av destruktiv

destruktiv
lör, 2020-09-12 - 20:12

För ca 1 år sedan gick jag ifrån mitt förhållande med mina barns far. De hade varit pågång under en lång tid men vem som skyndade på processen är min nuvarande sambo. Vi träffades på en fest där han var så dragen att han sov på bordet (tydligen väldigt vanligt). ändå fann jag något hos honom konstigt nog med tanke på hans skick. Vi började ha kontakt och mer och mer vi umgicks så insåg jag att alkoholen var ett stort problem. han blev otrevlig vid varje tillfälle, älskade att få uppmärksamhet, fick han inte de så fixade han så han fick de i stil med "jag tar livet av mig" m.m. Jag intalade mig själv att lägga ner kontakten med honom pga att mitt välmående försämrades nå kompiöst. Tillslut började man "lova" att inte dricka och när man kom på honom fick man en stöddig kommentar eller något tillbaka trots att de var han själv som vart den som svikit. Jag var redan för insyltad och kunde inte släppa honom, Jag har aldrig i hela mitt liv känns så stor smärta och kärlek samtidigt från en person. Under tiden han inte drack så var han den mest fantastiska personen som fanns.

för några månader tillbaka så har han flyttat in till mig och bort från umgänget han levt med. Han behandlar mig och mina barn som de finaste som finns på denna planet och är verkligen så försälskad i honom och mina barn älskar honom över allt annat. Han har inte visat nå tecken på dåliga alkohol vanor eller nåot. vi kan dricka ett glas till middagen men han behöver inte mer som förr.

Däremot börjar jakten nu och då han jagar på stället han "kom" ifrån så har de skett igen. Vi hade ett löfte att vi skulle prata om varje gång han skulle dricka samt att han skulle hålla sig borta från sprit eftersom jag upplevde att den "otrevliga " personen.

Han drack med sitt gäng vad vet jag inte men han var inte helt apad, tror inte han hade druckit sprit men ändå ljög han om detta. och de gör mig så ont.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, de har varit så många löften och varje gång han sviker så är de "jag ska aldrig mer göra de, jag lovar, jag ska aldrig mer såra dig". dessa ord går bara in och ut för mig. jag kan verkligen inte lita på de han säger. Jag känner mig så fruktansvärt sårad och de påverkar mig så enormt. kan varken jobba eller tänka på mig och barnens bästa. Han är så fin när han är med oss, och han håller sig borta från sitt gäng och ställe. men ska de verkligen behöva vara så. Någon som har tips eller ider, känns som att jag min hjärna inte kan fundera mera..

Bestemor
lör, 2020-09-12 - 20:54

Du kan inte hantera detta utan stöd. Kommunen har stöd för anhöriga. Gratis.
Det finns inget annat råd som jag kan ge, än att du behöver bygga upp dej själv. Se samband och få råd om eget agerande.
Du är säkert inte redo att lämna, så sök stöd