Det vidare livet.

Hej min fina Ebba,

Vill bara kika in hos dig och ge dig en lång, varm kram. Jag hoppas att du har det bra och att du finner lugn, tröst och styrka att komma framåt. Du har så mycket kärlek, glädje och empati inom dig. Du är en så fin människa, känner jag. Jag önskar därför att du ska kunna rikta all din värme inåt, mot dig själv ett tag. Läka, bli stark och komma ut som en superEbba på andra sidan.

Tänker på dig!

<3

Meredith11

Om glögg. Men det doftar jul.

För övrigt tycker jag att alla arbetsplatsträffar , middagar etc borde vara alkoholfria. Utopiskt kanske, men med tanke på att vi är ganska många i riskbruk eller beroende vore det vettigt.

M

Ebba

Mmm, glögg doftar jul men är fan inte gott
:)

steglitsan

Hur mår du Ebba? Det var så länge sen. Du saknas mig ska du veta.

Stor kram

LenaNyman

ja
ja, jammen och ja igen
där är jag

Ebba

Jag var gullig och naiv i början av denna nykterhet som på allvar trodde och kände att allt skulle bli så mycket bättre bara alkohol försvann ur mitt liv.
Jag tycker att det har blivit svårare.
Nu är alla bekymmer liksom konkreta och skarpa, jag kan inte fly.
Jag tror att jag är en fyramånader-människa.
På allvar!
Mina tidigare förhållanden har alltid varat i fyra månader.
Nu har jag varit nykter i fyra månader.
Jag står ut i fyra månader sedan sticker jag.
Intressant.
Jag har väldigt lätt att få nya vänner och bekanta, blir ofta hembjuden och medbjuden.
Det är som att jag ger allt, sen blir jag skraj för vänskap och relationer fördjupas med tiden och jag liksom sticker då av någon anledning.
Inte en god egenskap och nyttigt att jag blir medveten om den.
Får dåligt samvete när jag tänker på människor som jag har övergett.
Hur mår jag?
Som ett fallfärdigt hus som håller på att renoveras.
Det viner, drar, är fuktigt, rostigt och väggar rivs, spikar dras ur.
Det kommer att ta tid det här men för varje dag som går - går det åt rätt håll även om det inte alltid känns så.
Det är inte lätt.
Det är verkligen inte lätt.
Det är smärtsamt och omvälvande.
Det är jobbigt att vara jag och jag inser att det är därför jag har druckit.
För att få ro i själen, sluta tänka, grubbla och känna efter.
Ett perfekt offer för alkoholdjävulen.

Meredith11

Tycker också att det är jobbigt att vara jag. Jag skulle vilja vara utan min ångest , depressiva läggning, . Känner att det har gett mig en allvarsamhet som jag inte alltid kan skaka av mig. Ett svårmod, lite martyr. Å inte kan jag vara lugn i att jag duger som kvinna o modigt flirta med attraktiva singlar som passerar. Ska jag behöva leva ensam, jämt?
Gillar mitt jobb, oftast. Gillar familjen runt omkring o har nån kontakt med dem varje vecka. Har en god vän som jag säkert träffar varje månad. Men det känns för lite. Och jag orkar inte dra i övriga vänner, bjuda in o greja. Ibland tänker jag att jag är så otacksam för det finns de som inte har tak över huvudet eller söker jobb eller kämpar på osäkra vik.
Berättade iallafall för mamma igår, att jag kanske behövde gå till AA, och att jag kontaktat beroendestället.

Ebba

Vad coolt gjort, vad tuff du är som pratat med din mamma.
M o d i g t.
Vad sa hon?
Kram

Meredith11

Hon tyckte jag skulle göra det om jag trodde det skulle vara bra för mig. Att hon vill att jag ska må bra. (Fick en perfekt ingång då hon berättade om en släkting som går på aa)

M

Ebba

Förra julen var jag glad men det var för att jag hela tiden visste att jag skulle få dricka lite då och då.
Lite vin här, lite glögg där, några öl och slå in paket.
Som vätskekontroller under loppet "julen",
Så var det...
Tänk så många som inte skulle stå ut nyktra under jul och nyår.
De tror de säkert att de kan, men de försöker inte ens och försökte de skulle de känna värsta tomrummet.
Tror jag...

Ebba

Kanske är det så att man måste ha hamnat på botten för att klara av att sluta.
Jag tror det, jag tror att man måste ha blivit så JÄVLA rädd att man trots allt elände känner en tacksamhet över att vara vid liv och få en till chans.
Så rädd att man darrar, vrider sig i ångest och möter sin egen skräckslagna blick i spegeln.
Så rädd att man inte längre har något att förlora och just det får en att darrande och svimfärdig leta upp ett AA-möte.
Jag tror att man, när man är så liten, darrande och ynklig (och kanske har eller är påväg att förlora allt) får en ny slags ödmjukhet inom sig och den ödmjukheten kan leda till förändring och ett nytt liv. När man liksom ligger stupad på marken och kippar efter luft och ljus, då väcks nytt liv tro det eller ej. Alla murar och försvar man omogett sig av och byggt in sig i under många år har fallit i bitar och man står där liksom naken och bar. Tack vare att muren fallit kan något nytt ta sig in och nå en.
Man griper efter ett halmstrå och gör kanske som jag en gång gjorde och letar upp ett AA-möte.
Jag är så jääävla tacksam över att jag är en som fick nå min botten redan nu och inte fortfarande håller på som jag gjorde. Det vill säga vaknade bakis och yr och lovade mig själv "nu får det vara nog" för att tre dagar eller en vecka senare var på det igen och dricka.
Jag hade nog inte uppskattat

Ebba

AA på samma sätt innan jag nådde min botten och fick mitt rejäla brutala uppvaknande. AA är det coolaste jag vet. Alla dessa grymma människor som gör att jag, den mest (hehe) hopplösa, nervösa, rädda, Lilla människan inte känner mig lika ensam och hopplös av den enkla anledning att andra i mer eller mindre samma sits delar sina erfarenheter. Det är coolt. Så enkelt är det.