livet rullar på.
Jag går fortfarande på samtal minst en gång i månaden.
Känner att jag behöver det.
Har fortfarande sådan ilska inom mig över allt han gjort och ställt till med så jag och barnen fått lida så mycket i onödan.
Jag känner en sådan orkeslöshet....varit ledig två dgr,men ingen lust att göra något eller hälsa på någon.
Sitter hemma och då blir det tyvärr mycket ältande och grubblande.
Mår som bäst när jag träffar min nya kille,då kan jag verkligen slappna av och vara i nuet.
Varför är det så svårt att gå vidare?
Vill inte att han skall påverka mitt mående någonsin mer än vad han redan gjort negativt.
Kunde inte blivit på annat sätt och jag vill absolut inte ha tillbaka honom,men man funderar vad som hände med honom....
Men kommer nog aldrig förstå det...bara försöka acceptera och försöka göra allt för att må bra och att yngsta sonen skall må bättre.
Hur lång tid tar det att bearbeta? Att man levt med en som druckit för mycket och varit så egoistisk.????