Jag är gift med en mann som dricker mer eller mindre varje dag. För ett år sedan orkade jag inte mer att vara i ett förhållande med honom. Jag fick nog redan i 2009 och var på väg att lämna honom, han slutade att dricka ca 1,5 års tid, gick hos AA osv, sen började han på igen. Pga mycket sjukdom och dödsfall i familjen hade jag inte ork att ta itu med honom, med vårat förhållande. Fick nog till slut och har gjort slut med honom, för mig är vi nu bara gifta på papperet. Vi har nu en ordning där han bor i sommarstugan och kommer hem 1 gång i veckan (då håller han sig ganska nykter et par dagar). Nu är inte det en ny ordning då han har mer eller mindre bott i sommarstugan (valt det själv) sedan han sprack i slutet av 2010. Jag jobbar skift och han gör ett bra jobb med barnen när han är hemma. Tyvärr klarar han inte att hålla sig i skinnet mer än några dagar åt gången, så måste han tillbaks och dricka. Att jag valde att bli i 2009 var för barnens skuld, ville att dom skulle få växa upp med båda sina föräldrar, man hoppas ju. Jag vill fortfarande att mina barn ska ha ett bra förhållande till sin far, samtidigt vill jag inte att vi ska ha delad vårdnad då jag vill att barna ska slippa flytta fram och tillbaks varannan vecka, pluss att jag inte litar på att han klarar hålla sig nykter så länge. Därför tycker jag det är bättre att han kommer och bor med oss dom dagarna jag jobbar. Vi firar jul och reser på semester som en familj, men det kostar mig väldigt mycket, för han är skitjobbig till tider och jag har helt tappat respekten för honom. Han vill väldigt gärna att vi ska bli ihop igjen, men det krävs mer än ett mirakel för att det ska ske, det händer inte. Han ringer mig på fyllan och vill att vi ska gå till rådgivning tillsammans, säger att han är världens bästa mann (jaha tänker jag, då är det vääääldigt synd på alla andra kvinnor i världen om han är standarden för hur världens bästa mann är, och hur fa... har det sig då att nästan samtliga kvinnor han har varit ihop med har lämnat honom om han är världens bästa mann?). Jag klarar att hålla mina spydiga kommentarer för mig själv, men det kostar. Jag jobbar hårt för att hålla mig saklig och inte sjunka till hans nivå när han yppar till gräl, men det är jättetungt att hela tiden väga vart enda ord man säger. Vad gör ni för att hålla er lugna, när det börjar brygga till bråk? När han dricker blir han irritabel och han blir dum i kjäften och osaklig, skitjobbig är han. Ringer och sms med massa skit. Jag har varit väldig tydlig på att det är slut mellan oss, och att det blir aldrig oss igjen. Han tar mycket energi och krafter, och jag har sliter nu med oro i kroppen pga hans drickande (har haft det i några år). Jag mår bättre nu än för ett år sedan, för nu vet jag vad jag vill och kräver det också, men det är tungt att hela tiden vara den vuxna. Jag har liten respekt för honom, känner bara avsmak för honom. Har aldrig tyckt synd på honom, och jag har varit öppen med familj och vänner om att han dricker. Jag skäms inte för att han dricker, det är hans val och har ingenting med mig att göra. Han drack innan jag träffade honom och var duktig på att dölja det tills jag var på kroken. Jag tror inte jag är medberoende, men det kan jag ju vara ändå fast jag inte ser det själv. Jag är noga med att inte svärta honom inför barnen, dom älskar sin pappa och han är viktig i deras liv. Jag har gett honom klar beskjed om att så länge han håller seg nykter runt barnen är han välkommen hemma. men börjar han dricka hemma så ska jag göra allt i min makt för att hålla honom borta från barnen. Det är mitt jobb att skydda barnen och därför använder jag mycket krafter på att uppföra mig vuxet, medans jag helst har lust att skrika till honom att han är världens skitstövel och jag önskar honom åt helvete. Tack för att ni vill läsa, och jag uppskattar om ni har några tankar om hur jag ska behålla lugnet när det stormar.

åh vad man ska anpassa sig för dom som dricker för mycket......
Bara för att det inte ska bli tråkigheter och tjafs så ska man tassa på tå.
Lyssna på deras fylle tjafs.Nej usch och fy det är inte OK att det skall vara så.
Man är två i ett förhållande och är det en frisk relation så vill man att båda i ett förhållande skall må bra.
Är det missbruk inblandat så blir det på den Andres bekostnad av oro,ångest och förtvivlan.
Det är svårt att inse att man inte kan förändra någon annans beteende.
Det enda rätta är att ändra på sig själv vad man vill och orkar med att leva med.
Men det är ju en lång process som kan ta väldigt lång tid att inse att man kanske måste lämna sitt livs kärlek fast det är så smärtsamt,men det går att må bra men det går sakta men säkert.
Man faller ner i svarta hålet ibland och gråter och ältar.
Men det blir kortare och färre av det negativa stunderna.
Tiden läker.....
För mig har det nu gått ca åtta månader och jag mår faktiskt bättre än jag gjort på flera år när jag levde med honom som gjorde mig så ont .

Nora

Tack för ditt svar, du har helt rätt. Precis som du skriver har jag haft det i många år. Nu gråter jag inte längre och jag känner mig starkare och bättre än jag gjorde för ett år sedan, men oron och ångesten är kvar och jag är så j.. less på alt hans tjafs. Att leva med en alkolist är som att tassa på äggskal, man måste se vilket humör han är i innan man kan säga eller göra något. Minsta lilla ord kan bli feltolkat och använt mot en, och så urartar det till meningslösa gräl. Efter att mitt sista hopp för vårat förhållande dog för ett år sedan visste jag att det spelar ingen roll vad jag gör, alkoholen har honom i sitt grepp. Han är bigamist, gift med mig och ölen, och det var ölen som vann. När jag insåg att jag inte kan vinna över hans beroende så har mitt fokus flyttats över på mig och barnen, det är där jag vill använda min energi. Jag har distanserat mig från honom känslomässigt, men han tar ändå mycket tid och krafter. Jag vet inte vad som händer i framtiden, tar en dag åt gången, och sitter stilla i båten. Han får supa ned sig i stugan, medans jag lever livet med mina barn. Dom ska åtminstone ha en förälder som är stabil och ställer upp för dom, därför tar jag hand om mig själv, och har minst möljigt fokus på honom.

Om personen inte vill eller inse att man har problem och helhjärtat försöka behandla det så är väl chansen/risken välj själv att man kan leva som ett par. Förhållande bygger på respekt, kärlek och tillit. Dessa tre grundstenar tapoar man när man har missbruksproblem.