjat på.
Först en känsla som sen bildar en tanke som man sen själv kan bestämma om den ska bli till handling eller inte.
Du förstår säker mönstret.
Något känns fel?
Har han druckit?
Ja det har han,då ska jag...
Men innan man kommer till det där då ska jag är vägen ganska slingrig.
Men kanske om du klarar att upparbeta nån strategi för när du faktiskt vet något med säkerhet att du då har en plan?
Typ.då tar jag mig en långpromenad.Skriver en rad på forumet.Ringer en väninna etc..

som just nu i ditt fall faller på lägenhet/boende.
Som medberoende eller i nån typ av beroende överhuvudtaget så är det sista man vill att överge det där hindret som håller oss tillbaka.
Från att ta tag i saker,leva det liv vi vill osv.
Dvs om du då fått den där lägenheten,hade du verkligen flyttat?
Eller hade du "trollat bort den"
För att slippa ta striden med dig själv då du innerst inne kanske inte vill.Dvs så länge han står för problemet och drickandet så behöver du inte göra något själv.
Hårda ord från mig som inte har en aning om vem du är och i vilket liv du lever.Vad som håller dig tillbaka och vad du hoppas på.
Men nyfrälst som jag är så är det alldeles lätt som en plätt att ge råd just nu.

Jag hoppas att du förstår att du får statuera exempel på något jag nyss tagit till mig och som jag inte alls hunnit lära mig hur man gör än.
Jag faller fortfarande i samma gropar.
Men jag ser de och vet redan innan jag kliver i dom att jag gör fel,men än förmår jag inte gå runt dom.

Vilse i pannkakan

Jag förstår vad du menar. Min strategi var väl just det där med att "om han dricker igen så ska jag ge honom fait accomplis med lägenheten och bara förklara hur det kommer att bli nu". Men så gick det i stöpet (inte alls mitt fel, utan de sålde helt enkelt inte tillräckligt många lägenheter för att gå igång med projektet. Kanske kan bli av i framtiden,men alltså inget konkret nu).

Men jag tycker att det är intressant det du säger - hade jag trollat bort hindret själv annars? Det har jag förstås inget svar på, men det är väl värt att fundera över. Sanningen är ju att om jag bara bestämmer mig så kan det ju bli faktum redan nu, idag. Jag måste inte vänta till jul. Ibland så tror jag att jag har bestämt mig, men sedan är det något som får mig att tänka att "det är kanske inte så illa ändå, vi kan lösa det här". Du har säkert varit där själv.

Sanningen är väl att jag inte kan fatta något beslut just idag och jag fick ändå inte chansen eftersom lägenheten försvann. På sätt och vis kanske en lättnad, men samtidigt inte.

så finn kanske ro i det.Det blev ingen lägenhet.Det kanske finns någon annan mindre livsavgörande sak du kan förändra innan jul,om du nu vill det.
Härligt att du inte missuppfattade mig :)

Vilse i pannkakan

Jag känner mig så otroligt ensam. Ensam i att sköta allt, ensam i att lyssna på barnen, ensam i att försöka reda ut min situation - ensam. Även om han är hemma så känner jag mig ensam i allt. Det är som ett tomrum mellan oss och det ekar därinne. Vi pratar knappt med varandra.

Orken tryter och jag har ändå tagit på mig mycket jobb och socialt, plus allt i vardagen då förstås. Hur det ska gå vet jag inte. Just nu är maken bortrest, vilket på ett sätt har varit väldigt skönt eftersom jag inte behöver gå och vaka på hans humör och kliva emellan honom och barnen mm, men också jobbigt eftersom nu får jag testa på hur det skulle vara att bara vara vi. Och det är både jobbigt och bra samtidigt. De är lugnare med mig, så är det bara.

Ska i alla fall äntligen få en samtalskontakt. Det var väl på tiden??! Hoppas att det verkligen ger något.

Jo, jag tänkte inte så mycket på att sonen varit blöjfri och torr ett ganska bra tag, men plötsligt inte kan hålla sig (det kommer kiss i kalsongerna flera gånger varje dag och flera gånger varje natt), inte förrän jag läste en artikel på Aftonbladet och då tog upp det med barnpsykologen. Hon påtalade att alla andra saker tillsammans med just det visar på att barnet uppvisar vad jag tror att hon kallade "barnpsykiatriska symptom".
Men jag förstår att det hänger över dig... Allting tillsammans...
Kram

Vilse i pannkakan

Barnpsykiatriska symptom? Beskrev hon det på något sätt?

Jag är ju orolig för honom och det är klart att det inte blir så kul att börja skolan om han inte kan hålla torrt.

Jag beskrev mitt barns beteende och hon sa att alla saker jag beskrev var exempel på barnpsykiatriska symptom. Det jag beskrev var kraftiga mardrömmar under flera månader, efter att ha varit torr återigen inte kunna hålla sig, extrem ilska, oprovocerade våldsamheter, anpassning för att hålla en förälder "glad och nöjd".
Flera av sakerna har blivit bättre, men jag känner som du. -nästa år börjar barnet skolan, hur går det och jag vill ju ha hjälp innan dess...

Vilse i pannkakan

Nu blir jag riktigt rädd. Mycket stämmer in, på båda de två äldsta. Han som kissar på sig (ja, ofta flera gånger varje dag) börjar gråta hysteriskt för minsta lilla grej. Man får inte ens en chans att förklara att det inte är något fel eller att det går att rätta till. Han slåss också mycket och kan bli sådär extremt "jag älskar pappa, nu ska han bli på gott humör". Äldsta sonen blir istället vansinnigt arg och han vill heller inte gå i skolan eller på fritids.

Ska ta upp det här med samtalskontakten. Hoppas att även de kanske kan få lite hjälp.

Tack flygcert för att du delar med dig!

Ja, det är många saker som jag faktiskt inte förstod förrän jag hörde andra prata om det, jag var snabb med att tänka att "jaja, det är väl så här det är", men ju mer jag pratar om det, desto mer förstod jag att det inte är helt normalt. Och - tack för att du låter mig dela med mig! Det är så fantastiskt med forumet - för över två år sedan började min resa här på forumet, och jag var knäckt då och det höll i sig ett långt tag innan det började synas en ljusning. Nu har jag svackor, men livet är så fantastiskt mycket bättre! Och senast idag fick jag se "den gamla bilden" av exet; vanligtvis så är han numera snäll, trevlig och fantastisk, men idag kom den där gamla "du din lilla, obetydliga och okunniga lilla underlägsna bitch, du ska inte tro att du kan eller vet något, för jag har rätt och jag är sååå mycket bättre, trevligare och starkare än vad du är, bara så du vet" - och det känns faktiskt, sjukt nog, så bra att jag får se den sidan då och då, för det är ju mitt kvitto på att jag gjorde rätt!,!! Och att få skriva hör till dig, och dela med mig av erfarenhet, lärdomar känns så himla bra!! Jag är så nöjd att jag dragit lärdom och kan vända min jobbiga erfarenhet till något bra!!

Vilse i pannkakan

Är så ledsen, besviken,arg... Nej, jag orkar nästan inte vara arg.

Kvällen var ganska trevlig igår ända fram till själva sänggåendet. Barnen pigga och uppe i varv, jag stentrött efter att ha flängt en hel dag. Gick och la mig och lyckades få med mig maken. Tänkte att vi kanske kunde prata. Barnen stör. Han vill ha sex. Jag orkar bara inte. Slutar med att han stormar ut och lägger sig i arbetsrummet igen. Jag får ensam se till att alla kommer till ro, själv är jag både ledsen och så trött att jag inte orkar fundera eller grubbla.

Upp igen i morse med barnen. Han har låst dörren till gästrummet och jag får inte komma in. Nähä, men så bra då. Det är så här vi ska ha det alltså. Jag ska straffas! Han hade säkert druckit också. Känner mig rädd, förvirrad, vet inte vad jag får eller inte får göra i mitt eget hus. Känner att jag måste vaka över barnen så de inte får sig en släng när han väl kommer upp. Helgen förstörd igen...

Vilse i pannkakan

Efter att ha fått en chans att fundera kände jag att jag måste agera - sagt och gjort. Jag sa att det här är ju inget liv vi har tillsammans. Det blir inte bättre. Jag vill prova att separera.

Han tog det inte bra förstås, slog nästan sönder en stol. Tycker att det är fel att han utmålas som skurken och att det egentligen är mitt fel. Han är nykter och ska bara göra som jag säger hela tiden, men jag släpper aldrig till och jag gör ingenting för att det ska bli bättre. Faktum är, enligt honom, att det vore lika bar att dricka för mängden sex har inte ökat och då kan han lika gärna ha lite kul emellanåt. Japp, så det är mitt fel alltihop. Fast sen sa att han jag fick inte flytta, för då skulle han garanterat inte kunna hålla sig nykter. Vaddå, så det beror bara på mig?? Det är ett väldigt stort ansvar att behöva ta!!! Det är känslomässig utpressning och jag vet det.

Försökte bara förklara att jag tycker att jag har gjort allt jag kan och att hans humör inte blivit så mycket bättre och att det är inte bra för vare sig barnen eller oss och nu orkar jag inte mer. Försökte hålla på med mitt, då kom han och försökte smekas och ville ha sex. Sa att det var väldigt långt ifrån vad jag tänkte på. Han blev förstås sur igen och låste in sig. Misstänker att han kommer att dricka och jag är rädd att jag verkligen ska behöva slå ifrån mig då, att han kommer att ta till våld.

Mår riktigt dåligt. Illamående.