Hej

Jag och min sambo har varit tillsammans i tre år. I början när vi träffades var vi ute väldigt mycket. Vi festade ungefär två-tre dagar i veckan, åt och drack gott på restaurang eller satt hemma och drack vin och pratade inpå småtimmarna. Visst reflekterade jag över både min och hans alkoholkonsumtion men det var ändå ”accepterat” i våra kretsar, vi bodde i Stockholms innerstad, var i sena 20-års åldern och hade ett umgänge att när vi umgicks så festade vi. Jag försökte få oss att dra ner på alkoholkonsumtionen. Vi satt hemma och tittade på tv men han blev så rastlös att vi till slut gick ut och tog några öl.

Sen blev jag gravid och mycket förändrades, jag slutade att dricka men han fortsatte. Det gick så långt att jag bad honom söka hjälp. Vi gick i terapi några gånger (både tillsammans och han själv) men han la mycket av skulden på mig. Han hade en vit månad den sommaren, när vi var ute och seglade. Däremot tyckte jag att han nästintill var besatt av att hela tiden ha alkoholfria öl på båten (det var ingen ovanligt att han drack uppemot tolv stycken sådana på en dags segling).

Nu har vår son hunnit bli 11 månader. Min sambo är en fantastisk pappa och de stunder han inte dricker på har vi det väldigt fint. Jag märker att han periodvis försöker att avstå från alkohol, då dricker vi bara vatten till maten och te på kvällarna. Däremot faller han tillbaka ibland och jag märker att när han börjar dricka så kan han inte sluta. Efteråt säger han att han försöker att sluta, men att det inte är så lätt.
Sedan kan det gå några veckor (och ibland några månader) utan återfall. Just nu har han ett återfall. Det började med att jag och vår son sov hos släktingar en natt. När jag kom hem så hade han druckit rejält. Och nu är han inne på fjärde dagen av drickande (han ligger bara i sängen, dricker vin, öl och whiskey och tittar på film). Det är precis som att ångesten blir för stor och han dricker mer och mer i hopp om att ångesten ska försvinna.

Jag har tidigare sagt att jag inte accepterar det, att han borde söka hjälp men att han själv måste vilja och inse att han har ett problem.

Jag vill inte skuldbelägga honom, komma med tomma hot och ge honom ännu mer ångest. Jag förstår att det är hans problem och inte vårt. Men jag är ändå inte beredd att ”ge upp” än. Jag vill stötta honom om han söker hjälp, jag förstår att först då kan jag återfå tilliten till honom. Men är han inte beredd att söka hjälp så måste jag lämna honom. För min och min sons skull.

ag förstår att den ”perfekta” meningen inte finns. Men jag vill så gärna att jag ska lyckas säga något som får honom att inse att 1. Han har problem, 2. Att han inser att han håller på att förlora sin familj och 3. Att han söker hjälp.

Snälla, ge mig råd. Vad ska jag säga?

så skulle inte detta forum behövas tyvärr.
Välkommen hit för det första,du verkar ha kommit långt redan i insikter om att problemet är hans att äga och lösa.
Jag har försökt i 20 år med allt som går och inte lyckats alls.Han dricker idag värre än han nånsin gjort.

Fortsätt att ha insikt och dra upp dina riktlinjer för hur du ska agera även fortsättningsvis.Och om du kan,håll dig till de riktlinjerna.
Är själv för sänkt för tillfället för att kunna ge mer uttömmande respons på ditt brev.

Sanna

Jag har tänkt på dina ord hela dagen och det har verkligen varit ett stöd. Jag har så lätt att falla tillbaka på att jag tycker synd om honom och gå på hans ursäkter...att han dricker för att han just nu mår dåligt, trött på sitt jobb, ekonomiska problem etc. Det känns faktiskt äntligen som en lättnad att inse att jag inget kan göra...trots att det är svårt att släppa kontrollen.

Så tack för att du tog dig tid att skriva, trots att du har det tufft.

Är när du inifrån och ut verkligen har fått nog.Nått din botten och inte längre har några reservkrafter eller lösningar kvar.Först då kan man släppa taget om problemet och om den som dricker.Först då fattar han att han står där ensam.Även om du faktiskt väljer att inte gå än.
Men så länge du har plan a bc och d i bakhuvudet så känner han det och rör sig inte nämnvärt ur fläcken.För du står ju där vid hans sida och kommer med ideer och förslag på hur han kan lösa sin situation.
När du sitter där och slår ut med händerna och säger.Jag vet faktiskt inte.Då först har du släppt taget.Jobba på att låta den känslan bo i dig,några minuter i taget.Även om du sen antagligen återgår till-Ja men om han bara..

Mittendaliv

Jag tror att den som dricker vet att den har problem men inte kan acceptera det och lever därför i förnekelse med massa ursäkter som följd. Min erfarenhet med min sambo är att inget som jag sa eller gjorde spelade någon roll, han slutade dricka när han druckit klart. Jag försökte allt och lite till. Det enda som fick mig att må bättre var att göra en plan för mig hur jag skulle ta mig ut ur detta. Jag visste hela tiden att ett liv med missbruk aldrig skulle göra mig lycklig. Så när allt var klart, jag hade löst det praktiska för att kunna flytta då slutade han dricka. Kanske är det ingen slump att det hände när jag släppte taget och det blev verkligt att han skulle bli ensam med spriten. Jag hoppas din sambo kommer till insikt för er skull och att du kan hitta ro på vägen dit. Fortsätt skriv och läs i forumet- det har varit mitt bästa stöd.