Hej alla fina!
Känner mig lite uppgiven för jag vet inte hur jag ska börja prata med min man om hans alkoholkonsumtion.
Vet inte hur rörigt detta kommer bli, hoppas på överseende från er med det...
Men jag börjar väl här; detta problem har nog egentligen funnits ett tag, men jag har blundat o tänkt att jag dricker ju också ett glas vin osv.. Men nu köpte han hem 3 liter wiskey från en resa, och jag tänkte att det kommer räcka ett bra tag, men ICKET!! Jag anser inte att det är hälsosamt att dricka 2 1/2 LITER wiskey på 1 månad, plus öl och vin på det...
Min man blir aldrig direkt onykter så man märker det, väldigt sällan otrevlig och han sköter det så in i helvetet snyggt... Det finns så mycket mer att berätta, tillfällen då han dricker, på en söndag kl 14 när vi haft gäster kvällen innan och druckit en hel del vin och öl..det "försvinner" starksprit, och det ligger ölburkar i garderob och dyl... Jag kommer ofta hem efter honom och då på vardagarna har han ofta hunnit hällt upp ett glas vin eller tagit en starköl.. Ibland köper han hem 3,5:or, men då dricker han 4 st på en kväll.. Jag är bara kort mot honom nu och när han frågar vad det är säger jag bara; inget! Hur ska jag börja prata med honom om att jag upplever detta som ett problem! Vi har även 2 små barn som jag inte vill utsätta för en uppväxt med alkoholproblem, då jag själv är uppväxt med en pappa med alkoholproblem och en mamma som inget gjorde!
Hoppas någon kan ge mig lite tips o råd om vart i hela världen jag ska börja... Känner mig bara tom o likgiltig inför honom just nu... Han är väldigt bra på att argumentera och prata för sig ska tilläggas... Rörigt som sagt...

LightningCrashes

Tack snälla ni för att ni tar er tid och svara o peppa och ge råd!!
Nu är det nolltolerans hemma hos oss... Det har gått bra i iaf två dagar nu om han håller sig sysselsatt... Men han lägger över det på mig känns det som, han säger saker som; om det får dig att må bättre... Eller; jag kan vara nykter ett helt år om det får dig och må bra...
Jag vill ju att han ska må bra! Och jag oxå givetvis, men jag vet inte...
Jag känner mig hemsk, men jag litar inte på honom alls... Hur hittar man tillbaka till det? Tilliten?
Kram

Tiden är en avgörande faktor, som att bygga upp ett förhållande från start. Han har abstinens nu och hsr skuld och skamkänslor. Då tenderar man att lägga över skulden på någon annan förman själv skäms. Gecdet tid.

Vilse i pannkakan

Så där sa min man också "jag kan vara nykter si och så länge". Det visade det ju sig att det kunde han inte. Det är väldigt få alkoholister som kan "dricka kontrollerat", även om det är vad många önskar sig. För sluta vill de ju inte!

Visst, ge det tid, men det är ändå han som måste fatta beslutet och du måste låta honom göra det.

LightningCrashes

Har varit borta i helgen, själv med barnen... Han säger att han inget druckit, men jag är säker på att det fattas wiskey... Ja skulle ha plockat undan allt kanske innan ja åkte, men då hade han väl bara köpt nytt... Ja orkar inte ens kolla längre, känner mig likgiltig inför det mesta... I veckan och helgen får vi besök, undrar hur han tänker göra. Han säger att han inte ska dricka nåt, men det återstår och se..

LightningCrashes

Nu behöver jag råd! Vad ska jag göra? I lördags så skulle jag iväg och umgås med mina tjejkompisar på kvällen, och innan jag går vräker han ur sig att; bara så du vet så kommer jag dricka en öl ikväll!
Jaha sa ja, du gör som du vill, men jag tycker inte det är ok!
Ja men du måste ju kunna lita på att jag bara dricker då och det! Jag har inte druckit något i veckan svarar han då!
Kommer hem lördag kväll o han ligger på soffan. Söndagen och måndagen flyter på som vanligt. Men i morse kunde jag inte hålla mig, kollade whiskyn o det "fattades" ca 1 dl!!! Ja ringde upp och frågade hur mkt han hade druckit i lördags? (Skyllde på att en vinflaska var tom)
Då sa han först att han hade druckit 2 glas vin och tre stark öl! Bara det? frågade jag då? Ja, eller två cider oxå, sa han då. Inget mer frågade ja, NÄ svarade han (han ljuger mig alltså rätt upp i ...) då fick jag nog, varför ljuger du för? Jag ser ju att det saknas whiskey?! Oj ja glömde att jag tog två whiskey oxå..!

Glömde?? Ljug ljug ljug! Kag blir så arg! Han drack alltså 3 starköl, 2 cider, 2 rejäla whiskey (eftersom ja ser att det fattas minst 1 dl) och 2 glas rödvin!! Och hade ansvar för våra två barn! Han skulle ta en öl! Vad ska jag göra?

Sen sa han att han inte druckit nåt sen dess och att han ska "redovisa" det han dricker om han gör det någon lördag som han säger... Och hur ska ja kunna lite på det? Känner ingen tillit alls o jag vet inte vad jag ska göra!!!

ljuger ofta om sitt missbruk. Förnekar och ljuger. Det du kan göra är att ta hand om dig själv och släppa taget om hans missbruk, han måste välja sitt liv själv. Det låter säkert brutalt och kanske okänsligt... det är inte menat så - men efter att ha följt forum länge har jag insett att så är det. Jag har haft stor hjälp av att följa Carina Bångs blogg, detta avsnittet har jag läst oändligt antal gånger och ofta delat med mig av http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Allt det bästa till dig / mt

Mittendaliv

Din berättelse är så lik min och många andras här. Jag förstår att ditt förtroende är helt borta. Jag tyckte till slut att lögnerna var värre än själva drickandet. Att lägga över skulden på allt och alla är det annat klassiskt symtom på missbruk. Jag började må bättre först när jag släppte taget, accepterade att det var ett missbruk och att jag inte behövde söka mer bevis för det. Jag slutade helt leta flaskor. Egentligen spelar det ju ingen roll om de druckit öl, vin eller sprit och exakt hur mycket av varje. Jag slutade tjata och bråka när han druckit eftersom det är helt meningslöst. Jag började planera min väg ut och när jag såg att den fanns, att jag hade ett val kände jag mig lite mer fri. Finns det någon du kan få stöd av så sök hjälp. Hans familj om sån finns? Förtroende är något man förtjänar, du ska inte ha dåligt samvete för att du inte litar på honom efter att lögner och svek. Det kan komma tillbaka men för det behövs en lång tid och framförallt en riktig förändring. Kram!

LightningCrashes

Har nu försökt att fokusera på mig, men det är jäkligt svårt!! Vad vill jag o hur vill jag ha det? Mådde så mkt bättre förra veckan när jag kände att jag släppte på kontrollen lite...
Men så kommer lögnerna igen och jag blir så grymt besviken!! Det var egentligen ingen stor grej, men för mig är de det när jag vid upprepade tillfällen påpekat att jag tycket hans drickande är ett problem och han väljer och nonchalera det o bagatellisera! Han skulle "fira" en sak i söndags som hänt under dagen med ett glas vin ?!?!?!!!! Han bara sa det, ingen fråga utan mer ett konstaterande! Visst, o ett glas blev ytterligare 3 i smyg... Jag vet, för jag har mer koll än vad han tror, men han står på sig att han bara druckit 1 glad! Ljuger alltså!! Blir så arg! Nu är det som nordpolen hemma, så kyligt, men jag orkar inte ens bry mig! Längtar bara efter mina barn nu när jag är på jobbet!! Litar inte ett dugg på nåt han säger! Men vi får väl se vad som händer!.. Känner mig bara uppgiven när det gäller vår relation, eftersom han inte fattar, men ändå är det skönt o va arg snarare än konstant ledsen!! Funderar på om det går att hitta tillbaka till det som va innan allt detta...
Lite rörigt, men behövde bara skriva av mig lite!!
Kram på er!

det finns liksom inga genvägar.Så länge du lever med en aktiv alkoholist så kommer han att ljuga så mycket han förmår för att skydda sig själv och drogen.Det du kan göra är att acceptera detta eller agera.
Att acceptera värjer man sig mot då man tycker att det är att kapitulera och finna sig i en situation som ju egentligen är helt absurd.Men det är nog det eller gå som finns som alternativ.Att kämpa slita och gno för att hitta vägar att förmå alkoholisten att förstå eller avstå är bortkastad möda.
Att lägga ned en massa energi på att hålla koll på mängder och tillfällen likaså.

Men att bara lugnt inse fakta och låta dom lägga sig till ro inne i en brukar faktiskt ge själslig ro hur dumt det än låter.Att acceptera att du (kanske) just nu inte har styrkan att gå.Men du har styrkan att inse fakta och bara det är mycket tungt.Då har du kommit en pyttebit på väg att släppa kontrollen som du ändå inte har.

LightningCrashes

Tack Ullabulla, jag tror jag börjar inse det nu också, även fast det är tungt... Men dagarna är lite lättare att rida ut när jag börja inse att jag inte kan eller vill kontrollera allt!

LightningCrashes

Nu ringde han och hade ångest o bad om utsäkt för i söndags... Finns mycket han skyller på varför han drack, men han bedyrar sin kärlek till mig och säger att han är livrädd för att förlora mig! Och det enda jag kan tänka är att jag inte litar på honom.. Eller jo det gör jag när det gäller hans kärlek till mig, den har jag aldrig tvivlat på, men den här förbenade alkoholen, ja hatar den! Hur ska jag förhålla mig till detta? Känner mig kall, men jag vet inte hur jag ska bete mig...? Hur hittar man tillbaka till ett förtroende som brutits ner så många gånger o hur ska vi hitta tillbaka till varandra, om han nu väljer att vara nykter vill säga!! Vill jag det? Skulle helst av allt vilja åka bort ett tag o va själv, men det känns inte rätt mot någon... Velmaja!! Nån som kan ge mig nåt bra råd??
Kram

Såg en film (föreläsning)...
kring detta. En amerikansk forskare pratade om hur detta med medberoende fungerade och att hitta tillbaka. Det handlar om tid och tillit. Om och när personen är symtomfri så kan man börja att jobba med tillit. I början går det långsamt och man är långt ifrån varandra. Den medberoende är fortfarande i kontrollfasen och litar inte på sin partner. Det är viktigt att uppbyggnaden sker via någon form av behandling för att lyckas. Man behöver inte ha samma terapeut, det viktiga är att man pratar om det som hänt. Sakteliga så kommer tilliten att komma tillbaka och då pratar vi kanske inte veckor utan månader eller upp till ett år eller kanske mer. När man väl är tillbaka i "the circle of trust" så kan man börja om på riktigt. Det är klart man inte glömmer hårda ord och problem men man får också tänka på att detta skedde i ett sjukdomstillstånd när hjärnan var förgiftad av alkohol. Man ska inte glömma men det hjälper inte heller älta. Kommer man inte tillbaka i förtroendecirkeln ja då är det nog bäst att separera. Så funkar det ju i alla förhållanden, de bygger på tillit och engagemang.

LightningCrashes

Han skulle va nykter ett år (vilket skämt) sa han den 14/11... Jag sa att han inte skulle lova det om han inte tänkte genomföra det, ett år är långt! Men det skulle han... Fram tills helgen då han vräker ur sig; ja tänker dricka två öl o ett glas vin ikväll (vilket sedan blev mer givetvis) o sen får du säga vad du vill!!
Säger man så??
Min önskan om allt vore bra, vore ju givetvis att kunna ta ett glas vin till maten på lördagskvällen eller när man står o lagar mat, men det stannar ju aldrig vid det för hans del... Jag dricker aldrig alkohol hemma längre...
Min vilja o "hjälpa" börjar tryta o jag känner mig osäker på vad jag vill... Hur ska vi kunna fortsätta när vår syn på detta är så fruktansvärt olika, han anser ju inte att han har problem. Visst att han varit nykter i veckan (vad jag vet iaf) men när han sen börjat dricka finns det ju ingen hejd..

helloo

Hej, Förr upplev jag liknande din situation ca 10 år (ursäkta för dålig svenska). Nu är min man frisk i ett halv år. Det jag gjorde; väntar till han är frisk(dagen efter) för att diskutera om besvärad situationer som mest sårar oss(dotter och mig) och hur pinsamt han var mot själv framför andra. Innan det hade jag förslog 200 kr/vecka för hans alkohol (ca 1 år) men insåg jag senare att det var inte en bra lösning eftersom det inte stoppa honom.från sin längtan. Båda jag och min man jobbar heltid och jag har fullständig kontroll för familjs ekonomi.
Min tipp är att du måste våga bestämma(tänk på dig och för barnens skull), han behöver inser/upplever situation av berusad person medan han inte har alkohol i kroppen för stimulerar honom att vill ändra sig. Hoppas det hjälp..

Sol

Hej Ljuskrasher,
Jag har levt med en alkoholmissbrukare i drygt 20 år nu. Det har varit både ljusa (nyktrare perioder) och mörka (fullare perioder). Det hade på ett sätt varit enklare om han druckit varje dag. Nu var det mest på helg och semester. Han har fortfarande skorna och arbetet kvar. Nu håller jag på att packa, det blev aldrig bättre trots att jag väntade så länge, förlät så många gånger och började på nytt lika många gånger. Jag har tjatat och gnatat, gråtit och bönat och bett, Skrivit brev, gjort upp kontrakt, älskat och hatat, skapat närhet, skapat distans (de senaste 7 åren), haft full kontroll (räknat flaskor, vägt boxar, gjort märken på flaskor), fullständigt släppt kontrollen (åkt bort, struntat i hans supande), blivit manipulerad, utskälld, anklagad, kärleksförklarad. Jag tror faktiskt när jag läser detta forum varit med om hela registret i varierad skala. Eftersom jag vet att hjärnan och hjärtat inte alltid pratar med varandra är mitt enda råd till dig. SKRIV dagbok! Det är bra att lära känna igen alla mönster över tid. Skriv varje gång det händer något som du beskriver ovan. Det kan vara mycket kort. Ta en hederlig skrivbok (filer försvinner så lätt). Det är ovärderligt när år läggs till år.Det är inte bara att lämna - det vet jag alltför väl. Vi glömmer så lätt, de flesta av oss vill minnas det bästa när vi står där på tröskeln med ett nytt löfte att - NU ska jag tag i det här på riktigt. Jag ska gå på behandling som du sagt så många gånger, just den här gången skall allt bli annorlunda och man känner hoppet som än en gång fladdrar till i bröstet.... då är det bra att kunna läsa sin egen berättelse om och om igen och tänka att är det verkligen jag som gått igenom allt detta. Det måste det vara för jag känner ju igen skrivstilen.... Måtte du får tillbaka ditt ljus -crashed light. Med hopp om Sol. Sol