av Abk18

Abk18
sön, 2020-10-04 - 11:31

Lever och är gift med min man sedan 2-3 år som är periodare kan man säga men att perioderna blir både flera och fler och värre och värre. Har lagt in om skilsmässa (enskild) men det kommer att ta 6 mån eftersom jag har barn under 16 år. Om jag skulle ställa mig "på sidan" av min familj så skulle jag se hur dysfunktionell den är just nu. Vi lever parallella liv. Det är så konstigt! Samtidigt som jag får dåligt samvete och känner skuld och skam för att jag gick in i relationen och att han flyttade hit från en annan stad. Att jag inte märkte mer, att jag inte drog i handbromsen tidigare. Det är också svårt att prata med andra om det fast jag är ganska öppen, eftersom de menar "skyll dig själv". Går på Al-Anon sporadisk eftersom jag har barnen va vecka och läser dagliga reflektioner i böcker och försöker att tillfriskna. Det svåra är att eftersom han är nykter i perioder och en fantastisk människa och vi har en historia ihop så förstår jag vad som menas med att leva i "berg och dalbana". Han har ingenstans att bo förutom hos mig, och när han förstod det häromdagen så blev det en existensiell kris för honom tror jag. Jag menar han har ingenstans att ta vägen. Han har ju också bränt alla sina egna familjära kontakter. Jag tror inte han förstår vad jag säger att jag lagt in om skilsmässa utan nu när han nyktrat till han ska gå till beroende och ta Antabus, vara nykter och upprepar "lämna mig inte". Han nämner inte om att förändra sitt liv, gå på AA, göra gott. Det är sorgligt för honom, han mår inte bra helt klart, men jag vill leva och gå vidare är nyfiken på livet och jag hade förhoppningar på att vi skulle göra det tillsammans och åldras ihop, men vad han väntar på det vet jag inte faktiskt. Han planerar inte mycket utan lever dag för dag. Hur ska jag och mina barn förhålla oss i 6 månader.... Det är så lätt att bli ambivalent här i de nyktra perioderna hur ska jag förklara så han förstår MIG och MINA BARNS situation. Och hur ska han få en bostad....

gros19
sön, 2020-10-04 - 12:13

Hej och välkommen, Du avslutar med hur ska han få en bostad. Knappast ditt problem. Vi anhöriga är experter på att undanhålla negativa konsekvenser, vilket mestadels är anledning till att man gör en förändring. Vi har dessutom en märklig förmåga att alltid tänka oss att det värsta ska hända, katastroftankar. Väldigt positivt att du är nyfiken på livet och vill gå vidare.

Att leva i missbruk är att inte välja livet, precis som du säger han lever dag för dag eller snarare kanske överlever. Missbruket/beroendet styr valen man gör och det handlar enbart om känslor, inget förnuft.

Så mycket skuld och skam förknippat med missbruk så jag tror man värjer sig för sanningen. Han vill eller orkar inte se hur det påverkar närstående, utan vi får göra våra val - vill jag eller kan jag leva under såna omständigheter. Du verkar har gjort ditt val. Förstår det är svårt att förhålla sig till att leva sex månader tillsammans. Överhuvudtaget är det självklart väldigt smärtsamt när drömmarna går i kras.

Du är på rätt väg och ibland löser sig saker på ett oväntat sätt, gäller att fokusera på rätt saker dvs vad jag kan påverka. Så här tänker jag. ❤

Abk18
sön, 2020-10-04 - 12:33

Tack för din text! Den ger perspektiv och det är faktiskt inte mitt problem utan han har nu 6 månader på att tillfriskna och hitta nytt boende. Ja tiden får utvisa och jag jobbar med mitt tillfrisknande och mina barn så länge.

Backen123
sön, 2020-10-04 - 22:35

Det är som om jag skrev, vi har också levt ihop i bara 4år, såg inte, förstod inte. Min man tog behandling för 1år sedan, nu är det vita knogar som gäller. Har sagt jag vill skiljas, men han är bara tyst. Han kommer också långt härifrån, han är helt ensam och jag vill också börja leva igen. Jag har börjat gå till en alkoholterapet för mitt medberoende, dyrt men förhoppningsvis värt det