Har sedan ett par dagar helt avhållit mig från alkoholen. Jag och sambon brukar dela på ca 4 boxar vin per vecka+några öl.
Jag är bestämd på att "nu får det vara nog" och det är jag nöjd med.
Samtidigt finns det något i mig som säger; "det gör ju inget att dricka EN dag, och sedan inget mer"
Allrahelst en dag som denna när jag känner mig lite nöjd med det jag gjort idag, de senaste dagarnas avhållsamhet osv.
Vad är det som händer i huvudet när man tänker så?
Dessutom tycker jag att kroppen är lite "hängig", den är inte med riktigt. Den vill inte det jag vill.
Är det en form av abstinens?

Alkoholen har några korta positiva bieffekter och det kan vara lyckorus, mer energi. Din kropp håller på att avgifta sig. Alkoholen är ju som sagt ett cancerframkallande nervgift och det blir mest farligt när kroppen bryter ned alkoholen till metylpentoat tror jag det heter. Då mår vi dåligt och är bakis. Du och din sambo dricker så pass mycket att ni riskerar ett beroende och ni har också fått din kropp att bli beroende. Det är ett jättebra beslut att hålla upp. Jag vet hur svårt det är. Visst man kan dricka med måtta. Är du säker på att du kan dricka kontrollerat en dag i veckan? Om du ska rannsaka dig själv vad blir svaret på den frågan? Om någon dag till kommer din kropp att vakna upp och du kommer känna dig bättre än någonsin. Håll bara ut lite. Ha en fin jkväll.

Hertan

Du undrar vad som händer i huvudet när det försöker övertala dig till att EN dag inte är så farligt. Det är ditt beroende. Jag och de flesta andra här inne kan nog skriva under på att vi går igenom samma sak.Säg såhär; om du inte är beroende, varför är det då så viktigt att dricka? Jag skriver av egen erfarenhet, och jag har gått igenom det många ggr. Det går bra ett tag, kanske en vecka eller två, sen tänker jag "nä, men det här var ju inga problem, jag kan ju fortsätta dricka". Men i slutändan tror jag det är viktigast att rannsaka sig själv. Varför måste jag då dricka om jag inte har nåt problem?? Jag har kämpat två år med det där och aldrig kommit någon vart. Jag tror du måste gå igenom det själv. Misslyckanden som mer och mer bevisar att du har ett problem. Det låter kanske hårt, men det är inte alls så menat. Jag vet bara att jag hade behövt höra det själv när jag var i din sits.Men du, det viktigaste av allt är att du har stannat upp och börjat tänka efter. Det är en början på en ny era! Lycka till!

Vanlig

Jag vet inte hur många gånger jag och min fru pratade om att vi var tvugna att skära ner, dricka lite mindre, och lite mer sällan. Det var alltid en fin tanke som höll nån krampaktig månad innan det eskalerade till samma nivå som tidigare :) Det beror på hur man är, men för mig var det tvunget att gå helt överstyr innan jag fattade att jag helt enkelt inte kan dricka alls.

Sen när spriten (eller vilken beroendeframkallande drog som helst) går ur kroppen försöker alltid hjärnan komma med subtila undanflykter för att få en att trilla dit igen, men det är bara att härda ut!

Nu för tiden är inte min värsta skräck att jag aldrig mer ska dricka, det är att jag en dag ska tro att jag kan dricka som "normalt folk" och trilla dit igen. För om man inte kan det, då ska man inte lura sig själv.