av Hertan

Hej på er,

jag har precis nyss anlett här. Jag vet inte riktigt hur det funkar eller om ni har någon kodex som jag bryter emot. Jag är inne på 5e nyktra veckan, är 36 år och mamma till två goa små jäkla skitungar. Mitt liv, utifrån andras perspektiv, är ett bra ett, med sambo, ungar, bra jobb osv. Under min yta hittar jag tyvärr inte samma känsla. Går hos psykolog nu, som konstaterade att jag är väldigt ensam nu när jag inte längre dricker......och ja, då hamnade jag här. Dels för att hitta såna som jag; ryggradslösa, karaktärslösa människor som har dragit på sig ett beroende. Hehe, nej!!!! Jag skojade bara och där trampade jag antagligen på kodexen också :). Nä, jag vill helt enkelt dela tankar och känslor med folk som förstår. Jag skulle också bli jätteglad om jag kunde hitta någon i Skånetrakten som jag skulle kunna hitta på saker med. Saker som inte inkluderar alkohol. Jag vet inte riktigt hur man gör, och jag har inte heller någon att göra det med. Skriv jättegärna vilka ni än är!

Ha en skön dag!

Ullabulla
tis, 2014-11-25 - 16:41

säger jag som kommer från medberoendesidan.Hoppas någon hittar hit som delar dina upplevelser bättre än vad jag kan göra.

Stingo
tis, 2014-11-25 - 17:21

Hej och välkommen hit. Forumet verkar åtminstone för tillfället arrangerat så att de som är aktiva har en "egen" tråd, där man kan skriva om sina egna funderingar. Sen är det fritt fram att kommentera och berätta i varandras trådar också. Du gjorde alltså helt "rätt" då du började med att presentera dig med att starta din egen tråd.

Du har en väldigt bra start med 4 nyktra veckor bakom dig och psykologhjälp, grattis till det. Så gott som alla här har egna erfarenheter av problem som tidigare varit dolda, men dyker upp med nykterheten, så du är i gott sällskap. Läs gärna i andras trådar och berätta mera om dig själv (ifall det känns rätt för dig).

Hertan
tis, 2014-11-25 - 19:10

OK, då har jag fått mig en bild av hur ni har det här. Jo, som sagt, 5e veckan. Egentligen har det inte varit så tufft förutom humörsvängningar och skakiga händer. Nä, jag har varit nykter några veckor här och där utan större bekymmer. Det som skrämmer mig är just det här, där jag är nu, där det alltid har gått fel. Känslan av att "men vad fan, det här är ju lugnt och lätt så jag kan ju dricka lite då och då" samt tristessen och känslan av meningslöshet. Denna gången har jag åtminstone tagit lärdom av tidigare felsteg och äter därför Antabus. Det rekomenderar jag verkligen!! Man slipper så många inre fighter om att EN kväll är väl inte så farligt. Jag kan nämligen inte dricka, punkt. Ingen idé att tänka tanken. Jag har alltid gillat alkohol och har just förstått att jag reagerar starkare än de flesta andra, med en extrem eufori redan efter en öl. Vilken skitgen! Jag började missbruka alkohol för, tjaae, en 6 år sen. När jag säger missbruka menar jag att gå från socialt drickande på fester och helger till vardagsdrickande i ensamhet. Jag har trott att jag har kontroll. Jag övertygade mig det in i kaklet, men nej, det har jag inte. Jag har inte varit den som druckit mig stupfull utan snarare spridit ut det över dagen så att ingen ska märka. Och ingen märkte. Inte ens sambon. Jag gjorde ett gediget jobb men det tog verkligen all min energi och mina tankar att sopa upp alla spår. Till sist kom det hur som helst fram. Jag försökte sluta med bl.a. AA men lyckades efter två månader övertyga sambon och mig själv om att det inte var så farligt. Jag kunde dricka lite ibland. Efter några månader var jag tillbaka till smygandet och det nästan dagliga intaget. Nu mot slutet drabbades jag ofta av blackouter och en morgon av något som liknade delirium. Så nej, det enda jag har bevisat är att alkoholen kommer bli min död om jag fortsätter. Det känns skitläskigt. Läskigt att veta att jag aldrig mer kommer kunna dricka. Det är som bästa vännen stuckit. Vad gör man? Hur umgås man? Var gör man av känslan av tomhet och meningslöshet? Hur som helst kör jag på och vet att det är det ända rätta. Och ja, förutom ovannämnda så mår jag ju så jäkla mycket bättre än på länge!

Ha en skön kväll!

Fillifjonkan
ons, 2014-11-26 - 09:53

Här är du i alla fall inte ensam. Tänker på dig.

Hertan
fre, 2014-11-28 - 11:14

Imorgon har jag då varit nykter i 5 veckor. Jag har aldrig förr känt den här beslutsamheten. Tidigare har jag febrilt letat genvägar till ett liv som ändå någon gång, längre fram, ska gå hand i hand med alkoholen. Man måste ju liksom ha några öl när det är fredag. Men nej, insikten är kvar. Det kommer aldrig gå. Aldrig någonsin. Jag ser just nu ljuset, men även det, vet jag kommer att ändras till och från. Förra lördagen var allt bara svart och meningslöst. Jag och min sambo har glidit ifrån varandra mycket sen han fick reda på om mina problem, alltså februari i år. Det har varit tufft men en massa misslyckanden och lögner. Det känns för jävligt. Innan jag slutade denna, SISTA, gång blev det jobbigt. Jag märker att han inte hämtat sig och att han är skiträdd. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Jag tar mina Antabus och han ser till att det görs. Där har vi ju en fantastisk trygghet för oss båda. Jag antar att jag måste ha tålamod och att han också måste läka och börja tro på förändring. Vi har sagt att vi kämpar ett halvår och ser och vilket håll det går. Om det blir bättre eller sämre. De flesta känner nog till den fruktansvärda skammen för det man gjort. Men denna gången känner jag ändå att jag inte kan rulla runt i skam och förtvivlan utan måste se framåt. Fredag idag! Härligt! Det blir numera att trycka i sig så mycket gott att om man nyser sprutar det ut ur alla kroppsöppningar :). Äckligt! Men jag nyser sällan :). Ha en härlig helg på er och ta´t lugnt! Era berättelser och inlägg gör att jag känner en stor samhörighet med er där ute och det känns skönt, ja ungefär som en mysig julaftonsmorgon.

Stingo
fre, 2014-11-28 - 14:59

Förändring är alltid svårt i ett parförhållande, oftast också fast det är fråga om förändring tilldet bättre. Låter ändå härligt med din framtidstro. Tålamod är bra, men ibland behövs mera. Har ni funderat på parterapi?

aeromagnus
fre, 2014-11-28 - 18:50

Din man är osäker och vågar nog inte lita på dig än, men det kommer. Ni måste in i tillitscirkeln igen. Det kommer ta lite tid. Tycker också ni ska prata med någon tillsammans se hur drt känns. Bra med medicinering det blir en trygghet för er båda.

Hertan
mån, 2014-12-01 - 12:52

Jag pratade faktiskt med honom om det efter att ha ventilerat det här. Jag har sagt att vi skulle kunna testa terapi, men han är nog mest intresserad av att gå och försöka prata av sig själv. Tror kanske att det är en bra idé att han får ur sig allt han tycker och tänker. Jag antar att han absolut inte vill att jag ska höra allt. Det finns mycket sårade känslor. Vi får se vad det blir av det. Tack för tipsen!

I helgen kände jag ett sånt fantastiskt lyckorus! Jag kan inte minnas när jag gjorde det sist (bortsett från första ölen efter en lång dag). Jag var så jäkla glad......ja, glad och tacksam för allt! Jag var t.ex. tacksam över:

* att vakna utan smaken av gammal öl i munnen
* att slippa vakna med frågan "vad hände igår"
* att jag nu skrattar ett äkta och förlösande skratt med barnen
* att jag slipper undra var jag nu gömde whiskyflaskan igår
* att garderoben nu bara är en förvaringsplats för kläder och inte längre mitt hemliga gömställe för intag av alkohol
* att mitt ansikte inte är plufsigt och mina ögon inte är glansiga, trötta och röda
* att jag inte behöver ljuga och det är en så fantastisk befrielse
* att jag har människor som jag älskar och som älskar mig oavsett vad som hänt
* att skammen inte har ett så starkt tag om mig längre utan börjar ersättas av en stolthet för vad jag faktiskt gör jäkligt bra
* att jag inte längre är rädd att bli tagen för rattfylla när jag är ute och kör
* att jag tycker om mig själv som mamma
* att jag inte längre häller whisky i kaffet på morgonen för att kunna fungera
* att jag slipper släpa in hela väskan till toa på jobbet för att kunna håva upp alkohol
* att all skit jag har bakom mig kommer få mig att växa och bli en mycket bättre människa
* att jag inte längre känner att jag skulle vilja dö ifrån allt
* att jag inte längre är så kroniskt trött att jag, efter jobbet, lägger mig i baksätet på bilen på någon öde plats för att bara få sova tio minuter innan jag hämtar på skolan
* att jag nu kan känna lycka igen, utan att ta hjälp av alkohol
* att leverprovet jag tog för några veckor sen visade att jag inte skadat levern

Ha en härlig start på veckan!

Stigsdotter
tors, 2014-12-04 - 10:51

Din entusiasm smittar av sig - härlig beslutsamhet som nog smittar av sig på barn och sambo också. Barnen helt säkert i alla fall, jag hoppas att din sambo inte är som min som, när jag var sådär sprudlande och lite käckt kommenterade en händelse som tidigare skulle fått mig att gå i taket av ilska, lite oroligt sa "men hur mår du egentligen??!" :-)

Tack så mycket för positiva listen här ovan. Den skriver jag under på och tar med mig denna som jag inte tänkt på men som är helt sann: "att all skit jag har bakom mig kommer få mig att växa och bli en mycket bättre människa". För så är det ju, erfarenheterna, bra som dåliga, formar ju oss särskilt om vi tillåter oss att dra lärdom från dem!

Jag tror också det är bra för er om ni får prata med någon. Jättebra om din sambo inser att han behöver och törs gå och prata med någon på egen hand. Det är kanske där man måste börja? Det kommer att ta ett tag innan tillit finns på plats igen. Önskar dig och er lycka till :-)

Hertan
fre, 2014-12-05 - 13:46

Jag grubblar så jag blir blå, men ändå har ju ingen aning om vad som är rätt och fel om mig själv. Jag går till en psykologtherapeut. Hon är riktigt bra. Anledningen, i grund och botten, är att jag känner mig förvirrad, tom, rädd och ja, jag vet liksom inte vem jag är. I hela mitt liv, eller från tidiga tonår rättare sagt, har jag bara kört på. Impulsiv. Skapat dramatik. Dåliga förhållanden. Flyttat runt. Sökt äventyr. Jag försöker stilla något! Jag försöker att slippa känna! Med handling och dramatik omkring mig blir mitt inre tillfredsställt. Det kryper liksom i mig. Jag har inte märkt eller sett alla mina mönster förrän för ca två år sen. Men jag ska säga att sen jag upptäckte dem har jag mått så himla mycket sämre. Jag försöker hålla emot mina impulser, mina känslosvängningar......men istället bildas ångest. Fruktansvärd ångest. Jag antar att jag började dricka för att slippa känna så mycket. Therapeuten söker med ljus och lykta efter någonting som har fått mig att bli såhär. Föräldrar, händelser.....men jag vet att det inte finns. Jag önskar på något sätt att jag hade haft något att peka på, men det gör inte det. Jag bara är såhär. Men hur tusan ska man kunna göra förändringar då?? Håller jag emot mår jag dåligt. Följer jag mina impulser förstör jag mitt liv. Är det någon som kan känna igen sig i det här eller som bara kan ge tips?

Stingo
fre, 2014-12-05 - 17:24

Har du något utlopp för din extra energi? Något intresse du brinner för, eller någon stark fysisk aktivitet? Börja skulptera, eller träna jazzdans, tills du når proffsnivå... Ja, vad som nu än kan intressera dig?

Stigsdotter
fre, 2014-12-05 - 17:28

Vad tror du om att bara känna då? Vila i dina känslosvängningar, försök titta på dem istället för att kämpa mot dem? Du behöver inte agera på dem men acceptera att de kommer, att de är en del av dig, att det är så du är? Det låter som om du försöker kämpa emot en massa saker (känslor?) genom att skapa situationer, springa vidare eller fylla på (skyla över?) med något. Jag tror du är något på spåret när du skriver "jag bara är så här". Ja det kanske är så och det behöver kanske inte vara något fel, kanske kommer det jobbiga när du försöker kämpa emot eller springa bort?

Bara några tankar som väcktes här. Ta hand och var rädd om dig!

Hertan
mån, 2014-12-08 - 13:51

Tack för amatörpsykologin. Tro mig, jag har försökt. Jag kan spela bas, gitarr, skissa porträtt, meditera, löpträna, crawla, långdistanscykla, just nu håller jag på att fylla en arm (minst) med tatueringar och i januari tänkte jag prova på yoga. Jag älskar att ge mig på nya saker men tröttnar tyvärr snabbt. Usch, jag låter ju helt rabiat!

Hertan
mån, 2014-12-08 - 14:01

Hej och tack så mycket för tipset! Mycket, mycket klokt! Kanske ska jag bara sätta mig ner och låta mig känna. Jag tror ärligt talat att jag aldrig testat det. Jag tar med mig detta och ska verkligen försöka att bara finnas i det och se om det kanske försvinner istället för att bara undvika och ersätta med annat.

Akvariet
tis, 2014-12-09 - 10:57

När jag läser din tråd så känner jag igen en del. Det mest tydliga för mig är att intagande av alkohol är en flykt och i och med att vi dricker mycket och ofta så behöver vi inte ta tag i våra liv. Men när vi slutar så kommer "det andra" i kapp och om vi inte flyr tillbaka till alkoholkonsumtion så flyr vi in i något annat eller också får vi stå ut med vårt liv och vilka vi är.

Jag håller med Stingo: det handlar om att hitta det vi gillar att göra, att göra det kontinuerligt och att utveckla det. Det behöver ju inte nödvändigtvis handlar om att man gör samma sak hela tider, det kan ju vara en poäng att prova en massa olika saker, men att hålla sig på en konstruktiv bana (t. ex. är det bättre att lära sig alla 4 simsätten bra, än att testa 4 olika nätdroger).

Jag håller med Stigsdotter: att vila i sig själv, att acceptera att man tycker, känner och är på ett visst sätt är en bra start. I nästa steg kan man, aktivt, välja hur man vill agera mot bakgrund av vad man tycker/känner/väljer. Det handlar dels om acceptans och dels om att välja sina strider.

Tycker också att du dra slutsatser av vad du har gjort tidigare i ditt liv. Använd dina erfarenheter aktivt när du bestämmer vad du ska göra härnäst, utgå inte från vad andra säger eller vad som är "normalt", utan fundera utifrån en liknande situation tidigare i ditt liv och tänk igenom om du vill att något liknande ska hända igen eller inte och bestäm ditt agerande utifrån det.

I och med att du har slutat dricka öppnar sig en massa nya möjligheter(du slipper hantera allt på din motiverande lista) och är ju fantastiskt, eller hur?
Kram
/A

Hertan
fre, 2014-12-19 - 11:46

Först och främst, tack Akvariet!! Du har helt rätt! En flykt från mig själv är just vad det är. Den flykten, vet jag nu, har pågått sedan jag var ca 14, alltså 22 år! Jag har aldrig sett på det så, men efter att ha kommit igång med terapin ordentligt så börjar jag förstå. Så oerhört läskigt att jag inte förstått. Jag har alltid trott att jag fattar grejer. Folk i min närhet har mer än en gång sagt att jag är klok och vettig och stark. Men i ärlighetens namn har jag aldrig tittat inåt! Jag har klampat på. Knölat in mig i fack eller rättare sagt gångar där jag tycker man BÖR vara. Har det varit väldigt knöligt har jag ansett mig själv vara svag. Aldrig någonsin lyssnat på vem jag är eller vad jag vill. Bara hur jag vill att andra ska se och uppfatta mig. Det är en av anledningarna till att jag började dricka. Jag orkade inte hålla på! Det tog så enormt mycket energi att inte vara mig själv. Jag tycker synd om tjejen där inne. Äntligen gör jag det, istället för att undra om jag är sämre än andra eller tror att jag är svag. Hon fick aldrig höras. I högstadiet upplevde jag stress. Jag har aldrig tänkt på det. Hade jag tänkt på det hade jag nog inte ens förstått det. Aldrig uppfattat det, men efter en del grävande förstår jag. Jag förstår varför jag hade ont i magen varje dag i 6 år. Jag förstår varför jag skolkade. Jag förstår varför jag plötsligt hade ett behov av att börja planera mina dagar minutiöst. Jag förstår varför jag än idag har svårt att äta lunch med alla andra. Varför jag får ont i magen när lunchen börjar närma sig. Varför jag undviker den. Varför, när jag väl utmanar ödet, får ångest i dessa stora sällskap vid borden. Stress. Jag har aldrig lyssnat! Bara kört på och över mig själv. Jag har väldigt sällan testat att vara nykter på krogen. De få gångerna har jag varit utnämnd chaufför hatade jag det. Stora folksamlingar, en massa ljud som går in i varandra, en känsla av utsatthet, nakenhet, saknad av kontroll. Ångest. Så mycket som jag inte förstått och som jag inte tillåtit mig känna. Jag har försökt få bort det tysta ropet med alkohol, galna impulser och trubbel. Allt som gör att att den viskande rösten inte går att höra. Jag tycker inte synd om mig själv men jag tycker så himla synd om barnet som gick mot tonåren och som tystades. Förlåt Frida, för att jag tappade bort dig!