Hej, jag är ny här. Har en situation som jag har tröttnat på och tänkte att ni säkert har något klokt att säga!
Jag har en sambo sedan 3 år tillbaka. En man som är van att ha bra jobb, högt självförtroende, många bekantskaper men få riktigt nära vänner. Han är från föräldrahemmet fostrad i att prestera för att duga. I grunden ett gott hjärta och inte medvetet elak mot dem som finns nära. Under den tid vi känt varandra (4 år drygt) så har han tidigare haft en lite högre och mer frekvent konsumtion av alkohol än vad jag har. Historiskt låg det inte på den nivån att det var orsak till att få varningsklockan att ringa, men sedan ett år tillbaka har det eskalerat. Mer och oftare...varje kväll. Kan tilläggas att jag själv inte tar någon alkohol förutom vid festligare tillfällen, kalas eller det som ofta kallas "socialt drickande" (jag menar alltså ganska sällan och ytters moderata mängder).

Sambon petar i sig en flaska starksprit på tre kvällar och då kan det hända att han dessutom dricker 1/3 -1/2 flaska vin per kväll, ibland mer. Han blir inte elak, stökig, uppenbart full eller dum. Han somnar i soffan. Tidigt på kvällen (från 19.30 och framåt...) Samtidigt börjar han snarka katastrofalt högt och vägrar oftast vid uppmaning att gå och lägga sig i sovrummet. Till slut, ett antal timmar senare, pallrar han sig dit och somnar om. Jag är vaken några timmar till, och möter numera varje natt ett spritstinkande sovrum med en högt snarkande man, när jag väl går och lägger mig och försöker sova. Det misslyckas ju allt som oftast så jag går runt på rät få timmar sömn under en genomsnittlig vecka...

Jag har försökt ta upp detta vid flera tillfällen och påtalat hans konsumtion av alkohol och de effekter det har på honom, och oss runtomkring (finns tonåringar i hushållet men de märker inte så mycket av detta då de häckar på sina rum vid datorn...). Han slår oftast ifrån sig när jag tar upp det känsliga ämnet och har någon långsökt förklaring till att det varit stressigt, eller nåt sånt. Jag har parallellt bett honom i två års tid att söka hjälp för snarkningen dels för att han har apné (jag hör ju det eftersom jag inte kan sova på natten) och för att snarkningarna utgör ett problem för mig på flera sätt också. Han tar det inte på allvar. Han sökte hjälp för snarkningarna, fick en dosa som han skulle sova med en natt för att registrera andningen, men sket i att följa instruktionerna dvs att man MÅSTE VARA nykter när man gör testet. Han gick ut på krogen och testresultatet återspeglade inte verkligheten sen. Det var ett år sedan och han fick ingen mer hjälp från vårdcentralen. Eftersom han nu dricker mer så snarkar han också mer än då..Jag har fortsatt att tjata om att han får skaffa snarkplåster eller klämmor eller vad som nu finns att tillgå. Han gör inget åt det förutom att dricka mer och oftare. Jag ni kan ju gissa spiralen det skapar...

Jag känner att jag står vid ett vägskäl nu. Hans konstanta drickande har fått mig att få total avsmak för alkohol. Dricker jag ett glas champagne så smakar det som spritångorna i sovrummet ungefär... Jag vet inte hur jag ska kunna nå fram till honom med att han HAR ett problem. Eftersom han i övrigt tränar mycket så är hans egen bild att han har en sund livsstil, men det är helt tydligt att han inte ser hur hans drickande påverkar oss runtomkring...och jag är just nu bara jävligt förbannad för att han inte visar någon som helst respekt för det. Jag är trött på att behöva vara den som får lägga mig på soffan för att kunna sova någon timme i alla fall. Är trött på hela situationen!

Förstår att det inte finns enkla svar, men skulle uppskatta om någon vänlig själ, har ett råd eller två att bjuda på!

Gå eller stanna kvar och acceptera situationen.Precis så enkelt är det.Han kommer inte att förändra något då du hela tiden stannar kvar och accepterar om än mer och mer missnöjd över situationen.
Det i sig skapar inte heller någon vilja hos honom även om han säkert inne i någon dunkel vrå förstår varför det blir sämre mellan er.
Att stanna kvar och försöka är för det mesta dödfött.
Känn inåt hur mycket du vill att denna relation ska hålla,tänk sen ut vad du kan göra för att förändra situationen.Sätt dig ned med honom och förklara att detta accepterar du inte en endaste dag till.Om han då bara glider ur och undan så har du ditt svar där och då.Lyssnar han däremot och säger att du har en del rätt i vad du påstår så kanske det finns en chans.Annars föreslår jag att du ser dig om efter ett annat boende åt dig eller honom.Hårt och brutalt och mycket mycket svårt att följa dessa råd.Men läs härinne,ta till dig andras berättelser och råd och se om du kan få några egna tips som känns aktuella för dig och ert liv.

Från dr Ullabulla självutnämnd alkoholterapeut som sällan följer sina egna råd :)

Min personliga övertygelse är att en förändring måste komma från en inre drivkraft och förståelse att man har problem. Sällan kan man med vettiga argument övertala någon som inte anser sig ha problem med a sluta. Dessa argument funjar senare dock i behandling.

Hej! Ullabulla och aeromagnus har några viktiga poänger i det som de skriver. Det är svårt och ofta olämpligt att försöka övertyga någon annan om att de har ett problem eller behöver förändra sig. Samtidigt är det inte ovanligt att personer som dricker som din sambo gör faktiskt är medvetna om att det är ett problem, men att de inte ser hur de ska kunna förändra det eller upplever att det skulle vara för jobbigt att försöka. Att din sambo slår ifrån sig när du tar upp ämnet eller kommer med förklaringar tyder på att han faktiskt är medveten om vad du menar.

Det finns ingen anledning att acceptera ett beteende från en partner som man inte skulle acceptera om de inte drack alkohol. Du har all rätt att välja att inte vara kvar i relationen om du kommer fram till att du inte vill längre. Samtidigt håller jag inte med om att du bara kan välja mellan att lämna eller acceptera drickandet som det ser ut. Vad du tycker, säger och gör kommer att påverka din sambo, även om han själv måste bestämma hur han vill göra. Du har så många försök att påverka som du själv väljer. Det är dock ingen mening att du utplånar dina egna behov. Ett sätt kan vara att fundera på att göra på nya sätt mot hur du har gjort tidigare då du vet att drickandet är på gång.

Hur tänker du själv att du borde gå vidare från de funderingar som du delade med dig av?

/magnus
alkoholhjälpen
ps. Jag är helt äkta alkoholbehandlare, men jag är inte för den skull klokare än andra som du kan få tips av här på alkoholhjälpen.

När jag drack så visste jag det olämpliga och felaktiga i det men suget efter flykt och yrsel åsidosatte det logiska. Kunde inte bryta, sårade de jag älskar mm mm.

waggawagga

Gjorde i helgen ett sansat försök till en diskussion igen. Var lugn och tydlig och förklarade att det inte fungerar för mig att sitta och se på när han successivt förstör sitt liv. Jag frågade honom om han inte värderade sig själv högre än att behandla sig på det sättet med drickandet. Nej, det är möjligt att jag inte gör, fick jag till svar. En stund senare sa han att jo, det var kanske möjligt att det skulle visa sig omöjligt att sluta. Fraser som "Vi får se... Det visar sig... dvs passiva fraser haglade rätt frekvent från hans sida.
Min tolkning är att motivationen och viljan att bryta beteendet inte finns där. Jag förklarade att den här frågan avgör om det finns ett "VI" eller inte... Vilket fick honom att klämma ur sig ett "Men jag älskar dig..." Som läget är nu så lutar det åt att jag lämnar, vid månadsskiftet. Som fransmännen säger: "Qui vivra verra" - Den som lever får se!
Tack för bra input!

Olofholge

Hej
Jag är snart 30 år gammal och har alltid växt upp med en pappa som druckit ovanligt mycket på både helger och veckor. Han satte spår i min barndom redan när han fick spel hemma på fredag kvällarna för att det tex var fel fotbolls lag som vann på tvn. Då han drastiskt kunde slå sönder saker. Maniskt jaga mig och min mamma ut huset för att vi inte förtjänade att bo under hans tak. Detta var perifer. Ju äldre jag blev ju mindre rädd blev jag för honom. På senare åren träffade han en ny, min mor flyttade och mår idag mkt bättre utan min far. Jag flyttade ca 40 mil ifrån honom i ca 6 år för att skapa mitt eget liv. Vi har alltid haft kontakt och haft bra kontakt. Kunnat prata om allt stötta varandra men aldrig kunnat prata om hans alkolism! Nu sen för 1 år tbx flyttade jag och min nya man hem till byn där min far bor, vi flyttade faktiskt in i huset bredvid. Och sen dess har jag märkt att han är ännu den samma som förut. Dricker gärna 10-20 öl på en kväll, fast i denna gång i hemlighet. Gömmer öl i bilar garaget Osv. För att hans nya inte ska märka detta då hon försöker få honom att sluta dricka. Men det blir bara värre. Nu har det gått så långt så han börjat ”snatta” våran alkohol vi har i vårat hem. När vi rest bort är han husvalet åt djur och värmen Osv. Och få jag gömt våran öl så hittar han den ändå. Det har skapa en ilska vid mig och en oro samtidigt. Hur gör vi nu? Så rädd att han ska gå och göra något dumt i efterhand. Och att vi ska bli ovänner för evigt.