Jag har läst på detta forum en hel del. Men nu känner jag att jag verkligen måste skriva och se vad ni andra här tycker om min situation. Jag har varit gift med min man i 24 år och vi har två vuxna barn. Min man har druckit i 20 år. Han har druckit alkohol i stort sett varje dag, men alltid skött sitt jobb och aldrig kört bil onykter. Han har väl för det mesta bara blivit full och somnat, varit i sin egen värd. Livet har funkat trots hans drickande, även om jag har varit den som hållit i mycket i familjen. Han har inte varit riktigt närvarande. Han sökte hjälp första gången när barnen var ganska små och då var han nykter i ett halvår. Efter det har det endast varit två tre uppehåll i några månader kanske. Sedan han sökte hjälp första gången dricker han ingenting "officiellt". Han dricker ju ingenting, tror alla i vår bekantskapskrets. De ser ju honom aldrig dricka. Så genom alla år har jag levt i en lögn, känns det som. Har inte haft någon att prata med.
Efter att barnen flyttat har jag känt mig väldigt ensam, trots att vi är två. Min man har ju druckit och somnat varenda kväll. Så många gånger som jag sagt att nu får det vara nog, nu orkar jag snart inte längre osv osv. Men nej, han har inget druckit. Jag har inte kommit någon vart med honom. I somras bestämde jag mig för att det skulle bli skilsmässa. I september kom det en dag då bägaren rann över och jag sa att nu vill jag skiljas. Genast sa han att han skulle ta tag i sitt problem, så vi kunde gå vidare. Nästa dag gick han och sökte hjälp. Hans humör var på topp och vi skulle göra så mycket. Allt skulle bli så bra igen. Jag vet inte hur jag egentligen tänkte, hade väl inte förutsett att han skulle göra så här. Men det dröjde bara en vecka, sedan tog det bara stopp för mig. Min kropp reagerade helt fysiskt med att jag kände mig alldeles kallsvettig och fick ångest. Det här kändes så totalt fel. Jag kunde bara inte fortsätta som vanligt, det räckte med tanken så kom den här fysiska reaktionen. Jag hade helt enkelt inte riktiga känslor för honom och kunde inte tro på hans nykterhet. Jag har svårt att tro att det är så stora chanser att man ska förbli nykter efter 20 års missbruk.
Nu har han varit nykter i två månader och det är ju bra. Tyvärr kan jag inte tycka att allt är bra, vilket han tycker. Han mår jättedåligt nu. Mycket ångest, oro och förtvivlan. Han är ledsen och jag känner inte att jag kan hjälpa honom. Det enda som lugnar honom är ju att jag säger att vi inte ska skiljas, men det kan jag inte. Jag har min ångest över att jag inte vill leva kvar i vårt förhållande trots hans nykterhet. Han lovar att han aldrig mer ska dricka, men det har han lovat förut. Nu går jag här hemma och bara mår dåligt och med hemska skuldkänslor. Jag känner mig som syndabocken i familjen. Barnen blir ledsna och det är det värsta av allt. Trodde innan att det skulle vara mycket enklare att ta ut skilsmässa. Hade föreställt mig det enklare.
Är det någon som har råd att ge mig? Så trött på allt.

Kaeljo

Mina skuldkänslor hänger som ett ok på mina axlar och det är väldigt tungt att bära. När ska jag få känna mig glad igen, undrar jag. Jag får hela tiden kämpa för mig själv och stå upp för mina känslor och behov och dessutom i MOTVIND! Jag har ingen nära mig som stöttar mig i mitt beslut och hjälper mig. Igår kände jag mig stark och trodde att jag skulle klara mig ur det här ok, men idag är jag så fylld av skuld att jag knappt härdar ut. Vill helst bara sova, så jag kan få komma ifrån ett tag. Vad som fick mig att rasa idag, var att min svärmor ringde. När jag ser att det är hon som ringer får jag ont i magen. Jag har alltid haft bra kontakt med mina svärföräldrar och har tyckt om dem mycket båda två. Men nu, sedan de fick veta hur läget är mellan mig och min man ger min svärmor mig alltid dåligt samvete genom något hon säger när vi pratar. Idag när vi pratade, frågade hon mig såklart hur jag mådde och jag var ärlig och sa att det är inte så bra. Då säger hon till mig; "tänk dig för väldigt noga innan du fattar ditt beslut, det påverkar ju inte bara dig utan alla andra påverkas också av det här". Det kändes som en kniv i hjärtat och så var resten av min dag förstörd. Jag fattar att alla runt omkring oss också påverkas, men då menar hon att jag ska tänka på alla andra (kanske menar hon mest sig själv) och inte bara se till mina egna känslor. Först kände jag mig mest förbannad över att hon kunde säga något sådant, att jag ska väga in hur hemskt detta är för andra och enbart gå efter mina känslor. Men efter en stund kom skuldkänslorna och det dåliga samveten igen. Nu tvivlar jag igen på att jag verkligen kommer att klara av att lämna min man. Jag känner mig så ledsen. Det känns som jag inte kommer att må bra, hur jag än gör. Önskar så att jag hade någon i min närhet som verkligen stöttade mig. Tror att det är vad jag skulle behöva för att fixa det här.

Försök att inte ta åt dig av vad din svärmor sa till dig. Du ska tänka på dig själv nu o inte bara på alla andra runtomkring för det har du gjort tillräckligt nu. Det är din tur nu att göra något för att du ska må bättre. Det låter som att du har bestämt dig för att du vill ha en förändring. Du behöver inte ha dåligt samvete det är din man som ska ha det. Hade inte han druckit så hade ni nog inte hamnat i den här situationen. Jag känner precis som du att jag hade behövt ha någon nära som stöttat mig hela vägen men det har jag inte haft. Hade jag haft det så kanske jag hade tagit steget tidigare. Fortsätt att kämpa, du kommer att klara av att välja din väg när du är redo. Du ska tro på dig själv, det är rätt som du tänker.
Kram<3

Kaeljo

Tack för era svar här. Jag har så dåligt samvete för allt jag ställer till med. Och detta dåliga samvete skapar ångest och då kommer jag inte i kontakt med mina innersta känslor. Jag vet inte längre vad jag vill, kan inte hitta det där "jävlar anamma" inom mig, längre. Vet nu att det närmar sig och att jag måste ta steget och flytta till stugan. Somnar med ångest och vaknar med ännu värre ångest. Allt är så skrämmande! Ska jag bli helt ensam i stugan!! Det är plötsligt så skrämmande, trots att jag i höstas såg framför mig att det skulle bli helt underbart. Jag vet inte vad jag känner, för ångesten har tagit över nu. Har jag börjat få känslor för min man, eller är det bara rädsla för det som är väldigt ovant. Tror att rädslan är obefogad, men nu är jag så orolig ändå för att kontakten med mina barn ska försämras. Jag har bara barnen som är nära släkt sedan. Trodde jag var så stark, men nu känner jag mig väldigt svag. Känner mig inte glad längre, vilket jag inte gjort på länge. Jag är som Zombie som bara går omkring och gör det viktigast på ren rutin och låter dagarna bara gå och längtar tills jag får sova. Men sova är också så svårt nu för tiden. Grubblar, grubblar och grubblar!
Tacksam att det här forumet ändå finns och jag kan skriva ner vad jag känner ibland.

som de flesta av oss härinne.Om vi inte fungerade som vi/du gör så skulle vi inte befinna oss i denna situation.
Dvs inte ha styrka mod eller kraft att gå.Stannat kvar i en svår situation med hänsyn till alla andras känslor och mående.Nu då vi tagit oss kraften nånstans ifrån så kommer allt det andra som tidigare hållit oss kvar.Ångest rädsla ensamhet kaos.Det som vi flyttar/lämnar för att få slippa.Men vi slipper inte det,trots att vi vet att beslutet är rätt.Din närmaste tid kommer inte att bli lätt och du kommer att tvivla många gånger.
Men om du lämnar så finns det troligen en väg tillbaka om det är vad du innerst inne vill.Sakta kommer ditt egna jag att vakna tilll liv,om än i små doser i början.Så småningom kommer du att stanna upp och se färgerna,ljuset möjligheterna.Sen springer de och gömmer sig igen och du får leta ett tag innan de kommer tillbaka.Men det gör dom.

Den unga Ullabulla som fanns där för 20 år sedan börjar sakteligen komma tillbaka till mig.Jag bryr mig fortfarande ytterst mycket om,men jag kan idag se skillnaden på vad som är vettigt och ovettigt.Ibland väljer jag att göra det ovettiga,men jag ramlar ganska snabbt tillbaka till det jag vet är rätt.Vad som är rätt för dig kan jag inte svara på.
Men att leva i nuvarande situation och fortsätta må som du gör gagnar varken dig,din man eller barnen.
Andas lite luft och ensamhet och se vad du innerst inne vill.Be om en tidsfrist från din man för att du behöver det för att sortera ut vad som är rätt i ditt fall.Du har ju gett din man mer än en chans antar jag :)

Framtiden behöver inte vara huggen i sten för att du gör något som i dina ögon är drastiskt.

Fenix15

Känner mig mest bara skräckslaget förvirrad just nu. Men har de senaste två dygnen berättat mer än jag gjort på många år och det är bra. Att jag hittat hit till den här sidan är bra och idag ska jag ringa en stödgrupp. Tack till alla här, det betyder mycket att få läsa era berättelser.

sway

Jag har läst allt du skrivit och känner igen mkt. Alkoholister är mästare på känslomässig manipulation.
Rädda dig själv, det är du värd efter alla år. Se filmen When love is not enough. Handlar om det par som startade AA o Al-anon.

Kaeljo

Tack till alla er som skriver här. Jag måste gå in här varje dag nu och läsa för att få en känsla av att jag åtminstone har lite rätt i det jag är på väg att göra. Önskar att jag hade någon vid min sida 24 timmar om dygnet som peppade mig. Det skulle jag behöva, har så dåligt samvete hela tiden för vad jag "ställer till med". Och detta dåliga samvete får mig att tvivla hela tiden på vad jag håller på med.
Förresten Sway, dig har jag aldrig sett här på forumet innan. Har du levt med en alkoholist eller lever du med en, eller vad är dina erfarenheter av detta?
Jag har så himla svårt att hitta den där starka känslan av att lämna och leva ensam, som jag hade tidigare. Är kanske rädsla, rädsla av att stå ensam efter halva livet tillsammans. Egentligen är jag inte rädd för att klara mig ensam, det tvivlar jag inte ett dugg på att jag fixar. Men det är väl ovanan, som skrämmer mig.
Eftersom han också har hållit sig nykter så länge nu, så ifrågasätter jag mig själv hela tiden om detta är rätt gjort. Jag vet att jag innan tänkte att det inte skulle spela någon roll. Vänner ifrågasätter också, men nu är han ju nykter, ska du verkligen då, tror du inte det kan bli bra nu då osv osv. Om dessa människor visste vad en sådan liten mening kan skapa avskyvärda skuldkänslor hos mig och därmed en massa ångest. Nu har jag grubblat på detta i flera månader och det gör mig tokig snart, tror jag!!!

Kaeljo

Jag tittade på filmen When love is not enough. Man kände igen sig precis, men jag det stärkte mig inte i mitt beslut. Hon lämnade ju aldrig sin alkoholist utan gick hela tiden vidare med honom. Det fick bara mig att känna att man ska försöka ännu en gång och ännu en gång tro på honom. Jobbigt!

Vad var det som fick dig att bestämma dig i somras?
Vad vill du ha ut av livet?
Om du fick bestämma allt utifrån dig själv, ingen annan har något att säga till om, var skulle du bo nu då? Med vem? Vart?
Varm kram till dig! Jag förstår att du är oerhört olycklig nu, av det du skriver, och jag önskar att du hittar lugn snart!
Att lämna är inte lätt, och om du lämnar så har du en kämpig tid framför dig, men utifrån det du skriver också en lugnare och mer rofylld tid!
Kramar

Kaeljo

Jag vill inget hellre än att hitta ett inre lugn. Nu har vi bott isär några dagar och dessa dagar har varit till största delen fyllda av ångest. Ja, Flygcert, jag försöker hela tiden tänka på hur livet sett ut när han drack i alla år och känslan jag hade förra sommaren när jag var helt säker på att jag skulle lämna. Men när ångesten har sitt grepp om mig så kan jag inte känna den känslan som jag hade då. Jag kan ta fram minnen, men jag kan inte komma i kontakt med själva känslan. De få stunder då ångesten släpper, då kan jag känna den känslan jag hade då. Jag grubblar så mycket och har så dåligt samvete och målar upp hemska scenarior om allt möjligt. Då kan jag få för mig att mina barn skulle vända mig ryggen och det är det värsta som skulle kunna hända. Egentligen tror jag ju inte att de skulle göra det, men när jag är fylld av ångest kan mina grubblerier kännas möjliga eller rent av troliga. 7
Tack alla ni som svarar mig. Det stärker mig, åtminstone för stunden då jag läser detta.

Nu gissar jag bara,men jag hade ofta såna.Om jag lämnar,om vi bryter så kommer allt ont att hända.Varför skulle jag få ett bättre liv utan medberoende och fylla.Varför skulle jag vara värd lite lugn och ro,
Nejdå.snart kommer något att hända som straffar mig hårt och skoningslöst.Han super ihjäl sig,det händer någon olycka i fyllan osvosv.
Men det finns tekniker att få dessa katastroftankar att vända och bli mer realistiska.
De går i stort sett ut på att man försöker tänka sig in i varje liten otrolig detalj om vad som ska drabba en/alkoholisten.
Lägg all den ångesten i en handflata.
Sen försöker man se det hela utifrån och försöker få till en procentsats på hur rimligt det är att det är sant.
Lägg det i den andra handflatan.
Sen försöker man också få till en tanke om vad man egentligen kan göra åt saken.

Sammantaget försöker man få kontroll på verkligheten i dessa tankar vilket oftast inte är speciellt nära sanningen.Det står säkert en del att läsa om dessa tekniker.Och när det varit riktigt djävligt har det hjälpt mig,lite grann i alla fall.

Kaeljo

Har levt ensam utan min alkoholist nu ett par veckor. Det går upp och ner, men mår nog överlag bättre nu än jag gjort innan. Stundtals känns det riktigt bra! Ångesten kommer då jag träffat min man, trots att han inte sagt något som gett mig skuldkänslor så ger det mig skuldkänslor och dåligt samvete. Jag får också ångest då jag träffar folk som jag måste berätta det för. Ofta, säger de då; VAD TRÅKIGT, EFTER SÅ MÅNGA ÅR, ÄR DETTA GENOMTÄNKT osv osv. Om folk visste vad dessa ord skapar ångest hos mig!!! Efteråt ifrågasätter jag mitt beslut. Jag har ett par nära vänner som inget vet än, men som jag vet att jag behöver berätta det för. Men det tar så emot!!
Min man är fortfarande nykter och han gör en massa saker med vänner på kvällar och helger. Han håller hemmet rent och snyggt och tvättar sina kläder.
På något sätt får detta mig att känna mig illa till mods. Han som suttit berusad i soffan varenda dag innan och aldrig hittat på något på kvällarna och heller aldrig städat hemmet eller tvättat. Nu känns det nästan som ett hån, här umgås han med folk jättemycket, städar och fixar hemma OCH ÄR NYKTER! Något som han aldrig gjorde förut, trots att jag skällde, bönade och bad så bara han fortsatte att sitta i soffan och dricka. Jag vet inte, men känner mig nästan kränkt.

så skapar man en negativ balans tillsammans. Som anhörig är man ju aldrig skyldig till att någon annan väljer att dricka.
Men man får nog lätt bära skulden ändå. Både sin egen och alkoholistens. På något märkligt sätt så tar man ju också på sig den,förklara det den som kan.
Att han nu håller på att reda upp sitt liv och åtminstone tillfälligt har det under kontroll är väl alldeles underbart.
Han kanske för egen maskin tagit till sig det du sagt och naturligtvis även själv insett att förändring måste till.
Kanske vill han också visa dig, att han minsann är kapabel.Men visst blir det som ett hån,om han hade vaknat tidigare hur hade det sett ut då.
Kanske han hoppas att du ska se och vilja ha honom igen.Eller så kommer kraften inifrån honom själv och det är väl bra?

Vad modig o stark du är!! Vart bor du nu, har du skaffat en egen lägenhet ? Bad var det som gjorde att du tog steget? Jag känner så igen det du skriver. Mitt ex reagerade också likadant o jag var helt förvånad. Han städade, strök kläder, tvättade mattor, gardiner. Köpte nya blommor till alla fönster o färska blommor på bordet varje vecka mm. Han bar jättetrevlig o hjälpsam mot mig o fixade med olika saker. Man blir alldeles förvirrad o glömmer nästan bort hur det har varit för en stund. Men sen kom bakslaget du han visade den sidan jag är van att se då han är full , spydig , otrevlig. På något sätt var det skönt att jag fick se den sidan igen för jag började nästan tvivla för en stund. Det var bra att han påminde mug att jag gjort rätt. Det är en jättejobbig period efteråt men jag vet att jag har valt rätt väg.
Jag tänker på dig o skickar massor av styrkekramar<3

Kaeljo

Tack för att ni ger mig några ord här. Javisst är det på sätt och vis underbart att han tagit tag i sitt liv och gör en förändring. Men jag känner det precis så som Izzy beskriver. Man glömmer nästan bort varför man lämnat och börjar tvivla på sitt beslut. Jag bor på landet i vårt sommarhus nu och det känns väl ganska ok för det mesta. Att jag tog steget var väl att jag kände att vi levt ihop i flera månader utan att vi kunnat närma oss varandra och kände väl att vi var tvungna att komma ifrån varandra, åtminstone för ett . Visst, det är väldigt ensamt stundtals, speciellt på helgerna, men ändå känner jag mig ganska fri. Som jag skrev innan är det värsta när man ska träffa människor som man ska berätta det för. Deras kommentarer ger mig för det mesta ångest. Jag har dock väldigt svårt att tänka mig att gå tillbaka och att allt ska fortsätta där vi slutade och bara leva på som innan. För hur länge är han den han är idag? Om han kunde förändra sig nu när jag lämnade honom efter 20 års drickande, så kan ju inte jag haft någon positiv inverkan på honom.

Jag skriver ju inte här så ofta längre - men jag följer speciellt er ändå! Är så glad att ni lämnat era destruktiva relationer (kanske finns det en väg tillbaka, kanske inte, men ni har visat att det inte är okej att bli behandlad så, att ni beslutar er för vad som är viktigt för er).
Jag känner så väl igen mig i era tankar och känslor - innan jag lämnade sa alla, precis alla som jag pratade med, att han inte skulle orka ta hand om barnen, att hans liv skulle fortsätta som innan osv, men vad hände? Jo, han ville inget hellre än att ha barnen, han ordnade upp många saker, styrde upp många delar av sitt liv, och jag kände en enorm bitterhet - varför gjorde han inte detta innan? Men hade jag inte lämnat så hade han nog aldrig gjort det. Och idag vet jag att han styrt upp många saker, jobbat på att förändra många saker, men väldigt många saker kvarstår och jag vet med säkerhet att jag hade inte velat leva med honom i vilket fall.
Jag har det också ensamt på många sätt - men jag var ensam innan också, med den skillnaden att vi var två ensamma som satt under samma tak. Det var inte bra, men jag var inte ensam... Låter lite knäppt, men ni förstår säkert vad jag menar?! Nu sitter jag ensam, en ensam, under ett tak. MEN det är mitt tak, jag har ingen oro för allt han kan säga, göra, hota med. Och jag läste i veckan att blondinbella rekommenderat kompisdejting på sin blogg, och när allt lagt sig med mina barn så kanske jag ska ta och kompisdejting. Men jag är också väldigt tillfreds med ensamheten, det har tagit tid att vänja sig, och tid att hitta lugnet i mig själv. Men Gud, vad tacksam jag är att jag lämnade! Mitt ex hade aldrig bättrat sig om jag stannat, och jag ser fortfarande alldeles för många tecken och situationer med barnen där samma beteende kvarstår. Jag vill inte vara bitter, hemsk och cynisk, men jag tror säkert att ni också kommer att känna av dessa tankar och känslor...
Varma kramar till er, är så tacksam över att få följa era resor, följa er glädje, sorg, ensamhet, tankar, känslor och styrkor!! Blir påmind och stärkt om min egen resa, tack från mitt allra innersta!

Ricky90

Hej, Jag har läst din tråd, din ångest och hur du hittar anledningar att vara kvar. Du står och väntar på att hoppa ner i ett stormigt hav tills det blir lugnare tider. Jag är 29 år och har levt fram och tillbaka med en man med blandmissbruks-problematik i snart 6 år. Vi separerade för 2 år sen, sen lite fram och tillbaka, han blev snygg och hälsosam igen, började motionera, var gullig etc och vi blev ihop på nytt i somras. I januari flyttade vi ihop. Det dröjde bara en månad till han var igång igen. Ute med kompisar varje kväll och drack öl, knarkade på helgerna och även på veckodagarna nattetid. Under dessa månader har jag gång på gång visat mitt missnöje, via samtal, bråk och sms. Det har mottagits som tjat och gnäll och att jag är världens tråkigaste med alla mina regler och riktlinjer. I tisdags försökte jag göra slut. "Hur kunde jag lämna en människa som jag trodde hade problem, vilken typ av människa var jag, så otroligt omänsklig". Vi kom fram till att vi ska ha en månads paus och bo växelvis i vår lägenhet. Varje dag skickar han sms om hur han har förändrats, han dricker läsk på krogen och går långa promenader. "Det här kommer VI klara tillsammans, för det är så det funkar i förhållanden, man hjälper varandra". Ikväll ska jag gå på ett möte för anonyma narkomaner. Jag behöver liksom alla ni andra här, kraften att säga nej. Jag tycker att jag tagit ett stort steg som satt ner foten, men han vill inte förstå riktigt. Nu är han medgörlig. Men tidigare har hans temperament styrt hela vår relation. Jag vet hur svårt det är med all denna skuld. Men när jag läser era texter ser jag mig om 20 år. Jag vill inte bli som ni. Jag vill inte behöva tänka på detta i min vardag. TA MOD OCH GE DIG AV! Om du ångrar dig kan ni ju alltid bli ihop igen, han kommer ta emot dig med öppna armar. Åren går.

Massa kramar!

Kaeljo

Jag har nu levt separerad från min man i en månad. Det har varit en väldigt jobbig tid, det har varit mycket känslor och de har pendlat mellan värsta ångesten till nästan lite svag lyckokänsla. Vardagarna är bättre än helgerna. På helgerna blir ensamheten mer påtaglig och jag sjunker ner i något svart hål. Jag vet inte, men jag trodde nog att de få vänner jag har skulle bry sig om mig mer. Jag önskar jag hade någon väninna som också var ensam och som jag kunde hitta på roliga saker tillsammans med. Jag har inget riktigt starkt intresse, kanske det skulle vara lättare att få tiden att gå då. Någon som har något tips om hur man kan få nya vänner?
Jag har fortfarande mycket skuldkänslor. Känns som det är jag som orsakat allting. Tror också att han fortfarande är nykter. Jag har ju inte längre den kollen på honom, men jag tror i alla fall inte att han har druckit.
Jag tycker det känns skönt ibland att jag får rå mig själv och att jag inte behöver bry mig om någon annan. Men önskar ända att jag hade en vän att göra roliga saker tillsammans med (ingen man). Svårt att se så positivt på framtiden som singel, så som jag tänkte mig det innan när jag levde i min dåliga relation. Jag kommer nog inte att få det sociala liv som jag drömde om då.
Min stora lycka är i alla fall att jag har två underbara vuxna barn som är helt underbara och som bryr sig om mig. Jag är så tacksam för att de finns, det tänker jag på varje dag. Barnen är min stora lycka i livet!

Om du låter det komma.
Du måste vara aktiv själv och söka dig till ställen där det finns folk. vår ålder så viftar man inte bara med trollspöt så ramlar det ner en vän.
Ta upp gamla kontakter som du kanske inte haft så tät kontakt med.
Bjud upp till dans så kommer säkert någon eller några av dom att vara beredda att ta en fika,gå ut och ta en lunch osv.
Mitt sociala liv har blivit så mycket rikare detta år trots att jag i grunden mått skit.

Men just det kan också vara en bra grogrund för vänskap.
Det är då man blottar sig och visar sårbarhet och också behöver vänskapen lite extra.Och det är då som andra människor kan ge detsamma och nya band knyts i gammal vänskap som liksom blommar upp på nytt.

Men det känns ändå bättre numera!

Det är inte så lätt att träffa nya människor och faktiskt få nya vänner. Många är upptagna med familjeliv och tvåsamhet, många har också intressen som aktiverar dem på ett annat sätt - jag har hängt på nya saker, varit aktiv med olika grupper, föreläsningar osv, men det är inte så lätt att få vänner - jag vill ha en vän som jag kan ringa när som, som kan hänga med på en promenad, eller en bio, eller ta en fika... Men det ska ju "klicka" också - man ska ha samma humor, vilja göra liknande saker osv, och jag har kommit närmare att träffa ett par, men det att tid - ge det tid! De första månaderna är ju värst - när man är helt slutkörd för allt man gått igenom, när man tvivlar och tvekar och ältar me är än någonsin är mer ledsen osv, men det blir bättre!
När jag började hitta lugnet så blev det lättare, och sedan försöker jag som UB skriver: vara öppen för saker, fråga om någon på jobbet vill gå på after work, fråga om någon är bioduken... Och dessutom går jag och funderar på tipset som jag fick höra på omvägar att BlondinBella hade gett: kompisdejta! Jag tänker att jag skulle vilja starta en Fb-sida där man kan kompisdejta - söka vänner och sedan träffa några olika för att se om man funkar bra tillsammans! De är alldeles för svårt att bara hänga på, man blir liksominte vänner så lätt.
Kram till dig Kaeljo, kämpa på, det är värt det!