av Dearself

Dearself
lör, 2020-07-25 - 16:01

Hej !
Finns det föräldrar till vuxna barn här?
Jag har befunnit mig i en akut situation med min nu 24 årige son i ca 2,5 år. Han är blandmissbrukare och började missbruka sent pga dåligt mående. Det är mkt Benso och Subutex men även annat. Hans nedåtgående spiral har gått väldigt fort och han har fått 7 öppnade LVM utredningar på 2 år. Alla har slutat med frivillighet och han har varit iväg på 3 behandlingar men klarar aldrig att fullfölja längre än ca 6 veckor och då är LVM- hotet borta. Jag kan aldrig ens beskriva alla trauman vi upplevt under dessa år med ambulansfärder, sjukdomar, överdoser, rån, olyckor misshandel och allt missbruket innebär. NU gick soc till förvaltningsrätten och vi får beslut om LVM i veckan. Han hotar med att rymma om han får det men jag hoppas det bara är desperation men är så orolig över att han ska förvinna och att jag ej får kontakt. Jag går i anhöriggrupper och träffar kurator på öppenvården men känner ändå att jag snart går under. Jag vet att han kommer dö om han inte kommer ur detta. Hur ska man klara att fortsätta leva under den här ständiga pressen och oron? För 2,5 år sedan var han en vanlig kille med jobb, flickvän osv som inte missbrukade,

gros19
lör, 2020-07-25 - 20:01

Leva går väl knappast som jag ser det. Handlar endast om att försöka överleva och knappt det är väl möjligt. En förfärlig situation du befinner dig i och det stämmer ju att missbruket leder förr eller senare till döden om man inte får stopp på det.

Du säger att det pågått 2,5 år men jag undrar hur var det innan? Mådde din son bra då. Ett så destruktivt missbruk som du beskriver och de preparat din son använder tyder på ett väldigt dåligt mående som jag ser det. Ursäkta ser nu att du skrivit att han inte mådde bra. Sedan undrar jag självfallet hur ser han själv på det? Finns det någon motivation till att sluta.

Just nu undrar om det är möjligt att leva med den oro du känner och som är berättigad. Har själv levt i en obeskrivlig oro under många år. Till slut mådde jag så dålig och hade så kraftig yrsel att jag kunde inte överhuvudtaget röra på huvudet. Blev då inlagd på sjukhus, alla prover togs, allt var bra och man gjorde bedömningen att det var psykosomatiskt. Jag överlevde då men levde gjorde jag inte. När jag på djupet insåg min maktlöshet började oron släppa, men vägen dit var inte smärtfri. Det är så otroligt mycket sorg i att se någon man älskar förstöra sitt liv och jag genomgick ett sorgebearbetningsprogram vilket gjorde att jag kunde släppa det som varit och se framåt. Jag styrdes inte längre av alla plågsamma känslor, sorg, ilska smärta, skam alla smärtsamma känslor som finns.

Min son har idag varit drogfri ett halvår, mår psykiskt sätt väldigt dåligt stundtals, men arbetstränar på heltid ett under eftersom han tidigare inte arbetat. Jag är fullt medveten om att det inte finns några garantier för en fortsatt drogfrihet, men jag är inte orolig. Insett min maktlöshet, sorgebearbetning, anhörigprogram, alanon samt att jag upplevt att framstegen min son gjort har kommit när jag gjort ingenting är vad som hjälpt mig, men lätt har det inte varit och jag vill inte bara tänka på hur dåligt jag mått. Min son har varit på två LVM och ena gången åkte jag på semester med ett par vänner. Hade hela tiden känslan av att jag glömt något och kom slutligen på att det var oron jag inte hade med mig, min ständige följeslagare. Allt var bara bra och jag mindes inte när jag senast upplevt det, hade glömt att livet kunde vara så. ❤

Ostrukturerad
lör, 2020-07-25 - 20:43

Vilken fin och rörande berättelse gros19! ?
Jag tänkte samma sak som du skrev. Till Dearself: Släpp taget bara, släpp oron, släpp taget om din son! Du har inget annat val! Denna plågsamma oro, ångest & smärta dödar dig långsamt. Bara för att han "valt" denna väg ska inte du följa samma! Det är inte ditt fel, tyvärr kan du inte göra ett skit mer än du redan gjort för honom, och du förtjänar att ha det bra! Du ska inte fortsätta ställa upp på detta, du & resten av er familj är medberoende... Ställ ultimatum; låt sonen välja mellan er och drogerna. Ha inte med honom att göra förrän han är villig att ta emot hjälp. Det låter hårt & grymt, jag vet, livet är en riktig kamp för överlevnad..men vad för andra alternativ finns det?!
?❤

Självomhändertagande
lör, 2020-07-25 - 22:01

Jag antar att han fick benso i vården. Jag är en anhörig vän till en som begick suicid pga svåra biverkningar från medicin för bipolaritet, typ 1 med svåra psykoser. Han fick LPT flera gånger. Han missbrukade droger och alkohol och det gick tydligen utför. Hade inte mycket kontakt hans sista tid i livet, då jag själv slet med att vara medberoende till mitt alkoholiserade ex utan att förstå hur illa det var. Jag själv har varit sjuk i en bipolaritet och har fortfarande känsligheten kvar. Vet massor med vänner som står på mediciner de avskyr. Det borde finnas ett ställe att avgiftas från mediciner. Jag fick in en vän på psyket och det tog mig flera dagar i samarbete med flera vänner. Jag blev helt slut efteråt. I månader. Skulle inte göra om det. Blev påmind hur vidrigt det kan vara inom vården. Det är ganska illa i vårt medicinerande land. Mediciner som gör en beroende och tar vissa liv.

Det är bara media som kan påverka och det verkar inte räcka.

Ta hand om dig på alla sätt.

Dearself
lör, 2020-07-25 - 23:59

gros19
Han säger att han vill sluta men han är nog inte riktigt där ännu. Dessutom blir hans uppehåll för korta. 6 veckor räcker inte för hjärnan att återhämta sig. Så det är vad jag hoppas på att detta LVM kanske kan hjälpa till med. En längre period av drogfrihet. Sedan får vi se. Den är ju så lömsk denna sjukdom men jag hoppas han ska hitta vilja och styrka till förändring. Nu i detta akuta så klarar han inte att bryta själv. Nu behöver han vår och samhällets hjälp. Det kommer va en tuff tid framöver med mycket ångest när han kommer in i behandling, det vet jag sedan tidigare. Och då har han inte varit inlåst. Han har alltid varit känslig, haft ångest som tonåring och även separationsångest och en liten grubblare som barn. I övrigt välfungerande. När hans flickvän gjorde slut klarade han inte att hantera det och det var då denna cirkus började och sedan dess har det inte blivit bra.
Dock så upplevera jag mer att nu är det drogerna som ger honom ångest istället för tvärtom.
Han vill själv ha en utredning, men då krävs ju drogfrihet så det blir ju ett enda ekorhjul av detta.

Förstår att du haft tufft med din son också. Vad härligt med 6 mån drogfrihet. Hur kom han dit? Och vad skönt både för dig och för hans självkänsla med arbetsträning. Känns som han är på rätt väg!

Dearself
lör, 2020-07-25 - 23:59

Ostrukturerad
Förstår hur du tänker men i nuläget är det inte aktuellt. Just nu är det akut fara för hans liv och då behöver vi finnas för honom. Annars ska man såklart inte möjliggöra. Jag får mkt stöd av min kurator på öppenvården kring det. Att sätta gränser osv.

Dearself
sön, 2020-07-26 - 00:00

Tack Självomhändertagande
Vården och framförallt psykvården är så vidrig att kämpa med. Du måste vara oerhört drivande som anhörig och mycket handlar om vilken läkare du möter tyvärr.
Ingen riktigt sjuk människa klarar det själv, hur ska de orka när de mår dåligt. Fint med vänner som hjälper och att ni gjorde det tillsammans!

Självomhändertagande
sön, 2020-07-26 - 09:16

Jag vet. Jag har haft tur med att få en av landets bästa psykiater till min första psykiater. Det har jag förstått i efterhand. Jag har också velat få hjälp och tagit den. Har haft en mycket engagerad mamma. Utan henne hade jag varit död.

Jag har vänt mig utanför Sveriges gränser för att söka bot och jag har lagt varenda krona jag kunnat på min egen hälsa. Då jag sett hur det går till bakom kulisserna.

Jag har förstått vilken tur jag har som arbetade i en bransch där jag som ung fick möjligheten att utvecklas personligt och jag fick mycket kunskap i ledarskap. Jag har lett mig själv till att bli frisk och medicinfri.

En MÅSTE verkligen välja livet och liksom gros19 och min mamma så krävs det en förälder som DU.

Om du väljer att kämpa så tror jag att det kommer att bli bra. Ge det tid. Prioritera. Du har igen det senare.

Jag skaffade aldrig barn, då jag åt mediciner som inte var lämpliga att bli gravid på. Dessutom så skulle jag inte kunna bli en så bra mamma som min mamma.

Jag behöver sova och jag lyssnar alltid på mina behov. Kroppen säger allt. Ta hand om dig. På alla sätt.

Det är knappt att en frisk människa orkar...

Kämpa kämpa. Det finns hopp!

gros19
sön, 2020-07-26 - 11:03

Hörs att du älskar din son och förstår din och din sons oro för LVM men ibland är det nödvändigt tyvärr. Vill berätta för dig att man är ofta inte alla dom sex månaderna på LVM hemmet. Det finns möjlighet att välja ett lämpligt behandlingshem utifrån din sons behov efter en tid på LVM hemmet. Kanske efter två manader ungefär, när han inte är abstinent och upplevs stabilare. Din son överflyttas då dit och vid ett eventuellt återfall överförs han åter till LVM hemmet. Viktigt välja så bra behandlingshem som möjligt och man har också möjlighet att ansöka om fortsatt vård efter att LVM vården avlutats, då i frivillig form. Som du säger en längre drogfrihet behövs och din son har ju levt ett vanligt liv och har därmed något att komma tillbaka till. Självklart vill man inte uppleva sitt barn tvångsomhändertas men vi får samtidigt vara tacksamma att möjligheten finns. Det räddar liv.

Dearself
sön, 2020-07-26 - 11:41

Tack gros19 och självomhändertaande.
En timme i taget nu i väntan på beslutet gällande LVM.
Jag ser ingen annan utväg i nuläget. Har hört så många som inte fått det fast anhöriga kämpat för det och sedan har personen dött. Vi har tur i oturen att han fått flera anmälningar från läkare och polis vilket väger tyngre. Så nånstans får man ändå vara tacksam att de ser hur stora problemen är och agerer!

Ragna
sön, 2020-07-26 - 11:52

Hej Dearself och ni andra som skrivit! Jag har själv en dotter med ett svårt alkoholberoende och jag känner igen mig i dina känslor, liksom du känner jag att jag själv håller på att gå under och att hon dör om hon inte kommer ur beroendesjukdomen. Just för stunden ser det lite lugnare ut men jag är ständigt i högspänning, vet att det kan svänga snabbt. Känner verkligen med dig.
Jag håller med om att i ett akut och "livsfarligt" läge så måste man agera, så är i alla fall min känsla. Och ens egen oro är ju då så stark och fruktansvärd. Jag skrev ett inlägg här för några dagar sedan där jag bland annat tog upp det här med att låta det vuxna barnet "ta konsekvenserna" av sitt beteende för att själv inse att hen måste förändra. Det är en svår fråga tycker jag, och antagligen finns inget svar som passar i alla situationer, det måste vara olika i olika fall och i olika lägen.
Men hur ska man själv stå ut med att leva med ständig ångest och oro? Blir själv helt psykiskt förstörd.
Något som du, gros19, skrivit på flera ställen är hur flera olika kurser hjälpte dig med detta. I någon tråd skrev du om att du inte längre kände den där hemska paniken varje gång det "hände något", även om du förstås kände sorg och oro. Just nu är det något jag verkligen skulle behöva lära mig. Jag är inte säker på att jag kommer att kunna gå någon av Nämndemansgårdens kurser (har haft kontakt med anhörigstödjare, anhöriggrupp mm). Skulle du ha möjlighet att beskriva lite mer hur just det där fungerade för dig, hur du kom fram till det? Kanske till hjälp för många av oss i den här situationen, även om man ändå känner att man ibland behöver ingripa. Den där totala paniken är så fruktansvärd och sliter så hårt på en, går dessutom ut över andra människor, t ex andra familjemedlemmar. Varma tankar till er alla.

Ragna
sön, 2020-07-26 - 11:55

Också viktig info från dig, gros19, om att LVM-vård inte behöver innebära sex månader på LVM-boende. Nu har vi inte kommit så långt, och hoppas att vi inte gör det, men det är ju just den där längre tiden av alkohol/drogfrihet som behövs för att i bästa fall kunna vilja ha och klara frivillig vård.

gros19
sön, 2020-07-26 - 12:01

Jo det ståmmer ju att läkarutlåtande och polis är viktigt, dpeciellt läkare. Har jobbat många år med detta. Du vet kanske att man kan göra ett omedelbart omhändertagande innan någon dom om LVM vård är fastställd. Detta gör man ju om man bedömer att personen utsätter sig för så stor fara att man inte kan avvakta en dom.

För unga finns det två kritetrier som gäller LVM dels att man utsätter sin fysiska och psykiska hälsa för allvarlig fara men även att man riskerar att förstöra sitt liv, att man lever i utanförskap t.ex saknar boende, inga försörjningsmöjligheter, kriminalitet m.m.

Du undrar över vad som fick min son att bli drogfri. Han har, vilket framkommit nu när han är drogfri, stora psykiska problem som blev honom övermäktiga. Han hade inget sätt att hantera det, orkade helt enkelt inte leva drogfri. Det som hjälpt honom är och det är han och jag överens om, att han mediterar dagligen och gjort så under flera år trots sitt missbruk. Haft mycket stora sömnproblem sedan tidig ålder. Idag somnar han utan problem och vaknar i tid utan klocka. Bara detta är ett under. Det var hans väg, men den är nog olika för alla.❤

Självomhändertagande
sön, 2020-07-26 - 12:24

Liksom sonen till gros19 så är meditation min "räddning".

Det är så jag kan leva medicinfri. Att landa och känna in, mina behov. Att lyssna till mig själv. Att sitta med frågor länge, ibland i dagar, veckor, år innan jag har svaren. Svaren får jag genom att jag mediterar dagligen. Och jag sover gott, tränar fysiskt och "fungerar" enligt samhällets normer igen!

Dearself
sön, 2020-07-26 - 15:24

Gros19
Jo jag känner till det. Tyvärr så krävs det ambulans el dylikt för att få till det, men jag tvekar inte en sekund att ta till både polis och ambulans om situationen kräver det. Förra vecka åkte han ambulans pga att han tagit för mkt subutex. Han ville först inte med men då fick han 2 alternativ. Ta ut en läkare för bedömning el ta dit polis. Han valde läkare. Läkaren sa att han måste in och hotade med tvångsintyg. Då följde han med. På akuten ville de behålla honom 12 timmar för att övervaka, men han vägrade. Då gick de med på att inte tvångsomhänderta mot att han åkte med mig hem och att jag ringde polis om han avvek. Där kanske jag borde stått på mig, men man orkar ju inte som anhörig. Läkarna borde ha tagit honom kvar. Nu föll ansvaret på mig istället, att ställa klockan och kolla hans andning, att han inte kräkts osv. Men i det läget var jag tacksam över att överhuvudtaget få med honom hem till mig. Sedan dess har han kört för fullt, all in i väntan på beslutet. Dock så är han mån om att ha kontakt med mig varje dag så jag har lite koll, men samtidigt är det ju omöjligt. Vi kan prata i telefon o han låter ok och sedan tar han en överdos direkt efter. På helgerna är man ju hänvisad till socialjouren också. De säger att det krävs mkt för att ta det akuta beslutet. Ja, du vet säkert hur man får kämpa!

Dearself
sön, 2020-07-26 - 15:46

Så är det. Som förälder är det omöjligt att blunda och tänka att de får ta eget ansvar. De blir så sjuka så det är helt omöjligt. Sedan måste man såklart sätta vissa gränser och försöka att inte möjliggöra.
Om det visar sig att han inte överlever detta vill jag ändå nånstans veta att jag fanns där och gjorde vad jag kunde för att hjälpa till hjälp.
Enligt den gamla skolan ska man " stänga dörren" . Annan forskning visar att det är viktigt med så tidiga insatser som möjligt så inte hjärnan skadas så mkt.
Och många fd missbrukare vittnar också om att de aldrig hade klarat det utan sina anhöriga. Det enklaste för en missbrukare är att fortsätta att missbruka, att dämpa allt de känner.

Jag mår riktigt dåligt. Det är 3: e sommaren med kaos och denna sommar har jag tyckt Corona + vädret varit skönt. Jag har bara kunnat strunta i semesterplaner och bara gjort vad jag orkat för dagen. Har sållat mkt bland vänner, vilka jag orkar umgås med. Jag är så förtvivlad över min älskade sons situation, men jag blir oxå nästa lite avstängd, orkar inte ta in allt, och jag handlar väldigt rationellt. Sedan kan gråten komma efteråt eller i nån helt oväntad situation.
Det är som en pågående mardröm. Att han för 2 1/2 år sedan var som vilken kille som helst visar hur snabbt det kan gå. Han har en mkt stark beroendeperson i sig. Jag försöker verkligen att påminna mig om att han är sjuk. Och jag är glad över att jag gått i grupper mm som hjälpt mig att förstå hur en beroendehjärna funkar ( och inte funkar ). Att hjärnan faktist blir skadad och att det är därför de tar så galna beslut.

Det finns en podd som heter beroendepodden som gett mig mkt tröst. Det är en kvinna som är nykter alkoholist som intervjuar personer som lidit av olika beroenden men kommit ur det. De berättar om hur de hamade där, vägen ut, tillfrisknandet och hur de lever idag. Även den som levt i ett heroinberoende många många år kan tillfriskna till slut.
Kram

gros19
mån, 2020-07-27 - 14:37

Blir arg när jag läser det här och att du fick ta ansvaret. Du ska inte behöva hamna i den situationen. Som förälder är det inte lätt att säga nej och man är kan inte avgöra vad som är bäst när man är under sån press. Det är ju ens barn det handlar om.

Denna händelse och att han återgick i missbruk omedelbart är grund för ett omedelbart omhändertagande anser jag. Det värsta som kan hända ur socialtjänstens synvinkel är att förvaltningsrätten häver det omedelbara omhändertagande och då släpps han och LVM utredningen kan fortsätta. Hoppas läkaren anmält händelsen till socialtjänsten. ❤

Dearself
mån, 2020-07-27 - 16:47

Senast torsdag kommer förvaltningsrätten beslut så vi får se hur tiden blir tills dess. Tycker också läkarna gjorde det enkelt för sig. Tyvärr är det ofta så. De orkar väl inte med gapiga påverkade personer på akuten och så känns det skönt att lämna till en anhörig!

Ragna
tis, 2020-07-28 - 18:00

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Det är verkligen som att leva i en mardröm. Även om mitt barn "bara" använder alkohol så blir det väldigt dramatiskt. Har varit ambulansfärder, inläggningar, poliser...Jag känner också igen mig i känslan av att vilja veta att jag har gjort allt jag kunnat. Så har jag tänkt länge.
Även min dotter var som "vem som helst" (om än som en person som drack "lite för mycket") innan hon blev så sjuk. även om det förstås varit en gradvis utveckling. De perioder hon lyckats vara helnykter har hon varit tillbaka i det, efter en tids dåligt mående och abstinens. Sen, pang, har det hänt igen, och då forsätter det bara...
Det lite modernare sättet att se på relationen till sin beroendesjuka anhöriga finns t ex hos CRAFT, det känner du säkert till. Kanske speciellt viktigt när det handlar om just att vara förälder till någon med beroende. Det handlar mycket om att bevara en så god relation som möjligt, samtidigt som man försöker hjälpa sin anhöriga att söka hjälp/bli frisk. Jag besökte ett alanonmöte en gång och där tyckte jag att det handlade mest om "stäng dörren, tänk på dig själv" (förutom allt högläsande ur alaonon/aa-litteraturen). Men det var bara en gång och jag har ju hört att många fått bra, mycket bra, stöd från alanon. Nu finns CRAFT på frammarsch i Sverige och utbildade rådgivare finns bland annat hos socialtjänsten på olika håll. Jag går just nu en kraft-baserad internetkurs hos Beroendecentrum i Stockholm, och har även haft en privat stödkontakt med en craftutbildad rådgivare. Innan jag visste så mycket om att det fanns i Sverige läste jag en del på framförallt amerikanska sidor, bl a detta: https://www.rehabs.com/pro-talk/dont-abandon-your-children-when-they-ar…
Tänker på er och hoppas på att förvaltningsrättens beslut ska leda till att det kan börja bli bättre. Kram.