av Alma21

Alma21
sön, 2021-01-24 - 08:43

Min sambo blev utsatt för en rad hemska saker som liten vilket gav honom stark ångest. När han under tonåren kontaktade vården blev han rekommenderad valium men ville inte ta det pga att det är så beroendeframkallande. Han började istället självmedicinera med marijuana. I somras flyttade vi till Sverige från hans hemland där vi bott i 6 år. Jag hade förväntat mig att det skulle bli jättetufft för honom att vara utan marijuanan men det gick förvånansvärt bra. Han har arbetat jättemycket med sig själv och sin ångest under de år vi varit tillsammans och uttrycker ofta hur glad han är att ha kommit ifrån drogerna. Men dessvärre har han nu istället vänt sig till alkoholen. Han har alltid haft en oerhörd tolerans och kunnat dricka 0.5 flaska starksprit själv under en kväll. Men detta hände otroligt sällan. Sen vi flyttade till Sverige har det eskalerat och händer nu både oftare och i ännu större mängder. Han är nu uppe i två flaskor per helg (han dricker enbart fredag och lördag). Detta händer VARJE helg. Jag har förklarat bort det för mig själv. ”Det är ju semester”, ”han har det extra tufft nu”, ”det är bara i övergångsfasen efter marijuanan” osv. Den största anledning till att jag inte reagerat starkare är att hans missbruk inte ser ut som jag trodde att ett missbruk såg ut. Han blir aldrig otrevlig av alkohol. Lite klumpig men otroligt kärleksfull och omtänksam. Och det syns inte på honom vilka mängder han druckit. Sluddrar knappt ens och är otroligt charmig. Precis som han alltid är men en aning förstärkt.

Jag har börjat prata med honom men känner mig ytterst obekväm och vet inte hur. Han erkänner själv att han har ett problem men att det är tillfälligt. Vi pratar om att skaffa barn inom en snar framtid och han säger hela tiden att han vill få drickandet under kontroll innan dess. Och att han vill göra det på egen hand. Grejen är den att han har imponerat mig på den fronten tidigare. Han slutade röka cigaretter när vi träffades eftersom att jag avskyr lukten och har aldrig rökt sen dess. Han slutade med marijuanan på ett imponerande sätt. När han väl bestämmer sig så brukar han aldrig återgå. Men jag tycker ändå att det här börjar bli obehagligt. Om inte annat för hans hälsa. Och jag vill absolut inte skaffa barn om han inte har detta under kontroll. Trots att det är min största dröm som jag längtat efter så länge.

Vet egentligen inte vad jag ville med det här inlägget. Skriva av mig tror jag. Få stöd och förståelse. Jag vet att jag måste prata med honom.

Ullabulla
sön, 2021-01-24 - 09:00

Alma.
Din sista rad,jag vet att jag måste prata med honom kanske kan bytas till:
Jag vet att jag måste sätta mig ned med mig själv.
Prata med mig och fråga vad jag behöver och vill.

Det svåra när man lever med en missbrukare är att man så gärna lever på hoppet
Och kärleken.
Många missbrukare är jättefina;känsliga människor med mycket kärlek.
Att acceptera att hans resa är hans och din resa är din är det allra första steget i detta.
Att längta efter barn och nykterhet gör ni kanske båda två.

Men det du kanske ska göra är att tänka efter hur långt din egen hälsa ska äventyras.
Hur mycket oro hopp och förtvivlan du vill lägga ner?

Börja där och lägg hans funderingar problem och ställningstaganden på honom.
Framför allt,välkommen hit.
Fortsätt läsa och skriva.
Det ger enormt mycket och ställer ganska mycket frågor och insikter till en själv om man är beredd att öppna upp för det.

Alma21
sön, 2021-01-24 - 10:06

Hej Ulla,
Tack för ditt svar. Det kändes som en sån otrolig lättnad att få berätta för någon. Tror inte att jag insett hur mycket det har tyngt mig förrän nu.

Känner mig naiv som inte fattat hur missbruk kan se olika ut. När jag tänkte alkoholism tänkte jag den klassiska tv-varianten. En sur man i smutsiga kläder som sitter i en fåtölj och gormar. Jag hade aldrig tänkt på att en alkoholist kan vara en omtänksam, kärleksfull man med en framgångsrik karriär. Men ju mer jag tänker på det och läser om det, desto mer förstår jag att missbruk kan se helt olika ut hos olika personer.

Jag ska göra om du säger. Sätta mig ner med mina egna tankar. Jag finner otrolig ro i att skriva så kanske är en idé att börja skriva ner mina tankar. Och jag kommer definitivt läsa och skriva mer här.

Känner mig vilse och vet inte hur man tar sig framåt.

Kaprifol
sön, 2021-01-24 - 10:44

Hej Alma,

Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver fast det i mitt fall gäller min pappa. Både detta att han alltid är snäll vid berusning och att han har skyllt på att det är tillfälligt när det i perioder eskalerat. Jag har också alltid tänkt att han självmedicinerar för att dämpa sin ångest.

Aspekten att det enligt dem är tillfälligt tycker jag gör det så svårt eftersom det tänder väldigt mycket hopp hos en som anhörig, o i mitt fall också en fel förnekelse i stil med att ”det är nog inte så farligt ändå”.. Bakslagen som sen kommit (är ju inte säkert att de kommer i din sambos fall) har tagit oerhört hårt.

Ta hand om dig och känn efter vad du mår bra av ?

TappadIgen
sön, 2021-01-24 - 11:15

Det där med att man säger att det är tillfälligt fast det inte blir så i slutändan kan dock absolut vara något man har för avsikt att det ska bli som alkoholist. Ibland känner man kanske att man ska dra ner på drickandet senare, när man mår bättre men man orkar inte ta tag i det nu. Sen när man väl tar tag i det så kanske man lyckas ta sig ur det, men alltför ofta blir det att man faller tillbaka till det igen.

När man väl har ett beroende tror man ofta att man har en bättre kontroll än vad man faktiskt har. Man kan vara medveten att det sätt man dricker på just nu är ett riskbruk, men att man ska ändra på det, senare. Det man gör är väl att man ofta överskattar sin egen förmåga och alkoholens grepp om en. Det är min erfarenhet i alla fall. Jag tror inte att man säger att det är tillfälligt till en nära anhörig, trots att man vet att det inte är det, men säger det bara för att stoppa diskussionen. Jag tror att man säger det för att det är så man känner, men man inser bara inte hur svårt det är och ju längre tid det går, desto svårare blir det ju. Men jag tror också att det är svårt att förstå det tills man verkligen har sett det och förstått det själv.

Alma21
tors, 2021-01-28 - 07:30

Hej Kaprifol,

Känner igen mig precis i det du skriver och känns otroligt skönt att veta att man inte är ensam. Jag faller hela tiden tillbaka i förnekelsen. Framförallt under arbetsveckan när han inte dricker. Då tänker jag att ”Nej men vore han alkoholist så borde han väl sakna det mer? Det är säkert ingen fara”. Och sen blir jag jättebesviken igen nästa helg.

Alma21
tors, 2021-01-28 - 07:30

Hej TappadIgen,
Åh, ja jag tror att du har så rätt. Har jag, som närstående, problem med förnekelse så är det säkert ännu värre för den som lever i ett missbruk. Man intalar sig säkert att man har kontroll och att det kommer bli bättre. För att man så gärna vill att det ska vara sant.

gros19
tors, 2021-01-28 - 08:52

Läser lite här och som jag ser det förefaller det att din sambo bytt ut ett missbruk mot ett annat, vilket inte är ovanligt. Har sett det bl.a. hos min f.d. man. Han rökte cannabis under många år och var sedan så stolt att han lyckats sluta. Det han gjort var att han bytt ut cannabis mot alkohol. Han hade inte tagit itu med sina problem endast bytt drog.