Hej jag är ny här och jag behöver stöd och hjälp från andra. Jag är medberoende till min man. Vi har varit tillsammans i snart 14 år och gar 3 barn tillsammans. Alkoholproblem har det varit från början. Det var riktigt illa de första åren. Då söps det varje helg. Nu är det inte alls så men det är fortfarande inte bra för att ha ett normalt familjeliv.

Det handlar om hur han blir när han dricker och de konsekvenser som kommer utav det..han lever i förnekelse. När man påpekar hur han blir el hur han var på fyllan så förminskar han det, slår bort det och tycker bara att jag överdriver. Vi har inget socialt liv längre. Vänner har slutat ringa för jag alltid tackat nej. Och här hemma får han inte dricka.
Min man jobbar utomlands så då har han hittat sin tid att smyga till sig några öl. Till och från jobb på flyget. Som i sin tur har resulterat att han blivit omhändertagen av polis på flygplatsen. För han blir högljudda och otrevlig. Det i sin tur har lett till hööööga böter.
Nu kan jag ju inte ens lita på honom när han ska till och från jobb. Så i tisdags gick jag ut med hela sanningen på Facebook. Nu är jag trött på att leva i en lögn!
Han har nu erkänt att han gjort fel. Vissa tycker jag ska kasta ut honom direkt.
Efter samtal med en nära släkting så får han bo kvar med kravet på att han söker hjälp/behandling, går på AA möten .

Jag har så många tankar..lurar jag mig själv igen, gör han detta bara för jag målat in honom i ett hörn el vill han ha hjälp. Och man kan väl inte bara kasta ut någon på gatan enligt lag? Det är ju hans hem med.

Jag har börjat att blogga ni får gärna läsa om ni vill www.tessie78@wordpress.com

Jag kan väl börja med att säga att du har rätt och han har fel så har vi det fastslaget :)

Det svåra med att lämna utan att ställa ultimatum först som du gjort är ju att du sen kanske lever med en massa tänk om? Speciellt om han rakt av klarar att leva i nyktert liv och återigen blir den man du vill leva med.Därför brukar man som anhörig ställa både en och flera ultimatum.Sen står man där med lång näsa då inga löften höll den här gången heller.

Och fast man borde veta bättre så tror man faktiskt att just denna gången då bevisen är så övertydliga och konsekvenserna så tuffa då måste han/borde han klara detta.Men det är vi anhöriga som tycker så.Själv tror jag säkert att den som dricker blir berörd och nånstans har en vilja att förändra situationen.Men framför allt vill de ha kvar sin kära vän flaskan.Läs trådar härinne och ta till dig de råd som passar dig.Fortsätt skriva,det är en process du har satt igång i dig själv som bitvis kan vara ganska tung att bära.Alla vi härinne har på något sätt känt det du känt även om vi alla givetvis har olika bakgrund och sätt att hantera detta.
Men tillsammans kan vi ge varandra stöd och inga hemligheter är för svåra eller nånting som bara du gått igenom.Alltid är det någon som gått igenom samma sak och kan ge dig ett upplyftande ord.

Tessie

Tack Ullabulla.

Jag har varit inne läst lite i trådarna och det är då det blir jobbigt. För jag tror helt ärligt att jag blir lurad igen..och som du skriver då står man med lång näsa. Tiden får väl utvisa det. Ja jag kommer fortsätta skriva för nånstans måste man få ur det.

Kan din kille sluta dricka? Klarar han av det med tanke på sitt jobb? Tror du det? Alla har ju rätt till en chans men frågan är ju om din kille inser sina problem och vill göra något åt det.