av Squeza

Har läst en del här och känner igen så mycket, som jag skulle skrivit det själv. Min sambo är precis som många andra periodare och hemmadrickare. Känner som jag lever ihop med två personer. Den nyktra är den som jag valt och älskar och den onyktre är den jag fick på köpet.
Har tidigare levt ihop med en alkoholist så jag vet mycket om detta, men vad hjälper det. Gick in i detta med öppna ögon, han talade om sitt missbruk direkt men han verkade så insiktsfull och väldigt kontrollerad när han drack så jag insåg inte vidden av det. I och med att jag levt med en som levde i total förnekelse och som alltid vaknade upp dan därpå och låtsades som ingenting. Han drack helger nån kväll i veckan vilken sen utökades till söndagkvällar sjukskrev sig måndagar och accelerade när han sa upp sig från jobbet. Lyckades lämna honom till sist och i och med det kom jag i kontakt med litteratur om medberoende och läst mycket. Så när jag träffade den här mannen blev jag livrädd...för mig själv. Klok, stark, självständig och kapabel på många andra områden, men i det här fallet så funkar jag inte på ett vettigt sätt.
I och med att han pratade öppet om sitt missbruk och talar om att han vill sluta dricka och tar olika steg. Samtal på beroendekliniken, olika beroendegrupper, Antabus, diverse alternativa terapier och samtal, dock vägrar han AA och behandingshem.
Har själv varit på Al-anon, ACOA, samtal på beroendekliniken. Al-anon har jag tyckt varit bra ibland men blir lite lack på att det är vissa som gått där i åratal och inte missar en gång och det blir lite som deras grupp och då blir det på gränsen till sektliknande. Tyvärr. Beror mycket på gruppsammansättningen. ACOA gruppen har inte varit sån så där har jag fått ut mycket mer. Platsar där eftersom jag växt upp med en mamma som var psykiskt sjuk i perioder. Tror det är där jag la grunden till mitt medberoende.
Nu har jag hållt på och hoppats i snart 7 år. Bönat, bett, hotat, skällt varit snäll och sopat upp spillrorna efter varje gång, då han lovar att det nu ska bli annorlunda.
Det kan gå 4-5 veckor det kan gå längre, men även kortare. Sista tiden har det accelererat. Blir oftare, längre perioder, spårat ur så jobbet har blivit inblandat och ställer krav, vilket är bra. Det är bra med konsekvenser.
Många andra skulle säkert tycka min sambo är en mönsterdrickare. Han sköter sig och håller ordning runtomkring sig. Diskar, dammsuger, tömmer sopor och går till återvinningen med flaskor, burkar. Vet inte om det är för mig eller för sig själv han städar undan spåren. Han kan vara lite tjafsig men går att ignorera. Han är aldrig våldsam.
Men det hjälper inte. Sista tiden känner jag att jag blir mer och mer förbannad. Jag tål helt enkelt inte se honom när han är här runt mig och dricker. Jag stör ju ingen säger han. Han STÖR MIG! Han har börjat tömma mina flaskor, vilket han aldrig gjorde förr. Känner att gränserna flyttas, han börjar förlora kontrollen och jag känner mig bara förbannad. Vet det inte tjänar nåt till när han druckit och ge mig på honom, men tro mig jag känner som jag skulle kunna slå ihjäl honom, så jag kan inte låta bli att ge mig på honom. Alltså inte fysiskt, men verbalt. Så dumt.
Och att jag gör det får mig att bli ännu mer besviken på mig själv. Jag behöver hålla fast vid min strategi att tänka på mig själv, inte gå in i hans drama, inte ge honom varken ilska eller sorg, vilket gör att han får en slags bekräftelse. Bara vara lugn, åka iväg till nån kompis, inte vara i detta. Det är ju i och för sig skönt att han inte ger sig iväg ut, men det är jag som måste ge mig iväg från mitt hem för att få lugn och ro. Jag har ändå tur, många bra vänner, en stuga jag kan fly till på helgerna.
Nu känner jag att det snart får vara nog med löften och ideliga nya starter, lugna bra perioder blandat med kaos. Jag själv har blivit allvarligt sjuk och blir inte bättre och tror ärligt talat att detta förhållande är orsaken. Börjar känna att så länge ingen förändring sker kan jag inte bli frisk. Det är inte värt att riskera sin hälsa.
Undrar om det gått för långt om jag skulle orka stötta honom om han verkligen la av nu. Att han vill sluta är mer en läpparnas bekännelse, han har helt enkelt inte bestämt sig. För har man det då är man beredd att göra det som krävs anser jag. Åka på behandlingshem (där passar han ju inte in för han är sån känslig person) AA dit vill han inte gå, han gillar inte att prata om sig själv utan att föra en dialog osv osv.
Om man verkligen vill nåt då testar man allt!
Så jag börjar inse det. Nu är han ínne i en period igen och jag har sagt han måste flytta och det ska han säger han, men så när han blir nykter igen och ångerfull och svag så är det glömt och då är jag svag och inte har hjärta att slänga ut honom och då ska ju allt bli annorlunda...igen.
Fast nu känns det som jag fått nog. Känner mig så förbannad. Sviken, besviken på honom, på mig själv. Samtidigt så blir jag besviken på mig själv att jag ger mig på honom och blir elak. Det är inte heller bra och gör säkert att han dricker lite till på det för då är det synd om honom. Ska försöka vara stark nu och fullfölja en separation. Känns fint att läsa alla inlägg här och se att man inte är ensam.

SuzyQ
ons, 2014-04-09 - 14:31

Jag känner igen mig så väl i dina inlägg. Min man har varit nykter i några veckor men är nu inne i ett tungt återfall. Jobbet missköter han, ligger mest avsmälld och smyger i övrigt omkring och letar efter sina flaskor. Jag har letat en del men känner precis som du att det får vara nog nu. Om han har gömt och vill dricka så gör det då för fan. Men det är som du säger jävligt jobbigt, kränkande och oroligt för själen. Det går inte att slappna av när han beter sig så här. Idag är jag hemma från jobbet för jag känner mig helt förstörd med rödgråtna ögon och dålig sömn. Han satt avsmälld hela natten på en stol i sitt arbetsrum, hur klarar de av att sova på det viset? Fattar inte. Nu ligger han här på soffan. Helt borta. Otäckt.
Min man går på AA och säger att det är hans enda chans, där mår han bra. Bara där bland de andra alkisarna. Han har en mentor som ska hjälpa honom med de 12 stegen men helt plötsligt ville han inte det. Kallade nykteristerna för jävla idioter och sån skulle han minsann inte bli. Då visste jag att det snart är bottenskänning igen. Och nu är vi här. I helvetet. För jag hamnar också där pga hans beteende. Det är oerhört svårt att inte bry sig, inte bli arg, inte ledsen, inte sårad och inte försöka hjälpa. Jag älskar ju honom. Vi har ett långt liv ihop och det har varit bra mestadels. Det är i höstas som det riktigt tog fart med det här. Har aldrig sett honom totalt borta i flera dar förut. HIttat honom på golvet.
Han vet inte hur han ska bryta det här nu men tänker nog gå på AA-möte i kväll. Hoppas. Hans mentor har jag också kontakt med, annars har jag ingen att prata med. Ingen vet det här mer än mina två yngsta barn som gudskelov är nästan vuxna. Den yngsta på snart 18 år har sovit hos en kompis i några dagar och har inte sett att han tagit ett återfall. Hoppas hon stannar där tills allt är bra igen. Då är han så underbar och fin. Men hur länge kommer det ta den här gången? Tror tyvärr inte att det är över än. Jag måste gå och jobba i morgon, hur ska jag klara det. Har ingenstans att åka, vill vara här i mitt hem. Det enda som gör att jag stannar är för att vi äger villan ihop och det blir fruktansvärt mycket krångel att sälja och flytta härifrån. Bor i Stockholm och att få tag på en lägenhet är omöjligt. Så det går inte att bara dra. Då hade jag gjort det. Hade vi bott i en lägenhet i en mindre stad så hade jag bara packat ihop och dragit. Hur ska jag göra mer praktiskt? Det stör mig enormt att jag måste sitta här och titta på honom hur eländig han är. Jag blir apatisk och ledsen. Orkar inte göra saker. Fy vilket dilemma.

Squeza
lör, 2014-07-19 - 16:30

Ja nu var vi här igen... Jag vet jag skrev en massa här i mars när det var senaste perioden (infernot) Nu hittar jag inte inläggen, de måste ha blivit raderade på nåt vis. Hursomhest då söp han i nästan 3 veckor och tog Sobril samtidigt och var helt utslagen. Hittade honom en gång liggande utanför dörren till källaren helt livlös, men fick på nåt sätt liv i honom och fick honom upp i lägenheten. Det hela slutade med att de kom hem från hans jobb och tog med honom till TNE, där han var en natt och sen skrev ut sig själv, med risk för kramper m.m.
Efter detta var min botten nådd kändes det och jag var övertygad om att om han inte åkte in på behandlingshem nu så skulle jag lämna honom.
Det hela slutade med att han skulle äta Antabus i minst ett år samtidigt gå på samtal ACT hos sin alkoholterapeut på Beroendekliniken. Den terapeuten lyckades också övertyga mig att detta var minst lika bra som behandlingshem. Att det faktiskt inte var så hög procent som blev nyktra efter behandlingshem utan att detta alternativ var minst lika bra. En lång period av nykterhet var bästa metoden. Vad har ni för erfarenheter av behandlingshem? Det verkar som de flesta som jag mött på Al-anon vars män slutat varit på behandlingshem och går på AA. Har ni erfarenhet av att Antabus funkat?
Det skrevs ett kontrakt med jobbet om detta, samt att han måste kontakta företagshälsovård från första dagen om han sjukskriver sig. Lät ju bra och jag stannade.
I början av juni förstod jag att hans alkoholterapeut skulle bli sjukskriven p g a nån operation och sedan ha semester. Sedan började han prata om att Antabus skulle han sköta själv under semestern. Och det tror du ska funka? sa jag bara då.
En del av mig hade lust att säga att jag kan se till att du tar Antabus, men en annan del kände att detta är att gå in i medberoende och kontroll och jag får släppa detta och lita på att han tar sitt ansvar. Han säger ju att han inte vill hamna där han var sist.
Ledsen att jag behövde ha rätt i mina farhågor. En dryg vecka innan vår semester skulle jag åka ner till min stuga för att hälsa på en barndomskamrat som var hemma på tillfälligt besök från utlandet. Söndag till måndag. Ringde hem på söndagkvällen när jag kommit fram och fick en känsla av att han kanske ev druckit, men kände att jag har säkert fel. Efter 3 månaders nykterhet.
Dagen efter när jag kom hem på fm så visste jag att han kommer vara hemma. Jag önskade jag kände fel, men tyvärr hade jag rätt och där satt han med en öl framför sig. Hade tagit en semesterdag. Du kan vara lugn jag ska gå till jobbet i morgon. Jo det gjorde han.
På fredagen när vi jobbade sista dagen före semestern var han helavig. Vi möttes på stan för en fika och han var så vresig och han såg inte fram emot semestern och vad skulle vi göra i stugan? Och han var missnöjd med sig själv, med mig. Jag var inget stöd för honom och lyssnar inte på honom. Kände att jag blev jätteledsen, jag har ju varit lite för mycket stöd för honom och jag lyssnar. Men jag känner att jag är trött på att lyssna på samma tugg och samma missnöje med sig själv hela tiden. Och om jag föreslår att han ska gå till en terapeut för att ta tag i sina övriga problem som inte rör alkoholen så blir han jättesur och säger att jag kan inte gå till en massa terapeuter. Jag har redan varit hos flera. Han har provat så mycket.
Ja men han har inte provat AA (varit där max 2 ggr) För det passar inte honom. Och inte Behandlingshem för där passar inte han in han är för känslig.
Hans lever inte i förnekelse utan erkänner villigt sitt alkoholproblem utan vidare, men jag misstänker att det är också ett slags försvar. Då tycker folk han är så insiktsfull och klok.
Men han gör inget radikalt åt sin situation.
Detta med Antabus har han provat tidigare och han lyckades laborera med det så han kunde dricka och det var det jag visste och misstänkte att det inte skulle funka.
Ja han blev ju rejält rödflammig och mådde säkert dåligt först när han drack den här omgången, men det är visst inget hinder.
Hursomhelst han skulle inte med till stugan. Jag kände att jag stannar inte för att passa på att han inte dricker. Jag kan inte hindra honom och det är inte min uppgift. Försöker ju att inte gå in i mitt medberoende. Nä han skulle inte dricka bara vara ensam en dag eller två så skulle han komma efter. Redan dan efter hade han druckit.
Jag sa bara till honom att sluta nu medan du kan annars kommer du att dricka i två veckor och sluta på TNE som sist och kanske riskera jobbet. Han var ledig två veckor och sedan jobba en.
Ja nu har de två veckorna gått och han har supit hela tiden. Jag har bönat bett i början, men sedan har jag börjat känna att jag måste bryta mitt mönster.
Jag har sagt att om du slutar dricka och väljer att vara nykter kan du komma hit och vara här för att byta miljö. Hans pappa har sagt han kan köra hit honom om han väljer att sluta dricka. Han har ringt nästan varje dag och sagt att imorgon kommer jag, för att varje morgon ringa och säga att han ställt in för att han tagit öl igen, för han har sån ångest.
När hans pappa inte kunde erbjöd jag åka hämta honom (10 mil bort) Medberoende jag vet! Efter en vecka kände jag att nu är det nog. När han ställde in igen för han druckit så sa jag bara att nu hämtar inte jag dig. Tåget har gått. Du väljer alkoholen.
Nu ringde han igår och undrade om jag inte kunde hämta. Nej det gör jag inte. Jag har också sagt att jag inte vill prata med honom i telefon om han är full. Du kan ringa mig när du är nykter och har för avsikt att fortsätta vara det. Han har ju ringt ändå varje dag men jag har ganska snabbt avslutat för att inte gå in i en massa tjafs. Jag har sagt att jag inte vill leva så här längre. Varför ska jag ge fler chanser nu? Jag har gett honom mängder av chanser i 7 år.
Han är ynklig nu. Kan inte sluta säger han? Men varför ska det vara min uppgift att se till att han blir nykter. Jag har daddat honom i ångesten efter hans perioder varje gång och det sa jag också sist att det gör jag inte längre. Ändå lyckas han utverka att jag säger att han är välkommen hit där jag är, fast jag vet att jag mår bäst ensam.
Fast det kanske också är självbevarelsedrift. Jag ska också upp och jobba på måndag och jag vill inte heller att han sitter där och fortsätter att supa och jag möts av det när jag kommer hem igen.
Jag har sagt om han vill leva så här så måste han bo på egen hand. Han väljer alkoholen varje gång. Den kärleken är uppenbarligen större än till mig.
Nu är han ynklig förstås. Han ringer och tjatar om att han inte vill leva själv. Han vill att vi två ska fortsätta. Vi har det ju så bra ihop. Ja det är hyfsat när han är nykter, men det är en massa andra saker som gör att jag upplever att jag anpassar mig till honom mer än jag lever det liv jag vill leva. Inser att jag tappat bort mig själv igen under de här åren.
Jag vet en massa om medberoendet. Och jag jobbar med det men faller dit ideligen. En sak som är jobbig är att han aldrig vill följa med nånstans eller att vi kan ha folk hemma. Ibland säger han att han ska med, men när den dagen sedan kommer så backar han alltid ut i sista stund och jag får gå själv. Jag gillar att vara social med andra också inte bara vara han och jag jämt.
Känner att jag ändrat beteende lite. Är mer tuff mot honom nu, men frågan är om jag orkar. Kommer jag med tomma hot igen? Kommer jag köra ut honom? Känner mig skyldig på nåt vis också för att jag är delaktig i att vi flyttade ihop och han släppte sin lägenhet och sina köpoäng. I vår stad är det jättesvårt att få lägenhet.
Törs jag ge honom en chans till? Och varför skulle det funka den här gången? När det inte gjorde det sist då alla möjliga hemska saker hände honom. Och mig.
Imorgon måste jag åka hem och möta honom och den misär han är i. Lägenheten är säkert i toppskick. Han håller en jävla ordning omkring sig och städar hela tiden när han dricker men ändå. Jag är så besviken och samtidigt känner jag mig uppgiven. Eller kanske maktlös. Har jag äntligen fattat att jag inte kan göra nånting?
Eftersom jag levt 12 tillsammans med en annan alkoholist tidigare och det tog många år för mig att bryta upp och flytta, så blir jag rädd för mig själv att jag nu återigen går här och inte kommer till skott, utan flyttar fram gränserna igen och igen och ger chans på chans. Varför har jag inte lärt mig nånting?
Verkar ju vara så att en alkoholist inte slutar förrän han blir lämnad. Eller kanske inte då heller. Börjar inse att han kanske aldrig kan sluta och är på väg mot sin undergång, med eller utan mig.
Känner ändå att jag lyckats att släppa kontrollen mer än jag brukar. Jag är här och nu i stugan på semester. Jag har det bra. Jag har tagit hand om mig själv. Ätit bra, nyttigt. Inte ätit godis eller choklad som jag gärna gör för att döva känslorna. Har kört pilates, yoga, mediterat och tagit promenader. Umgåtts med min kusin. Legat ute på en klippa vid havet, badat och läst. Känner att jag tankat energi och börjar hitta tillbaks till mig själv. Tacksam ändå att jag fått dessa veckor för mig själv. Att vara ensam och leva själv är inget problem för mig. Levde ensam 16 år innan denna man. Men ändå så otroligt svårt att göra slut på en dålig relation och stå upp för mina behov. Att det ska vara så svårt!

Ullabulla
lör, 2014-07-19 - 19:59

Trots att ambitionen finns där.Trots att kunskapen om medberoende och vad det gör med en börjar sjunka in.Att gå igång hela tiden och att tankarna får snurra hejvilt fast man borde kunna släppa taget.Man kanske visserligen har kommit en bit på väg i sitt tilflrisknande.Man ser sitt eget agerande lite mer utifrån men man agerar ju likafullt korkat fortfarande.Jag är i precis samma sits och har en man som faktiskt av egen maskin lämnade det kantrande skeppet.Det är min enda räddning i det här.Hade det varit jag som gått så hade jag klistrat ihop trasorna för länge sen och varit kvar i relationen.Nån liten spillra av stolthet kanske jag ändå har kvar.

Ändå är handen nästan på telefonen för att jag ska ringa och kolla och föreslå och fråga och styra och ställa.Men jag håller mig.För det inte sagt att jag skulle stå emot ens ett dygn om han ringde och ville komma hem.Jag hoppas bara att han är så ståndaktig så han håller fast vid detta.Jag har inget vettigt att säga dig Squesa mer än att jag känner igen varje rad och att jag kämpar varje minut varje dag för att agera som jag vet att jag ska agera.Det går faktiskt hyfsat ändå även om måendet svajar upp och ned hela tiden.
Liten pyttebit varje dag trots måendet har jag klarat att bygga på min rustning.Jag har människor runt mig som också har kunskap och som gång på gång upplyser mig om att jag inte kan göra nånting.Men då hittar jag på nya argument till varför jag kanske ska få göra nånting,men de är vänliga nog att smula sönder det jag säger.Jag tror att varje alkoholist har sin historia som gör att just han/hon inte passar i en viss typ av behandling eller åtgärd.Eller nån sida som ger de förmildrande orsaker till sitt missbruk.Vare sig det är en diagnos eller upplevelse i barndomen osv.Men det förändrar ju inte faktum att de dricker för mycket och måste sluta.Men vi(läs jag) tar så gärna hänsyn till alla dessa aspekter för då måste inte jag agera/ta ställning och förändra situationen som jag lever i.Jag önskar dig all lycka i dina fortsatta funderationer.Jag hoppas du kommer fram till en bra lösning.

Squeza
tors, 2014-07-24 - 14:54

Och kämpa på själv. Känner igen det du skriver om att man också kan ta tillbaka nån eller gå in i det igen, mot sitt egna bättre vetande. När denna man och jag träffades så upplyste han mig ganska omgående att han hade alkoholproblem. Då var jag väl någorlunda sund och min första reaktion var att du är alkoholist och jag är medberoende - en ekvation som inte går ihop. Det var så fantastiskt att träffa dig och jag känner starkt för dig, men NEJ TACK! Vi kan tyvärr inte fortsätta träffas. Och så var det, jag var såå stolt över mig själv att jag handlat rätt för en gångs skull.
Men så efter en månad så hörde han av sig via mail och undrade om vi inte kunde umgås som vänner eftersom vi fått så fin kontakt direkt. Boom! Och så var jag fast och det var jag som var pådrivande i att gå från vänskap till ett förhållande. Som sagt man får hålla i sig i alla räcken som finns för man är sannerligen en fara för sig själv!
Nåväl 7 år senare är jag här och har syltat in mig i medberoendet igen. Väl medveten och jag jobbar med det och gör inte alla dumma saker men som sagt botad är jag långtifrån.
Kämpa på Ullabulla! Du fixar det! Vad du gör ring inte och ha beredskap för hur du ska agera om han mot förmodan ringer dig.

Squeza
tors, 2014-07-24 - 15:31

Jag åkte upp i söndags kväll för jag skulle jobba på måndagen. Och jag måste säga vistelsen här ensam, med meditation och yoga. Utevistelse. Och en massa bra litteratur som jag läst t ex "Kvinnor som älskar för mycket" - mycket bra och hög igenkänningsfaktor. "Drömliv" av Kajsa Ingemarsson bl a - bra påminnelse hur man ska få kontakt med sin själ och inre röst igen. Al-anons lilla blå bok - många bra påminnelser och slagord där som man kan hålla fast i när det blåser.
Jag kom hem och där låg han på soffan och sov och hade druckit whisky. Han skulle trappa ner... Hursomhelst kände mig lugn, precis som en del andra sagt här. För första gången gick jag inte igång och blev arg eller ledsen. Insåg att detta är hans ansvar, jag kan inget göra. Maktlös! Inte bara ett ord utan jag kände det.
Gick och jobbade på måndagen och på morgonen hade han otrolig ångest förstås, men jag sa bara: Ja den har du ju själv skapat, så det är klart du har det och måste genomlida den. Jag kan inte hjälpa dig.
Kom hem på måndagen och mådde ff bra och kunde känna lugnet mitt i kaoset och hålla mig utanför fast jag var mitt i det.
Dock hände nåt på tisdagen. Då gick jag in i mitt medberoende igen. Då började jag känna att så här kan vi inte ha det. Han var inne på sin 17:e dag. Jag började styra och sa: att nu kör jag upp dig till TNE, du behöver hjälp. Du fixar uppenbarligen inte detta själv. Du har försökt sluta i 14 dagar nu. Jag ringde de hade semesterstängt i vår stad och man fick åka till grannstaden. Han ville inte dit. Men han kunde komma till beroendemottagningen för bedömning och poliklinisk avgiftning. Lät ju jättebra! tyckte jag. Inte han. Nä han skulle inte dit han hade för mycket ångest. Ville försöka själv. Tog en Sobril han hade kvar sen tidigare. När jag kom hem igen på em så var han påverkad av alkohol och sobril. Jag blev galen! Arg och besviken och gav mig på honom verbalt. Lugnade ner mig och lagade lite mat. När vi ätit provade jag en annan taktik. Nu skulle han bara in och jag försökte tvinga med honom dit. Lyckades inte. Han ville inte, ville fixa detta själv. Jag blev arg och besviken - igen. Packade ihop och bestämde mig för att åka till landet igen direkt. Han somnade och jag väckte honom bara för att säga hej då. Då började han manipulera för att jag skulle stanna och han ville inte att det skulle vara så här osv. Jag blev ledsen. Besviken kanske främst på mig själv att jag vacklade. Bestämde mig för att stanna till dagen efter och försöka få honom till mottagningen då. Vi beslutade att gå ut i trädgården och rensa ogräs tillsammans. Han kammade till sig och var hyfsad. Sa jag tar en Sobril istället nu och försöker. Jättebra, tänkte jag. Väl ute i trädgården var jag sysselsatt på mitt håll och han på sitt. Han kom och lånade nycklarna för att hämta en skyffel. Efter en stund hörde jag honom inte. Blev misstänksam. Då hade han gått in och druckit öl. Han blev nu mycket påverkad och lutade som tornet i Pisa. Fullt sjå att få in honom och han rasade ihop på sängen. Jävla dåre och dricka ihop med Sobril. Han sov en stund och efter ett tag när jag tittade till honom tyckte jag han inte andades, men det gjorde han som tur var. Nåja han kom sig, men man blir mörkrädd. I nyktert tillstånd skulle han inte ens ta en huvudvärkstablett och skulle ju aldrig tänka sig att blanda tabletter och sprit.
Pratade med en kompis i telefon som undrade vad jag höll på med. Jag med. Sa till henne att jag vet att jag borde lämna honom nu. Men samtidigt känner jag att jag kanske kommer att ge honom en chans till i alla fall. Är du inte klok! sa hon. Nä jag vet. Det är bara att skjuta upp allt. Om 2-4 mån super han igen. Och då kanske han är av med jobbet också. Jo jag vet. Varför agerar men så här knasigt helt irrationellt och mot sitt eget bättre vetande. Det är nog det som får mig må så dåligt också. Tror också jag tänkte att om jag inte får iväg honom nu så tar det kanske 1-2 veckor till med supande och sen måste jag ändå vara den som ser till han kommer under vård.
Hursomhelst dagen därpå hade jag bestämt mig när jag klev upp. Vill han inte åka in idag så åker jag till landet. Jag sitter inte i stan i denna hetta med allt vad det innebär att inte kunna sova på natten av all ilska och besvikelse inombords, av att han luktar, acetonlikt denna gång och av att det är så himla varmt i lägenheten.
Bli frustrerad och besviken på honom. På mig själv. Jag frågade om jag skulle skjutsa in honom. Nej, jag vill inte, sa han. Jag vill fixa detta själv. Ok sa jag bara . Ditt beslut. Jag åker. Han ville få mig att stanna men jag åkte. Kändes bra. Kände lättnad direkt.
När jag pratade med honom på kvällen så hade han lyckats avstå alkohol hela dagen. T om duschat, rakat sig och varit och klippt sig. En ren bedrift i det tillstånd han var när jag åkte. Idag har han klarat sig hittills. Dag 2 som nykter. Full av ångest över vad han ställt till med - igen. Frågar sig hur han kan göra så här. Jag säger ingenting just nu. Behöver ju inte spä på hans ångest just nu. Vet inte om jag är beredd att slänga ut honom heller. Helt obegripligt! Varför tycker jag att det är ok att ha det så här. Blir rädd för mig själv. Vet ju också att gå länge i det här gör att känslorna avtrubbas och gränserna flyttas fram. Samtidigt så vill jag tro att han påbörjat sin väg mot nykterhet och jag inte vill ge honom dolkstöten just nu. På samma gång vet jag ju också att det kanske är han som ska göra jobbet ensam. Orkar jag stå bredvid i denna kamp? Vill jag? Har jag nån energi kvar till det? Orkar jag verkligen ett återfall till?
Jag säger han kan komma hit när han mår bättre. Men känner att jag vill inte vara i denna ångesten efter en period en gång till heller. Det han skapat får han ta hand om. Han är en vuxen man. Inte ett barn som måste tas om hand.

Ullabulla
tors, 2014-07-24 - 23:05

gör man ju hela tiden.Jag har gått i en stoor cirkel och är nu tillbaka på ruta ett igen.För 20 år sedan träffade jag denna man,såg att han hade alkoholproblem.Insåg att jag inte kunde få honom att sluta men gick in i relationen och har älskat honom sen dess.Från början, den period då jag nånstans släppte taget om kontrollen och accepterade hans drickande så mådde jag bättre.Då hade jag nån sorts koll på att problemet faktiskt var hans och inte mitt.Men så småningom blir det ju förstås ens eget om man bor under samma tak.Men nu då vi återigen bor ifrån varann kan jag känna samma "friska" syn på att problemet faktiskt är hans.

Kärleken och dumheten består eller vad jag ska säga.Det märkliga i det hela är att jag faktiskt förlåtit honom alla lögner och alla svek.Jag vet inte hur det har gått till men alla anklagelser har liksom gått upp i rök. Kanske,kanske att jag någonstans håller på att tillfriskna i mig själv.Har för övrigt också haft en riktigt bra dag i mitt eget sällskap.Kanske om man har förstånd att sluta hoppas och sluta tro, att fallet inte blir lika hårt varje gång.Både för alkoholisten och en själv.Sveket blir ju dubbelt varje gång så länge man blir så påverkad som man faktiskt blir.

Har också läst kvinnor som...Det bästa i boken som jag tagit till mig är just denna enkla mening;Gör ingenting.Fruktansvärt svårt men nu då han bott och flyttat och brutit relationen så klarar jag det faktiskt.Ångesten kommer som ett brev på posten varje gång han dricker men jag gör faktiskt precis det,ingenting och efter varje gång så känner jag hur rätt beslut det är,i alla fall för mig i det läge jag är nu.Men för min egen personliga del så lusläser jag medberoendesidor,gamla och nya inlägg och grottar och ältar men jag gör ingenting..

Squeza
lör, 2014-08-09 - 11:08

Ja Ullabulla, jag har också tagit till mig just det: Gör ingenting! Upprepar som ett mantra inombords ofta, för att inte ingripa, komma med råd osv.
Erbjöd mig till slut hämta honom hit till landet efter 3 dagars nykterhet. Han säger jag räddade livet på honom. Möjligt. Men han hade en massa chanser att bli räddad innan dess som han inte tog. På nåt sätt kände jag ändå att jag ska inte lämna honom nu. Hur jävla konstigt det än. Tror jag att det ska bli bättre? Eller är det bara en illusion igen?
Hursomhelst så har jag inte mått dåligt i mitt beslut. Jag har försökt att inte ta hand om hans ångest och att han får lösa sitt själv. Men det är hursomhelst så jävla jobbigt att vara i detta ångestland ändå. Jag känner mig också riktigt arg inombords. Det är ju detta som gör mig så ångestfull och maktlös redan i inledningsskedet. Det är inte bara en suparperiod på 2-3 veckor att ta sig igenom. Det är 3-4 veckors ångestlidande och sömnlöshet och tjatande om hur dåligt han mår.
Nu säger jag ju att detta har du ju valt att skapa själv. Jag tycker inte synd om honom. Han får lida.
Han bedyrar att detta är sista gången. Tror jag honom. Nej hur kan jag det? Det är som jag säger till honom, endast tid som kan få mig övertygad.
Försök komma ihåg hur du mår nu då, när du får en ingivelse om ett par månader att du klarar att dricka. Slå ner den där jävel på axeln som påstår att du fixar det en gång för alla och kör filmen till slut som någon så vist sa här. Filmen som slutar med flera veckors drickande och en helvetisk ångest och en risk att förlora både jobb och relation.
Är det värt det?
För mig som medberoende och anhörig är ju svaret enkelt. Gud så trött jag är på detta!

Rut
mån, 2014-08-25 - 10:21

Är själv starkt medberoende till min syster som super kraftigt just nu. Hon vägrar svara i telefon och isolerar sig helt. Jag har sagt till mig själv oändligt många gånger att nu är min gräns nådd. Ändå är det ju så att alkoholism är en sjukdom. Den sjuke har en diagnos. Överger man en sjuk? Är det rätt väg.... Jag tycker att det är ett enormt dilemma.

aeromagnus
tis, 2014-08-26 - 17:17

Squeza jag ser mig själv som periodare. Kunde vara nykter många månader för att supa i en vecka. Under den veckan kunde vad som helst hända men min dag gick ut på att smygdricka, gömma sprit så frugan inte hällde ut den. Få tag på ny kl 10 på bolaget. Frugan grät och jag söp. Snyggt va? Efter varje period lovade jag guld och gröna skogar och höll det tills nästa gång. E alkoholmissbrukare är en stor jävla egoist, inte för att personen vill utan för personen har en sjukdom som slår ut det sunda i hjärnan som säger drick inte mer. Min fru blev medberoende, mådde dåligt psykiskt men höll god fasad utåt. Detta orkar man inte hur länge som helst. Som du förstått kan man inte förändra en person. Personen måste själv vilja förändra sig och då kan man kliva in och stötta.

Han måste få hjälp av professionella, terapi/öppenvårdsbehandling. Kanske en medicinering i uppstarten så att man inte kan dricka. Giftet går ur kroppen, man mår bättre och sedan kanske inte saknar alkoholen. Ställ ultimatum. Behandling och medicinering för detta kan man inte lösa halvhjärta, man måste gå all in.

Squeza
lör, 2014-08-30 - 20:38

för att du delar med dig. Intressant att höra ur en periodares synvinkel. Känner igen det du beskriver och förstår nånstans att det är så. När han väl bestämt sig för att dricka så är det det viktigaste och de löften han ger när en period är slut är inte värda speciellt mycket. Tror han menar vad han säger, han tror säkert på det själv men så när det får gå lite tid så börjar han dribbla med sig själv och trixa. Och jag då. Visst har jag ställt ultimatum men kanske inte fullt ut. För nånstans är jag kanske inte ännu helt beredd att han ska flytta. Jag lever på sätt och vis med två personer och den ena personen älskar jag ju. Men den andra har jag inte mycket till övers för. Nånstans inser jag att på det här viset om det fortsätter så här så gör det oss båda illa. Båda förlorar sin självrespekt på nåt vis.
Och ja han får hjälp av professionella, går i öppenvård. Har samtal, ACT med en terapeut mycket regelbundet, han tar antabus regelbundet, men ändå dricker han.
Nu verkar det som han druckit på Antabus igen. Eller så har han trixat och hoppat över vad vet jag. Jag frågar inte om han varit och tagit eller kollar. För det ska jag inte. Då är jag verkligen inne i mitt medberoende. Jag måste ju tro att han vill detta helhjärtat som han säger. Han säger och jag säger att han har inte råd att dricka igen. Han riskerar både sin hälsa nu, jobbet och sin relation. Men det verkar inte vara tillräckligt avskräckande tydligen.
Jag försöker känna tillit men så nu efter 5 veckors nykterhet så har han tagit igen. Jag är borta över helgen och han valde stanna hemma. Troligtvis var detta största anledningen till det. Jag fattar inte att min gräns inte nås nån gång. Så här kan jag ju inte leva. Och det är som du säger det gäller att gå all in och det är frågan om han gör det fast han säger det. Vad gjorde du? Var det Antabus och öppenvård och en lång avhållsamhet som gjorde det? Eller måste man åka på behandlingshem? Fast för en periodare känns det inte som helt rätt väg. Han klarar ju att vara nykter i flera månader. Och det är ju inte direkt efter en period som han har störst behov att tas in, i så fall skulle det vara efter 2 månaders nykterhet. Eller ska man bara lämna relationen för sin egen skull. Rent logiskt borde man ju det. Men så finns det något som kallas känslor och detta med att leva med två personer...

aeromagnus
sön, 2014-08-31 - 13:20

Min fru delar Antabus och skulle jag vägra ringer hon min chef och mitt jobb vill ja ju ha kvar. Din man tar inte sin antabus som han ska för dricker man på den ja då mår man riktigt dålig. Röd hy, stora röda utslag, svettningar, hjärtklappning kan tom dö. Vet hans jobb om att han ibland har alkoholproblem. Ofta vill ju arbetsgivaren hjälpa till och man får då öppenvårdsbehandling och kan få lämna blodprov för att se om man dricker. Detta kan ha avskräckande och peppande inverkan. Jag tycker mina samtal är bra och har givit mig mycket. Antar att han går igenom 12-stegsmetoden. Steg 10 får man prata om återfall, vad man gör för att förebygga, varningssignaler mm. Behandlingshem då måste man ha ett långvarigt missbruk för ofta vill man lösa det med den typ av behandling din man har. Fråga han vem som delar medicinen. Dela den själv om det känns bra men det ska ju inte bli tjafs om det. Min arbetsgivare har ju som sagt hjälpt mig en del.
En röst viskar i mitt öra att din man tyvärr inte kommit förbi steg 2-3 där man kapitulerar inför alkoholen och känner sig besegrad av den eftersom han fortsätter att dricka. han tar inte detta på allvar låter det som för han inser inte att han har problem. Om ni nu ska leva ihop så måste det trilla ned ett mynt i hjärnan på din man. Det jobbiga för dig är ju ovissheten och att du inte vet när han ska dricka och då blir allt pannkaka. Jag har haft ett återfall på 8 månader vilket jag tycker inte är bra men ok för återfallsfrekvensen ligger första året på ca 40-60%.

Squeza
mån, 2014-09-15 - 22:20

Tycker det låter jättebra med bara ett återfall på 8 månader. Skulle vara överlycklig om min man klarade det. Men jag kan inte säga att han har tagit återfall, han har egentligen aldrig slutat...
Ja hans jobb vet att han dricker och är inblandade. Dock har hans chef och jag aldrig haft kontakt. Jag vet att de skrivit ett kontrakt att han ska ta Antabus i minst ett år, men nu sist han drack så hade han ju trixat igen och inte gått till beroendemottagningen och tagit sin Antabus. Han säger det bygger på frivillighet, men det är ju helt åt skogen om det inte får några konsekvenser om han inte går dit. Det borde vara någon återkoppling till arbetsgivaren om han inte tar den? Jag har föreslagit det du sa att jag delar Antabusen. Ville egentligen inte det eftersom jag inte vill ha en roll av hans kontrollant eller övervakare, men nånstans är jag ju det ändå och blir galen om han dricker. Jo det kan ju vara en idé sa han. Tror på ett sätt det är bra om han har kontakten med beroendemottagningen också, men en variant är att ser till att han tar Antabus 1g/vecka och att han går till beroendemottagningen resten. Vore ju bra om jag kunde se till att han tar till helgen eller strax innan jag ska åka iväg nånstans.
Han går inte på nån 12 stegsbehandling. Han går på ACT som står för Acceptance Commitment Therapy, tror det är nåt KBT liknande. Enskild terapi, han gillar inte sittningar i grupp, även om han gått i såna också. 12 steg passar inte honom påstår han eftersom han inte vill tvingas gå på AA möten, som han vägrar. Jaja, det handlar väl om att han vet att folk där kan genomskåda honom. Han är mycket verbal och intelligent.
Han har ett långvarigt missbruk. Han har druckit i perioder mer eller mindre i drygt 30 år och det har accelererat nu sista åren. När han börjar har han mycket svårt att bryta. Som jag säger till honom så gäller det att aldrig börja. Nånstans känner jag att det måste handla om att bestämma sig. Då är man beredd att göra allt som krävs. Om det så handlar om att gå i terapi, gå på AA eller 12 steg. Jag går på Al-anon då och då även om jag kanske inte tycker att det inte är där jag helst vill vara så inser jag att det hjälper mig i min kamp mot mitt medberoende. En läkare jag känner säger att detta är en sjukdom och att det sug han känner inte går att förstå för oss som står bredvid. Möjligt, men handlar det ändå inte om att bestämma sig och sedan ta hjälp av allt och alla man kan?

Ullabulla
mån, 2014-09-15 - 23:07

Jag pratade med min mamma som var alkoholist och tablettmissbrukare i 35 år.Hon blev ordinerad och tog antabus och hade inga problem alls att dricka trots en helt vanlig dos antabus i kroppen.Det enda jag kan känna som jag lärt mig i sommar är att vi som medberoende är minst lika fast i alkoholen som den som dricker.För oss borde första steget vara:inse att du inte har någon som helst kontroll över alkoholisten.Det är det jag tycker det handlar om i varje fall för mig.Alla tankar på personen,hans mående, hans tankar hans möjligheter och svårigheter.Om jag gör si eller så.Om jag föreslår det eller det osv.

Speciellt i en aktiv fas så lägger jag bara in en högre växel och kör ännu fortare och tänker och grubblar ännu mer på vad jag kan göra för att rädda situationen.Istället för att resignera och ge upp och vända ryggen till.Så om inte vi kan göra det som anhöriga fast vi vet att det nästan är ett måste för tillfrisknande.Hur kan vi då begära det av alkoholisten som faktiskt har ett kemiskt och psykiskt beroende av alkoholen? (stackarna...)
Jag hoppas att du förstår att jag är ironisk.
Nu har vi ju faktiskt brutit vår relation,men jag har varit precis lika fast i mitt medberoende ändå.Jag har tagit det i små steg.Inte höra av mig/kontrollera på några dagar.Mitt tvång att göra det stiger och blir starkare och jag ger efter.Bannat.Åsså en sväng till och jag har klarat ytterligare några dagar och trilleritrallera åker dit.Men i varje alkoholistfri period så har jag haft några stunder av frid och klokskap som ofta dagen senare skingras av nya medberoendedumheter.Men dag har lagts till dag och nu är jag inne på dag 6 helt utan kontakt och har faktiskt haft fyra dagar i rad nu av ett alldeles härligt normalt liv.Det går ju förstås inte att jämföra med din situation som lever med din man.Men i ditt inre så kanske du kan skapa detta alkoholistfria rum dit du kan gå ibland,några minuter eller timmar i taget?

Ullabulla
mån, 2014-09-15 - 23:39

att jag i alla fall i början av insikten att jag är medberoende tog fasta på det där,gör nånting för dig själv.Fokusera på dig själv och vad du tycker om.Jag vet inte om jag tycker att det handlar så mycket om det.Det handlar nog mer i alla fall för mig om att faktiskt ta sig förbi detta första steg,
Att inse att man inte har kontroll.Så länge man inte tar sig förbi det så kan man köra alla yogapass i stan och se varenda tjejfilm.Det är som att sätta plåster på ett träben,det hjälper inte.Men efter denna första insikt(som förstås kommer och går) så blir det plötsligt lättare att aktivt välja saker som är bra för en och som gör en gott.Så kanske den där cykelturen även om man inte kommit förbi kontrollerandet kanske till slut gör att man släpper kontrollen.Kanske det är som med alkisen,vad är hönan och ägget i måendet/alkoholistberoendet.
Från en nynykter gammkärring som tror hon förstått nått :)

aeromagnus
tis, 2014-09-16 - 06:22

Känner igen din mans flyktbeteende. 12 stegsmetoden kan man också få via privata träffar som jag. Din mans enda anledning suger, att han inte vill gå till AA där klämmer skon. Han vill inte sitta ochnprata om sina problem med likasinnade för han har ju inga problem enligt gan själv. Blur ju lite moment 22. Det är bara taskiga och dåliga undanflykter. Känner igen detta själv, gjorde likadant tills jag gick på mitt första AA möte. Helt fantastiskt, trevliga människor, inga försupna a-lagare ursäkta uttrycket men så trodde jag det var. Att bara säga "Hej jag heter Magnus och är alkoholist" då har man till viss del kapitulerat inför alkoholen.

Att dricka på antabus går naturligtvis om man trixar lite, dricker en öl väntar tar en till osv. Man får inga reaktioner om man haft ett långvarigt alkoholmissbruk för då är levern redan skadad och effekten av antabus avtar markant. Squeza din man vill inte ge upp a och oavsett vad ni andra vill kommer det att bli svårt. Hoppas han kommer till insikt snart, annars verkar gan förlora en fin kvinna som bryr sig.

Squeza
fre, 2014-09-19 - 21:52

Ham är inte beredd. Däemot har han inte svårt erkänna han har ett problem både för sig själv och andra. Han har varit AA flera gånger så jag tror inte i hans fall att det blir nån slags aha upplevelse bara han går dit. Det han inte gillar är att det inte är en dialog. Han vill inte prata om sig själv utan att få respons. Bara återger några av hans skäl varför det inte passar honom. Jag vet att det är kraftfullt att få prata utan att bli avbruten om vad som faller en in i stunden. Det dom behöver sägas kommer ut och det är läkande.
För mig Ullabulla tror jag att jag jan släppa honom om jag väl bestämmer mig för att släppa honom,även im det blir en period av avvänjning... Jag gör mycket som jag mår bra av på egen hand. Jsg avstår inget även om jag vet att om jag åker iväg några dar som nu finns risken han dricker. Det jag tycker är svårast är att göra o säga ingenting när han dricker ochjag måste vistas under samma tak. Trots alla goda föresatser så blir jag skogstokig bara att se honom.
Tror han både trixar med att hoppa över antabus mär jag ska åka bort samt att han dricker sig igenom det. Han är rödflammig och mår dåligt men det är uppenbarligen värt det.
Bra sagt om att detvär lika svårt för alkoholisten som det är för oss medberoende att släppa taget. Både han och jag är medvetna om våra sjuka beteende men klarar inte helt att bryta dem.

aeromagnus
lör, 2014-09-20 - 08:30

Vitsen med aa är just inte dialogen utan att få prata om hur man har det. Dialig får man genom behandling enskilt. Din man sätter spriten först tyvärr och du är i ett medberoende. Kan ni prata framtid när han är nykter? Vad vill han med sitt liv? Vill han riskera dig och sin hälsa?

Squeza
tis, 2015-02-24 - 22:35

blev det innan nästa återfall. Jag borde ju vara överlycklig men blev om möjligt ännu mer förbannad och besviken när han till slut drack igen.
Jo visst har jag varit glad och tacksam under tiden och har börjat kunna slappna av mer. Men under ytan har jag vetat att snart dricker han igen. Han kommer att ta ett återfall. Konstigt vore det annars. 5 månader. Så länge har han aldrig varit nykter nånsin. Så jag borde väl tycka det är bra. Men för mig så är det noll som är bra. För mig så känner jag att det gäller att aldrig börja igen, aldrig ta första ölen.
När jag har frågat honom så har han sagt att han inte tänker på det just. Att det går förvånansvärt bra och att det är helt riskfritt att han ska dricka. Detta på grund av att han har en massa andra problem och tics. Han är helt fixerad vid sin kropp och att han tappar muskler och är förslappad, trots att han tränar som en idiot och går långa sträckor varje dag. Dock äter han bröd okontrollerat på kvällarna. Han äter nästan inget på dagarna för att kunna äta hämningslöst på kvällarna. Bröd är öl i fast form och hans ätande är bara en annan form av beroende. Han är väl medveten om detta. Inser att han är en beroendeperson på alla plan. Han gör allt för mycket. Snusar för mycket, äter för mycket, tränar för mycket osv. Dock har han gått iväg till en psykolog för att jobba med andra bitar som inte handlar om alkoholen, detta efter påtryckningar från mig och hans alkoholterapeut. Han säger han gör det för att jag vill det, men tror ändå att han innerst inne vill detta för sin egen skull, annars skulle han inte gå iväg och betala dyra pengar för terapi om han inte själv inser han behöver det. För trots att alkoholen varit borta så har han mått riktigt dåligt och det har varit mer än jobbigt skulle jag vilja säga. Att alkoholen varit frånvarande har inte varit lösningen på allt. Tror nånstans att allt annat kommit upp mer till ytan. Frågan i hans fall är väl vad som är hönan eller ägget. Misstänker att det finns beteenden, känslor och tankar som han hållt undan med hjälp av alkoholen och att problemen runt alkoholen överskuggat de andra problemen som ligger under ytan. Inser att detta är mer komplext än jag trott.
Inser också nu när han väl dricker att det för mig nu blev ännu värre. Det gjorde inte saken lättare att det gått 5 månader. Jag tål det ännu sämre och blir mer förbannad och besviken, trots att jag fattat att han kommer att ta återfall. Jag klarar det inte. Tål inte se honom. Vill göra honom illa. Är på honom hela tiden. Vet ju att det är bättre att jag låter honom vara, inte säger nåt. Men jag känner mig så trängd. Han gapar om vart han ska ta vägen (det är min lägenhet) Men jag känner att var fan ska jag ta vägen! Jag bor här också. Nu känner jag att nu måste jag nog ta steget ur relationen. Jag klarar inte återfallen. Jag kan inte vara ett stöd för honom i hans tillfrisknande.
Om det nu är ett sånt. Jag känner mig så förbannad på mig själv också som utsätter mig för detta. Känner mig ledsen över hur långt jag har anpassat mig till honom och att vara honom till lags för att han ska må så bra som möjligt.
Känner mig rädd och orolig att det ska bli en sån lång period igen, för han verkar ha svårt att sluta när han väl börjat och nu har han druckit 5 dar igen så jag rädd han inte kommer kunna stoppa nu.
Jag har sagt att så här kan vi inte fortsätta. Det är bättre han flyttar iväg själv och så får han kämpa med detta själv. Han är välkommen att höra av sig när han varit nykter ett år, då kan vi se. Men då kanske jag inte är intresserad av någon fortsättning oavsett.

Ullabulla
ons, 2015-02-25 - 08:15

Jag har inga vettiga kommentarer att ge.Om du orkar fullfölja en brytning,så gör det.Vägen tillbaka finns ju alltid om ni båda tror på det och vill det.