Hej,
har faktiskt för mig att jag skrivit här för länge sedan men jag drar bakgrunden lite snabbt.
Har druckit för mycket i över två djäkla år. Före det drack jag - ironiskt nog - nästan aldrig. Var aldrig någon partypingla som yngre utan ständigt den måttliga, som bar runt på kompisar och höll deras hår när de mådde illa ;-) Blev förälder och då glömde jag för det mesta bort att det alls fanns något som hette alkohol, hände en gång per år kanske att jag drack ett glas vin.
Men så skedde en kris utan dess like 2014 och jag fick svårt att somna. Efter många nätter utan sömn började jag tänka på hur trött jag kunde bli av vin, började "medicinera" mig genom att dricka ett par glas innan läggdags. Märkte snart hur skönt det var att vara avdomnad, hade mycket ångest och det dämpades en smula av alkoholen. Började ta ett glas vin tidigare och tidigare för att jag ville åt den känslan, tänkte att det var ok att ta första glaset vid lunch till sist. Hände att lunchen blev redan kl 11 bara för att jag ville ha vin, sedan sippade jag på hela dagen till sängdags...
Jag tror att jag legat på 1,5 liter vin/dag senaste tiden. Det är ju galet mycket. Det har naturligtvis blivit svårare och svårare att känna sig berusad, har jag mött folk eller haft gäster hemma har de inte märkt något. Jag tror det är därför detta pågått så länge, jag "ser ju inte ut" som en alkoholist...
Mannen har ju sett detta så klart, genom att han noterat hur fort en bag in box försvunnit. Han har inte vetat hur han ska hantera det, i och med att han vet anledningen så har han inte velat bråka med mig. Jag har ju utnyttjat detta både medvetet och omedvetet de få gånger han ifrågasatt; ställt mig i försvarsställning och sagt saker som "men du vet ju att jag inte kan sova/du vet ju hur mycket ångest jag har" osv. Så klart han släppt det...
Men nu är jag så fruktansvärt leds på mig själv. Jag har lagt på mig vikt och känner mig plufsig, jag oroar mig hela tiden för mina organ. Jag vill känna mig frisk igen - i alla fall fysiskt. Anledningen till min ångest försvinner tyvärr inte, men jag kan inte fortsätta hantera den så här inser jag.
Det är ju lite töntigt att ge nyårslöften, men hur det än är så känns det som en chans till en ny start när det blir nytt år. Jag vill ha ett 2017 som är hälsosamt, jag vill gå ned några kilon, jag vill inte oroa mig över kroppen, jag vill inte slösa flera tusen i månaden på vin. Det måste bli mitt år det här!
I går drack jag det sista vinet till oxfilén, i dag har jag bara druckit mineralvatten. Känns bra än så länge, men jag förstår ju att det kommer bakslag. Hoppas på lite support härifrån då :-)
Fråga; tror ni mina organ kan hämta sig nu när jag slutar dricka? Kan de bli "nästan" som tidigare eller måste jag fortsätta oroa mig?