Sedan några månader tillbaka har jag bearbetat min egen alkoholanvändning här på forumet och fått enorm hjälp. Parallellt med detta har jag också sedan oktober förra året gått i ACA-grupp då jag bearbetar min mammas alkoholism. Jag inser att det kanske vore en bra plats att ventilera här gällande min relation till mamma som fortfarande lever i sitt missbruk. Även fast jag själv inte kan hantera alkoholen och går i ACA så har jag svårt att tänka logiskt och sakligt när det gäller min mamma.

Sedan mamma och pappa skilde sig när jag var 12 år (jag är idag 27) har mamma druckit. Mamma har sedan jag var liten psykiskt utpressat mig med att hon ska lämna mig, överge mig och ta livet av sig. Låtsas ta sitt liv genom att strypa sig själv och hotat med att ta sitt liv på många sätt. De första minnena jag har av detta var från när jag var 6 år. Jag kände skräcken. Tänk om mamma dör? Saker hon gjorde fick jag inte berätta för någon. Absolut inte för pappa. Jag lovade dyrt och heligt varje gång att inte svika henne. Älskade mamma. När jag sedan var 12 år kom också alkoholen in i vårt liv.

Jag har varit den av barnen som tagit hand om mamma. Till en början hjälpte jag henne genom att städa upp efter hennes fyllor, lägga henne i sängen och ljuga för omgivningen för att skydda henne. För varje år som gick ledsnade jag ur mer och mer vilket ledde till att jag sedan blev den som försökte få henne in på behandling. Hon träffade en man som misshandlade henne och försökte ge sig på mig med våld och med vissa mönster av pedofili, men han lyckades aldrig. Jag bröt kontakten med mamma i sena tonåren för jag helt enkelt inte orkade leva med hennes lögner och hennes sjukdom. Uppväxten har förstör mitt inre som jag nu bygger upp dag för dag i mitt vuxna liv. Idag många år senare har vi en någotsånär fungerande relation. Vi ses på mina villkor och när hon är nykter. Men ändå gnager det i mig såklart. Hennes missbruk. Att hon nu fått barnbarn (mitt äldre syskon har fått barn) hindrar henne inte från att prioritera alkohol före oss barn och hennes efterlängtade barnbarn. Mitt äldre syskon, som tidigare sopat mammas missbruk under mattan, har nu med hennes egna barns närvaro börjat inse att det inte längre håller. Att hon inte kan utsätta sitt barn för mammas lögner och missbruk. Jag hör och ser sorgen i mitt syskon, den sorg som hon förnekat men som jag känt och lidit av sedan jag var liten.

Jag misstänker att mammas missbruk också kan höra ihop med någon psykisk sjukdom. Jag vet inte hur jag ska hantera det hela. Jag har tidigare blivit förbannad på mamma. Skällt ut henne för att hon behandlar oss barn som skit och för att hon oftast väljer spriten framför oss, men efter att ha bearbetat min ilska blir jag inte längre så arg. Jag försöker prata med henne och förklara att det finns bra hjälp att få. Att jag själv är nykter och fått bra hjälp. Men inget biter. INGET.

Hur gör man? Ska vi stäng henne ute från våra liv för att hon ska inse sitt problem? Eller ska jag fortsätta samma tankespår som jag haft de senaste fem åren; att hon förmodligen aldrig kommer bli nykter? Men är det verkligen möjligt att ge upp? Det känns som att en del av mig aldrig kommer ge upp. Inte för ens hennes död. Jag har släpat henne på AA men det hjälper inte. För jag vet att hon inte vill inse. Jag vet att hennes insikt krävs, men hur hanterar jag det praktiska? Ska jag ta hennes nyktra bra dagar och njuta av det, och sedan låta henne supa resten? Hur gör ni? Jag känner mig förvirrad idag, och många andra dagar.

Hoppas jag kan få stöttning i den här delen av forumet också. På samma sätt som jag fått stöttning i min tråd på forumet "Förändra sitt drickande". Kram till alla er anhöriga som också kämpar.

Skulle bara vilja ge dig en stoooor kram. Vilket liv du haft. Jag tycker ni ska ha kommandot vad gäller träffar med din mamma. Tyvärr kan ni inte ändra på henne. Träffa när hon är nykter

AnnaPanna

Idag har det varit tungt. Fick meddelande från mamma idag där hon skrev att jag gjort henne till alkoholist. Att hon inte vill ha kontakt med mig längre. Att allt är mitt och pappas fel. Jag är så trött på att ta den här skiten. Jag vill bara hjälpa men får alltid skit av henne till slut. I 15 år har jag hört det här snacket nu. Känner mig uppgiven. Jag vet ju att det inte är mitt fel, men är så trött på att vara slagpåse...

MåBättre

Hej annapanna!

Vi känner ju varandra från den "andra sidan" och jag ska inte kommentera så mycket i din tråd här utan hoppas på att du får många råd och stöttningar från andra medberoende gällande detta. Vill dock ge ett tips då jag läser ditt inlägg, skriv ett brev. Skriv det rakt upp och ner från ditt hjärta. Läs igenom det flera gånger och redigera om du känner för det. När dagen känns rätt, ge henne brevet och låt henne läsa det i fred. Tänker också att det kan vara bra att förtydliga dina känslor och hur alkoholen har fått saker och ting att bli så himla fel. Och vad du tycker om henne som nykter och de saker ni har gjort då och vad ni skulle kunna göra om hon valde bort flaskan.

Jag vet inte, kanske är det farligt att lämna ett starkt och känslosamt brev till en skör person, vad säger ni andra på forumet? Tänker bara att man borde kunna få ur sig väldigt mkt på det sättet.

Jag hoppas du/ni hittar en bra väg att gå och jag tycker synd om dig för den uppväxt du haft. Önskar också att din mor en dag inser att hon antagligen inte är så dum utan att det är alkoholen som har förgiftat och förstört.

Lycka till! Kram

AnnaPanna

Tack för dina ord MåBättre! Jag har skrivit ett brev till henne förut. Var iof ett par år sedan, men då skrev jag ett brev rakt ifrån hjärtat där jag beskrev hur jag mått, att jag vill henne väl, att alkoholen förstör och att jag stöttar henne att skaffa hjälp. Hon blev så förbannad på mig och söp väl lite hårdare då eftersom hon blev så jävla arg. Men jag vet inte. Kanske ska göra det igen? Vet inte om jag törs. Vet inte om jag orkar ta den skit som jag kan få tillbaka efter att hon läst brevet. Jag känner hur hennes elaka ord drar ner mig. Allt jag själv går igen med mitt liv och min bana mot att bli frisk efter min utbrändhet. Jag känner hur det här tär. Törs jag skriva igen? Jag är så rädd att det bara blir samma sak igen. Platt fall, som alltid...

Tack för din o.tanke och dina tips. Jag är så tacksam för alla tips jag kan få och vrids och vända på tankarna. Kram

MåBättre

Jag förstår att det är otroligt svårt även om jag inte på riktigt kan förstå. Det är som Ullabulla skrev härom dagen:"Se sin son ligga på vägen och vänta på att bli överkörd och det ända man får/kan göra är att stötta och visa att man bryr sig". Frustrerande!!

Jag tycker nog inte att brevet känns så aktuellt när du redan prövat det. Starkt att du gjorde det. Finns det någon annan som du kan prata med i hennes närhet? Någon som hon respekterar?

Hur som, även fast det är svårt. Skydda dig själv och ditt arbete med nykterheten. Den kommer att göra dig starkare och hjälpa dig även med det här. Låt inte hennes sjukdom (alkolismen) knäcka din självkänsla. Försök också öppna upp dig så mycket du bara kan på träffarna för medberoende, där borde de kunna hjälpa va?

Som sagt, jag hoppas det kommer gå bra för er men glöm inte att prioritera dig själv och din nykterhet allra högst. Oavsett vad, håll dig nykter. Då växer du som människa, även om det blir jobbigt.

Tycker även att du ska ta vara på hennes nyktra dagar. Kan du locka med henne på saker och kräva att hon är nykter? Hur ofta? Vill du det?

Hennes fylledagar och fylleprat kan du försöka undvika så gott det går, tycker jag.

Hejjar på dig!

AnnaPanna

Vaknar idag till ett sms där mamma frågar hur jag kan kalla henne alkoholist. Vad hon gjort för att förtjäna att jag kallar henne det. Jag beskriver för hundraelfte gången vad jag tycker utmärker att hon har ett problem. Jag avslutar med att jag älskar henne, att jag inte är seg och att jag gärna stöttar henne i en nykterhet. Får tillbaka ett svar om att jag inte behöver träffa henne nå mer. Jag vet inte om det är rätt att skriva allt jag tycker tyder på att hon har problem. Jag har ju gjort det så många gånger, pratat och försökt hjälpa. Ger man någonsin upp? Försöker att inte ta åt mig. Men det är klart man gör det...

Min mamma övergav mig för alkoholen. Min pappa och jag flyttade. Vet hur det känns när ens mamma inte veta av en och tycker att man är jobbig och ger en skulden. Jag orkade inte ha med min mamma att göra. Jag lade ner kontakten. Jag orkade som tonåring inte bli mer sårad. Visst funderade man ibland på henne men hon valde a flre sin son. Din mamma gör likadant mot dig. Jag klippte banden för att rädda mig själv.

AnnaPanna

Aeromagnus, tack för ditt svar. Det är lite i det kvalet jag står nu. Eftersom jag redan bränt ur mig, fått paniksyndrom pga. allt med mamma, och nu lyckats ta mig tillbaka till livet på ett relativt bra sätt, så inser jag hur känslig jag är. Nu när de senaste dagarna varit påfrestande med mamma har jag tappat energi, är trött och extrema problem med magen. Jag inser hur mycket det tär. Det känns som jag står i ett vägval. Antingen fortsätter jag ha kontakt med henne men får räkna med perioder av sån här skit och sorg, då med risk att dras ner av allt på botten igen (och riskera min egen nykterhet dessutom) eller avbryta kontakten och rädda mig själv.

Usch vad tydligt valet blev nu när jag skrev det. En sån sorg. En sån sorg att jag ser henne som så ensam och hjälplös. Hon har ju satt sig i sitsen själv, men det ständiga samvetet kommer hela tiden. Jag är så trött på att tycka synd om henne.. Fast det är ju synd om henne. Älskade mamma. Vill bara rädda henne, men jag kan inte....

MåBättre

Att klippa banden kan vara vändningen för din mamma. Har lyssnat på flertalet på AA som sagt att de valt nykterheten då deras dotter och barnbarn har klippt banden. Förstår dock att det är svårt och om det händer något allvarligt, hur hanterar man det? Om du väljer att prova den vägen känns det som att du måste bestämma dig för att hon äger sitt egna liv, både det positiva och det negativa.

Hur mkt behöver hon förlora för att förstå? Ja, det är frågan..

Styrkekramar!

Klipp om du klarar det,låt bli att klippa om du inte klarar det.Jag klängde mig fast vid min exalkis i flera månader för att jag inte förmådde ta sanningen,att han faktiskt valde alkoholen.Sakta men säkert så frigjorde jag mig från dessa band och klippte en liten tråd i taget.Det var min väg.

Jag försökte flera gånger att abrupt klippa rakt av,men det klarade jag inte utan masade mig tillbaka i fållan alldeles frivilligt.Nu är ju en kärleksrelation inte samma sak som en mamma/barn relation men den är ju nog så stark.Jag var dock hela tiden medveten om vad jag höll på med och att det var för min egen skull jag höll kontakten.Det legitimerade liksom det hela,åtminstone i min värld. Om du kan hålla all denna skuld hon häller på dig ifrån dig vill säga.Det kan ju inte vara alldeles enkelt.Band är band och oavsett vad förnuftet säger så står ju känslorna där i givakt och säger något helt annat,det är ju det som gör det så himla svårt.

Frågan för dig är vad som sårar dig mest. Att hålla kontakten och kontinuerligt såras eller klippa banden och få en sorgeperiod som man får genomlida. Tankarna på mamma kommer du ha oavsett. Du måste göra det som känns bäst och såras minst. Det vet bara du men du måste tänka på ditt välbefinnande.

AnnaPanna

Tänkt mycket på mamma senaste dagarna. Hon har börjat gå på samtal med alkoholterapeut men såklart kommer inte nykterheten på köpet för det hursomhelst. Pratade med henne igår. Berusad. Pratade med henne idag. Nykter. Jag älskar verkligen min mamma när hon är nykter. Hon är så färgstark. Energisk. En överlevare. En kämpe. När hon är full blir hon så liten. Tragisk. Hon blir sorglig. Jag försöker acceptera att en kontakt med henne kommer se ut såhär. Att jag aldrig vet hur hon kommer vara. Försöker tänka att jag inte ska bli arg och upprörd när hon är full. Men ibland är känslorna svåra att styra över. Trots att hon va påverkad igår behöll jag lugnet. Försökte prata som vanligt. Hur gör ni? Har ni accepterat att er anhörig är och troligtvis förblir alkoholist? Har ni kvar dem i era liv? Försöker ta det vackra i henne och förstärka det. Men det är så svårt att bortse från det andra. Över varje dag på att acceptera det jag inte kan förändra. Älskade älskade mamma...