Tankar från rådgivarna

Normaliseringsprocessen

Hej!

Ibland dyker begreppet normaliseringsprocess upp i forumet och många beskriver hur något som förut inte varit ”normalt” blir det. Något som tidigare varit oacceptabelt har blivit nästintill vardag. Hur är det möjligt?

Vi tänkte säga något kort om det. Normaliseringsprocessen kan lite förenklat beskrivas som en persons försök att anpassa sig efter någon annans försök att kontrollera den andra, ofta genom, verbala kränkningar, hot, hot om våld, våld så som puttar, slag, dra i håret, hålla fast, nypa, sparka, förgripa sig sexuellt eller våldta. En del av det som kallas normaliseringsprocessen är att den ena kontrollerar och försöker begränsa den andra. En diktatur. Det är vanligt att bråk blir stora och obehagliga när någon säger ifrån, och det kan leda till att det på kort sikt känns enklast att bara ”tystna” eller göra som den andra vill.

Första gången det händer kanske båda blir chockade och den som hotat, utövat våld eller på andra sätt försökt kontroller kanske ångrar sig och ber om ursäkt och det är inte ovanligt att en sådan situation följs av en extra ”bra” period. Det är den här dubbelheten som är så svår att förhålla sig till. Dessvärre är det vanligt att det händer igen, att de olika typerna av våld blir mer frekventa och grövre.
I dubbelheten händer det att den som är utsatt tar mer och mer hänsyn till sin partners humör för att inte ”trigga” och för att kanske försöka skydda sig själv eller andra. Personen är ständigt på spänn. Kollar av. Letar efter tecken. Vi vet att det i relationer där det förkommer alkohol finns en högre risk för hot & våld av alla de slag. Bara att den andre dricker kan vara en rädsla för att något ska hända. Den ständiga beredskapen urholkar och tär.

Så varför stannar någon i ett förhållande med någon som inte visar respekt för denne? Jo för att då något händer återkommande och kanske eskalerar sakta börjar det kännas normalt och vi vänjer oss vid att det är så det ska vara. Speciellt då det sker bakom stängda dörrar.

Det är inte heller helt lätt att faktiskt identifiera sig själv som våldsutsatt. Att inte ha kontroll är skrämmande för de allra flesta av oss och då kan det kännas mindre svårt att istället klandra sig själv. En känsla av att de egna beteendet på något sätt kan kontrollera. Eller att förminska det som händer genom att tänka: ”Hen är ju snäll för det mesta”, ”hen dricker inte alltid”, ”jag har ingen annan”.

Det är kanske lättare sagt än gjort och ändå av stor vikt att redan från första tillfället då något inte känns okej försöka att inte ursäkta det eller förminska det. Att veta sina egna gränser för vad som är okej eller inte och vara uppmärksam på när de tummas på eller överskrids är avgörande.
Normaliseringsprocessen sker oftast inom en parrelation, hur den än må se ut, och ofta sker det bakom stängda dörrar vilket gör det extra svårt för utomstående att se eller förstå.

När du läser det här vad tänker du. Vart går dina gränser för vad någon får säga eller göra mot dig? Om alla du tyckte om och som du respekterar stod bredvid dig. Vart går gränsen då. För vad du kan ta och för vad du kan göra mot någon annan? Lite läskig och samtidigt tydlig övning.

//Li-Lo

Vill du veta mer om detta så rekommenderar vi: https://nck.uu.se/