Ni ska nu få min historia i kort format. Jag har alltid druckit, varit en partybrud. Har levt i ett förhållande i 10 år med en 9 år yngre man . Dock är det alltid jag som har drivit saker.. altid från att bilen ska ha nya däck till att räkningarna ska vara betalda. Det var för mkt alkohol då jag nog bedövada mkt med a. Jag orkade inte jag bestämde mig för att vi skulle sälja gården. Få ett enklare liv... men igentligen ville jag inte det hästarna och gården var min dröm. Förra sommaren åkte jag på hästtävlingar i Falsterbo och träffar mannen med stort U. Jag kunde inte släppa honom och det blev skilsmässa. Jag lever idag med U vi har köpt en jätte stor gård och ska bygga ngt stort. Men fd mannen har ställt till det och drar in familjerätten och soc. pgr av alkohol som varit. Jag dricker idag egentligen mindre än vad jag gjorde i mitt förra förhållande. Men när det har varit som värst har jag smygit och då inte kunnat stoppa vilket har gjort skammen ännu värre. Mån till tors denna vecka har jag druckit mkt vin och även då kört bil... min nuvarande sambo har ställt ett ultimatum att nu är det färdigt. Vad som jag tycker är konstigt är att jag kan hålla upp två veckor och sedan tycker jag att jag kan unna mig lite vin. Får då dåligt samvete och smyger och tycker inte jag är värd min nya sambo och kan lika gärna supa till det. Det blir ngt slags självskade beteende för jag har inte haft ngr problem att dela en flaska vin med min nya sambo och sedan har det varit bra. Men nu har det varit upp och ner i ett par dagar. Min syster pratar med min fd och dom har ingen aning om hur jag lever idag men det blir en sanning för dom och jag blir så jävla arg när jag inte får bestämma själv. Nu vill dom att jag ska in på behandling jobbet är inkopplat.
Jag vet inte jag är skitförbannad, sambon ska sätta in alkolås i bilen... Jag känner mig omyndighetsförklarad och det hjälper inte direkt mig. Jag gör tvärtom då. Nu ska en ny utredning börjas i nästa vecka om lillkillen inte har det bra här. Det har aldrig varit så att jag åkt fast lr så. Men nu kan man inte ens göra ngt utan att alla ska ha ögonen på mig. Det är alltid jag som kör när vi ska ngn stans. Självklart är alkoholen ett stort problem, men är det grundproblemet jag måste släppa garden och inte vara så duktig hela tiden, vilket inte har gått så bra nu. Men att andra ska tycka som inte ens är i familjen och då ställer till det gör att jag blir så jätteförbannad och då inte alltid gör dom bästa besluten. Vad ska man göra 42 år och idiotförklarad. Jag vill inte att jobbet ska bekosta en behandling för jag vet inte om det är vad som krävs, jag vill heller inte vara kvar på mitt jobb och känner då att jag vill inte att dom ska bekosta det. för det finns heller inga pengar där. Jag har inte alltid det där suget men när jag blir arg på mig själv lr ngn annan kan jag lika gärna dricka till det lite får liksom skylla mig själv, Hur dumt kan man tänka???? Till på köpet har jag alltid jobbbat med personer som inte mått bra och stöttat i alla lägen. Har även jobbat på ett hem för missbrukande kvinnor... Ja ni hör så jag borde väl veta bättre....