Min man dricker. Vi har två barn under 10 år. Han har aldrig sökt hjälp för sitt drickande, ska "klara det själv". Håller det mesta inom sig och jag har svårt att avgöra om han verkligen anser att hans drickande är ett problem eller om det är något han bara säger för att lugna ner mig efter ett dryckesrace. Han är kanske inte så illa därran. Sköter sitt jobb, håller sig nykter mån-tor men dricker oftast fre-lör-sön - ofta sjuk måndag. Häver i sig sprit på kort tid, är full med barnen på eftermiddagarna/kvällarna och ligger i sängen hela dagen. Det går i perioder och han är ångerfull, lovar att inte dricka starksprit, inte dricka flera dagar i rad, familjen betyder allt..men som ni förstår håller det aldrig. Han ljuger mig rakt upp i ansiktet. Kan stå dyngrak och bestämt hävda att han inte har druckigt något alls (inte en endast droppe faktiskt!). Hittar gömmor med sprit. Jag mår väldigt dåligt varje helg han dricker, när han är full börjar min kropp skaka okontrollerat. . Försöker hålla skenet uppe för barnen, försöker tänka att jag mår bra och barnen mår bra - och strunta i honom. Det funkerar bättre än min förra strategi som var att konfrontera honom på fyllan. Jag velar så fram och tillbaka, ska jag;
1. Stanna. För att barnen älskar sin pappa. För att jag älskar honom när han är nykter en längre period, dvs 3 v, (först då kommer känslorna tillbaka). För att han är sjuk. För att det är bra när han inte dricker - då har vi ett härligt familjeliv. För att han kommer vara asjobbig att separera ifrån om han fortsätter dricka. För att barnen ska få bo kvar i huset men närhet till vänner.
2. Separera. För att slippa den konstanta stressen och oron. För att få bestämma själv över mitt liv. Kanske får han ett uppvaknande och vi kan båda gå vidare och må hyfsat bra?
Genom att inte ha lämnat honom har jag hittills redan valt. Jag önskar så innerligt att han slutade dricka.
Ville bara dela, förväntar mig inte att någon annan har svar. Att läsa era olika inlägg gör att jag känner mig mindre ensam. Tack.