För alla fattigfyllon är nog nog inte en gredostetra nåt jag behöver förklara direkt, eller visa bilder på när jag vaknat i en hög av dem. Hur de luktar, att det är som att dricka jäst. Jag menar inte på att man är *epitet*-alkoholist, utan är man det så är man. Men jag har alltid känt mig så, som ett fattigfyllo när jag släpat mig från bakomaten till det vana hörnet till förnedringen där i kassan, femte gången den här veckan och samma kassör som frågar om leg som om vi båda vore dementa.

Jag har inte så mycket ork att skriva just nu. Det här är bara min andra nyktra dag. Innan dess drack jag i ensamhet varje dag tror jag i ungefär en vecka. Innan dess hade jag varit nykter i 13 dagar, om jag inte minns fel. Jag räknar dem sällan. Jag föll dit på en spelning, för jag inte ville förstöra stämningen nu när jag för en gångs skull tar mig utanför min instängda bubbla. Ska jag ta första rundan? Öh, ja, ja det blir bra. Sen är det kört för mig, en öl finns inte, sen fortsätter det dagen efter med systembesök som inte slutar förrän jag antingen försover mig eller helt enkelt inte orkar längre.

Jag har precis separerat från min sambo. Hen orkade inte med att leva i min destruktivitet längre. Jag förstår hen, samtidigt som jag inte har speciellt stora sympatier för hens lidande då hen inte direkt varit hygglig mot mig. Det är dock skitjävlasamma, jag är inte här för att grina om hen, jag är här för jag är alkoholist och nu är jag så jävla trött på den patetiska karusellen av krogar och hets och system och abstinens. Jag har inga planer på att någonsin i hela mitt liv igen dricka, men jag har ingen dimmig tro på att jag inte kommer lockas igen eller vilja igen, för det kommer jag. Det kommer alltid en kurva för mig där jag tycker att det är rimligt att köpa vin och sura för mig själv, eller bara för jag blir sådär vansinnigt uppåt att jag i nåt befängt ögonblick tror att jag ska fira. Haha! Vilket sorgligt firande att sitta där och lukta surt i sin ensamhet och vakna helt förvirrad och ännu mer ensam än dagen innan.

Jag har hundra år försent (jag har levt ett liv som hemmafru, som anhörigvårdare och som allmän samhällsparasit) lyckats ta mig den långa vägen fram till att få ett slutbetyg och därmed sökt kurser jag VILL läsa. Hör och häpna, mina betyg är rätt okej, så jag kom in och har en sån desperat önskan att klara det här, att essa kursen, att hitta ett sätt att spräcka det här lönlösa livet jag inte längre ser nån mening i. Jag vill ge tillbaks till samhället, jag vill göra någonting av de få talanger jag har. Jag vill hur som helst absolut inte ha det såhär längre.

Tomhet, idel tomhet. Jag vet inte riktigt vad jag kan tänkas behöva för stöttning för att klara det den här gången. Jag har lovat så många gånger, men nog aldrig egentligen mig själv. Jag har lovat att det är sista gången och NU SKA JAG KLARA DET, men jag har nog aldrig menat det. Jag har släckt bränder. Men jag tror att den här gången är den för mig. Det är jag som har tröttnat nu. Det är jag som vill vidare, som vill använda de kanske 50 år (om man ser till hur gamla släkten blir) (iofs inte farsan, han söp ihjäl sig vid 60) men de 50 år jag har kvar till att leva gott, göra gott och FÅ UT någonting av att finnas. Jag menar det kan gå. Det är många som vänt mörkare situationer än min till någonting positivt. Kanske har jag också turen.

Jag tror att mitt största problem är meningslösheten. Det är liksom någonting grundläggande i mig. Att jag inte ser meningen. Jag super inte för att jag tycker det är så jävla roligt, eller gott (kom igen, Gredos....) utan det är det närmsta jag kan komma att ta livet av mig utan att direkt göra det. Efter en liter vin är det ju svart. Det finns ingenting i den där tetran. Precis som det inte finns någonting i mig eller i livet som jag ser som meningsfullt. Såhär har jag känt sen jag va 11 år. Men det är nog "bara" i fem år jag haft allvarliga problem med alkoholen. Innan dess va jag bara social-pinsamhets-bli-för-full-på-krogen-are mellan varven, eller bara festprisse med kemisk glädje i blodet. Gud vilket jävla skräpliv jag levt. Att jag tillät mig.

Ja, det här blev ju ett svamligt inlägg, men jag antar att min stackars hjärna inte riktigt har kraft än att formulera vettigare saker och det är så otroligt mycket jag behöver få ur mig. Som jag bedövat. Som jag lagt börda på sten på börda på sten på, som jag dränkt, som jag... ja.

All skit jag orsakat och som hänt och som jag vet att jag måste be om ursäkt för eller iaf förlåta mig själv och lära mig släppa. Det får jag ta en annan dag. Just nu känns det bra att jag äntligen startat den här tråden. Jag har tänkt på det flera flera gånger under nån månads tid, men jag ville inte göra det förrän jag va säker på att nu vill jag verkligen det här. Jag vill för min egen skull. Det kan finnas den där sista tusende chansen för mig nu i vår, jag vill ta den.

Tack om nån orkat läsa ända hit. Vi hörs av.

inlägg finns en människa som vill och kan leva ett bra liv! Kanonbra att du fattat tangentbordet och hamrat ur dig ett första inlägg och jag ser fram emot att följa din resa du nu påbörjat. Precis som jag känner jag att du vill bli den människa vi var ämnade att bli för länge sedan, innan alkoholen började förvirra våra sinnen. Jag är övertygad om att det går till slut!
Välkommen!

Gredos

Tack för din hälsning! Och välkomnande. Jag har läst mycket på forumet en längre tid, men som sagt inte känt att jag vill starta en egen tråd än för jag pallar verkligen inte att var femte inlägg ska vara att jahapp då söp jag till det igen då. Och jag tillhör inte den skaran som lever i en villfarelse att jag kommer kunna ta "ett glas" ens i goda vänners lag under de mest harmoniska tillfällen. Jag är alkoholist och jag måste sluta helt, för alltid, punkt. Faktum är att för min del så kan det gå bra att ta "ett glas" ett par gånger, men redan under den kvällen så planerar jag hur jag ska kunna få bli RIKTIGT jävla full och inte det här mjäkiga. Riktigt så sjuk är min hjärna när det kommer till bedövningen och ibland även åt andra hållet. GE MIG LIV! Typ. Jag tänker att kan hända när jag blir gammal och ändå ska dö snart att jag kan få sitta där och pimpla mitt rödvin och lägga fötterna på traven böcker jag givit ut och liksom ja, nä nu tackar jag för mig. Men det är som sagt ett par år tills dess. Antar jag.

Jag har som sagt läst mycket på forumet. Det som gett mig mest styrka i att må direkt illa över hela situationen är att läsa i delen för anhöriga. Jag får panik i hur mycket jag känner igen mig i hur de beskriver "sina" alkoholister. Och vad det gör med dem. Jag kan få supa ihjäl mig bäst fan jag vill, men då får jag lov att vara ensam och inte dra med partner och hund, familj och vänner i mörkret. Inga mer lögner. Aldrig mer lögner. Det verkar vara lögnerna och sveken som tar hårdast, och tro fan det, jag sitter nog mycket i de här mörka tankarna för jag bokstavligen formades ur lögner och svek. Alkoholistfarsa, psykiskt sjuk mamma, bara kaos och åter kaos. Att jag själv oavsett hur "synd" det är om mig utsatt någon annan för just de där lögnerna, gömma alkohol, patetiska tårfyllda ögonen OCH JAG MENAR DET FÖRVISSO men det blir ändå en lögn "aldrig mer". Usch det äcklar mig långt mer än vad jag själv mår dåligt av att supa sönder min kropp och hälsa.

Jag har aldrig riktigt hittat någonstans där jag tycker man blir hjälpt av sånt här. Men det här forumet känns så ärligt, uppriktigt och rätt på. Jag är oerhört tacksam för att ni delar med er av era resor, av all styrka, alla fall och tappert kämpande. Det är så fint på nåt sätt. Skört och starkt samtidigt.

Jag som du inser att nått socialt måttlighetsdrickande funkar inte.
Bara mjäkigt. 2 glas? Nej tack.
7-8 öl med shots till. Ja tack.
1-2 flaskor whiskey rakt upp och ner.
Nu pratar vi.

Och man behöver inte alls leda mig in i frestelsen, jag går så gärna själv.
Om jag vill. Men jag vill inte dit.
Min inre vita röst har vart tydligare än den lilla svarta fan i 61 dagar.

Ska (skulle) jag ut och festa en kväll så är (var) jag tvungen att
se till att det finns (fanns) alkohol i hemmet även till dagen efter
Som blir (blev) till ca 6-7 dagar efter.

Jag som du, läser mycket i de anhörigas forum.
Man inser allvaret man ställer till med.

Fy fan, It's a huge reminder what I am

En tjej som skrev om sin mamma som var dyngrak på soffan vid skrivande tillfälle
Lillasyster hemma och en mamma som inte ville ha hjälp.
En mamma som hotade med att ta livet av sig.
Som gjorde att den unga tjejen inte vågade gå till sin skola.
Som inte visste vart hon skulle vända sig för att få hjälp.

Jag blev galen av sorg av att läsa hennes desperata inlägg.
Det gjorde ont i hela mitt mamma hjärta.

Malta

Vi fixar detta på något vis. Första steget är medvetenhet. Sen är det små förändringar, stegvis och att släppa allt sk-t som tynger. Vill inte bli barnens börda. Än finns chansen att inte ha skadat dem. Även om sinnet ibland försöker övertyga mig om att de kommer att ha ett bättre liv utan mig... Näe, det kommer de inte. En förälder är alltid en förälder.

Du verkar insatt i a-missbruk. Det är bra. För att kunna förändra något till det bättre så är det viktigt med kunskap om problemet. Att inte vilja misslyckas tycker jag är en bra början. Jag läste flera år på forumet utan att skriva, men det finns dom som använder forumet på andra sätt. Och alla sätt är bra utom dom dåliga... Kram..

Gredos

Helt klart liknande dryckesbeteende. För min del har det t.om hänt att jag haft med mig vin i väskan PÅ KROGEN. Vem fan gör så ens? Som att jag vill göra bort mig och må dåligt. Det är så destruktivt, men jag vet hur blodet pumpar i mig så fort jag får så mycket som ett halvt glas i mig. Jag är livrädd för när det tar slut, och tar det slut medan jag är uppe i det så måste jag vara black out drunk annars kliar det jagar det bränner. Jag önskar, och inte för jag är en småsint skitstövel, utan snarare för att de mina ska förstå att jag inte gjort sånt här för jag är en ond och vidrig människa, jag önskar de fick testa på hur det känns, att de fick gå in på ett lab och de fick en tablett som gjorde att de kände vad jag jagas av och tror jag släcker i så bara fem minuter.

Jag vill inte bli daltad med. Jag har tagit så många direkt överjävliga beslut på egen hand och jag är vuxen. Har varit vuxen så länge jag haft problem. Men just förståelsen. Den där värmen i att någon förstår att man faktiskt försöker.

Jag är inte en sån alkis som förnekar att jag är alkis. Jag vet inte om det gör det enklare eller svårare för de mina att förstå att jag fallit tillbaks och av vagnen så jävla många gånger. Jag VET ju att det är FEL jag VET ju att jag inte KAN eller SKA och ändå GÖR jag.

Jag har många många liknande storys om min pappa. En gång somnade han när vi va i hans båt. Drev långt åt helvete och jag va bara 7 eller 8 och kände knappt gubben och kunde ingenting om båtar. En av de sista gångerna jag såg honom va han en total främling på en bänk. Och tänk, ändå älskade jag fanskapet ända in i slutet fast han å sin sida pissade på mig lika länge. Inte ens innan han dog kunde han ge mig något slags rimligt sätt att förstå hur han tänkte, eller varför han gjorde som han gjort.

Äsch det är så jävla svårt det här. Jag får väl pladdra på antar jag.

Gredos

Jösses. Tro mig. De skulle aldrig ha det bättre utan dig, det dina barn behöver om du har problem med alkohol är att du är öppen till dem om det, att det inte är någonting som sker bakom deras ryggar så de undrar och undrar och aldrig får nåt svar. Man vänder som barn till en alkoholist det där alltid inåt. Att föräldrar dricker för det är mitt fel eller jag har gjort nåt inte gjort nåt. Det värsta som finns är _inte_ att ha problem med alkohol, inte ens som förälder. Vi får absolut se till att göra oss av med den här satansdansen. Kram på dig!

Gredos

Tack och ja. Jag har ju levt med det nära i hela mitt liv, på ett eller annat sätt. Jag är beklagligt nog en hyfsat intelligent person också så jag kan inte ens skylla på att jag är dum i huvdet och det är därför jag dricker. (Inte för jag menar missbrukare är dumma i huvudet) men jag har liksom läst och i princip studerat min egen sjukdom på avstånd. Inte direkt hållt det från mig så, jag har länge erkänt att jag är alkoholist (absolut i minst 2 års tid, ganska illa däran också), men trots kunskap har det inte varit lättare att sluta för det. Det är en känslomässigt bunden skit för mig, jag tror inte jag någonsin upplevt ett "sug" på det sättet förutom i huvudet. Det gör mig nästan argare än om jag helt enkelt nästan inte ens KUNDE sluta för själva alkoholen skrek på mig. Jag vet att det är min aldrig sinande hur mycket jag än dricker depression som tagit mig hit. Och nu tänker jag se till att till att börja med aldrig mer dricka, och sen lägga varenda insparad gredos_jävla_tetra på att köpa terapi. Det är mitt löfte till mig själv, och morot. Jag vill må bra.

Alla sätt är bra utom de dåliga! Jag gillar verkligen den synen på saker. Huvudsaken är att man gör nåt. Att man försöker.

Karin01

Vill bara bekräfta att jag läst dina ord och att jag kommer följa dig här. Du verkar så insiktsfull och modig.
Kram!

Frihet

Låter som du har haft det tufft och fortfarande brottas med en del. Å andra sidan låter du klok, stark och som en riktig kämpe. Blir så imponerad när jag hör att du fixat bra betyg den långa vägen och kommit in på en kurs du vill läsa. Låter spännande!
Har du varit i kontakt med någon angående depressionen du nämner? Man kan få hjälp med det, terapi via vårdcentralen tex.
Kram

Hej
Du har lyckats förmedla alkoholhelvetets känsla. Tomhet, meningslöshet lyfter du fram. Så känner jag det också.
Du förmedlar också kampen. Du är en kämpe och är ändå alkoholist. Det är inte så ovanligt som många kanske tror.
Kämpa på och ta all hjälp du kan få inte minst här.
vänligen
Ikaros

säger jag också. Bra att du hittat hit, och tack för din läsvärda presentation och intresseväckande entré. Du verkar kreativ, och full av energi och kämparanda, trots att du tycker dig känna tomhet. Men universum lär ju ha skapats ur tomma intet.
Jag tror att du kan göra mycket åt din situation om du använder dina positiva egenskaper på rätt sätt.
Precis som du skriver, så är det en mycket positiv atmosfär här, som har hjälpt många. Ta rygg på oss andra som kämpar här inne.
Förhoppningsvis kan forumandan hjälpa dig också.

Varmt välkommen!

Gredos

Tack! Jag har som ambition att svara så många jag kan personligen, det betyder nämligen oerhört mycket för mig att en främling som inte har någon anledning alls att räcka mig ett halmstrå tar sig tid att bekräfta och se mig. Det räcker med så lite när man ligger på botten och tror att man ska bli ett lik som ingen hittar förrän fem år efter döden kom och tog en. Jag klarar aldrig av att se mig själv eller egentligen orka känna efter någonting, men så fort någon ser mig, säger att den ser att jag kämpar eller att jag har det svårt. Det är som om en tsunami av 20+års smärta vill tränga genom huden på mig och ibland kan jag t.om gråta. Det är så längesen jag grät att när det nästan är på väg att brista för mig nuförtiden så är det en ren fysisk smärta, det är som jag ska börja kräkas istället och sen bara slutar det kännas, alls. Jag är verkligen helt slut. Helt slut.

Jag har svårt att se mig själv som en kämpe. Trots att jag inser att jag levt ett väldigt hårt liv med övergrepp, misshandel, andras missbruk, fosterfamiljer, självskadebeteende på gud vet hur många kreativa sätt, ätstörningar, oerhört disfunktionella förhållanden och konstant eskalerande självhat så... jag kan inte se det. Jag ser bara en gammal fet, patetisk käring som supit bort vad jag kunde ha vänt för 10 år sen till någon slags lyckosaga. Det där föraktet är så stort, äcklet inför sig själv, äcklet och hur enkelt jag tycker det borde vara men aj så väl vet att det inte är.

Redan idag började kohandeln med mig själv. En sista gång ändå. Jag va inte riktigt färdig senast, jag hann inte riktigt ta farväl. Blabla. Fast jag bara för någon dag låg och skakade i sängen och trodde att nu dör jag nu händer det nu är det sista gången hjärtat orkar. Jag t.om städade av en enda anledning och det va för att det skulle vara LITE mindre förnedrande att hämtas av ambulansen. Jag behöver handla en sak i affären som ligger mitt emot ett av de systembolag jag frekvent besökt i mina diverse tillstånd av fylleri. Men jag fick helt enkelt ta beslutet att låta bli, för jag VÄGRAR låta någonting annat än total nykterhet vinna nu. Ingenting annat spelar någon roll, jag har ett par veckor på mig att låta hjärnan återhämta sig och kroppen inte kännas som ett vattenliks. Jag vill inte skämmas mer över mig själv. Jag vill inte lukta fimp, äckel och fylla och komma i trasiga kläder till skolan för jag inte bryr mig om vilket. JAG VILL INTE MER jag orkar verkligen inte.

Jag vet inte. Även om jag inte är en kämpe så ska gudarna veta att jag kämpar. Och önskar och längtar så mycket efter frihet, lycka och kärlek. Och jag är livrädd för att jag är så ensam. Ensamhet, meningslösheten, att jag inte ser poängen är alltid, ALLTID mitt fall.

Ursäkta att jag inte svarade var och en av er, era svar/inlägg betyder mycket, de gör det. Tack igen, kram till er

Gredos
Jag känner också självförakt. Tror ibland att jag tar mina perioder för att visa vilken usel människa jag i själva verket är. Men det är inte alltid så. I bra stunder när jag lyckas komma i balans kan jag nästan ta till mig att mina närmaste tycker om mig. Jag vet dock att detta självförakt inte har saklig grund.
Jag liksom du Gredos har ett stort värde. Ett människovärde. Vi har bara råkat ut för en svårbehandlad men behandlingbar sjukdom.

Något inom mig säger att du kommer att lyckas. Jag anar det i texterna du skriver, du vill inte längre förgifta ditt sinne. Du förmedlar hopp mitt i det svåra.
vänligen
Ikaros

Gott att känna allas vilja till förändring av destruktivt leverne. Lugn och ro till oss alla med önskan om en nykter morgondag..(Lät lite högtravande, men fint :)

Gredos

Jag förstår precis vad du menar. Det är inte många som kan förstå det, men flertalet gånger jag druckit och gjort det rejält, så har det kommit sig ur nån slags desperation att vara i fas med hur jag känner mig. Drick nu din äckliga jävla nolla, det kan du ju iaf. Gå till det närmsta en mening du har. Eller ännu konstigare att jag druckit för att hämnas, men det gäller mest i min senaste relation där det här verkligen började spåra ur. Att behandlar du mig illa ska du fan få nåt för det, då ska jag bete mig så också. Det blev nån absurd katt&råtta-lek mellan oss. Samt när de av misstag skickade mig till beroendeenheten när jag ville prata med psykiatrin om mitt DÅ "bara" riskbeteende kring alkohol. Det va liksom... jaha. Det är sån här jag är nu. Men here we go då, och så drack jag tetra på tetra på tetra tills jag tillslut hörde hemma där. Du har ett stort människovärde! Du verkar vara en aktiv medmänniska och det tycker jag är det finaste man kan vara mitt allt elände som världen är.

Jag hoppas verkligen jag klarar det. Jag kände mig väldigt stärkt inatt efter att ha sett en dokumentär om George Best. Hujedamej säger jag bara, en sån gräslig död jag antar man har framför sig om man inte ger sig nån gång. Så jag hoppas, jag hoppas och vill tro.