av Ikaros

Dipsomania

Ett nästan bortglömt ord! Men för mig viktigt eftersom det beskriver något som jag utvecklat och som i mycket styr mitt liv.
Dipsomania kommer av grekiskans dipsos 'törst' och mania 'raseri', 'vansinne' och är en gammal benämning på återkommande tvångsmässigt missbruk av alkohol. Alltså det som kallas "periodare". Den diagnostiseras som alkoholberoende.

Jag som dipsoman kan under mycket långa perioder, månader eller år, utan något större problem vara utan alkohol. Den förekommer runt mig men jag känner mycket sällan lust att dricka. Beroendet har fått vingar och flugit ifrån mig. Sedan en dag kommer den. Tanken. Nu skulle det vara skönt att dricka. Ja, det känns som att nu har jag rätt att dricka. Sedan stegras tanken till att nu måste jag dricka. Inget får stå i vägen för det. Och några öl är väl inget. Törsten har uppstått.
Efter den första ölen kommer ”mania” det vill säga vansinnet. I rasande tempo dricker jag allt som innehåller alkohol. När öl och sprit inte är tillgängligt tar jag som ett exempel till spolarvätska. Det hela slutar oftast på ett sjukhus med avgiftning. Jag reser mig och fungerar som en vanlig människa till nästa gång. Nästa gång som kan ligga mer än ett år framåt.
Givetvis får min kropp och min själ ärr av detta. Skammen, skulden, kapslas in och jag känner utanförskap. Kroppen kommer inte heller i längden att orka med detta. Alkoholförgiftning eller någon annan fysisk kollaps kommer förmodligen att sätta punkt för vansinnet.

Nu kanske någon undrar hur man blir Dipsoman. Jag för min del har blivit det genom att jag ända sedan tonåren lärde mig uppskatta ruset. Alkoholen var vad som fattades mig. Med den i kroppen kände jag mig hel. Sedan lärde jag mig att kämpa emot. Att sköta arbete och andra viktiga ting trots fyllorna.

Nu vid 72 års ålder har jag levt ett hyfsat liv utåt sett, skött mina arbeten och fått en bra pension. Men Dipsomanin, vansinnestörsten, har jag inte lyckats undkomma. Ett bokstavligt helvete vet jag väntar runt hörnet på mig. Om jag inte lyckas förändra något. Försöker nu här och kommer att börja på AA (igen)

Ikaros
mån, 2016-11-21 - 12:36

Hej Dionysa trevligt att du blev intresserad av min alkoholistkarriär.
Just nu försöker jag repa mig från den senaste omgången med öl och spolarvätska vilket slutade med att jag mitt i natten barfota gick in till grannen och bad honom ringa ambulans. Han hjälpte mig med det och jag fick min avgiftning. Sedan skakigt, oro, ångest och medicinering.
MEN ingen lust efter alkohol. Den var försvunnen och är fortfarande så efter en dryg månad. Sviter genom återkommande oro och ångest finns dock men inget sug. Givetvis tar jag hjälp genom Antabus. Men där i framtiden ligger nästa återfall och väntar. En i bästa fall temporär död. När jag för tre år sedan drack glykol var det nära att den temporära döden blev permanent. Mycket nära!
Ja ungefär så här ser det ut för närvarande.
vänligen
Ikaros

Nikki
mån, 2016-11-21 - 12:50

Vad jag känner igen mig i det du beskriver!
Dom här perioderna av att helt vilja och kunna avstå och sen perioder av förnekelse och att inte kunna stå emot.
Känslan av att alkoholen gör en hel!

Nu har det gått mycket längre för dig och jag är ju bara 25 år än så länge.
Det är nyttigt att läsa om andras berättelser och problem för att inse saker som man aldrig tänkt på tidigare och för att få en förvarning om hur det kan bli om man inte tar tag i det i tid.
Jag känner igen mig mycket mer i det här som du beskriver om perioder m.m än det annars vanligare alkoholproblemet med supande varje dag/flera gånger i veckan och alla problem som kommer med det.

Nu kanske bitarna faller lite mer på plats för mig.

Dionysa
mån, 2016-11-21 - 17:39

Ikaros.
... efter att ha skrivit till dig, så insåg jag ju att jag läst dig på många olika ställen tidigare och uppskattat dina inlägg, men missat att du var du..!
Det du berättar känner jag igen. När a verkligen slår till, slår den hårt, oavsett om du är kung, ung, dräng, eller vad som helst. Spolarvätska vet jag inte mycket om, däremot att man kan berusa sig lika mycket på fina viner. Jag har en tendens att inte bara vilja tömma bägaren till botten utan även mitt själs- och känsloliv. Jag vill alltid veta vad som finns längst där inne nu... och nu igen. En nyfikenhet på gott och ont.
Mitt vackra grekiska namn har jag fått av att jag tycker vinet i sig är en gudasänd dryck som måste drickas med förnuft och andakt. Dit jag nu är starkt på väg. Det känns tryggt att ha dig (och er alla) i min närhet i det skeendet. Vi kan nog stötta varandra.

Sundare
tors, 2016-11-24 - 14:26

Vilket intressant ord Dipsomania. Jag hoppas ditt tillfrisknande fortskrider, att återhämtningsfasen blir lång och återfallet faller i glömska rent av.
Vi dricker så olika vi som dricker men tycks på liknande sätt kämpa med liknande upplevelser.
Nu följer jag dig här på din tråd Ikaros!

Ikaros
tors, 2016-11-24 - 22:34

När man som jag vansinnesdricker efter långa uppehåll blir det svårare och svårare att återvända till livet. Skammen biter sig fast i själen och rädslan för att denna gång kanske inte kunna återvända till livet biter sig fast. Trots att det nu är mer än en månad sedan jag lämnade avgiftningen kommer ångesten i vågor. Men jag glädjer mig ändå åt att ha stunder av relativ klarsyn. Känner mig rörd av den värme och förståelse jag mötet här på alkoholhjälpen.

Ja detta om mig, lycka till alla ni andra som kämpar. Till er som för en daglig kamp mot alkoholen vill jag säga att jag varit inne i den fasen också. Ge inte upp och kom ihåg att framtiden kommer en dag i sänder. Är du nykter i morgon är det din framtid.
Ikaros

rosa elefant
tors, 2016-11-24 - 23:02

Jag fungerar också så där; långa perioder är det lätt att vara nykter. Dock på lite andra grunder, möjligtvis (eller kanske på exakt samma).

Jag har bipolär sjukdom, och när jag går in i en mani har jag hittills aldrig kunnat låta bli alkoholen. Jag tappar ändå kontrollen när det gäller så mycket annat då, så det blir liksom en sak bland många. Alla konsekvenser spelar mindre roll. Jag är ändå den enda som fattar någonting i hela världen, så det är ändå skit samma. Alla är idioter och jag är universums drottning. Min superhjärna löser världsproblem och vardagsproblem om vart annat i en åttafilig motorväg med fri hastighet. Huvudet fullkomligt spinner av alla tankar till slut och jag får panik av att inte kunna stänga av.

Det enda som hjälper är alkoholen. Den skärmar av - gör mig trögare, långsammare och en del av alla tankespåren stängs ner.

Sen kommer depressionen. Jag får ångest över allt dumt jag gjorde under manin. Då kommer också alkoholen väl till pass. Jag försöker glömma så mycket jag behöver för att hitta energin till att vilja leva igen.

Depressionen går över efter en tid. Då slutar jag oftast dricka helt. Och oavsett hur mycket alkohol som finns omkring mig går det bra. Det är som att det inte längre berör just mig.

Ikaros
fre, 2016-11-25 - 10:46

Det du skriver om bipoläritet och alkohol stämmer till stora stycken på mig. Särskilt den depressiva fasen och att alkohol inte blir så viktigt. Tursamt nog är den maniska fasen inte så intensiv hos mig som den du beskriver men den finns där. Du har verkligen fått mig att begrunda något. Jag är däremot testad för bipolär sjukdom men inte fått diagnosen.
Ikaros

Ikaros
tors, 2016-12-01 - 22:42

Sedan 12 oktober i år är jag nykter. Det var då jag transporterades till akuten efter flera dygns ohejdat drickande av öl och spolarvätska. En svår abstinens och en stark ångest har följt och nu står det klart att jag har en depression. Men ingen längtan efter alkohol. Det är klart för denna gång. Vill aldrig komma tillbaks i drickandet igen.
Före den senaste vansinnesfyllan liggande på sängen kramandes spritdunken hade jag varit nykter i drygt två år.

Jag vill nu aldrig komma tillbaka till detta helvete men min erfarenhet är en annan. När en tid har gått har tanken återkommit, tanken att jag kanske kan, och sedan går det några månader så kommer det kopiösa drickandet över mig.
Köper aldrig hem mindre alkohol än för ett par tusen kronor eftersom jag är rädd för att det skall ta slut. Men slut tar det och då går jag över till kemisk sprit.

Är det någon som känner igen mönstret? Jag har genomlevt alkoholens andra faser också men nu har jag hamnat här. I Dipsomanin, vansinnesdrickandet.

Ikaros

Ikaros
lör, 2016-12-03 - 15:21

Hej
Har nu varit nykter i snart två månader och det känns som om depressionen med hjälp av medicin börjar avklinga.Ångesten på morgonen minskar. Samtidigt känns det som om faran med alkohol blir mindre. Inte för att jag vill dricka utan mer som "att det kanske inte var så allvarligt ändå". Hur ologisk får man vara . Jag hade kunnat dött i spritförgiftning och låg flera dygn och skakade i en sjukhussäng. Jag kom barfota och med uppfläkt skjorta med ambulans till akutintaget. Där min sambo senare hjälpte mig med allt det praktiska. Ångesten och skakningarna var näst intill outhärdliga.
Sedan utskrivning och en depression som grep tag i mig så att livet inte var värt att leva.

Och nu när det börjar ljusna viskar alkoholdjävulen till mig: "Det kanske inte var så allvarligt. En liten vurpa bara".
Mitt intellekt säger mig att det är ett tecken på att jag bär på sjukdomen och att den mörka sidan inte ger upp,

Jag saknar lite grand att inte fler skriver om upplevelser från perioddrickande. Är vi de alkoholister där allt hopp är ute?
Ikaros

Rosen
lör, 2016-12-03 - 16:17

Min mor var s.k. "periodare" under hela min uppväxt. Till slut fick hon ett ganska tufft ultimatum, "sluta drick annars dör du". Hon slutade helt med alkohol och levde upp till tusen. Tog igen det mesta hon försummat under alla år. Läste på universitetet, tog körkort skrev t.o.m. böcker o målade. Hon levde helt enkelt ett gott liv under ganska många år. Jag tänker ofta att kunde hon lägga av då kan alla det. Allt hopp är verkligen inte ute!
Själv har jag sedan barnen flyttat hemifrån börjat upprepa mönstret med att dricka i perioder men tycker att jag ändå har något så när koll. Mina nyktra perioder är också långa och jag har klarat av att bryta mina djupdykningar snabbare nu. Vet att detta är en progressiv sjukdom och det gäller att inte ge upp kampen förrän den är slut.

Dionysa
lör, 2016-12-03 - 16:31

Min morfar sägs ha varit periodare. Min man säger att jag också är det. Kanske har han rätt, jag vet inte. Men det är lite som med bipolaritet – jag är nykterist till tusen (utan "vita knogar"!) och sedan trillar jag dit, mer el mindre. Håller på och forskar i vad det är som utlöser. Till god hjälp har jag det här forumet + att jag deltar i ett forskningsprojekt om internetbaserad behandling av alkoholproblem. Modellen är KBT som jag tycker är utmärkt för denna typ av problematik. Annars är jag ju mer för det psykodynamiska tänket, men det kommer nog att finnas plats för det också vad tiden lider. Nu handlar det mest om att avvärja den akuta faran.

Ikaros
tis, 2016-12-06 - 19:38

Nu har det gått 50 dagar sedan jag skrevs ut från avgiftningen. Inget sug och inget alkohol men en depression som haft svårt att lätta. Stundtals har livet kännts fullständigt meningslöst och tomt. Skammen har varit ständigt närvarande och jag har sett mig själv rastlöst vandrande i sjukkorridoren väntande på morgonen. Minns uppvaknanden med panikångest och en rädsla som stramade åt som ett skruvstäd över huvudet.
Sedan jag själv i en bubbla där jag inte klarade att ta in omgivningen.
Ångesten har hållit mig i ett stadigt grepp även om det varit värst på morgonen.
Sedan, i dag, började ljuset komma, jag insåg vilken fantastisk sambo jag har och vilket ynnest det är att vara frisk. Livet verkar återkomma och efter att jag tränat i dag köpte jag en blomma till min sambo. Det kändes skönt.

Skammen finns kvar och insikten om att jag är alkoholist. Till skillnad från många andra här behöver jag inte föra en daglig kamp mot alkoholen. Men den finns där på axeln, alkoholdjävulen, beredd att ta till vara varje svagt ögonblick för att leda in mig i det vansinniga drickandet. Och då vet jag att det kan handla om mitt liv. Fyllan brukar vara bottenlös. Och ändå detta egendomliga att jag kan längta dit, till landet ingenstans, där krav och relationer är försvunna, där det bara är spritdemonerna och jag.

Men med hjälp av er här och andra kontakter kanske jag äntligen kan befria mig från alkoholen. Att komma ut ur fängelset och känna mig fri.

Ikaros

MondayMorning
tis, 2016-12-06 - 20:02

grattis till en fin dag idag.
Det låter som en underbart bra dag...
Att våga kika ut och se livet igen.
Det är du värd.

Dina inlägg är så givande att läsa.
Kloka råd och viktiga tankar.

Tack!

//MM
(56 dagar nykter och också dipsomanier)

Frihet
ons, 2016-12-07 - 08:08

Blir så glad att höra att du ser en vändning, att det blivit ljusare. Du är så generös och klok på andras trådar och det var först nu jag hittade till din. Låter som du tagit dig igenom mycket och låter som en lurig variant du tampas med.
Var rädd om dig och en stor kram

Ikaros
fre, 2016-12-09 - 22:46

Först tack till er som ger mig uppmuntran och positiva omdömen. I går gick jag på ett AA-möte. Det första på mycket länge men det var en mycket positiv upplevelse. Där fanns en värme och en andlighet som stärkte mig.
Men varför skriver eller talar vi så lite om de andliga själsliga värdena? För mig finns ett inre tomrum som åtminstone i går fick en viss påfyllning. Där finns värden som jag inte tillräckligt väl lyckas ta till mig. Vilka dessa värden sedan är eller hur man skall benämna dem är jag inte klar över. Men i går klingade "en högre makt" bra för mig.
vänligen
Ikaros

Rosen
lör, 2016-12-10 - 14:06

Förstår det som att du blir hjälpt av att tro på högre makter.det har du givetvis all rätt att tro. Själv är jag allergisk mot dylika fenomen och väldigt tacksam för att detta forum är ganska så befriat. Det är åtminstone för mig en anledning att hänga kvar och läsa inläggen här. AA lyckas tack vare sitt " hällörade" förhållningssätt utesluta sådana som mig. Finns inte så mycket att vända sig till annars.
PS jag tror tvärtemot AA att vi har makten inom oss själva.

Ikaros
lör, 2016-12-10 - 15:19

Hej Rosen
Jag uttryckte mig nog oklart. Jag menar inte alls att jag tror att några konkreta "högre makter" hjälper mig. Jag menar bara att det kan vara betydelsefullt att söka andlighet eller kalla det något annat. Jag känner att jag har ett inre tomrum där det egna jaget inte räcker till. Just vid det AA-mötet jag refererade till kände jag att en liten del av detta tomrum fylldes. Inget annat. Kraften kan mycket väl komma inifrån mig själv om jag lyckas få kontakt med den.
Jag respekterar alla som inte finner något i AA eller andra rörelser. Men jag själv har bara en önskan och det är att sluta dricka. Här kan jag skilja mig från många andra som försöker dricka mindre. Det alternativet finns inte för mig men jag respekterar de som försöker sig på den vägen.
Vi bör väl alla ha den respekten?
Vänligen
Ikaros

Ikaros
lör, 2016-12-10 - 21:57

I dag fick vi ett vackert snöfall som gjorde marken vit där jag bor. Under mitt vuxna liv har detta (alltid) utlöst tankar på, eller längtan efter alkohol. I min hjärna är nysnö och alkohol alltså sammankopplade. Men eftersom jag vet detta utvecklas inte tanken till ett oemotståndligt sug.
En bagatel,l men kanske någon annan har liknande kopplingar.
Ikaros