av wow

wow
tis, 2020-08-25 - 22:35

Jag har aldrig skrivit tidigare i ett forum men hittade hit idag.

Jag träffade min man för tio år sedan har blev kär direkt men jag hade en pojkvän. Han hatade missbruksproblem redan då och åkte på behandling i två omgångar. När han kom hem efter två år blev vi ett par och gifta oss ett år senare.

Han drack alltid för mycket och jag drack en hel del själv. Vi hade oftast väldigt roligt tillsammans men bråken var lika intensiva och spårade ofta ur.

Flera gånger funderade jag på att lämna men älskade honom och han var mitt hemma så jag stannade kvar. Jag blev gravid och vårt barn är lite över två år nu. Han slutade dricka och var den som var hemma med henne. Vi har haft ett tufft år.. han hamnade i en depression och jag var stressad över jobbet och vi slutade kommunicera helt, allt blev rutin och jag såg hur han förändrades under våren. Det kom senare fram att han börjat röka lite cannabis på kvällarna. När jag ifrågasatte det för andra gången valde han att flytta till en kompis lägenhet för att tänka. Han kom aldrig hem igen utan började dricka intensivt och bara träffa oss sporadiskt. Slutade svara i telefonen när jag ringde. Han kom hem några dagar sa att han älskade mig och att vi kunde fixa det här. En vecka senare säger han att han vill ansöka om skilsmässa och att han bara velat göra mig glad som gett mig hopp.. efter det har han ringt och frågat om vår dotter och samtidigt berättat att han dejtar flera människor på tinder men tycker vi är vänner nu och borde kunna prata om sånt.
Han är nykter dom gånger han dyker upp för att träffa vårt barn som han alltså varit den som tagit störst ansvar över.

Jag känner mig helt förkrossad... både över att han lämnar mig men men framför allt att han lämnar vårt barn och inte alls verkar intresserad av att vara en del i henne liv längre. Känner mig också dum som stannat så länge sen är det han som väljer att avsluta vår relation...

Vad ska jag göra?

Backen123
ons, 2020-08-26 - 08:23

Känns som han flyr, att det gör för ont. Min man är lika, han har aldrig bönat och bett att jag ska ta honom tillbaka. Vet inte din mans uppväxt förhållanden men min man säger att han stänger av, att han känner sig så värdelös. Och dessa handlingar som inte är ok, bla andra kvinnor säger min man att det är riktat mot honom själv, ett visst skadebeteende och bekräftelse. Kanske låter som om jag är förd bakom ljuset men hur det har hänt och skett bekräftar att det är nog så, inga fysiska möten. Kanske är det så med din man. Min man har pga av uppväxt fått väldigt dålig självkänsla och sen resan till att utveckla sjukdomen har medfört så mycket dumheter mot hans tidigare familj och mig att skammen och skulden står nog honom upp i halsen. Jag skulle rekommendera dig att gå på al-anon, där kommer du träffa vänner som du säkerligen kan få stöd av, som har samma erfarenheter som du och fortsätt skriva här ❤ glöm aldrig, det är inte ditt fel

wow
ons, 2020-08-26 - 10:34

Tack för ditt svar. Det är ungefär i dom banorna jag själv tänkt.. att det är lättare att bara klippa alla band till mig för honom där han befinner sig just nu. Men det är så svårt att inte sträcka ut en hand trots att det är han som valt att gå.
Lever du och din man fortfarande ihop?

Backen123
ons, 2020-08-26 - 11:31

Vi lever ihop, eller han bor i husvagnen ? jag tror att man ska göra det man känner för, så har jag tänkt. Jag har berättat, fast jag har fått lite dåligt samvete, och jag har inte berättat allt. Jag har tänkt lite innan, kan det här falla tillbaka på mig negativt och gjort bedömning utifrån det. Till mannen har jag skrivit brev, skrikit, gråtit, hjälpt och baddat pannan. Men jag har hela tiden stått upp för mig själv i form av att fara iväg själv, umgåtts med vänner och inte anpassat mig efter honom. Min man blir när han är trängd aggresiv, lite utfall och verbal på ett hjärndött sätt. Jag har förstått att han känner sig hotad. Han har sedan sjukdomen blossat upp inför mig bettet sig väldigt märkligt, sagt så många gånger att han känner sig otillräcklig inför mig, mindervärdeskomplex, att jag har ångrat mig hela tiden. Och det stämmer, han har inte fel fast jag sagt att det inte stämmer, jag har tänkt så mycket negativa tankar om honom, och det känner dom nog. Därav fick han ett sms av en kvinna som jag känner sedan länge och som han jobbade med, som tyder på att hon blev kanske förälskad och han behövt bekräftelse. Han hade inte svarat henne. Han har även haft ett ex som sms i tid och otid och som han svarade nu på då jag hade flyttat ut och han fick återfall, ett absolut icke ok konversation där hon skickade lite halvnaket men han inte svarade upp med samma engagemang. Därav att jag förstår att det är inget han vill mer med. Sen är det ju så även om man förstår har det ju gjort jävulskt ont ibland, och man lever med en svartsjuka gentemot i vårt fall spriten och depression, så det har funnits så många vakna nätter med ångest och oro. Vill du sträcka ut en hand ska du göra det, ni har barn ihop. Att han berättar att han är på Tinder bevisar ju antingen att han vill göra dig svartsjuk el så är han dum i huvudet, det vet bara du. Testa och säg att du finns (om du vill så klart) att du förstår att han är sjuk, att ni kan göra resan mot tillfrisknandet tillsammans och sen får tiden utvisa. Tänker ni har barn och det kan vara skönt att veta sen om det går käpprätt att du gjorde vad du kunde ❤ jag har bokat tid till en alkoholteraupet för min man, sagt till teurapeten och min man att jag kliver på sen för parterapi, och så sa jag senast i morse till min man att sen får vi se. Då tänker jag att han får ta ansvar för sin del mellan oss, det 9:e steget. Din man har ju gjort stegen, han vet. Och jag rekommenderar även en bok som är skriven av en Craig om beroende personligheten, rekomnderas varmt. Dom är svårt sjuka och jag kämpar med att inte bli bitter, varje dag som jag inte känner någon frustration el ilska är en bra dag. Du har kraften, du är mamma och det är det viktigaste ❤

wow
ons, 2020-08-26 - 13:15

Det här svaret rörde mig nästan till tårar. Bara genom att någon säger att det är okej att vilja ge mer. Jag uppfattar att människor runt omkring känner att det är en lättnad, vilket jag såklart har förståelse för, att han har dragit. Medan det för mig känns som jag går itu mer för varje dag även om uppförsbacken blir något mindre för var dag som går.
Jag ska prova al anon imorgon. Hur hittar du styrkan att orka?
Jag tycker det svåraste är förutom att se umgänget med dottern bli förstört är att veta vilken sida av honom det är som tagit beslutet till skilsmässa. Om det är sjukdomen som talar för att han helt enkelt just nu vill dricka och slippa allt ansvar som kommer mer familj eller om det är så att vi bränt ut varandra och att han verkligen är färdig och därför dricker för att hantera sitt dåliga samvete över separationen. Det gör det svårt för mig att bemöta antingen total tystnad eller sms där han skriver go natt och att han älskar mig. Min hjärna och mitt hjärta åker verkligen berg och dal bana konstant just nu.

Backen123
ons, 2020-08-26 - 14:26

Styrkan har man inte alla dagar, jag har haft/har ångest, varit väldigt ledsen, känt mig övergiven och allt det där. Driver eget företag och har behövt vara på jobbet, även om han har varit försvunnen(oftast till skogs) och jag knappt vetat om han levt, så det har tärt. Jag har skrivit tidigare och kommit fram till att jag är inte samma person som innan, men vem vet, kanske bättre men till ett för högt pris. Jag har för att klara mig från att bli "galen" läst hör, försökt hitta andra att identifiera mig med, gått lite på Al-anon, ringt titt som tätt till kommunens beroende avdelning och fått pratat och framförallt, pratat ältat med vänner, dom har haft sina åsikter. Beroende på vilken fas jag varit i så har jag ibland tyckt det varit skönt när någon försvarat min man, det är lättare att tycka synd om än bara. Sådärför har jag försökt att förstå, men många gånger inte förstått min egen reaktion, jag kan känna mig arg/ledsen när Han mår/mått bättre, då faller jag, helt naturligt så psykologen men då finns han aldrig där utan då svarar han upp med ilska. Helt stört ? jag har pallat pga av mina barn, mitt arbete och mina nära, annars har det aldrig gått. Låter klyschigt men vi kvinnor besitter en kraft som inte män har, studier som gjorts visar att anledningen att barn klarar ex krig så pass bra är att det finns kvinnor som styr upp vardagen, fixar så hjulet snurrar ändå. Jag tror på det, jag tror på dig. Att han skickar sms till dig är fint, fast jag vet varannan dag oerhört provocerande. Som min man idag efter att jag skickat honom till kiropraktor och teraupeft kommer tillbaka med en jättefin bukett blommor och tack för att jag fick iväg honom, får igång ilskan i mig, med en känsla av jag då, jag vill inte ha blommor, jättekonstigt reaktion från mig och jag trivs inte med den känslan men det är det jag brottas med.

wow
ons, 2020-08-26 - 15:20

Just det där med ilskan man kan känna när han mår bättre känner jag igen. Och att man själv aldrig är den som blir ”omhändertagen” jag har precis samma erfarenhet av att jag gång jag kraschat och mitt mående varit helt under isen har han aldrig riktigt funnits där. Jag tror jag ska försöka ge det några dagar och se om han söker kontakt istället för att jaga honom. Meningslösheten i att jaga någon som inte vill vara med en är ju ganska talande men det är tufft dom dagar ens barn gråter efter pappa och man känner sån otrolig ilska över att han väljer alkoholen framme henne.

Tröttiz
ons, 2020-08-26 - 17:49

Wow.
Det jag tänker då jag läser ditt inlägg är att människor omkring ser "alkoholisten". Du har ju sett den andra, den du blev kär i, den som fått dig att skratta ... De har inte de glasögonen på så att säga.

Vi som har pojkvän, flickvän, sambo m. m. Vi alla har ju "fått ögon" för den andra personligheten. Det är ju det mångas vår vardag också innebär tänker jag, en berg- och dalbana mellan personligheterna. Inte undra på att det tar knäcken på oss. Till slut tror jag vi blir helsnurriga för vi t ex inte vet om "alkoholisten" eller den vi blev kära i fattat beslut och frågar oss : "är detta på riktigt eller inte"? Vem pratar jag med.

Kanske lite flummigt inlägg.. ? Men mina tankar spretar lite hit och dit nuförtiden. Förlåt.
Kommer att tänka på en The ark låt : "it takes a fool to remain sane", att man nog ska vara lite knäpp för att orka hålla sig "på banan"...

Kram. ?

wow
ons, 2020-08-26 - 17:56

Ja men precis så! Och egentligen älskar man ju kanske båda men inte alla handlingar och val alkoholisten gör. Och absolut inte lögnerna och bristen på kommunikation som uppstår