av Blade Runner

Blade Runner
mån, 2020-01-27 - 19:09

Hej vänner. Efter snart ett år av att följa er kallar jag er vänner, vi delar så mycket tunga erfarenheter och bär ett bagage som gör att vi lätt välter. Av någon anledning klarar vi oftast av att ställa oss upp igen men fortsätter i samma hjulspår. Själv har jag analyserat mig själv utan och innan en miljard gånger för att försöka förstå varför jag blev fast in 20 år. Stor empati, svårt med gränssättning och en oförmåga att bry mig om mig själv och bli rädd för starka känslor är väl en kortfattad gissning.
I februari ansökte jag om skilsmässa tack vare era historier och ett fantastiskt samtalsstöd här på sajten. Det följdes av en enormt ångerfull man som för 1.000000000 gången lovade att tagna sina problem, gå i terapi osv om han bara fick en chans till. När man har barn är det sex
månaders betänketid så jag sa ja. Någonstans förstod jag att det inte skulle fungera men jag kände att jag måste pröva för min egen skull, för hans skull, för barnens skull. Efter ett par månader började anklagelserna igen, att detta var en utpressningssituation, att jag gjort honom sjuk och att jag vänder barnen mot honom och är sjuk i huvudet precis som min syster, mina föräldrar, mina närmaste vänner. Efter tre månader kom återfallet och de är ganska rejält tunga och genomvidriga, nedbrytande. När ja sa ja till att pröva i februari bokade vi semester ihop och nu hade vi gemensamma biljetter till semester. Jag pratade därför med honom i juni månad om hur vi skulle göra och kom överens om att inte riva upp den för barnens skull och dessutom vara kör förbetalt och barnen längtade till semestern. Många dagar under semestern blev väldigt skakiga med ovisshet, fylla, krav på att jag skulle dra tillbaka ansökan och hot om att jag inte kommer klara av en skilsmäsa. Andra dagar var han nykter och jag var tacksam för det. Idag har det gått sex månader. Igår kväll var han berusad och så där obehaglig som de blir med stirrig blick. Han krävde svar från mig och jag sa att vi kunde prata imorgon när han var nykter inte kl 23 på kvällen. Han vägrade och krävde svar. Jag gick in till dottern för att komma undan och satt och pratade med henne och han kom efter full och sa till henne att din mamma vill skiljas. Då var jag tvungen att berätta för henne trots omständigheterna : klockan var nästan midnatt och mannen var full. Hon och jag bad honom gå , att vi skulle prata imorgon men han vägrade. Jag sa till henne att allt blir bra och att vi pratar imorgon och att jag var ledsen för att hon fick höra det så här. Sedan gick mannen på mig verbalt fram till kl 3.30 fast jag bad honom om att jag ville sova ( skulle upp och jobba och han har inget jobb) och väckte mig så fort jag slumrade till . Idag är han borta hemifrån, tog min bil och åkte iväg. Jag tog ledigt från jobbet och har pratat ut med dottern (13 år) som är så klok och sansad och som säger att det blir bra mamma , det känns sorgligt men också skönt, nu behöver vi inte oroa oss. Jag ringde min man och sa att vi berättar för honom ikväll men mannen vägrar och säger också att jag ska säga till dottern att vi inte ska skiljas. Nu har jag inget annat val än att berätta själv :-(. Vad tänker ni kloka individer om detta ? Kram Blade Runner

Nordäng67
tors, 2019-08-15 - 16:41

igen allt med verbala hot, drastiska konsekvenser, vältra över skuld, diskussioner på natten som man blir helt hjärndöd av och så ska man upp och jobba? mm mm. Oerhört tungt för dig med tanke på barn som är inblandade. Bra ändå att dom är i ålder att det går att förklara saker med ord. Du undrar vad vi tycker och här har du mina tankar: lämna! Fundera inte en sekund mer utan gå tillsammans med dina barn. Stackars son som ska börja ny skola men har du kanske möjlighet att bo med dom hos mormor och morfar eller liknande så sonen kan fokusera på sitt? Lider med dig♥️ Ta inte mer skit rent ut sagt! Låt honom hålla krampaktigt runt flaskan, för det är det som det handlar om tror jag. Försöker man ta deras "bästa vän" ifrån dom skapar det orimlig ilska. Kramar

Blade Runner
tors, 2019-08-15 - 18:08

Jag blir helt snurrig av hans resonemang där ena meningen är: jag dör utan dig, jag har vigt mitt liv till fig och offrat allt ( ingen aning om vad han refererar till), du är mitt allt, jag tar livet av mig om du lämnar och sedan nästa sekund: du är ond, beräknande, manipulativ, Ditt intellekt är klent, du vänder barnen emot mig, du är en matrona , bla bla bla.
Jag har försörjt honom i flera år, tar hand om barnen och huset och trädgården själv, anlitat städhjälp i land, lagar mat , tvättat, gör läxor men ingenting får honom att sluta dricka eller fixa en inkomst. Så orättvist att få höra att jag är känslokall och i te gjort något för honom när jag anpassat hela mitt vuxna liv till honom :-((((. MEN , jag försöker verkligen blicka framåt, tänka att det är jätteläskigt att lämna ( som att åka en bergochdalbana man är rädd för och tror man ska dö) men att det är den enda vägen och att vänner, barn och familj runto kring blir min support och stöd.
Tack för att du delar med dig, det betyder allt !! BB // Blade Runner

Azalea
tors, 2019-08-15 - 23:31

Det är så himla jobbigt känslomässigt att sitta i denna berg och dalbana. Riktigt svårt att hänga med i svängarna där man ena stunden höjs till skyarna och allt är fint och kommer bli jättebra. Sen plötsligt är man inte värd ett dugg och får höra allt taskigt som går att hitta på.
Och det är just det: De hitrar på!!!
Allt för att rädda sitt eget skinn och få dig/ oss att må dåligt.
Jag håller med Nordäng67, lämna fortast möjligt.
Dina barn är så stora och barn brukar förstå mer än man anar. De och du kommer att må så mycket bättre av ett hem som ni kan må väl i utan en massa drama som ska dras igång mitt i natten.
Känner igen detta som du går igenom och det är vansinnigt tröttande.
Du klarar det ?

Blade Runner
fre, 2019-08-16 - 18:41

Jag blir så rörd och berörd av era svar och att du/ni tar er tid trots att vi inte känner varandra. Det är nästan lite kusligt att beteendena är så lika, för mig tyder det på att alkoholen verkligen förvrider en människas psyke. Det läskigaste är som du skriver att de hittar på. De första åren blev jag helt ställd och totalt förtvivlad, men nu vet jag att det bara är så. Att leva med två personer i en kropp är nästintill omöjligt och väldigt oförutsägbart vilket gör att man aldrig känner sig trygg och alltid är på sin vakt.
Sedan jag skrev inlägget har jag berättat för sonen som tog det med ro och tyckte det var ett bra beslut :-))))). Tänk vad kloka barnen är. Nu känns det som att jag är på väg och just nu känner jag mig stark ( vet att jag antagligen kommer känna panik nästa dag) , det går verkligen upp och ner.
Tack för att du finns här och delar med dig och stöttar. Kram Blade Runner

Azalea
lör, 2019-08-17 - 20:05

Usch ja som man kastad runt hela tiden.
Min man har druckit som en galning i sommar. Totalt kaos i 7 veckor och då finns det ju ingen plats för ett eget normalt liv utan allt kretsar kring detta.
Så jag bestämde mig för att detta ska vara sista gången. Packade ihop tillhörigheter och fixade lägenhet som blir ledig 1 september. Visade honom skilsmässopapper som han inte ville skriva under.
Så nu är det snart dags och vad gör han då? Slutar dricka och låtsas som om inget har hänt,!!!
Så nu mår jag kass när tiden för definitiv flytt närmar sig. Börjar tänka att det kanske inte varit då farligt, det är ju "normalt nu. Men vet ju att det kommer inte att vara då i längden.
Det är så sjukt jobbigt att kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

Blade Runner
lör, 2019-08-17 - 20:20

Azalea. Passa dig för beteendet han visar nu. Min man har gjort samma sak minst 500 gånger och bara man får till två veckor av normalitet eller ett vänligt leende faller man tillbaka. Min man satte in en riktig charmstöt när jag trots att han bönade och bad skickade in skilsmässopapprena i februari. Han blev så där som han var när vi träffades för 20 år sedan fast utan alkohol. Det höll i tre månader sedan kom alla anklagelser igen och jag anklagades för utpressning osv. Nu är det dags att bekräfta dokumenten efter sex månader och därav kaoset här hemma. Flytta och se vad som händer. Om det blir bra kan ni ju fortsätta vara tillsammans och kanske tom flytta ihop igen men ta det där steget för sin egen skull.
Själv är jag livrädd för det nya livet som finns bakom hörnet och som kanske blir ännu värre än detta då jag vet att mannen inte kommer släppa och även smutskasta mig. Men jag har inte heller något val. Kramar kramar kramar till dig Azalea

Azalea
lör, 2019-08-17 - 23:45

Åh, så svårt allt är. Jä...la elände att man ska vara en sån mesig räddhare.
Ja du har helt rätt, det kommer inte att vara forever det inser jag. Den längsta nyktra perioden var 8 månader på 10 år.
Fattar inte hur man kan vara så rädd för att posta ett brev??!! Du skickade väl bara in ditt själv, eller?
Min plan har varit att försöka en gång till med att han skriver på och annars skickar jag det själv. Men fy vad nervös jag är nu.
Han dricker ju inte nu men växelvis sur,arg och anklagar som jag vet kommer att accelerera.
Men både du och jag kommer att få fina liv igen. Försöker tänka att 1 års jobbigheter kan ju inte vara värre än att stanna i 30 år till som vi har det.
Skickar dig ett helt fång av kramar.
Du har ju redan kommit långt och kan njuta tillsammans med dina fina och kloka barn.
Sov sött och kram?

Blade Runner
mån, 2020-01-27 - 19:10

Men vi växer med varje steg och ny erfarenhet. Skriv och berätta hur det går. Styrkekramar till dig ❤️.

Azalea
tis, 2019-08-20 - 23:14

Jag skjuter det framför mig än och har satt på mig skygglapparna.
Men på måndag nästa vecka skriver jag på kontraktet till lägenheten. Känns sjukt nervöst.....
Sen plockar jag fram pappren och provar en gång till innan jag skickar in själv. Är bara så sjukt nervös över reaktionen. Just nu spelar jag ju med i teatern att allt är normalt och att de 7 veckorna med LVM och kaos i sommar inte har hänt. Skillnaden är bara att jag blivit tuffare och säger rakt och ärligt vad jag tycker om olika saker.
Ex. Han vill jag sover i samma rum!? Har gjort det 2 nätter men han är vaken halva natten och har Tv:n på. Visserligen utan ljud men jag kan inte sova med allt flackande och blixtrande ljus från Tv:n. Så till att han skulle stänga av men fick svaret: jag kan ju inte sova......Hallå, han är arbetslös och jag ska upp och jobba!!!!
Ikväll blev han sur när jag så att jag inte sover där, Du har ju aldrig klagat innan!
Nä men nu säger jag vad jag tycker! DU har inte gjort annat än käftat emot sista tiden fick jag höra då.
Förlåt mitt snurriga inlägg men jag blir bara så irriterad.
Sov sött ?

Azalea
ons, 2019-08-21 - 23:22

Fy så jobbigt för barnen att inse hur illa det är med deras pappa. Det är ju ingen som kan föreställa sig, varken barn, familj eller andra, hur det är och fungerar i ett betoendehem. Allt blir ju bara kaos och anklagelser och andra konstiga påhitt.
Folk skulle tro man hittade på om man berättade hur det är en vanlig vardag hemma. Helt sjukt att för oss är det ju något som nästan är normalt eftersom vi blivit så vana. " Normala " människor hade nog aldrig accepterat sånt vi gör och har gjort genom åren.
Kanon att du ska träffa advokaten. Min hjälpte mig med en checklista på vad jag skulle ordna och det kändes skönt att bara kunna följa den. Behövde liksom inte själv fundera och oroa mig så mycket när jag gick den att följa.
Ska lova mig själv att nästa vecka ska pappren vara postade på lådan.
Tack söta för allt du peppar mig med?
Kämpa vidare du också , vi fixar detta.
Kramar i massor till dig?

Blade Runner
tors, 2019-08-22 - 19:52

Jag började gråta när jag läste ditt senaste inlägg. Kan inte förstå att människor jag inte känner genuint visar värme och förståelse och hjälper varandra genom oändligt svåra resor. Tack för att du och ni andra finns !!!!!!
Skriv och berätta när du tagit steget ! Jag tror du kommer känna lättnad efteråt.
Jag fick jobba med mig själv imorse när min man var ångerfull igen och sa rätt saker. Skickade fina sms. Smärtan att aldrig sluta tycka om någon hur illa de än behandlar än är hemsk och så får jag direkt dåligt samvete för att jag ignorerar hans försök till kärlek. Jag törstar liksom efter kärlek och greppar halmstråna när de räcks fram. Men jag andades, valde att inte bli rädd för känslorna som kom och accepterade dem, då gick de över, såååå häftigt. Ikväll är han full igen såklart och envisades att äta middag med oss andra fast han inte ens kunde föra gaffeln till munnen.
Du skriver att ingen skulle tro på en. Det är ju en anledning till att man inte berättar. Ingen förstår vidden av skammen och galenskapen och skulle de höra allt skulle de häpna och antagligen döma mig och det vill jag ju i te så jag är tyst och mörkar.
Kram kram kram

Azalea
fre, 2019-08-23 - 14:11

Med advokaten idag. Det kommer att gå fint ska du se. De har ju för det första koll på allt men de är ju helt utanför vår destruktiva bubbla och ser på allt med friska ögon. Vi är ju lite insnöade, typ?
Så himla bra att du kunde andas och inte falla när han var fin mot dig. Det är oerhört svårt ju.
Jag mår skit just nu eftersom min man tror att allt är som vanligt och glömt och förlåtet. Känner mig så himla elak och taskig som planerar bakom hans rygg nästan, även fast jag har sagt till flera gånger att jag kommer att vilja skiljas. Verkar som han förtränger det helt. Usch,så jobbigt att göra någon annan illa.
Jag tänkte på det idag som psykologen sa: Hans hjärna är ju långt ifrån nykter än , det kommer att ta många månader dit om det inte börjar drickas igen. Det är nästan lite obehagligt när han trots det fungerar som en sprifri person men trots det inte är okej i hjärnan. Det märks ju inte direkt mer än att han har kört stubin, sur och det ska göras tusen grejer hela tiden. Jag får inte en lugn stund.
Ha det fint i helgen med dina fina barn?

Nordäng67
fre, 2019-09-06 - 23:53

Och fokus på dig och barnen. Han har gjort dig ledsen, arg och besviken många gånger. Skicka in pappren. En veckas nykterhet ställer inte allt tillrätta på långa vägar. Men minns hur det var när hoppet började gro på nolltid. Tänk långsiktigt, hur vill du ha det om ett år? Ta steg i riktning mot det. Massa kramar ♥️

Azalea
lör, 2019-09-07 - 00:05

Och du kommer att klara detta också.
Jag förstår dina känslor och tankar fullständigt. Jag sitter ju i exakt samma sits fast 6 månader efter dig och har inte klarat av att posta brevet än.
Känn dig stolt över att du tagit livet för dig och dina barn i dina egna händer.
Han måste ta ansvar för sitt.
Visst du kommer att såra honom och göra honom ledsen men stannar du så är det både du och dina barn som kommer bli sårade och vara ledsna.
Du har kommit långt redan och har bara ett kliv kvar.
Kram till dig från mig också???

Bestemor
tis, 2020-06-23 - 06:46

Blir så berörd, känner bara vilken styrka du och många andra har!
?️‍♀️

Blade Runner
sön, 2020-06-28 - 23:53

Kära älskade medsystrar ,
Har inte skrivit här på flera månader, jag har behövt fokusera fullt ut på de steg jag planerat att ta och orka med alla bakslag utan att ge upp och den motvind jag kämpat i. Jag vill bara berätta ( flera av er har följt mig och jag har följt er) att jag efter att skilsmässan gick igenom i november nu har nått dit att jag och barnen bor själv :-). Exet har fortfarande nycklar kvar till huset men jag äger nu huset. Exet bor i en lägenhet i närheten. Jag har lyckats få klart bodelningsavtalet som har satt punkt för alla ekonomiska band där jag fram till förra veckan betalat alla hans utgifter och hans hyra. Jag är ”fattig” då det kostade att lämna hälften av mina tillgångar till honom och kunna ta över huset men jag är fri :-))))))). Detta är så oerhört nytt och under hela mitt vuxna liv har jag blivit utsatt för psykisk misshandel med en alkoholism som eskalerat dramatiskt de sista tre åren. Jag har blivit en stark överlevare men jag vet inte hur man lever ett liv på riktigt. Jag tar nu de första stapplande stegen och är väldigt lyhörd för vad jag känner. Jag saknar honom inte men jag känner mig ensam. Jag kan känna tacksamhet för fina minnen ( ja, de finns även i en relation med psykisk misshandel) men vill aldrig mer tillbaka. Jag får fortfarande mängder av hemska sms där jag är psykopat , sociopat, underbegåvad, manipulativ, ond, psykiskt störd osv osv men jag behöver inte längre bli förtvivlad över dessa meddelanden och fundera på vad jag gjort för fel denna gång. Jag kan ignorera och inte svara på sms:en. Jag är långt ifrån redo för allt det nya men nu kan jag andas och nu får jag inte en rak höger när jag minst anar det och det stärker mig enormt. Jag ska börja på enskilda samtal på Ersta i höst och min dotter har slutfört 6 månaders samtal och ska snart på sommar läger med sina nya vänner som har en mamma eller pappa med missbruk. Jag vet att om jag klarat detta så klarar ni som läser detta också av att ta er ut en destruktiv relation. Borra ner fötterna i marken ( som någon skrev till mig) och titta framåt och håll fast vid horisonten. Ni har varit ett enormt stöd för mig och jag är oändligt glad att jag hittade detta forum. Jag vill önska er en fin sommar och även om det blåser försök njuta av de små stunderna av lycka ni känner och vila när ni kan. Ni är fantastiska !
Kram Blade Runner