Idag är det över 18 månader sen senaste alkoholintaget. Det har varit en fantastisk resa hit och jag har forumet och vännerna här att tacka för mycket. Det har för mig inte funnits någon klar linje mellan att "förändra mitt drickande" eller det "vidare livet". Nu idag ett och halvt år senare känns de som att jag lämnat så mycket bakom mig att jag trots allt kan se det som ytterligare en ny start. Jag kan inte hävda att jag klarat det, men jag har klarat det så här långt. Det är stor tacksamhet jag känner att ha lyckats förändra en så svår sak som ett problematiskt förhållningssätt till alkoholen faktiskt innebär.

Fortfarande kan det idag kännas lite surt att inte kunna, vilja, eller våga dricka i sociala sammanhang eller till middagen. Men det priset jag betalar är så ofantligt mycket mindre än den risk och enorma avgrund och nedsida som riskeras i ett försök. Det är alltså ett lätt val att välja bort alkoholen ur livet. I synnerhet om man tänker på det som var innan, det var ju inget liv, det var ju faktiskt ett rent helvete...

Jag fortsätter att läsa härinne till och från. Det är viktigt att inte riskera att glömma vart jag kom ifrån. Jag vet idag att minnet av hur illa det var, är just det som gör att glädjen över förändringen är så stor. Det är faktisk en stor tacksamhet.

Så nu fortsätter färden på den nyktra vägen.

Lev väl alla!

//PP

PP ! Om jag hänvisar till ditt inlägg ovanför här så anmäler du mitt inlägg så är det nån av admin som läser så går budskapet fram :-))

Ser nu att jag kan anmäla mig själv också :-))

Li-Lo

Hej kloka ni, admi här... Just nu pågår en vetenskaplig studie här på alkoholhjälpen vilket begränsar möjligheterna till att göra vissa förändringar då det förändrar förutsättningarna. Jag lovar att vi tar upp era önskemål i projektgruppen för att se om vi kan utöka faktadelen.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

PP

om feedbacken kan bidra till ytterligare förbättringar av en redan bra plattform. Vi får avvakta till er vetenskapliga studie är klar.

Hälsningar

//PP

Passar på och kikar in hos dig. Hur har du det? Läste just vad du skrev i någon av de nya trådarna (något om oxar som fälls...) och slogs av hur långt du har kommit i nykterheten. (Men hur pretto lät inte det?!) Alltså, att det är så självklart för dig på något sätt. Vill bara säga att det känns tryggt att läsa. Det är ju inte så jättemånga som varit nyktra under flera år som skriver här, vilket inte är så konstigt förstås. Så dina kloka inlägg blir än mer värdefulla. :-)

Må så gott / P&K

PP

Muränan :-) Att se dig här, har faktiskt saknat dig. Men det kanske beror på att jag hängt här lite mer på sistone. Tack för blommorna, om det hjälper någon att man skriver ett par rader är jag glad för det. Alla behöver nog en kick i röven vid rätt tillfälle för att sjösätta en nykterhet!? (Ursäkta språket)
Att kunna komma tillbaka hit till och från känns bra för min egen nykterhet med. Har haft det lite jobbigt ett par veckor och känt att en drink vore lugnande. Hehejdu Muränan! Det vore precis tvärtom. Väldigt olugnande. Det skulle riskera att spåra ur i berusning och att vakna upp med gamle kompisen fylleångest. Honom får någon annan umgås med, inte jag!

Nu ska jag läsa igenom den bombmatta som du lagt med inlägg idag :-)

P&K till dig glädjespridaren!

//PP

Tack det samma! Som jag skrev, det känns alltid bra att läsa det du skriver och det känns liksom tryggt att du är här. :-)

Hoppas att ditt jobbiga vänder till något bättre och att det inte är något allvarligt. Det är väl tyvärr inte så konstigt att vi tänker att det vore skönt med ett glas när det är tufft. Det är ju så vi har hanterat allt från glädje, sorg, tristess, lycka osv och det tar tid innan ränderna går ur. Jag blev ju löjligt röksugen för någon vecka sedan. Har inte rökt på säkert tio år, men vad brydde sig hjärnan om det - NÅGONTING måste man ju ha typ... Suck... Men tur nog, så måste vi ju inte agera när suget kommer. Vi klarar nu att bara vänta ut det eller distrahera det och sedan är det över efter en stund. Men det gäller att göra det varje gång. En person sa till mig för några dagar sedan - det gör väl inget om du fuskar lite ibland med varken alkohol eller socker nu? Lite fusk ibland kan väl inte skada? ... Eller hur... Det är just det där lilla fusket ibland som kommer skada så in i h-vete. Men det vet ju både du och jag... hua... Det du skrev "vakna upp med gamle kompisen fylleångest" får det att vända sig i magen på mig!

Glädjespridare??? Ha ha ha... Du är nog den enda personen på jorden just nu som skulle kalla mig för det!! Men visst - tack. ;-)

Önskar dig en jättefin helg! / P&K

konstnären

En skamsen konstnär tittar in till dig. Mår du bra vännen. Jag har varit där igen i hålet det var mörkt fuktigt kallt och ångestframkallande. Nu är jag tillbaka igen, igen, igen. Ville ge dig en kram och säga att du är fantastiskt duktig så är det bara.
Kramar konstnären

PP

Funderat på hur din första tid efter återfallet går, hoppas du är på väg och att motivationen växer igen? Nopp, Konstnären. Duktig är jag inte, det har ingenting med duktighet att göra - och det vet du nog innerst inne. Det har gått lång tid nu vännen - rundar snart 900 dagar - och som du vet blir det ju lättare ju längre tiden går, men det viktigaste när livet är jobbigt är nog ändå envisheten. Ja, jag är envis som f**n i nykterheten. Eller kanske är jag även för bekväm av mig? För att bryta ett destruktivt drickande är ju verkligen obekvämt.

Jag vet att du vet vad jag menar med det. Nu verkar det vara "säsong" på forumet att dryfta om ett återfall försätter en på ruta ett igen? Jag tycker inte det då alla nyktra dagar har ett värde, oavsett om de är i obruten följd. Dessa dagar ska vi inte förminska efter ett återfall. Men när det kommer till i vår självkänsla trillar vi tyvärr nog ner rejält många pinnhål. Samtidigt tror jag nog att vi har nästan oändligt antal möjligheter att bryta med alkoholen. Hoppas att det inte var så illa som i september 2013 för din del. Då var det riktigt illa, och där riskerar vi ju att hamna för eller senare om vi inte lägger ner.

Samtidigt finns det ibland inlägg som på något sätt bagatelliserar återfallen en smula. Inte för att återfallet och till-nyktrande är någon katastrof. Mer att processen som vi går igenom med all ångest och sorg över återfallet är så katastrofalt jobbigt. Jag har gjort den resan allt för många gånger och nu den sista gången så har den tagit otroligt mycket av min tid och stora viktiga delar av mitt liv förändrades under resans gång. Mest positivt, men jag fick även ta stora förluster som gjorde det klart för mig att den resan gör jag inte en gång till, om jag kan slippa. Och det kan jag ju ;-)
- bara jag håller mig från alkoholen. Nog predikat Konstnären. Ingen kan göra detta åt någon annan. Hade det hjälpt dig hade jag gärna bjussat på de första 100 dagarna, nu går inte det ;-)

Men jag finns gärna här till och från, och hejar på dig och alla andra som startar på nytt. Det är ett sant nöje och något som vi är skyldiga varandra.

Ta ett allvarssnack med Gagarin om han fortfarande krökar. Gojan får du nacka igen. Ni klarar detta, och kanske vore det fint som Muränan skrev att ni gör det till er gemensamma grej den här gången!? Njut av våren, ta hjälp av antabus om du tror på det, så går det finfint ska du se.

//PP

PP

Tack för frågan ;-)

Jo men visst, när det gäller Forumets huvudsyfte dvs. alkoholen är allt bra. Har det lite kämpigt med annat men det hör ju liksom inte hit. Trots att jag är ganska öppen, är jag kanske inte en person som tar upp livets alla frågor i sociala medier och i synnerhet inte i ett forum som detta, men tack igen för frågan. I dina inlägg här på forumet känner jag att du faktiskt har ett genuint intresse i hur folk har det, och det är just en av anledningarna till att jag är så glad att du finns kvar här. Men kanske är det något eller några saker som fattas hos mig för att livet ska bli helt och fullt ut som rubriken på din tråd?! Jag söker nog fortsatt efter det som ska fylla ut efter den livsbejakande, njutningsorienterade festprissen som njöt av livet i alla dess former, dock tyvärr allt mer med alkoholens hjälp. Med tiden tog den ju som du vet allt mer grepp och slutligen överhand. Frågan är så fortsatt hur fyller man på med tillräckligt med "lycka" för att fylla på? Ventiler till motiga saker i livet? Känner starkt igen mig i ditt inlägg häromdagen.

Och med dig då? Det verkar i alla fall som det för tillfället rullar på ganska bra? Jag har ju läst vad du skrivit.

Vi får njuta av allt det fina runt omkring i sommaren, och inte glömma det viktigaste av allt: Att värdesätta den nya situationen utan alkoholens elaka grepp som åtminstone jag satt ordentligt fast i.

Ta vara på dig, stor kram

//PP

Jo, jag bryr mig... och jag snokar inte ;-) Jag figurerar inte heller på någon som helst form av sociala medier, men här har jag liksom fläkt ut mig själv än värre än hos psykologen tror jag. Inbillar mig att anonymiteten ska skydda mig... Eller rättare sagt, blundar nog egentligen för att det är fler än "de invigda" som läser... Ganska korkat, jag vet...

Jag frågade faktiskt på förekommen anledning den här gången. Det har inte verkat som du varit på topp senaste tiden och det kanske var rätt uppfattat? Jag letar också efter den där festprissan / partypinglan... Hon försvann någonstans på vägen. Men jag tänker så här. Även om jag i perioder mått skit under de här senaste två åren, så har jag i alla fall varit närvarande i skiten. Jag har jobbat med mig själv, jag har utvecklats som människa, mamma, partner, vän, kollega... Jag tror verkligen att våra hjärnor är svårt skadade av alkoholkickar. Det tar tid för hjärnan att vänja sig vid att nu ska vi glädjas över den glittrande spindelväven en tidig söndagsmorgon istället för ett härligt glas rött vin på lördagseftermiddagen... Men jag tror med en dåres envishet att vi kan läka och lära om. Jag tror att vi kan bli lyckliga. Jag tror också att vi har de bästa förutsättningarna i världen att bli lyckliga - just eftersom vi inte fuckar up hjärnan med alkohol hela tiden!

Försöker att tänka som min gamla farmor alltid sa - allt har sin tid och det finns en mening med det också...

Puss & kram

PS. Förlåt om jag låter som en hurtbulle, det är inte meningen...

...och btw...

om jag nu låter som en hurtbulle, så får du tåla det. För det är så jäkla sällan som jag gör det... ha ha ha...

PP

Nej knappast Muränan ;-) Det är väl bara så att om någon är lite nere så försöker vi motverka med lite sund positivism? Det är bara bra tycker jag. Skulle gärna göra det för andra och ditt svar värmer.
Gällande din fråga och det du uppfattat den sista tiden kan jag tyvärr bara bekräfta. Men inget som jag ska belasta "invigda och icke invigda" med.
I och för sig är jag inte så orolig för vad som skulle hända om någon fick reda på mina bekymmer kring drickandet idag. Vad skulle kunna hända? Det var då och nu är nu tänker jag. Får väl göra som du och söka någon att tala med om livet i allmänhet. Den typen av frågor löser vi nog tyvärr inte i cyberrymden.

Klok farmor där. tålamodet var kanske aldrig min styrka? Kanske en av anledningarna till att jag gärna försökt maxa livet med kryddor?
Jag delar fullt din tro på att vi kan läka oss, bara vi försöker hjälpa processen på traven. Det första är ju att inte dricka mer, men det verkar inte räcka till, eller jag är som sagt fortsatt för otålig. Nåväl jag har ju tiden för mig så tiden får utvisa. Får ta dig som ett exempel och försöka arbeta hårdare på andra saker/roller jag har i livet.

Puss & Kram och ta vara på dig vännen!

//PP

Vilken bra idé att kontakta någon att tala med. Varför inte? Har du något att förlora på det? Om det inte funkar, känns gräsligt eller onödigt eller eller så har du ju i alla fall prövat. Det måste ju inte handla om psykoterapi i flera år, utan det kan helt enkelt vara lite enklare samtal. Men jag ska ju inte sticka under stol med att min terapi verkligen hjälpt mig att förändrat mitt liv och min självbild. Heja dig! :-) Men sedan har terapin naturligtvis sina begränsningar också förstås... Min psykolog nämnde att vi kanske skulle börja avrunda fram emot sommaren. Då undrade jag om jag var "färdig" - är jag perfekt, harmonisk och fulländad då? (Menat som ett skämt). Han förklarade då att man når en nivå och sedan får man lära sig att leva med de fel och brister man har och den SKADADE person som jag är... Skratta eller gråta?! Ha ha ha... men visst har han rätt...

Har gått och funderat lite på det där med partyprissen som försvann. Saknar du verkligen det? Egentligen? Är du inte i själva verket en mycket "bättre" människa idag, om du förstår hur jag menar? Eller är det så att det saknas glädje i livet? Det är en annan sak förstås.

Önskar dig en riktigt fin helg!

PP

Nej, jag saknar inte partyprissen som försvann. Det jag kan sakna ibland är den sorglöshet, uppsluppenhet, och orubbat tilltro till framtiden som jag alltid kände i min "ungdom". Jag tror jag lyckades hålla kvar den "med hjälp" av alkoholen, fast alkoholen i det stilla bara gröpte ur en. Detta var troligen vad som skedde under åren med tilltagande drickande. Så snart obehaget dök upp, stände jag av det effektivt (trodde jag) med flykt via alkohol. I och för sig inte så speciellt för mig, många gör ju samma sak...
Så vad gör jag åt det? Nej, jag är tyvärr inte så öppen för att gå i terapi. Just därför att det är terapi kanske. Kanske har en fördom att det är till för knäppgökar ? Men jag märker såklart att jag har ett behöv av att bearbeta, annars skulle jag ju säkert inte sitta här med en platta och skriva här till dig nu, eller hur? Att sitta och dryfta på ett forum, är inte det ett tecken på att jag är på väg att bli knäpp på riktigt....?
Oavsett är det så mycket bättre att leva med sina ärr, än att leva med öppna sår som ju missbruket faktiskt är.

Ha en riktigt fin helg du med!

/PP

LenaNyman

"Att sitta och dryfta på ett forum, är inte det ett tecken på att jag är på väg att bli knäpp på riktigt....?"

Jo, det är skitknäppt.
Välkommen till Gökboet. ;)

Återigen vill jag säga dig att jag uppskattar dig, PP. Precis som du är.

Hmmm... tja, att jag är en knäppgök - det visst jag redan. Men att du också var en - det trodde jag inte ;-) Är det verkligen så knäppigt att lufta sina tankar på ett forum? Varför är det så ko-ko? Egentligen?

Kan inte annat än att hålla med dig i det du skriver om att trycka bort saker med alkohol. Det är ju liksom det som kommer fram när vi inte dricker. Vare sig vi vill eller inte. Ibland som kletiga slamkrypare, ibland som ett godståg i expressfart... Men hur länge ska man hålla på och fly från sig själv?

Kram på dig

PP

Ja vad har man så fina Forumvänner till om inte för att få lite goda råd och stöd. Kan verkligen skatta mig lycklig att ni finns Muränan & Lena för utan er har jag ingen direkt att bolla med. Vad ni skrev fick mig faktiskt att slutligen pallrat mig iväg till farbror doktorn. Kontentan är att jag faktiskt inte är helt komplett galen, men faktisk har en djup depression. Så det blir väl att göra den resa som du beskrivit Muränan...
Naturligtvis kom även alkoholfrågan upp under samtalet och jag sa som det var, att jag inte dricker alkohol. Lite skeptisk var han nog läkaren, och jag förklarade att jag efter ett första misslyckat försök att sluta dricka 2010 gjorde ett nytt tre år senare och att jag sedan dess inte druckit mer. Var tvungen att berätta att jag inte tagit hjälp eller fått behandling i samband med detta. Han var tyst ett tag, och så sa han att det är en ganska osannolik historia. Att inte trilla dit är klurigt i sig, och mer än osannolikt när man samtidigt hela tiden har haft en depression. Har väl haft en del tur kanske, eller är det min enorma envishet som hjälpt mig på vägen? Även jag har alltså nu tvingats komma ner på jorden och acceptera att jag har ännu en sjukdom. Men va tusan, det ska ju gå att ordna vad jag hört av er. Börjar med att knappra lite medicin. Dumt av mig att inte ta hjälp tidigare, men nu är det som det är med det.

//PP

Men kära vännen då... Vad tråkigt att höra... men som jag skrev - det har inte känts som att du varit på topp... Jag tror att det är jättebra att få en diagnos om det nu är något som inte är bra. Då kan man ju göra någonting åt det. Medicin kan vara en bra hjälp på vägen för att orka ta tag i problemen. Jag hade aldrig orkat komma igen utan tabletterna, men jag åt dem under alltför lång tid. Räkna med att du kan må rätt dåligt under de två första veckorna. Alla gör inte det, men om, så vet du varför.

Tabletter löser dock inga problem. Men du kan som sagt få ork och energi till att börja och ta itu med det som är problemet. Ibland vet vi på ett ungefär vad det handlar om, men ibland kan vi behöva samtalshjälp. Och det är inte något fel med att ta hjälp om man behöver det! Om du bryter benet så uppsöker du läkare, blir gipsad och kanske får rehabilitering efteråt. Samma nu, fast kanske utan gips ;-)

Och som du säger - det går att ordna. Klart det gör det. Jag är ett levande bevis! (Om man nu bortser från att jag i jämförelse med många andra "normala" och stabila människor fortfarande är en enda röra...).

Välkommen till gökboet!

KRAM

Nyckelpigan

hej alla! Jag behöver stöd. Sisyfos, vilja, ni har också vacklat - jag slänger ut detta som ett rop på hjälp. Hur kan det vars så j***a svårt när det är så enkelt. krsm